Årets nominerade i kategorin skönlitteratur är:

Tomas Bannerhed: Korparna
En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan

”Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen. Jag grips som alltid av historier om barn som inte vet vad de känner, hur de ska känna och…” Läs mer

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att …” Läs mer

Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Språket blir en barriär

”Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke får eget utrymme när Eva-Marie Liffner gestaltar henne som Ros, Rose och mr Ross i romanen Lacrimosa. Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist…” Läs mer

Sören Bondeson: En m³ jord
Himlajorden om du vill

”Bästa exemplet på begreppet högkoncept inom film måste vara actionrullen Snakes on a Plane. Den heter Snakes on a Plane och handlar om ormar på ett flygplan. Vad handlar Snakes on a Plane om, sa du? Jo, det är ett flygplan… och så plötsligt kommer massa ormar och skrämmer passagerarna. Den heter alltså Snakes on a Plane…” Läs mer

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen:
”Snabbt, flyktigt och hänförande i Svenssonland”

”I Amanda Svenssons andra roman, efter hyllade debuten Hey Dolly, ger hon sig på att förnya det klassiska triangeldramat. Välkommen till den här världen: är ett särdeles ambitiöst projekt som har alla förutsättningar att misslyckas: ung och oerfaren författare tar sig an en genre där allt redan gjorts med ett språk som ingen är van vid…” Läs mer

Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings

Att det är två debutanter bland de sex, Carolina Fredriksson och Tomas Bannerhed glädjer jag mig extra åt. Det var längesedan man blev författare i och med sin andra bok och speciellt Flod är en av de starkaste debuter jag har läst på länge. Amanda Svenssons andra bok Välkommen till den här världen är redan omtalad och omskriven, recenison av den kommer snart här på Dagensbok. Det är vanskligt med gissningar, lättare och fegare med önskningar. Får jag hoppas så hoppas jag allra mest på Carolina Fredriksson, ska jag tro så tror jag allra mest på just Amanda Svensson eller möjligen Eva-Marie Liffner.

Årets nominerade i kategorin fackbok är:

Lennart Pehrson: Ni har klockorna – vi har tiden. USA tio år efter 11 september
Slutet på en era?

”Det har väl knappast undgått någon att idag är tioårsdagen för terrorattackerna mot World Trade Center och andra amerikanska mål. När detta skrivs är det fortfarande den tionde september, jag är redan less på 9/11 och gråtmilda teveinslag som får svenska nyhetsprogram att kännas kapade av amerikanska Fox News…” Läs mer

Lasse Berg: Skymningssång i Kalahari
Ge människan i dig en chans

”Om ni läste Lasse Bergs förra (lysande) bok, Gryning i Kalahari, eller såg dokumentären Jordens snällaste apa, har ni redan hört hans grundsats: vi homo sapiens är, innerst inne, goda. Vänliga, solidariska, generösa, pratglada. Vi är inte byggda för att vara störst, starkast, snabbast och tuffast, vi blev inte en av jordens…” Läs mer

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman: Alla monster måste dö
Pyongyang med all-inclusive från 11.995

”Efter att länge ha varit en vitfläck på resekartan kan vi nu äntligen erbjuda en exklusiv paketresa till ett lika annorlunda som spännande resmål: Nordkorea. En resa där vi kombinerar storstadslivet i huvudstaden Pyonyang och bland annat besöker världens största idrottsanläggning, Runango May Day Stadium…” Läs mer

Elisabeth Åsbrink: Och i Wienerwald står träden kvar
Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

”När Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar släpptes i början av hösten tycktes varenda nyhetsreporter ha gett sig av till en Ikea-parkering i närheten. Där instämde möbelkunderna i hur förfärligt alltsammans var, och fortsatte sedan glatt att shoppa vidare. Huruvida man bör bojkotta storföretag eller inte är jag inte säker på hänger så…” Läs mer

Christel Kvants Trädets tid

Johan Svedjedals Spektrum – den svenska drömmen

Eftersom min läsning av facklitteratur är nästintill obefintlig har jag ingen aning om vem som skulle vinna det här priset. Desto lättare med en gissning, kanske Lasse Berg eller Elisabeth Åsbrink?

Årets nominerad i Barn- och ungdomslitteratur är:

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.

”Någonstans i yngre tonåren slukade jag en bok med titeln Avsnoppad. Romanen, av David Thomas, handlar om Bradley, en man som sövs ned på ett sjukhus för att få visdomständerna bortopererade. Av en slump – eller snarare på grund av nyligen varslade vårdbiträden som varit ute och supit på lunchen” Läs mer

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln
Häxorna vs demonerna

”Vid det här laget har väl knappt någon missat vårens litteraturhajp Cirkeln som är första delen i en trilogi av författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Att det är just en ungdomsbok som står för den gör den mer välkommen, men jag har alltid varit skeptisk inför hajper. När jag började läsa hade jag ännu inte…” Läs mer

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken…” Läs mer

c

Lotta Olssons Konstiga djur

Maria Nilsson Thores Petras prick

Att Cirkeln blivit nominerad glädjer jag mig åt på många sätt, inte bara för att det är en fantastisk bok som bara blir bättre och bättre för varje gång jag läser den, utan för att den nomineringen öppnar för fantasy, andra världar och magi. Det är viktigt för att den litteraturen som så länge verkat underifrån nu blir tagen på allvar och insläppt i de litterära finrummen. Vita streck och Öjvind fick toppbetyg så sent som i lördags av vår gästrecensent här på Dagensbok. Det borde vara dags för en bilderbok i barn- och ungdomskategorin så kanske ligger ändå Sara Lundmark bäst till. När jag läste Pojkarna kände jag mig mest ett steg efter, jag kom inte åt den, skrämdes mest av den. Så ska jag hoppas så hoppas jag på Cirkeln, ska jag gissa så gissar jag på Vita streck och Öjvind.

Vad tror du?

Similar Posts:

• Himlajorden om du vill
• Augustpriset 2011
• Om längtan till något som är viktigt
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer

På scen ser vi bland andra författarna Magnus Bärtås/Fredrik Ekman, Cecilia Davidsson, Peter Kihlgård, Sara Paborn och Anna Schulze. Poeten Helena Boberg läser också ur sin debutdiktsamling Repuls.

Tid: 19 – 02, imorgon torsdag 28 april
Plats: Nalen/STACKEN, David Bagares Gata 17, Stockholm
Inträde: 100 kr

Läs mer om festen på 10TAL:s hemsida.

Similar Posts:

• Evenemangstips: 10TALs Ekofest
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Bokhyllor, politik och moderskänslor på dagensbok
• Kärlekens instängdhet
• Om skrivande och kritik – en intervju med Helena Boberg

Texten ovan är inte citerad från vings sommarkatalog och Nordkorea är inte heller en av deras produkter. Samtidigt är det en ganska korrekt beskrivning av landet, om man nu väljer att göra det med charterbolagens blunda för allt som inte är positivt perspektiv. Diskussionen om det moraliska korrekta i att resa till diktaturer har det i och med revolutionen i det solsäkra Egypten åter kommit upp i fokus och därför blir Alla monster måste dö högaktuell. Personligen skall jag inte heller sitta på några höga hästar och peka med det politiskt korrekta pekfingret, då jag faktiskt befann mig i just Egypten när oroligheterna startade där (av vilka jag heller ingenting märkte av eftersom jag befann mig i turistenklaven El-Gouna). Men frågan blir liksom oundviklig när man läser ett resereportage från just den slutna kommunistdiktaturen Nordkorea. Något som Bärtås och Ekman också berör.

För genom hela boken, där författarna genomför en veckas orgniserad gruppresa vilket är den enda tillåtna formen att besöka landet, finns ett underliggande fördömande av de medresenärerna i gruppen. De andra i gruppen beskrivs genomgående som chockturister och här finns en mängd osympatiska individer som sinsemellan är väldigt olika (brattgäng från Bromma, en kufisk 20-årige nordkoreanörd och ett gäng värmländska bönder som hänger med den öldrickande norrmannen) men förenas genom sitt tvivelaktiga reseintresse och till viss del genom att de föreställs så stereotypa. De är fascinerade om än inte omedvetna om den hårda diktaturen, men reser dit lite på samma sätt som personer som tar sig till bilolyckor eller husbränder för att titta på.

Författarna själva har dock ett ädelt syfte med resan: de ska ju skriva om det i en bok. Jag har inga invändningar mot att genomföra en resa till Nordkorea i syfte att skriva om det, tvärt om har jag läst flera resebloggar och har även odlat ett eget, lite lätt perverst intresse för det 1984-aktiga landet. Men just den lite moraliskt upphöjda position författarna ger sig själva gentemot de övriga skapar ändå en irritation som tyvärr går genom hela läsningen. De är ju faktiskt de i gruppen som i verklig mening profiterar på diktaturen då deras bok inte direkt tillför något nytt och avslöjande om nationen eller situationen där och knappast heller kan beskrivas som ett journalistiskt arbete.

Som reseskildring över hur en resa till Kim Jong Ills rike går till fungerar den dock utmärkt. Författarna kan sitt Nordkorea och fyller den med lagom mängd information om det verkliga förtrycket med fångläger och övervakning som med de oundvikligt komiska inslagen när ett land påtvingar resenärer en bild av något som de vet inte stämmer. Ja, jag har ju själv inte besökt landet men är tillräckligt påläst för att notera att alla resor dit verkar följa exakt samma mönster. Det är en resa där guiderna följer dem varje steg och gör sitt bästa för att resenärerna bara skall få se de Potjemkinkulliser som regimen vill visa upp, vilka mest består av monument över de två ledarnas förträfflighet. Deras andra uppgift är att hindra gruppen från varje möjlighet att komma i kontakt med det riktiga Nordkorea.

Resereportaget kombineras med en parallell historia om hur det Sydkoreanska filmskapar paret Madame Choi och Shin Sang-Ok i slutet på 70-talet kidnappades på order av Kim Jong Ill för att vara med och utveckla den Nordkoreanska filmen. Den historien är i sig lika intressant som vansinnig där arvtagaren och cineasten Kim Jong Ill agerar på ett sätt som bara har sin motsvarighet i Stephen Kings roman Lida. Här tvingas kreativtskapande fram med hjälp av våld, smicker och ändlösa resurser. Historien följs även upp med en intervju med den åldrade och medieskygga Madame Choi i Sydkorea.

Att de använder sig av en parallell historia gör läsningen mer intressant och att helhetsintrycket skiljer sig från något snaskigt resereportage i tidningar som Slitz och där hela poängen bara är att visa upp hur bizarrt och därigenom komiskt landet är. Givetvis är det ofrånkomligt att inte ta upp sådana aspekter, som när reseguiderna pekar på kala bergstoppar och förklarar att det heliga berget Baekdu alltid är snöklätt, men att bara fylla en bok med sådana händelser skulle ändå så uppenbart placera författarna själva som just chockturrister. Här börjar man dock fundera om inte parallellhistorien egentligen inte är just deras alibi? Att det är en historia som gör att deras syfte med resan är så mycket ädlare än för sina medresenärer. Kanske är jag här lite väl konspiratorisk men det är tyvärr ett intryck som följer med mig genom hela boken där helhetskänslan är lite som att författarna är på en fin och kulturellt acceptabel burleskshow medan deras medresenärer bara är på en simpel strippklubb.

Similar Posts:

• Besök i paradiset
• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• Nord och syd
• I den publicerade flykthistorien är alltid slutet gott
• Nästan till Indien på cykel

Det här blir veckan när våren drar igång på allvar. Imorgon är det första mars, och även om det kanske inte ser ut så just nu kommer vi alla att vakna med pollenallergitäppa i näsan och fågelkvitter i öronen innan helgen är här. Eller… det går ju i att drömma.

I alla fall. Till veckan ger vi er bland annat det här:

”¢ Anna Livs recension av Hans Koppels Kommer aldrig mer igen – en rafflande, ryslig historia om en kvinnas försvinnande och spår som leder både bakåt och framåt i tiden. Om hämnd, ovisshet och ondska.
”¢ Oscars text om Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. En reseskildring från Nordkorea med en parallellhistoria om hur nuvarande diktatorn Kim Jong III på sjuttiotalet kidnappade Sydkoreanska filmskapare för att tvinga dem att arbeta för Nordkoreanska filmindustrin.
”¢ På lördag skriver Ella om Farbrorn som inte vill va’ stor – Klas Gustafsons biografi över Gösta Ekman. En trivsam bok om en imponerande och finurlig skådespelare och en omistlig del av svenskt film- och teaterliv under stora delar av 1900-talet.

Trevlig vecka,

önskar

Redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Nalen blir en enda litteraturfest
• När verkligheten övertäffar dikten – och till och med fantasin!

Man har inget för att bära omkring på fördomar. Det upptäckte jag när jag fick boken i handen. Det knubbiga och utmärkta formatet, det härligt knarriga papperet i inlagan, och inte minst omslagsbilden skvallrade att det här skulle bli nåt bra. Där står en vilsen orienterare, iklädd den typiska Silva-dressen med karta och kompass i handen, mitt i ett snår och stirrar apatiskt framför sig. Man är övertygad om att han i nästa ögonblick ska falla död ned.

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman har delat in boken i fyra kapitel, alla med titlar som får en att vilja bläddra fram dit just kapitlet börjar. Kapitlen inleds alla med en serie svartvita bilder som först inte tycks riktigt passa in i sammanhanget, men de får i efterhand sin förklaring. Första kapitlet heter ”Bye bye monkey”, och behandlar människans relation till apan. Vi tycks se på apor med skräckblandad förtjusning. De är ju så lika oss, och ändå är vi så överlägsna. Eller? Det har gjorts många filmer med apor och människor, och några av dessa är sådant som Bärtås och Ekman tar upp, men ur ett undersökande perspektiv. Vad är det människor lockas så oerhört av hos apor? Och vad är det hos s.k. ”apmänniskor” som skrämmer oss så?

Släpp aldrig in professor José Delgado i din hjärna. Inte någon annan heller för den delen. Den uppmanningen bör du ta på största allvar, och tror du inte mig, läs kapitlet ”Delgados dröm”. Det handlar huvudsakligen om professor José Delgado och hans forskning om hur man kan kontrollera och manipulera människor. Genom diverse kusliga experiment med sin uppfinning stimocievern trängde Delgado in i människans hjärna med hjälp av elektromagnetisk strålning. Han trodde sig kunna ”fjärrstyra själen”. Sanningsserum, lögndetektorer och FBI är likaså ingredienser i kapitlet, vilket gör det hela än mer spännande och skrämmande.

De över trehundra sidorna är fyllda av historier från olika forskningsområden och livssituationer, och författarna för diskussioner kring dessa fenomen. De är mer eller mindre otroliga, men lär alla vara sanna. Nikola Tesla är exempelvis vetenskapsmannen du knappt visste existerat, men gärna vill veta mer om när du börjat läsa om honom i ”Delgados dröm”.

Det är svårt att få grepp om boken, för den tar upp så mycket, och allt är intressant. Vad handlar den egentligen om? Ett kort svar lyder människan, men vill man utveckla det kan man säga att det är en bok om mänskliga aktiviteter och vad som kan hända när man vill veta för mycket om vårt väsen. Kanske bör vi inte veta för mycket om oss själva. Framför allt bör inte någon annan, som en galen vetenskapsman i den hemliga polisens tjänst, veta för mycket om oss.

Orienterarsjukan? Jodå, den tas också upp.Och det är faktiskt riktigt intressant.

Den här boken förgyllde en tågresa mellan Göteborg och Leksand för mig. Så det är bara att boka en biljett. Nöjet är helt på din sida.

Similar Posts:

• En beklaglig sanning
• Delirium med apor
• Givande skapar mervärde
• Intressant om könsroller – men lär bara övertyga de redan frälsta
• Klimatflykting? Vad är det för någonting?