Fadern var journalist för Sydsvenska Dagbladet och senare chefredaktör och ansvarig utgivare på Gotlands Allehanda. Hans egen far var major och väntade ivrigt på att den enda sonen skulle sätta en manlig arvtagare till adelskapet till världen. Vilket aldrig hände. Däremot var JvZ gift tre gånger och hade fyra döttrar och en bonusdotter. Han var en spirituell, gladlynt, humoristisk pappa men även en mycket neurotisk, ensam man med många rädslor och en del missbruk.

Charlotta von Zweigbergk föddes 1960 i mitten av flickskaran och var bara några år gammal när hennes mamma lämnade pappan. Hon kände sig inte alltid sedd och uppskattad som just ett barn till en förälder. Istället utvecklade hon en sorts vuxenrelation till sin pappa; de kunde till exempel mötas i diskussioner om yrkesliv och relationer till det motsatta könet. På många vis var fadern en opraktisk man med divalater, mycket buller och bång och med en position som en kung bland sina döttrar.

När han blir hjärtopererad (och är gift med sin tredje fru som han har ett lätt fjolligt, fjortisförälskat förhållande till) blir det då hon, ”Lötchen”, som får börja reda upp en allt mera råddig tillvaro. Hon reser ständigt till Gotland, köper till och med ett eget litet hus där, och fixar och donar åt de gamla turturduvorna. Fru tre dör och fadern konstateras ha alzheimers. Det blir åratal av skötsel av en alltmer bångstyrig, arg, ovårdad och sjuk gammal man. Körkort dras in, feta katten dör, ringar och konst försvinner spårlöst, pappan blir undernärd och allt mer förvirrad. Många gånger är hon på bristningsgränsen av sin förmåga och ork. Samtidigt är detta något som hon vill: att bli behövd av den pappa som ofta stött bort henne under uppväxtåren.

Boken är ofta sorglig. Charlotta von Zweigbergk skriver i ett nu, i ganska korta kapitel och som läsare följer man den nedåtgående spiralen. Men här finns också humor och värme. Fadern är en mycket rolig människa i sina ljusa stunder trots sjukdomen. Och nu får hon bli den som är honom kär och när (närmast?). Även om han inte alltid längre känner igen henne.

Jag tyckte mycket om Dippen & jag. ”Dippen” är ett smeknamn – Charlotta von Zweigbergk kallade honom inte pappa. Antagligen har hon skrivit boken för sin egen skull, för att få reda ut sina känslor. Det finns ett mänskligt och ärligt uppsåt i boken. Hon berättar till exempel att alla hennes egna pojkvänner och män har haft drag av hennes far. På gott och ont.

Det här är även en bok om Gotland – både sommar- och vintertid. Somrigt lätta, pittoreska miljöer och vintrigt ödsliga dito.

Det finns många ”pappaböcker”. Ofta skrivna av personer i medie- och kulturvärlden (Lukas Moodysson, Åsa Linderborg, Karl Ove Knausgård, CajsaStina Åkerström, Alex Schulman, Paul Auster …). Jag har inte läst lika många ”mammaböcker” – nu på raken kommer jag bara på finlandssvenska Pia Ingströms Inte utan min mamma (2010). Kanske papporna fortfarande är, än idag, mera av ”en okänd kontinent” och tar sig rätten att vara det (där)? Därför finns det ett starkt behov att utforska. Eller så lever män (och pappor) trasigare liv som lättare blir berättelser? Det finns lika många svar som frågor och skrivande människor.

Charlotta von Zweigbergk har själv sagt i en intervju att hon borde egentligen ha skrivit en bok om sin mamma som gjort vad som helst för sin dotter. Hoppas hon skriver – jag kommer att läsa den. Vi är många som funderar över vilka våra föräldrar är eller en gång var.

Similar Posts:

• Att insjukna i minnessjukdom
• Pappa och jag
• En pappabok om skidning
• Ingen skriver som Khemiri
• Om skuld och försoning

Det är det nummer där Per Hagman i samband med the Cures Wish skiva på tio sidor redogjorde för bandets hela historia och dessutom gjorde en snabbrecension med betyg på alla Cure skivor. Information som numera finns några knapptryckningar bort, var då närmast ovärderlig. Sidorna är ganska nötta men så är innehållet för evigt inpräntade i medvetandet och skulle kräva en rejäl lobotomi för att radera. Så när man läser Lol Tolhurst självbiografi Cured är de stora dragen inget främmande.

Men i en sammanfattning så är ju samtidigt sagobilden av Robert Smith intakt, den om att han är ett gothiskt sagoväsen som står över vardagliga aktiviteter och mer svävar omkring precis som i de Tim Pope regisserade videorna. Här möter vi istället en Robert som kör bil, en Robert som tar en öl till fotbollsmatchen och som till och med hamnar i slagsmål.

Ja det är ju förstås inget mysterium och heller inte särskilt svårt att förstå, men ändå så blir just vanlig verklighet en smula surrealistisk när man läser om the Cure. Lol är en bra berättare och går igenom hela historien utan att vare sig bli långdragen eller överdrivet nostalgisk. När man kommit till halva boken är året fortfarande runt 1980 och bara debutskivan är släppt vilket när det kommer till musikbiografier är en utmärkt disposition. För utrymmet mellan fjärde och femte albumet är sällan så intressanta som om ett band som kämpar för att slå igenom. Eftersom boken går vidare ända till nutid så finns även tiden efter. För Lol sparkades av sin barndomsvän Robert i slutet på 80-talet efter att hans alkohol- och drogmissbruk gjort honom omöjlig att ha kvar i bandet. Och de delarna är, en smula överraskande, nästan lika intressanta.

Andra medlemmar har kommit och gått (även om situationen numera, eller för all del de sista 20-åren eller så varit ganska stabil), så var Lol den som alltid var med. Robert var givetvis ledaren och den kreativa motorn, men vid hans sida fanns alltid barndomsvännen. Och så plötsligt är han inte längre med i det band som han tillbringat hela sitt liv i. Nyskild och ensam i ett gods på landsbygden, alkoholiserad och helt utanför rampljuset lägger han in alla sina pengar på en märklig stämningsprocess mot resten av bandet. Det utan egentliga skäl. Ett ovärdigt slut som inte heller är helt unikt. Som person reser han sig till sist och slutet är måhända inte helt som i sagorna men ändå helt okej.

Just perspektivet av att ha varit en grundbult och sedan plötsligt stå helt utanför gör att historien om the Cure ur Lols perspektiv (vilket han är noga med att betona att det är just hans berättelse) blir en angelägen läsning för den som har ett intresse kring bandet. Det här är inte en biografi man läser för de snygga formuleringarna, utan någonting man läser för att få förstahandsinformation om ett band som hållit ganska hårt på den egna integriteten. Den serveras med den vanliga dosen band anekdoter, som både kan vara lustiga men ibland också lite tröttsamma.

Men så finns där även delar som är riktigt rörande. Som när Lol beskriver det han menar var the Cures egentliga grundande, en regnig dag när han väntar på skolbussen den allra första skoldagen:

Neither Robert or I wanted to get on that bus. We didn´t want to leave our mums and go to a strange school in another town where we didn´t know a soul. I probably would have started crying if Robert hadn´t been there. I can hear my mother´s voice even now, gently urging me along. ‘Hold Roberts hand and look after each other.’
Robert took me by the hand and led me onto that bus.

Och även om den historien inte på något sätt är unik, den kommer ju att ske i slutet på Augusti 2017 också, så är det ändå sagoväsendet Robert som tar sin vän i handen och leder honom in i bussen. Mot det okända.

Similar Posts:

• Karin Källander, finns du?
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Svensk framgång och fiasko
• Småskalig engelsk rock and roll
• Musikveckan: The gospel according to…

Jag har ändrat och skrivit om lite grann här och där, i de flesta fall marginellt, men i en del fall ganska mycket.

Ett verk är väl ett verk liksom?! Visst, stavfel och liknande saker är väl okej att korrigera till en andra tryckning, men att gå in och ändra i sånt som redan getts ut och dessutom ”ganska mycket”, är inte det ganska konstigt? Jag läste dikterna och gillade dem såklart och kom fram till att det ju trots allt är det viktigaste. 13 år senare ser jag att Lola upp och ner av Monika Fagerholm fått ett nytt slut till pocketutgåvan, 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye har kompletterats med ett kapitel om ”livet efter hemkomsten” när den ges ut som storpocket. Det finns massor med exempel och kanske borde jag inte bli förvånad. Boken tar steget in i det digitala mer och mer och där är det mer regel än undantag att exempelvis dataspel så gott som aldrig är 100% färdiga när de släpps, de fixas och trixas och förbättras allt eftersom med så kallade ”patchar” som lappar ihop, lägger till och drar ifrån.

Frågan är bara varför inte mina eböcker patchats ännu med extrakapitel och nya slut. Ska vi som köpt böckerna först av alla till dyrast pris behöva köpa böckerna en gång till? Avgå eboksavdelningarna på förlagen!

Med de avslutande orden så hoppas jag på bättring. Här är några av veckans böcker (version 1.0):

Veckan börjar med Ninas recension av Psykodrama av Magnus Dahlström. En fullkomligt lysande bok som trollbinder med sin skarpa blick in i människans psyke.

På tisdag blir det en mycket positiv recension av Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Kafkapaviljongen om ett Sverige som lydstat efter att Tyskland segrat i andra världskriget. I fokus är en medlöparförfattare och hans uppgörelse med sig själv. Tomas delar ut högt betyg.

På onsdag skriver Sara om Bränn Biblioteken av Kalle Holmqvist, en nutidsroman om fildelning! Stor igenkänningsfaktor och ironi över samhället idag!

På torsdag handlar det om Axel Odelbergs bok om Bondetåget 1914: Med kungen som verktyg. Det är en historisk faktabok, men skriven i en mer dramatiserad form än vad som är vanligt.Tack vare detta blir ett ganska torrt ämne, försvarspolitik, verkligt spännande och dramatiskt.

Similar Posts:

• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Livet som medlöpare
• Vecka 43 på dagensbok.com
• Gäst i verkligheten
• Maries bokmässa 2013

Vi är bäst! är baserad på Coco Moodyssons seriealbum Aldrig godnatt och har biopremiär i hela landet 11 oktober:

Stockholm 1982. En film om Bobo, Klara och Hedvig. Tre tjejer som är 13 år. Som drar runt på gatorna och babblar. Som är modiga och tuffa och starka och svaga och förvirrade och knasiga. Som får klara sig själva alldeles för tidigt. Värmer fiskpinnar i brödrosten när mamma är på krogen. Startar ett punkband utan att ha instrument att spela på, trots att alla säger att punken är död.

Vi drar fem vinnare som får två biobiljetter var. För att vara med i tävlingen behöver du svara på följande fråga:

Vad heter Lukas Moodyssons senast utkomna roman?

Skicka ditt svar till redaktionen@dagensbok.com senast fredag 18 oktober. Glöm inte att även ange din adress!

Läs mer och boka biljetter till Vi är bäst!

Tävlingen är ett samarbete med SF Bio.

Similar Posts:

• Vinn biobiljetter till ”I lodjurets timma”!
• Vinn biobiljetter till ”Mig äger ingen”
• Vinn biobiljetter till Stockholm Stories med Jonas Karlsson
• Vinnare av biobiljetter till ”I lodjurets timma”
• Min uppväxt med Moodysson

Alma har gått ut och tagit lite luft under en fest på ungdomshuset när Artur ställer sig bredvid, plockar fram picken och petar henne lite på låret med den. Hon berättar för sina kompisar vad som har hänt, men blir inte trodd, utan utfrusen av hela skolan.

Sebjørns fru vet inte riktigt var hon ska göra av sig, nu när de åtta barnen klarar sig själva en stor del av dagen. Hon hänger lite planlöst på rovförädlingsfabriken där Almas mamma jobbar, och när hon får reda på att fabriken kanske måste läggas ner ser hon plötsligt ett livsmål för sig. Hon ska demonstrera emot nedläggningen utanför Stortinget i Oslo.

Det är tre ganska udda, eller möjligen ganska vanliga, kvinnoöden som Olaug Nilssen tecknar i en bok som varken är en novellsamling eller riktigt en roman, och som skuttar mellan fantasi och verklighet. Av de fyra delarna kretsar den första och tredje kring Maria, den andra kring Alma och den sista kring hon som bara kallas Sebjørns fru. Maria är Sebjørns äldsta dotter, Almas mamma jobbar som sagt på rovfabriken och när hon upptäcker för vilka summor Alma köpt telefonsex tvingar hon henne att jobba extra i Sebjørns affär. Det är en småstadsvärld man kan ana konturerna av, men ingen riktigt helt utfylld romanvärld.

Mot att romanen inte hänger särskilt hårt samman pekar också att en av berättelserna lyfts ut och filmatiserats, den om Alma, ”Pikk-Alma”, och hennes sexuella erfarenheter och frustrationer. Filmen har samma titel som boken – på svenska Ligg med mig – kom ut 2011 och har något av en Fucking Åmål-känsla. Precis som i Moodysson-filmen är det ont om rörelseutrymme, både i det att bo på en liten ort och med det att vara tjej eller kvinna.

Fantasivärlden är för alla tre kanske ett sätt att spränga de där trånga gränserna, men är ens fantasin fri? Varför drömmer Sebjørns fru – hon som är förbannad över att alltid bara framstå som just ” Sebjørns fru”, men ändå aldrig får något annat namn av författaren – om att demonstrera (fast hon har en ganska vag bild av hur det egentligen ska gå till), medan lösningen för hennes dotter framstår som det att bli kändis? Kanske är också våra huvuden trängre än vi vill tro?

Det är en märklig liten roman, eller vad det nu är, som Olaug Nilssen skrivit, med en udda, lite svart humor. Här trängs kvinnor som kanske hade förtjänat varsin egen roman, medan läsaren stora delar av tiden hålls i osäkerhet. Är det som händer på riktigt eller finns det bara i romanfigurernas huvuden? Vad är egentligen möjligt?

Similar Posts:

• En sorts hemlig klubb
• ”Ska bara dö först”
• 1 + 1 = 3? 2?
• Finurlig serieroman om skilsmässa
• Näthat och luciafika på dagis

Lukas Moodysson är en författare som jobbat mycket med alternativa jag. I hans förra roman Döden & Co. hette berättarjaget Lucas och skulle kunnat vara Lukas om små, små saker förändrats. Tolv månader i skugga tar vid där den boken slutar. Men här finns en stor skillnad. Här är det faktiskt Lukas Moodysson vi får följa. Texten ska bygga på hans dagboksanteckningar från sommaren 2010 till våren 2011. Det är en tid som präglades mycket av upproret i Egypten, flyktingkaoset i Grekland och det är då som Sverigedemokraterna väljs in i riksdagen. Filmaren Lukas rör sig mellan Malmö, Småland, Stockholm, Moskva, Kiev och Aten. Som läsare får jag ta del av hans värld i form av små, gnistrande skärvor av liv.

ATEN

En lång kö. Nästan bara män.

På väggen har någon klottrat ”LOVE, SEX, DEATH”.

Alla väntar på att få mat.

Vi går omkring och tittar. Som turister.

Det är iakttagande med många reflektioner fast slutsatserna får jag själv dra. Tilltalet är öppet och sympatiskt naivt men samtidigt djupt filosofiskt och språket drabbar mig med sin poesi. Emellanåt gör det riktigt ont.

ATEN

Jag ligger i sängen på mitt hotellrum. Huvudet vilar mot den vita kudden. Över mig har jag det vita täcket. Jag tittar upp i taket. Jag kommer aldrig att klara det här.

Jag kommer aldrig att klara av att skriva ett manus om allt det här.

Jag har ingen aning om hur det känns att vara flykting, att sitta inlåst i en cell, att få en kniv i magen, att vara tolv år och inte ha något hem. Jag kommer aldrig att klara det.

Men jag måste.

Jag vill inte åka till den där jävla flyktingförläggningen i morgon, jag vill inte, jag vågar inte.

Men jag måste.

Bokens tes är att allting hänger ihop. Allting händer samtidigt och det förflutna fortsätter. De döda poeterna lever fortfarande och vi går tätt intill varandra. Vi oroar oss för små krämpor samtidigt som vi oroar oss för flyktingpolitik. Det stora är beroende av det lilla och tvärtom. Jag tolkar det som att ansvaret för världen är allas. Vi är alla viktiga, och det går inte att skylla ifrån sig, det går inte att värja sig. Lukas Moodysson sade på Bokmässan i fjol att i de små detaljerna öppnar sig hela världen. Han berättade också att i vår skulle han komma ut med en riktigt, riktigt bra bok. En bok som skulle vara mindre självupptagen. Som skulle handla om världen runt omkring. Lukas, du har lyckats. Och jag är fortfarande kär i dig och dina ord.

Similar Posts:

• Min uppväxt med Moodysson
• Vårvindar på dagensbok.com i veckan
• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”
• I väntan på nästa film
• Vinn biobiljetter till Lukas Moodyssons ”Vi är bäst!”

Den här veckan fokuserar vi istället på när
den sexuella revolutionen nådde barn-
boken på 70-talet genom Kram – när den
sexuella revolutionen nådde barnboken, som Kettil har läst.

Liv Strömquist Foto: Caitlin Mooney

Imorgon berättar jag även om hur det var på Kulturhusets författarsamtal med Liv Strömquist i samtal med Johanna Koljonen som gick av stapeln i torsdags. Det blev ett varmt, hjärtligt och roligt samtal med en för Kulturhuset unik publik.

Anna Liv har läst Lukas Moodyssons Tolv månader i skugga: ”En helt underbar bok som utspelar sig under ett år i Malmö, Småland, Stockholm, Moskva, Kiev och Athen. Med små nedslag i tillvaron visar Moodysson hur allting hänger ihop, hur vi alla är förbundna. Det går inte att värja sig mot den här boken. Jag drabbas och blir berörd.”

Imorgon är det dessutom första maj och det betyder ny topplista här på Dagensbok, missa inte!

Similar Posts:

• På djupet med Liv Strömquist
• Vinn biobiljetter till Lukas Moodyssons ”Vi är bäst!”
• Vårvindar på dagensbok.com i veckan
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer
• Min uppväxt med Moodysson

2. Mitt nästa skrivprojekt
Kanske var det för att den begåvade poeten Khashayar Naderehvand satt ett par bord bort på den där libanes-italienska restaurangen invid mässan som det hände? Det och den smittande kreativiteten som fullkomligt sjuder bland alla montrar. För nu ska jag berätta en hemlighet… Jag vet vad mitt nästa diktprojekt ska handla om.

3. Ätstörtantologin som sålde slut
Ätstört är en antologi om ätstörningar, fett, mat och makt som ges ut av ETC Förlag. Det verkar vara en viktig bok där frågan lyfts över individnivån, och jag blev så glad över att höra att den sålde slut både på fredagen och lördagen. Antologin går att beställa på VARUHUSET.ETC.SE

4. Bokförlaget Gilla Böcker
Vår Lina debuterar i vår på Bokförlaget Gilla Böcker. Förutom Linas kommande bok; Det borde finnas regler ger de ut andra fantastiska böcker av bland andra Sara Ohlsson och Jenny Jägerfeld.

5. Anna Bovaller-intervjun
Din barndomsdröm var att bli författare, kan du inte berätta mer om det? bad jag deckarförfattaren Anna Bovaller. Det blev en intressant intervju om drömmar, skrivarkurser och skrivlust som kommer i samband med att jag recenserar hennes senaste bok Äppelkyrkogården.

6. Parkhänget
Att avsluta kvällarna på Parkhotell blev ett måste. Dricka spritzer, diskutera skrivande, mingla med författare och andra välkända.

7. Hallongrottans monter
Det gick inte att passera här utan att köpa kylskåpsmagneter, post-it lappar och coasters. Så vackra och de allra flesta med Frida Kahlo på.

8. Bokbloggarminglet
Att få träffa Pockethexan, Enochannanbok, Bokstavlarna och alla de andra i verkliga livet är berikande. Och författarna som dyker upp och vill bli recenserade av oss gör inte saken sämre.

9. Vad inspirerar en deckarförfattare?
Ramlade in på ett seminarium med författaren Håkan Östlundh. Hade ingen aning om vem han var eller vad han skrivit men nu är min nyfikenhet väckt. Håkan berättade inlevelsefullt om hur han utgår ifrån berättelser i det verkliga livet när han skriver sina böcker. Berättelser som sen vrids till och skruvas åt och i slutet finns det endast ett korn kvar. Jag kommer självklart att återkomma till deckarseminarierna längre fram.

10. Sällskapet
Vad vore väl en bokmässa utan kollegorna på dagensbok? Och utan de där gamla och nya vännerna och såklart b ö c k e r n a som gör allting så där alldeles underbart.

Similar Posts:

• Emelies 10 i topp på bokmässan
• 10 oumbärligheter på bokmässan
• Torsdagen på bokmässan
• Fredag på bokmässan
• Söndag på bokmässan

Det blir en speciell intervju eftersom jag och Charlotte Qvandt är nära vänner. Vi lärde känna varandra på en författarutbildning där vi bägge brann för poesi i allmänhet och Lukas Moodysson i synnerhet. Ur dessa intressen växte en stark vänskap fram som nästan tio år senare håller i sig. Vi har delat ateljé i Berlin och haft poesiblogg ihop. Dessutom brevväxlar vi sen flera år tillbaka, trots att vi faktiskt bor i samma stad. Det var i ett brev som jag för första gången fick reda på att Charlottes mamma var allvarligt sjuk. Plötsligt en rad där handstilen liksom knölade till sig. Det stod något om lungcancer men jag fick läsa raden flera gånger innan jag verkligen förstod vem den drabbade var. En liten mening som skulle komma att förändra allting.

Mitt minne; Jag kommer ihåg hur Charlotte stannade till på gatan. Det var i Vasastan och vi var på väg till ett öppet hus för en skrivkurs vi skulle hålla. Där mitt på gatan sa hon: ”De kommer inte att kunna göra henne frisk. Hon kommer att få leva med cancern i resten av sitt liv.” Jag ville fråga om hur långt det livet skulle vara? Två veckor eller trettio år? Men vi var ju på väg. Charlotte torkade tårarna och vi gick in i lokalen. Efteråt hängde vi på en stilla bar. Men jag vågade inte fråga den där frågan då heller. Och visste någon ens svaret?

Fotograf: Eveline Johnsson

Att skriva dagbok, brev och skönlitteratur har alltid varit ett sätt för Charlotte att hålla jämn takt med sig själv. Under mammans sjukdom blev dagboksskrivandet ett sätt att inte tappa bort sig, en slags slasktratt. Det var först när hon läste upp en bit i samtalsgruppen på Stockholms sjukhem som hon började fundera på om det kanske var en bok hon skrev på. Charlotte upptäckte dessutom att det inte fanns några böcker för unga som är mitt uppe i att forma sig ett eget vuxenliv, böcker som handlar om vad en förälder betyder i den åldern. Det var till dem hon ville skriva. Men det är också en berättelse som många kan relatera till i egenskap av att vara någons barn eller förälder.

Boken innehåller många olika textgenrer. Dagboksanteckningarna blandas upp med journalanteckningar, minnesbilder, drömmar och reflektioner. Tanken med det är att ge läsaren ett spelrum för den lustfyllda läsupplevelsen. Charlotte vet att hon skrivit en tung bok och hon vill inte dränka läsaren. För henne är det viktigt med dynamiken i historien.

Charlotte har fått flera brev och mail av kvinnor (bara) som tackar henne för att hon skrivit boken och uttrycker behovet av den. De har ofta förlorat en förälder i cancer eller olycka. Det är också cancersjuka mammor som hör av sig och tackar. Många av Charlottes mammas vänner har läst boken och påverkats av att få möta den delen av mamman. Eftersom mamman var sjuk så kort tid hann inte alla förstå.

En stor del av sorgeprocessen handlade om hur nära hon och hennes mamma stod varandra. Charlotte uttryckte ofta sin sorg. Annars vore hon inte ärlig säger hon. Det var jobbigt för mamman eftersom Charlotte var hennes närmaste men också hennes barn. Det nära hölls intakt hela tiden men sjukdomen gjorde att Charlotte måste förhålla sig. Mamman blev förvirrad och verklighetsfrämmande mot slutet. Charlotte använde sig mycket av sina erfarenheter från äldrevården för att hantera detta.

Foto: Eveline Johnsson.

Den skrivande identiteten för Charlotte har alltid varit skönlitterär så hon tycker att Du ser draken genom fönstret var en konstig bok att skriva. Det var märkligt och smärtsamt att skriva om verkligheten. Hon upplever att folk förhåller sig annorlunda till litteratur med verklighetsförankring. När hon blir intervjuad nu frågar få om hennes skrivande eller om boken som en litterär produkt. De flesta ser bara till det hon varit med om. Charlotte säger att hon inte är van vid förhålla sig till sina ord på det viset.

Nu har det gått nästan tre år sedan mamman dog och den sjuka bilden av mamman är inte längre lika framträdande. Charlotte minns henne i vardagen som den hon var när hon var levande och inte sjuk. Och det är det hon förmedlar till sitt barn Juno som ofta vill prata om sin mormor. Efter mammans död är hon heller inte så rädd för döden. Att dö är ingenting egentligen menar hon. Det som händer är en förlust. Den förlusten kan man också genomgå om man skiljer sig eller tappar kontakten med folk. Det är sjukdomsförloppet som är det jobbiga. Det som varit vackert blir skört och brister. Tidigare har Charlotte varit mer rädd att hennes barn skulle förlora henne. Men det hon har varit med om gör att hon vet att de skulle klara sig. Och hon menar att ha fått följa sin mammas sjukdom och död på så nära håll inte enbart varit negativt. Att hon naturligtvis inte velat förlora sin mamma men att hon trots allt inte vill vara utan lärdomen och erfarenheten.

Jag avslutar med att fråga Charlotte Qvandt vad hon tror händer när man dör. Hon säger att hon tror att man läggs i ett kylrum och att man begravs och att det är rätt tyst att vara död.

Similar Posts:

• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson
• Sommar och sol. Vinden och havet och doft av kaprifol.
• Att inte kunna ringa
• Postsemestersyndrom
• ”Den största kärleken behöver inte vara den längsta kärleken” – intervju med Åsa Ericsdotter

Då var jag ihop med en annan Lukas, men jag tränade genom att teckna av Moodysson i olika tekniker. Jag har honom fortfarande förevigad i såväl blyerts, akvarell och olja. Med huvudet oftast på sned, den starka blicken under pagen. Mina vänner visste ibland inte vilken Lukas jag pratade om. Och förvåningen när jag för första gången hörde hans röst och insåg att människan pratade skånska. Det var ingenting jag föreställt mig. Mina gamla diktsamlingar är fulla av små urklipp och intervjuer. Smala debatter kring ett hårband han bar (ett tyg från Laura Ashley visade det sig), upprörda tv-kritiker som förfasades över Moodyssons och Per Hagmans golvstirrande och tramsande i tv. Allt gulnat.

Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på reaktionen hos en gammal förälskelse, vi kan kalla honom Peter (som han heter). Jag hade ur Kött kopierat dikten Kärleksdikt I och skickat till honom på Alla hjärtans dag. Pirrig, förväntansfull och nöjd. När Peter ringde upp mig, började citera dikten och undrade vad det var frågan om. Hur den så kallade Peter dog. För mig. Och det är fortfarande så att jag hatar både honom och Alla hjärtans jävla dag. Men Lukas Moodysson har jag blivit förälskad i igen även om pagen sedan länge är borta och jag numera slipper sprätta.

Similar Posts:

• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”
• I väntan på nästa film
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson
• Osjälvisk dokumentär dagboksroman
• Vårvindar på dagensbok.com i veckan