Ett par årtionden senare är världen annorlunda. Sara bevakar händelser på den europeiska kontinenten och rapporterar till den svenska tidningen. ”Jag har lärt mig att fästa gorillastativ i gatlyktor och lajva direkt från vilken trottoar som helst.” Vännerna kring henne där hon bor i Berlin kommer från olika länder och hon ser med distans på ett Sverige där politikens utveckling får henne att spy. Den ryska politiken är expansiv och mycket strategisk. Och fortfarande har vi Putin bakom spakarna.

Lotta Lundbergs roman Den första kvinnan innehåller en massa jävlar anamma. Huvudpersonen både levererar, diskuterar och har åsikter om härskartekniker. Hon vill inte be om ursäkt för vad hon tycker eller för sina handlingar. Vännernas olikheter stimulerar hennes frihetliga längtan, och hon tackar sin lyckliga stjärna för att hon lämnat landet där hon växte upp: ”I Enfrågeland springer alla efter samma vinkel.” Häcklandet drabbar också människors fixering vid digital teknik. Varje registrerat medicininköp, varje inloggad joggingrunda och varje incheckning på favoritcaféet gör människan till ett lätt byte inte bara för de kommersiella krafterna. Detta är ju inte specifikt svenskt, tänker jag, men Sara ser svenskarna som världsmästare i digitalt beroende. En rysk man som hon träffar sätter ord på något därutöver – människorna har blivit blickbrända och därmed också ointressanta. Exponeringslusten är för Sara obegriplig och hon faller för den ryske mannens själfulla resonemang.

Beskrivningar av det urbana livet och relationsskildringar är de huvudsakliga ingredienserna i denna porträttroman som utspelar sig på tre tidsplan: de sista åren på 1990-talet (i Sverige), några år under 2020-talet (i Berlin) och några år in på 2030-talet. Under studietidens prövningar, vid diskussioner runt köksbord efter lägenhetsfester, i yrkeslivet, och i staden där hon bor föds vänskaperna. Vissa tar abrupt slut och andra rinner ut i sanden. Om någon är kvar när ålderdomen trätt in kan möjligen illustreras av ett gammalt talesätt: Som man sår får man skörda.

Jag engagerar mig i Sara så mycket att jag stundom vill sätta utropstecken i marginalen på boksidorna. Hon går nämligen vilse i sin personliga utveckling, trots alla inspirerande samtal med goda vänner. Hon får vidga sina vyer när hon intervjuar annorlunda människor och visst gör hon professionella rapporteringar från politiska möten. Men erfarenheterna bidrar enbart till korta ögonblick av självbespegling. Vid ett par tillfällen figurerar tankar på dödssynden avund. En händelse under utbildningstiden kanske medverkade till födseln av hennes sarkastiska attityd. Eller så är hon bara inte av den sorten som vill boka besök hos terapeuten.

Pragmatism och anpasslighet är väl egentligen ord för samma sak. Den som anpassar sig bäst vinner. Likt Zarah Leander begär hon dubbel lön mot nuvarande när hon blir erbjuden ett nytt jobb. Erbjudandet kommer från det ryska TV-bolaget som i sin rapportering av de västeuropeiska länderna lyfter fram obskyra och banala händelser. Vinklingen tjänar obestridligen ett propagandasyfte – men Sara tycker att det kan liknas vid underhållning.

Vad beträffar samhällsskildringen utgörs den mer av raljanta formuleringar än analys. Sara är trött på journalistikens villkor i den digitala eran. Hos mediehusens ägare är idealunderskottet lika stort som hos den vanliga twittermissbrukaren. Lika lättvindigt yttras kommentarer som rör det politiska klimatet. Orsakerna till att demokratin både urholkas och mister sin giltighet är synnerligen ytligt behandlade.

Jag konstaterar att jag snabbt fångades av handlingen som förs fram i ett drivet tempo. Men efteråt känns det som jag läst en förlängning av utrikeskorrespondentens krönikeskrivande i stället för en idéroman eller ett fascinerande porträtt av en människa. Däremot väcks mitt intresse för att läsa två andra romaner som utforskar den anpassliga människan: Thomas Manns Doktor Faustus samt Hermann Manns Undersåten. Biblioteket har lyckligtvis båda romanerna.

Similar Posts:

• Karin Boye-reboot
• Ett omvälvande år i Berlin
• Modigt sökande efter ofredens rötter
• Er ist ein Berliner
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”

I Timme noll finns det tre tidsplan, tre platser, tre huvudpersoner, som vid första påseende inte har särskilt mycket gemensamt, ett på senare år inte helt ovanligt grepp som kräver en viss skicklighet för att fungera. Redan från början funderar läsaren på hur de tre historierna hänger ihop, var den gemensamma nämnaren finns, och det gäller att göra dem intressanta var och en för sig men också att smyga in små ledtrådar, göra det möjligt att ana något lite av hur pusslet kommer att te sig när det är färdiglagt, även om det helst ska bli en rejäl överraskning någonstans på vägen.

Den första vi möter är Hedwig Lohmann, medelålders författare i ett sönderbombat Berlin 1945. Hon, som de flesta andra, är till döden trött, märkt av alla umbäranden också de civila ickejudarna fick genomlida. Hennes kropp lyder henne inte längre, inte heller hennes tankar, därtill är de för upptagna av sorg, saknad och utsatthet. Kanske också av sveket, Hitlers svek, för hon är en av alla de som röstade på honom och hans parti, i tron att hans politik skulle leda till något bättre, men mest det egna, mot dottern hon fått med en judisk man.

Den andra är Isa i Uppsala som i mitten av 1980-talet försöker skapa ordning och reda i världen med hjälp av en psykolog. Hon ”forskar” i olika ämnen och använder gärna hisnande formuleringar och metaforer. Diagnosen är oklar och symtomen ganska vaga men vissa våldsamma tendenser kan anas och det är tydligt att hon är osedd och känner sig oälskad.

Slutligen är det Ingrid som 2004 håller på att förlora sin man till Parkinsons sjukdom och kanske till en annan kvinna. De har flyttat till en ö i skärgården för att han ska kunna fortsätta i sitt yrke som präst, trots sjukdomen. En liten behändig församling, ett vackert hus, lugn och ro… Ingrid har givit upp sin karriär men nu börjar hon undra hur det hela har gått till. Hon känner inte längre igen sig själv och när de vuxna barnen kommer på besök tvingas hon se sitt äktenskap utifrån på ett annat sätt.

Det är Hedwigs berättelse som är den dominerande, delvis för att den inleder och sätter an tonen men kanske främst på grund av ämnet och tiden. Andra världskrigets vidrigheter som aldrig får glömmas är bakgrunden till de vidrigheter som begås när freden inträtt. Svälten och bristen är en sak, det ständiga hotet om våld och våldtäkt en annan. Och hela tiden skammen och skulden, förnekelsen, rationaliserandet. För den förlorade dottern hade kanske inte behövt förloras, hade faktiskt kunnat räddas om Hedwig handlat annorlunda.

För mig känns flerstämmigheten här inte helt lyckad, de olika historierna skapar inte så många speglingar och ekon att de känns fullt ut befogade och trots min faiblesse för olyckliga flickor har jag svårt att ta till mig historien om Isa, även om det bränner till vid ett tillfälle och då handlar det också om en sårig mor/dotterrelation.

Lotta Lundberg är sällan bekväm, hennes romangestalter är ofta suddiga i konturerna men fyllda av konflikter. De funderar på vad som är rätt och fel men har ofta svårt att finna svaret – eller att agera utifrån det men just den där suddigheten gör att jag i slutänden har svårt att engagera mig tillräckligt i deras öden. Genomgående här är frågeställningarna kring hur de val man gör i livet påverkar inte bara en själv utan också andra men trots att det egentligen är mycket intressant räcker det för mig inte för att göra den här boken till en helhet. Kanhända hade det varit lättare om jag haft en egen relation till Cordelia Edvardson, vars minne boken tillägnats – Cordelia som var verklighetens förlorade dotter.

Similar Posts:

• Osäkra identiteter och kolonialism
• Stirrar du eller väjer du undan med blicken?
• Kröniketonen tar över i samhällsskildringen
• Pics and it didn’t happen
• Så många hemligheter

Vi börjar med Erik. Erik är inte så gammal, men gammal nog att följa med att följa med morsan (Erik är ett av alla barn som har en morsa och en farsa men inte längre ett mammaåpappa) på semester till ett ställe med vit sand, blått vatten, gamla ruiner och slitna hotell. Och han är gammal nog att ha fått en egen kamera; en liten billig digital historia som alltid tar någon sekund på sig att ta en bild när man trycker på knappen, men som sedan direkt visar en liten platt och inte särskilt högupplöst bild av vad man sett på den lilla skärmen. Ett ögonblick fångat för evigt, ryckt ur sitt sammanhang. Där går han omkring, fortfarande hängande i morsans kjolar, och klickar. Klick, den nästan tomma matsalen på hotellet. Klick, en papegoja i en bur. Klick, morsan som pratar med en annan farsa och skrattar. Klick, morsan som röker, det gör hon inte hemma. Klick, en trött hund långt borta med något rött på sig. Det är varmt och han vill inte gå. Klick. Sandalerna skaver, han låter havet ta dem och går barfota. Klick.

Sedan slutar det klicka, för sedan händer Något. Något fasansfullt, något alldeles för stort för att fånga i den lilla kameran utan vidvinkelobjektiv. Och sedan har vi Erik igen, fortfarande inte gammal men mycket äldre, hemma hos farsan i den svenska staden. Han bläddrar i kameran och i minnet, han försöker förstå, han försöker känna, han gömmer sig under täcket när farsan försöker vara hurtig om morgonen, han smiter från skolan där de andra barnen kallar honom psyko, vandrar runt på stan och ser på fåglar i bur, jagar falkar över taken.

Det har varit en liten udda trend de senaste åren, historien om den förment upplyste och förstående svensken och mötet med… om inte det apokalyptiska så i alla fall det kataklysmiska, den där tragedin så stor att den lika gärna kunde betyda jordens undergång. Lotta Lundbergs Ön, Per Ole Perssons Jaco, Susanna Lundins Hindenburg, Carolina Fredrikssons Flod, till och med Mikael Niemis nya vad jag förstår… alla kretsar de kring liknande tankegångar, självbilden som sviker, fördämningen som brister, de krossade bitarna som måste fiskas upp och sättas ihop igen. Om detta ska skyllas ekonomiska kristider, thailändska tsunamis, ett sätt för romankonsten att slå sig ut ur en återvändsgränd må de lärde debattera, men fan vet om inte Vit vit ändå slår hårdast av dem.

Och jag säger ”fan vet” därför att jag ärligt talat inte vet. På många sätt är det en frustrerande roman, med en berättare så ung och så förkrossad av sorg att historien lika ofta ligger i vad han inte förstår, vad han inte kan se i det han skickar vidare till oss. Den slår luften ur mig trots att den är nästan kliniskt fri från känslor; vi får ett gäng korta, lösryckta intryck, bilder där bildtexten bara kan beskriva exakt det som finns på bilden. Norin, poet till vardags, har ett språk som fångar varenda detalj men vägrar ge dem en tolkning, tvingar oss in i Eriks lilla ruta där orden är tomma, där lungorna svider, där han svarar nej tack på frågor om han vill ha något att dricka fast han är törstig, där han stirrar på det lilla fönstret i kameran. ”Detta är en bild av en morsa.” ”Detta är en bild av en död fisk.” ”Detta är en bild av en jeep.” När skräcken kommer, när katastrofen slår till, kan den inte beskrivas. I en värld där allt kan fångas på bild är den inte längre förståelig. När du ser alla färger samtidigt blir spektrat bara vitt.

Det fina med digitalkameror är ju att de ger oss omedelbar feedback, du ser direkt vad du sett, klick klick klick. Blev bilden inte bra? Ta en till, ta tjugo. Är du på plats? Skicka bilder till Aftonbladet nu! Stor bildspecial från undergången. Vi har bilder av allt, och en bild säger mer än en bild säger mer än en bild säger mer än…

Den världen har Erik spolats upp i. Och någonstans utanför ramen sitter han nu på ett tak högt över staden, med huvudet fullt av bilder, och har tappat sitt ord och sin papperslapp.

Similar Posts:

• RECENSION
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Stirrar du eller väjer du undan med blicken?
• God träsmak
• Poesi für alle

Romanen är berättad utifrån två olika perspektiv, ett är utifrån den svenska läkaren Olivia som bott på ön sedan 25 år tillbaka, och det andra perspektivtet är utifrån Christian, en av de brittiska socialtjänstemännen. Genom Olivia och Christian får vi följa händelseutvecklingen på ön utifrån två olika synvinklar. Det är uppenbart att Lundberg använder både Olivia och Christian för att kunna prolematisera de sexuella övergrepp som romanen handlar om. Hon tar aldrig ställning i denna problematiska fråga, utan låter läsaren skaffa sig en egen uppfattning och visar att det är inte är helt oproblematiskt att tala om cementerande värderingar och sanning när det handlar om sexualitet och vad som är ett övergrepp.

Det mest intressanta med denna bok är att samtidigt som den diskuterar normalitet inom sexualiteten så problematiserar den även kolonialism och vilka typ av övergrepp som kan förekomma mellan en koloni och en kolonialmakt. I romanen nämns bland annat kärnvapensprängningarna i Stilla havet som i Ön blir en symbol för kolonialmaktens tidigare övergepp. I och med socialtjänstemännens ankomst blir dessa minnen av provspräningarna allt mer påtagliga när några personer utsända av den brittiska regeringen kommer tala om vad som får förekomma och vad som inte får det. Det hela handlar om en maktrelation som på samma sätt vid ett sexuellt övergepp har en förövare och ett underlägset offer. Lundberg låter även detta komma fram i karaktärernas tvivel och osäkerhet för vad som är rätt och fel, samtidigt som de ifrågasätter sin egen roll och funktion i situationen. Detta är mest tydligt hos Olivia, den svenska läkaren, som innan britternas ankomst upplever sig själv som en bland öborna men som efter britterans ankomst både blir betrakatad och allt mer känner sig som en västerlänning tillfälligt belägard på ön. Detta utlöser ett tvivel som berör både identitet och tillhörighet. Lundberg använder här ett berättartekniskt grepp där hon låter Olivias tvivel sammanfalla med att öns självbild sätts i gungning.

Ön är en intressant roman som belyser frågor om vad som är frihet och vad som är ett övergrepp. Att detta utselar sig på en ö långt som bort från så gott som allt gör historien än mer intressant eftersom ön både beskrivs som ett paradis i klassisk västerländsk tappning samtidigt som ön också presenteras som ett stängt samhälle där egna lagar skapas. Jag upplever att Lundberg verkligen lyckas med att diskutera sexualitet och frihet. Detta gör hon samtidigt som hon problematiserar hur man ska betrakta ett sexuellt övergrepp mot minderåriga i en kultur där ålder inte existerar på samma sätt som det gör i västvärldens minitiösa kontroll av födelsedata. Det som dock fattas är mer levande beskrivningar av karaktärerna som stundtals blir vaga och nästintill bristfälliga. Romanen hade även vunnit på att låta ämnet ta mer tid och utrymme för att skapa en ännu mer fruktbar diskussion i ämnet.

Similar Posts:

• Flerstämmighet utan helhet
• Hotet bakom webbkameran
• Rom-com i bokform
• Religiöst tyglat vuxenblivande
• Då och här och nu

Det svåra är ju förstås att fånga in en bild av ett helt lands författarskap i ett dussin noveller, men det är intressant att många av de som valts ut här ändå ger en komplex men ganska sammanhängande bild; ett land mitt i Europa mellan 1900-tal och framtiden, fullt med gamla problem och djupa skillnader i samhället – här finns författare med rötterna i både öst och väst och även utanför Tyskland – men också med nya utmaningar och möjligheter som inte är speciellt långt ifrån dem som gäller överallt annars. Det är en ny värld vi lever i, och även om historien finns bakom varje knut (jag vet inte om något annat språk i världen har uppfunnit ordet ”Vergangenheitsbewältigung” – alltså att försöka begripa sig på och ta itu med sitt eget förflutna) finns det också nya sammanhang för alla de karaktärer som dyker upp här; från gamla krigsveteraner (den gamle livräddaren i Tanja Dückers ”Fyrvaktaren (polska östersjökusten)”) till de unga som föddes efter murens fall (Annett Gröschners ”Paul ensam på bussen”).

Sen är det självfallet ganska blandad kompott bland novellerna, och flera av dem lämnar mig ganska kall. Men här finns också riktiga godbitar, som Terézia Moras ”Portugal, eller kärleken mellan stigfinnare” som känns som en icke-apokalyptisk version av Cormac McCarthys The Road i kortformat, Katharina Hackers ”Charon” som sätter den stackars färjkarlen fastfrusen i Tyskland utan förmåga att ta de döda därifrån eller hindra dem som utnyttjar de svaga, eller för den delen Katja Lange-Müllers knivskarpa och humoristiska kortis ”Ankorna, kvinnorna och sanningen” som speedar igenom hela spelet mellan rik och fattig, man och kvinna, människa och djur på ett par sidor vid en liten ankdamm.

Det där med ankdamm, ändå… frågan är ju om det inte är något lite underligt i hela upplägget av en sån här samling. När det intryck samlingen lämnar är såpass mångfacetterat, vad var då egentligen vitsen att samla ett gäng författare med bara det gemensamt att de bor i samma land? Lite av turistbroschyr blir det, men i ett gäng noveller kommer man ändå en bit på väg, och Den mindre halvan av världen ger mig en hel bunt nya författare att kolla upp.

Vad säger du, 12 svenska författare du skulle sätta i handen på någon som undrar hur vi har det?

Similar Posts:

• Brasilien är nästan en halv världsdel
• Smakprov av Österrike
• Mellan dag och natt
• Smakprov ur en myllrande myrstack
• Smakar gott men risk för skörbjugg

Hur uppstår tillit? Hur kommer det sig att den betydligt yngre Ka litar på att det Glauer drömmer om är möjligt att uppnå? Hur kan hon vara så säker på att det inte bara är tomma ord? Snacka kan han, det vet hon.

Det är år 1932, depressionen råder, men det finns alltid de som har pengar att sätta sprätt på, de som vill roas av nya sensationer. Glauer har en plan, han ska samla ett kompani av dvärgar. De ska lämna de simpla konsterna, som kast med liten dvärg, bakom sig, de ska inte längre förnedras, de ska respekteras för sin seriositet, de ska spela teater. Han ska leta upp de allra bästa lilleputtarna, om han så ska resa Europa runt.

Deras första anhalt blir Berlin. Att hitta likasinnade till deras kompani visar sig lättare sagt än gjort och de få de möter visar sig dessutom vara svårflirtade. Vad är det som gör att de inte kan ge upp hoppet om att övertala den otillgängliga Nelly, hon har ju inte ens någon scenvana? Är det hennes avvikande utseende eller hennes motsägelsefulla personlighet som fascinerar?

Tiden går, besparingarna börjar tryta och det tyska klimatet förändras. Nazismen sprider sig, de avvikande blir allt mer utsatta. Känslan att det är dags att dra vidare, innan det är för sent, blir allt starkare. De har blivit erbjudna en scen på Gröna lund, en okänd plats i norr – ska de nappa på det erbjudandet?

Rädslan att misslyckas kommer alltid att finnas där, det hade en trapetskonstnär lärt honom; ju högre upp man klättrar desto djupare blir fallet. Vissa kommer aldrig att falla, för de har inte ens försökt. Den som vill sätta sitt avtryck i världen, måste också betala ett pris: att då och då, för att inte säga ofta, vara förbannat rädd.

Det här är en historia med komplikationer, den förgrenar sig i många riktningar. Här tappar alla vid något tillfälle masken, inget tycks någonsin helt vara som man förväntat sig.

Det är en berättelse som undersöker motpoler: utanförskap kontra gemenskap, längtan kontra motvilja, att utvecklas kontra det att stagnera.

Drömmar – hur länge kan de hållas levande? De drömmar som fungerar som något att sträcka sig mot, en tröst i dystra stunder, ett hopp om att allt kan bli annorlunda. När upphör de att fungera som en tankens mentala livboj? När går de oundvikligen i kras?

Blicken är alltid närvarande, den granskande blicken. Det avvikande drar alla blickar till sig. Dubbelheten i att överleva genom att ta betalt för att låta andra stirra ogenerat på en.

Och han ville ställa sig upp i bilen och skrika: Detta, mina vänner, har jag valt, detta är mitt val! Den som underlåter att välja har förlorat sig själv.

Similar Posts:

• Osäkra identiteter och kolonialism
• Flerstämmighet utan helhet
• Kröniketonen tar över i samhällsskildringen
• Zwischen Alles
• Pics and it didn’t happen