Att se människor i kolt med vackra attiraljer såsom bälten, sjalar och huvudbonader. Det känns viktigt och mäktigt på samma gång. Den samiska litteraturen har sina rötter i en muntlig berättartradition med jojk som grund. Tema Sápmi tar sin utgångspunkt i samisk filosofi och världsbild och belyser teman som brännande akuta mark- och skogsexploateringar i klimatomställningens namn, hotade språk och försoning.

I år är det dessutom 40 år sedan Bokmässan för första gången slog upp portarna. Tänk hur många böcker, författare och möten med läsare som passerat. Vilka seminarier som hållits, vilken poesi som framförts och kanske att folk blivit kära på Bokmässan? Jag har tyvärr aldrig ens hånglat på mässan. Ännu…

Mitt fokus i år var dock inte att hångla utan jag satsade mycket på seminarier på temat bilderböcker. Sedan ett par år tillbaka upplever jag att svenska bilderböcker blivit modigare, mer spännande och att illustrationerna blivit så mycket bättre över lag. På mässan gick jag på seminarier som handlade om moral och spänning i bilderböcker. Det handlade om att våga tänja på gränserna och ha modet att skriva och illustrera lite farligt och utmanande. Dessutom talades det om varför man som vuxen ska läsa bilderböcker. Något jag med glädje gör. Jag köper till och med bilderböcker till mig själv och njuter av att läsa dem både själv och tillsammans med barn.

Och visst kan man skriva om krig och flykt i bilderböcker! Det är något som tyvärr omger oss, och kan behöva bearbetas i litteraturen. Både för förberedelse men också för bearbetning. Vidare förkovrade jag mig i seminarier och samtal om ung romans i böcker samt även psykisk ohälsa. Viktiga, starka ämnen som även angår yngre läsare. Det behöver få ta plats. På lärarscenen avhandlades unga och trollfabriken. Också angeläget och viktigt att diskutera i dessa dagar.

På fredagen öppnade äntligen Häktet och Kåken, Crimetimes två scener. De var dessutom, enligt mig, mässans snyggaste scener med kitchigt möblemang och svulstig dekor. Mysrysligt att få höra om hur man bygger upp action och driv, om pusseldeckarens anatomi samt mat och småkakor i deckare. Det sista är något som jag gillar mycket, gärna tillsammans med en puttrig pusseldeckare. Jag hann med två dagar med rafflande samtal som även avhandlade att skriva roman om True Crime. Att Lars Kepler kommer ut med sin tionde roman om Joona Linna och har skrivit ihop i femton år uppmärksammades såklart genom en intervju med författarparet som är nästintill siamesiska.

Årets mässa susade förbi alldeles för fort. Det var för många bokvänner jag inte hann hänga med, för många böcker jag inte hann bläddra i. Men sammanfattningsvis var det fint, inspirerande och ljuvligt. Ser fram emot 2025. Ses vi där?

Similar Posts:

• Bland bilderböcker, brunnslock och bokbekanta, Bokmässan 2023
• Inför Bokmässan 2011
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Får man tröttna på Bokmässan?
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

Men, låt mig börja från början. Den fjärde delen i Ahnhems böcker om polisen Fabian Risk, Motiv X, slutade med en hejdundrande cliffhanger (det var tur att en kompis till undertecknad varnat för slutet, annars hade jag antagligen fått en hjärtattack). Inte nog med att en mördare, med ett för polisen (men ej läsaren) oklart motiv, var på fri fot – han hade dessutom siktet helt inställt på sitt nästa offer. Dessutom hade Risk upptäckt att hans kollega vid sidan av sitt jobb som polis var seriemördare, men saknade bevis nog för att sätta p för kollegan och hans fritidsintresse. Och som alltid i svenska deckare drabbades Risk av diverse personliga problem, bland annat av en son som höll på att gå under av dåligt samvete efter att ha deltagit i en brutal misshandel av en tiggare.

X sätt att dö tar vid exakt där Motiv X slutade, och under bokens gång får vi följa såväl jakten på mördaren som Risks alltmer desperata försök att finna de avgörande bevisen som ska sätta hans seriemördande kollega bakom lås och bom. Dessutom följer vi utvecklingen för Risks son, samt Risks före detta kollega som tvingats gå under jorden efter trakasserier från före detta kollegor. Som nämnts ovan är de många olika berättelserna ett problem, för var och en av dom hade räckt till en egen bok. Och det hade inte blivit mindre spännande för det.

Ett annat problem med boken är trovärdigheten, eller snarare bristen på densamma. Gång på gång visar sig bokens skurkar besitta mer eller mindre övernaturliga förmågor till att gillra fällor, undkomma polisen och ligga steget före. Samma tendenser återfinns för övrigt i Ahnhems tidigare böcker, inte minst i Den nionde graven.

Nu kan man ju invända att detta inte borde vara något stort problem, det är ju inte för trovärdigheten man läser deckare. Men det som stör är att själva grundidén i Ahnhems böcker ofta är just trovärdig, och dessutom originell och genomtänkt. Här skiljer sig Ahnhems böcker från till exempel överdrifternas mästare Lars Kepler, där själva grundhistorien allt som oftast faller på sin egen orimlighet. I det senare fallet kan man som läsare ha större överseende med hjältar som överlever i stort sett allt, och skurkar gjorda av teflon, eftersom det inte går att förvänta sig något annat. Däremot känns det lite trist att blanda in överdrivna actionelement när grundhistorien är vettig och karaktärerna mänskliga.

Men. Nu får det vara slut på att fokusera på det som inte fungerar i boken. Som sagt är berättelserna spännande, genomtänkta och originella. Karaktärerna må försättas och försätta andra i de mest osannolika situationerna, men de får också personligheter och utveckling. Spänningsnivån är det milt uttryckt inget fel på heller. Gillar du deckare och spänning är X sätt att dö, och såklart föregångaren Motiv X som måste läsas först, något du inte får missa!

Similar Posts:

• En av alla deckare
• Spänningen är på topp – men slutet förstör
• Välskriven västkustdeckare
• En deckare kort och gott
• Efterlängtad deckare föll platt

Samtidigt med Lukas återkomst flyttar Anna och Daniel in i den gamla prästgården. Men huset väcker stark oro hos Anna, en oro som inte direkt stillas sedan hon hittar ett nedgrävt järnkors i trädgården. Är det någon som vill dem illa? Vem i sådana fall?

Kristina Ohlssons Sjuka själar är antagligen den mest spännande bok jag läst – eller snarare lyssnat på. Att lägga ifrån sig hörlurarna innebar mer eller mindre panik – vilket jag löste genom att helt enkelt inte sluta lyssna särskilt ofta. Jag lyssnade på den så fort jag kunde, och när jag inte kunde hittade jag på ursäkter för att lyssna ändå. Vaknat klockan 4 på morgonen? Lika bra att lyssna lite. Jobba? Äsch, jag ägnar mig åt de arbetsuppgifter där jag kan lyssna samtidigt! Inget för mig? Bra, då blir det lyssning. Historien är spännande, skickligt berättad och har precis lagom mycket cliffhangers.

TYVÄRR sabbades historian totalt av det genomdåliga slutet. Inte nog med att det var det olyckligaste någonsin – slutet i Romeo och Julia framstår som lyckligt i jämförelse – det saknade dessutom varje uns av trovärdighet. Nästan så att överdrifternas mästare Lars Kepler hade skämts. Det näst intill pinsamma slutet gör att jag tyvärr kan jag inte rekommendera boken. Synd på så rara ärtor.

Similar Posts:

• Spännande deckare med logiska luckor
• Smart gripande nagelbitare
• Välskrivet på välbeprövat tema
• För många intriger på en gång i avslutande del av mordgåta
• Välskriven västkustdeckare

I Grand final i skojarbranschen blandas avsnitt av det manus som Lillemor snor med sig från Bonniers kontor med Lillemors reflektioner över händelserna i den boken. Den handlar om hennes och Babbas liv. Här för Kerstin Ekman en intressant och angelägen diskussion om författarrollen och författarsubjektet. Författaren som vara är ständigt omdiskuterad i bästsäljarlistornas kölvatten och Karl Ove Knausgårds Min kamp i sex band, Lars Noréns En dramatikers dagbok och Alexandra och Alexander Ahndoril som ligger bakom den bästsäljande deckarpsedonymen Lars Kepler, är exempel där frågeställningar om författarrollen och personen bakom författaren är centrala. Grand final i skojarbranschen har också blivit en av höstens mest omdiskuterade och bäst säljande romaner.

Lillemor Troj är litteraturvetaren med det vackra ansiktet som jobbar i nöjesbranschen och är författarnamnet som möter läsarna, som säljer böckerna. Babba, eller Barbro Andersson som hon heter, är bibliotekarien som skriver den största delen av Lillemor Trojs böcker. Allt börjar med en novelltävling som Babba vill ställa upp i utan att riskera skammen i att refuseras och hon ber sin bekanta Lillemor att ställa upp på en tjänst. Om de vinner får Lillemor äran och hälften av prissumman som delas ut i Stockholm.

Författaren är delad i två roller. Dels är det den skrivande människan, producenten som i sig är anonym, och dels ansiktet utåt, författarnamnet. Skribenten kan vara skicklig men är inget utan sitt författarnamn.

Lillemors (sic!) hade för var månad i Uppsala utvecklats. Numera sa hon lunginflammation, inte lunginflammaschon, och hon lät ingen oböjd norrländsk predikatsfyllnad slippa ifrån sig. Ja, norrländsk var ett ord hon börjat använda. Det skulle ha retat henne som gymnasist; ångermanländsk skulle det heta.

Babba irriterar sig på att Lillemor förnekar sitt (och hennes) ursprung, men med sitt ordval, hon skriver att Lillemor har ”utvecklats”, bevisar hon samtidigt vad det handlar om att vara ansiktet utåt. Att vara ”författarnamnet” innebär att slipas för offentligheten, vilket Lillemor med sin bildning och sitt söta utseende har gjort.

Att vara en känd författare har sina fördelar men också sina nackdelar:

Nu dyker en kvinna upp. Har hon hela tiden suttit bakom ryggen på henne? Hon böjer sig fram och lägger handen på Lillemors arm. Det gör de nästan alltid. De gör det på ICA eller i Hallen eller i Hedengrens eller rentav ute på gatan. Även fullständiga främlingar lägger sin hand på hennes arm. De vill väl förvissa sig om att jag är verklig, tänker hon. Men det är jag inte.

Lillemor är inte den verkliga författaren, det är Babba som är det, och det är säkert många stora författarnamn som ofta drömmer om att få vara den anonyma skrivande människan. Problemet i det är att det inte främst är deras romaner som säljer utan deras namn.

Grand final i skojarbranschen är en intelligent roman som gör stor underhållning av en intressant diskussion kring författarsubjektet, en diskussion som kan pågå länge. Kerstin Ekman skruvar diskussionen lite till genom att dra paralleller till sitt eget liv när hon formar Lillemor Troj och Barbro ”Babba” Andersson.

Jag hoppas att ni vill fortsätta diskutera författarrollen med mig i kommentarsfältet.

Similar Posts:

• Stor special om konsten att skriva
• Årets bästa svenska romaner
• Den store Knausgård
• I skuggan av Alexander
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet

Som en försmak till höstens bokmässa serveras 500 bokbord med böcker du inte visste, eller kanske hade glömt att du ville läsa. I samband med bokbordet blir det dessutom stadsvandringar i Per Anders Fogelströms och Sonja Åkessons fotspår och författarmöten med Ernst Brunner, Alexandra och Alexander Ahndoril(alias Lars Kepler) med flera.

På Stockholms Kulturfestivals hemsida kan du läsa hela programmet för bokbordsdagen.

Similar Posts:

• Stockholm ska läsa von Born
• Det svåra enkla
• Stockholm, singlar, böcker
• Bästa Stockholmsskildringarna
• Stabilt utan överraskningar

Det inleds traditionsenligt med mord. I Hypnotisörens fall är det inte bara ett, utan här blir vi varse att det är mord på en hel familj det rör sig om. Två familjemedlemmar har dock överlevt. Den ena är sonen som ligger medvetslös på Karolinska sjukhuset efter att ha blivit svårt knivskuren. Den andra är äldsta dottern, som inte befann sig i familjens hus vid tillfället för mordet, och som nu inte går att återfinna. Det finns anledning att tro att mördaren vill komma åt även de som överlevt. Den finlandssvenske kommissarien Joona Liina påbörjar därmed sitt sökande, dels efter den försvunna dottern och dels den som mördat familjen. Men för att kunna hitta dottern måste Joona Liina förhöra sonen i familjen. Sonen, som behöver väckas ur sin medvetslöshet för att kunna tala. Och så kommer det sig att hypnosläkaren Erik Maria Bark blir inkallad att hjälpa till med fallet.

Så långt följer Hypnotisören kriminalromanens klassiska upplägg. Det finns några mord, det finns en mördare att hitta, den har döden inpräntad mellan meningarna och ett tydligt mål uppmålat för läsaren. Mördaren söks och kan finnas bland en känd krets av människor, men kan likaväl vara en okänd främling. Inga konstigheter. Det som höjer Hypnotisören ett snäpp kvalitetsmässigt, jämfört med många andra deckare, är emellertid den historia som vävs in kring Erik Maria Barks förflutna som en av världens mest framstående hypnotisörer. Nu nästlas vi in i arbetet med en terapigrupp där hypnos används som främsta metod för att bearbeta människors mörka bakgrund. Samtidigt har Erik Maria Bark problem i sitt privatliv och hans relation håller på att falla samman i takt med att arbetssituationen blir allt mer ansträngd.

I sättet att skildra äktenskapets och relationernas ständiga pendlande och osäkerhet har Hypnotisören en nära och realistisk ton som jag uppskattar. Det är också svårt att inte intressera sig för medicinvärldens olika förvecklingar och hur det som sker innanför sjukhusens väggar ständigt påverkar, påverkas av och aldrig lämnas oberört av omvärlden, samtidigt som det alltid tycks vara något helt eget och avskilt. Paret Coelho Ahndoril lyckas på ett lätt och okonstlat sätt visa detta. Genom ett antal kapitel som rakt och utan störande utsirningar lotsar läsaren vidare i berättelsen ger de oss en visserligen enkel, men ändå fungerande kriminalroman. Hypnotisören saknar visserligen en stark och originell huvudkaraktär att förälska sig i, som exempelvis Lisbeth Salander i Stieg Larsson-böckerna. Den har inte heller Håkan Nessers finurlighet eller Åsa Larssons skärpa. Å andra sidan snöar den aldrig in på onödiga detaljer, blir aldrig förmätet undervisande eller klyschigt onaturlig. Den är en skönt horisontell bok som aldrig gör anspråk på att vara något annat än just en bra deckare.

Similar Posts:

• En deckare kort och gott
• Från ett kaos till ett annat
• Bra deckare är det ont om
• Ja, så roligt är det ju inte
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.

Jag läser Hypnotisören(recension kommer snart) och det är första gången på länge jag läser en kriminalroman. Och precis som varje gång slår det mig hur enkelt det är. Jag pratar inte om bokens uppbyggnad, eller hur enkelt det är att läsa, utan mer om hur enkelt det är att absorbera det kaos som boken erbjuder. Att ta sig från det som för tillfället upptar de där bekymrade, vakna timmarna på kvällen när livet inte riktigt är i sin ordning – till något helt annat. Något som visserligen (nästan) alltid har en lösning och som oftast är simpelt konstruerat, men som för en stund rör upp alla de känslorna du behöver känna för att veta att du lever. Oro, engagemang, värme, äckel… hat.

Kriminalromansläsandet öppnar också för det som populärt brukar kallas det logiska tänkandet. Ett behov av att söka efter ledtrådar och räkna ut den fortsatta handlingen, tänka ut en lösning – och därmed också bli besviken när inte lösningen är densamma som du tänkt dig. På det sättet får kriminalromanen läsaren att stanna kvar i dess kaos, genom att lämna henne besviken när lösningen är fel, eller genom att göra henne nöjd när den är rätt. I båda fallen kan du ändå när boken är avslutad, luta dig bekvämt tillbaka och tänka: det var ju ändå bara en bok.

Någonstans mitt i allt det här kommer jag att tänka på Christine Falkenlands roman Trasdockan. Huvudkaraktären i Trasdockan är en neorotisk, bekräftelsesökande, närhetstörstande författare som under en sommar hyr ett hus på landet i sin barndomsstad. Falkenlands huvudkaraktär läser bara deckare, för det är allt hon orkar. Men så lever hon också i ett kaos. Hennes liv är ett rotlöst liv som inte blev som det var tänkt. Hon kan inte skriva, hon söker och skapar sig destruktiva relationer, hon glider runt i en tillvaro där saker bara händer henne snarare än att hon får saker att hända. I en sådan tillvaro läser man deckare. Man läser dem för att det är allt man orkar, och för att det på ett paradoxalt sätt skänker ro.

Därmed inte sagt att alla som väljer att läsa kriminalromaner framför andra romaner alltid lever i den sortens kaos som Falkenlands romanfigur gör. Inte heller att andra romaner inte kan ge ro, eller att de inte frammanar en palett av känslor. Det är bara det att deckaren gör det mycket enklare. Den är allt som oftast driven, har oftast inte en massa meningsbärande mellanrum eller andningshål; den kräver sällan att man stannar upp. Deckaren leder dig endast framåt, mot nya händelser och nytt kaos. Den släpper dig inte. Inte förrän du sitter där med boken utläst, utpumpad och ibland besviken, men ändå nöjd. Då kan du andas ut och förundras över att ditt eget liv nog är ganska ordnat och tryggt – trots allt.

Similar Posts:

• Att spjärna mot åldrandet
• Ett fyrfaldigt halleluja!
• Annas bokhylla
• Veckan på dagensbok.com
• Vecka 24: Tiotusen orangea små bokreferenser