Det handlar som så ofta om moral och politik, och den smärtsamma relationen däremellan. Mitt i detta finns en rad röster och Björn Wiman är jämt ingen duvunge. Han har ett flerårigt engagemang bakom sig att skriva om klimatkrisen: ”världens genom tiderna största nyhet”.
I sin bok som utgavs i höstas finns 33 kronologiskt återgivna krönikor, publicerade mellan åren 2012 och 2018. Wiman skriver kortfattat med hela sin litterära och poetiska talang investerad, i den standardlängd som man kan förvänta sig från en dagstidning.

Det finns mycket att uppskatta i krönikorna, men också en del att reflektera kring. Längden på texterna, som passar Dagens Nyheter utmärkt, upplevs annorlunda i bokform. Då man läser flera texter i stöten är det svårt att värja sig från känslan av saknad. En saknad efter något mer. Det handlar om längden, det handlar om att tankarna skulle behöva mer utrymme för att vecklas ut, bli mer rejäla.

Tvivla nu inte. Krönikorna är nästan alltid läsvärda och det är lätt att ryckas med i enskilda uppslag och kombinationer av referenser till såväl film, litteratur, kulturpersonligheter, aktivism och politik. Ibland är kopplingarna halsbrytande, oftast är de tänkvärda och vid några tillfällen mindre pricksäkra. Wimans kunskap spänner hur som helst vitt och brett.
Nu är inte Björn Wiman den förste skribenten att släppa sina krönikor i bokform, men då texterna är så täta på referenser blir en annan typ av bok en naturlig följdtanke.

Torbjörn Elensky sätter i Svenska dagbladet ordet på ett sätt att uppfatta denna korthuggenhet, då han liknar boken vid ett extravagant visitkort. Riktigt så långt vill jag inte gå, snarare ser jag i boken en rad vykort, fyllda till bredden med händelser som nästan svämmar över på information.

Om man accepterar formatets begränsning finns det dock åtskilligt att gilla. Med tanke på klimatfrågans dignitet och behovet av fler människor att sätta ord på såväl hot som hopp, är det inte färre röster vi behöver, utan fler.

Personligen hoppas jag att Wiman återkommer till oss i det längre formatet. Kanske i form av lite längre essäer. Inte minst därför att vi behöver tänka till om annan farsot som lägrat vår tid, den enorma polarisering som högerextrema trivs bra i, men i rimlighetens namn även goda demokrater och aktivister kan drabbas av. Denna sorts närsynthet har skapat ett fördjupat dödläge där själva det demokratiska samtalet hotas.

Och vad säger vi om de framstegsoptimister som tuffar på i sin business as usual och inte korrigerar sin egen tankevurpa; som eldat på grogrunden till klimatproblemet genom att konsekvent placera ekonomi ovanför ekologi?

Det är kanske de sistnämnda som boken är publicerad för tänker jag, de som lever i omprövningens tid. De äventyrslystna tonåringarna, framförallt rasande kloka tjejer, som står rotade med ena foten i protest och den andra i moral genom skolstrejker och Fridays for the future blir kanske uttråkade av boken. Björn skriver på gott och ont för en kulturintresserad medelklass som vantrivs i konsumtionssamhället men som gillar att läsa vykort.

Gott så, tänker jag trots allt. Gott så!

Similar Posts:

• Viktigt och pedagogiskt om klimatförändringar
• Inget att akta sig för
• En pappabok om skidning
• Vad är tidsdilation?
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser

Walden är mycket skicklig på att ge ord och uttryck ny fräschör, som när han i krönikan Ett bra hål kallar sommarnatten för fingervarm. Eller när han på ett annat ställe försöker förklara ett komplicerat skeende för läsaren och kommer med uppmaningen ”Hämta ett papper och penna så väntar jag här”.

Krönikorna har tidigare varit publicerade, men jag har inte läst någon av dem. Min särbo däremot följer honom och har då och då tagit upp någon av hans tankar med mig, strax innan läggdags. Det är så jag fått nys om honom. Texterna i denna samling är från 2015-2017. De kan handla om livet som småbarnsförälder eller förhållandet till svärföräldrarna men också sådant som klimathotet och civilisationens fortlevnad. Och det är väl till de två första ämnessfärerna jag mest kan relatera.

Alltid när jag ska börja med en ny bok, tar det några sidor innan jag kommer in i författarens språk och sätt att resonera. Början av denna krönikesamling bråkar verkligen med mig. Den kompakta konflikträdsla över en cykelaffär som aldrig blir av, han beskriver i Jag hör min mun säga att jag vill köpa hans cykel får jag nästan ont i magen av, fast det kanske är igenkännandets glädje jag ska känna. Jag vet inte.

När han dessutom till ett av efterorden av krönikorna skriver att han sade upp sig från sitt heltidsjobb för att han inte orkade att både vara småbarnsförälder och jobba heltid, tar jag ytterligare avstånd. Hur många har det privilegiet?

Men det tar sig. Det mellanmänskliga och varma i Det är jag som är köttberget där han beskriver sina svärföräldrars Karlskrona, där ingen låter sig bli imponerad av något, gillar jag. Liksom hur det kommer sig att svärfar och svärmor tillhör en generation där det ska sparas på allt. Till skillnad från många av dem som kom senare då, där det inte är ett dugg konstigt med slit-o-släng. Jag menar, när bytte du senast upp dig till en ny Iphone? Det kanske i själva verket är Andrevs svärföräldrar (och generationen som de tillhör) som är de riktiga klimathjältarna?

Texten som tar upp våndan av att dö sittande på toaletten med byxorna nerdragna, är också mycket bra. För alla vill ha en värdig död? Men går det riktigt att styra? Nej.

Det som dock lämnar mig helt kallsinnig är hans fascination för rymden i till exempel En ovanligt vacker idé. I den krönikan ger han sig på att beskriva det fysikaliska begreppet tidsdilation. Den går kort ut på att skulle jag klättra upp i ett träd och du stå nedanför, och vi båda skulle bära varsitt ovanligt känsligt armbandsur, skulle det hända nåt med tiden. Inte med min tid eller din tid. Men förhållandet mellan din och min tid. När jag kommer ner har mitt armbandsur dragit ifrån ditt. Jag har åldrats mer än du. Visserligen bara med någon miljarddels sekund, men ändå. Ju närmare man befinner sig en gravitationskälla , alltså någonting stort och tungt som en planet, desto långsammare går tiden.

Alltså då berör mig det mellanmänskliga och relationella i hans texter mycket mer.

Similar Posts:

• Vettiga medelklassvykort om klimathot och hopp
• Krönikor en högtid
• Här är ditt liv!
• En pappabok om skidning
• Faan vad tyste bob pratar

Det kanske första intrycket av att läsa så många av hans krönikor samlat på det här viset är bredden på det han skriver om. Från slashasrap till indiepop, synthpop och dub. Från naturromantisk death metal till EBM. Från sjöpunk till goth, häxhouse, dubstep, kommersiell techno, stadiumrock, islamistisk nasheed och amerikansk country. Och förstås: Ondskan (a.k.a. Melodifestivalen) och Idol- och Talang-tävlingar. Eller nazireggae. Bara indexet med alla musikgrupper och artister han skriver om sträcker sig över 19 sidor. Lägg sedan till krönikor på alla möjliga musik-relaterade teman: vinylskivor och stenkakor, konserter, festivaler och decibel-regler. Eller Record Store Day, ett par gånger om. Därtill får vi också en rad krönikor om andra populärkulturella fenomen, som filmer, smurfar, läsplattor, ”actionfigurer”, seriestrippar, särskrivningar, enhörningar, ordvitsar, fildelning med mera, med mera.

Bredden förtjänar alltså, redan den, respekt. Strage skriver dessutom underhållande. Han lyckas med konststycket att både ta musiken och musikerna på allvar, och samtidigt skriva om dem med både känsla och inte sällan med en stor dos humor, eller – när så behövs (läs: Morrissey) – med en rejäl känga. Med tiden verkar Strage också ta allt mer hjälp av sina två musor – kallade Hipster-Kristofer och Metal-Christoffer – för att få inspiration och uppslag till, och inspel på, idéerna till sina krönikor, liksom även av de egna barnen och deras musiksmak (från pappans naiva förhoppningar om att fostra ett nytt Kraftwerk-fan till den brutala verkligheten med Dolly Style).

Att läsa den här boken är därför som att fullständigt gå upp i och bli ett med Populärkulturen i en rad av alla dess inkarnationer. Men samtidigt; fenomenet att få för mycket av det goda. Ett koncept som funkar en gång i veckan, vecka efter vecka, gör sig kanske inte riktigt lika bra som samlad bok. Anledningen till att författaren känner att han behöver samla ihop just 242 stycken av sina alster (avslöjas i bokens avslutning för den som inte redan listat ut det själv) beror tyvärr inte främst på att det råkar vara just att alla dessa krönikor faktiskt förtjänar det.

Men just då all denna Populärkultur börjar stå en lite väl högt upp i halsen, så börjar Strages krönikor i högre grad också att få en lite annan karaktär: mindre fokus på obskyra popkulturella fenomen och mer fokus på att också sätta in popkultur i ett bredare samhällsperspektiv. När högerextremismens växande styrka gör att det blir kontroversiellt att tycka om, och skriva om, fenomen som hbtq-frågor eller hiphop så känner Strage tydligen behov av att bli allt mer politisk, men han lyckas göra det med samma sorts känsla och humor som tidigare. Det gör att boken lyfter och åter blir tillräckligt intressant för att räcka hela vägen till slut.

Similar Posts:

• Lysande svensk musikjournalistik
• Punkig aktivisthandbok
• Kärlek
• Uppdaterad genikanon
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land

Döm inte en människa förrän du gått en mil i den personens skor, brukar det heta. Och Du är vad du äter. I dagens Sverige har väl hälsohetsen sällan varit så stark. Isabelle Ståhl skrev för ett tag sen en bra krönika i ämnet. Det är konstigt, men när människor flyr från sina hem och andra jobbigheter, går det alltid att bry sig om vad man har på mackan istället. När var individ är ansvarig för sin egen lycka, är det inte nästan lite brottsligt att äta fettdrypande pizza då?

När det gäller kroppen och utseendet har kvinnor alltid varit de mest utsatta. Att ovanpå detta vara en känd kvinna skapar förstås ytterligare press. Ibland tänker jag att kändisarna själva rycks med i hur vi ser på dem. Bilden skapas inte av dem, de försöker bara leva upp till förväntningar en diffus ”omvärld” skapar. En ond cirkel, som i vissa fall blir ett lustiga huset. Som Michael Jackson, ungefär.

Men hur mår du av att bara äta kålsoppa, som Dolly Parton sägs ha gjort i perioder? Att aldrig bli ordentligt mätt, när du frenetiskt försöker pilla av det lilla kött en flamberad vaktel erbjuder, som Karl Lagerfeld gjorde när han gick ner trettiofem kilo på två år? Hur väl överlever du på grön juice och lite avokado fram till fyratiden på eftermiddagen, går det att bli smal på pasta som Sophia Loren hävdar, och varför åt Elizabeth Taylor biff med jordnötssmör?

Vinningen med den här boken är främst dess hysteriskt roliga ton. Jag har sällan haft så kul när jag läser en bok. Dessa krönikor på cirka fem sidor var, har tidigare publicerats i New York Magazine. Det är ett ambitiöst (och lite farligt skulle jag vilja säga) wallraffprojekt Harrington gett sig in i. Stundtals fascineras hon över och beundrar sina utvalda kändisar. Gwyneth Paltrows recept är riktigt, riktigt goda. Om nu någon dödlig människa haft råd med alla dessa ingredienser… Madonnas träningsprogramsvideo Addicted to sweat (”Jag är inte beroende av svett”, konstaterar Harrington) är hon så rädd för att hon gömmer den i sin soffa.

Ofta passar Harrington på att anamma kändisens eget språk i respektive avsnitt. Hon fördjupar sig, och hinner på få sidor ge en hyfsat nyanserad bild av personen ifråga. Under ytan pågår ständigt en feministisk diskussion. Som aldrig lämnar underhållningsnivån, men som samtidigt känns uppfriskande arg. Och jag tror att detta är en smart väg att gå, att formatet så att säga tilltalar flera.

Är Madonnas diet hård? Det kan du ge dig fan på att den är. Är den rolig? Nej! Måste man äta surkål? Ja! Men vad jag verkligen insåg är att Madonna är en revolutionär feminist och det är tufft att gå på en revolutionärs diet. Hon dansade i brudklänning! Hon kallade David Mamet för chauvinist! Hon gjorde en sexbok som hette Sex! Paul McCartneys hår är misstänkt brunt, men ingen säger att han anstränger sig för mycket för att se ung ut. Jag antar att frågan är denna: Åt suffragetten Susan B. Anthony surkål varje dag? Det gjorde hon antagligen.

Allt inramat av Moa Hoffs snygga klippdocksillustrationer.

Jag har inte lika stor koll på alla kändisar som nämns, och de roligaste är förstås de stora. Pippa Middleton känns till exempel mal placé, stycket om hennes diet tillför inte så mycket och hon är ingen särskilt rolig eller intressant personlighet.

Vissa kändisar är förstås med för att deras diet ska speglas, inser jag. 5:2-dieten till exempel, som speglas genom Miranda Kerr. Miranda Kerr har jag inte koll på vem det är, men för att vara fotomodell, skriver Harrington, är hon ”förvånansvärt ofta med i nyheterna”. Mest känd är hon kanske för att eventuellt, ingen vet säkert, ha legat med Justin Bieber. Och så skriver hon mycket om bantning och skönhet, då. Harrington testar 5:2 och omdömet blir ständig hunger. Dag 4 skriver hon:

När jag äntligen äter de 170 gram hälleflundra utan något till, som jag tillåter mig (240 kalorier), kan jag bokstavligen inte ens prata med mitt middagssällskap för att jag är så hungrig. Han har vin. Jag har en svag version av grönt te. Jag fryser plötsligt väldigt mycket, som Madame Bovary innan hon dör. Nästa dag vaknar jag upp utsvulten och nästan sjuk. Jag äter Ägg Benedict och känner mig bättre.

Det är även Miranda Kerr som påstår att avokado är hennes favoritmat. ”Avokado är gott”, skriver Harrington, men är det ens favoritmat? Svaret är nej. Avokado är ingens favoritmat.”

Och gör det plågsamt tydligt hur många som är med på det här självbedrägeritåget egentligen. När Cameron Diaz säger att hon tidigare kunde äta vad som helst utan att gå upp i vikt, men att hon sedan började fundera över hur kroppen egentligen mådde av all denna skit och började äta strikt supernyttigt istället… varför det? frågar sig Harrington. Hon testar bönburrito med extra ost, som den forna Cameron Diaz älskade, tillsammans med nachos, och konstaterar att alltihop är sagolikt gott. ”Jag har ingen aning om varför hon slutade äta sådant här”. Sophia Loren åt pasta varje dag och skröt om det för journalisterna. Men när Harrington ger sig på hennes diet inser hon att det är mängden som avgör.

Jag lärde mig att ibland är de bästa sakerna förfärliga när man får dem i för liten mängd. Bättre att leva som ett hälsofreak, för då behöver du inte ha livets goda mitt framför näsan.

”Ha bra gener”, skrev Nanna Johansson i en på facebook hårt delad serieruta med skönhetstips inför badsäsongen för några år sen. Det finns en sorglig sanning begravd där. Vissa kan äta hur mycket som helst. Andra går lätt upp i vikt. Vissa får utslag i ansiktet av gluten. Andra inbillar sig att de är allergiska mot gluten och en hel mängd andra livsmedel, för att de fick en panikångestattack på en fest en gång (Gwyneth Paltrow). Dieter tycks kräva ekonomi och tid. Och inget bättre för dig.

Jag hade också velat ha ett mer djupgående grävande: hur påverkar det ämnesomsättningen att som Karl Lagerfeld dricka cola light hela morgonen? Hur blir egentligen avföringen om du äter som Marilyn Monroe gjorde? Fast det passar kanske inte in i det lättsamma krönikeformatet…

Jag läser Jag tar samma som hon till större delen under en och samma dag, sittande på ett fik i stan. Är det en slump att jag just denna dag väljer pizza till lunch, och blir toksugen på en muffin på eftermiddagen? Att läsa om att inte få äta som jag vill gör mig alldeles galen. Jag tror det är det dieter främst gör med folk. Jag tror det är det alla bantningslöpsedlar tillför vårt samhälle: besatthet. Fokus på fel saker. Att skapa sig problem. Nästan alla kvinnor jag pratar förtroligt med saken om visar sig någon gång i livet ha haft ätstörningar. Större eller mindre, kort eller lång period i livet, men sjukdomen är alldeles för utbredd för att inte genast börja kallas för samhällssjukdom.

Jag tar samma som hon belyser, ur ett underhållande perspektiv, något som verkligen inte är underhållande. Du är vad du äter är också en märklig sak att hävda om man strävar efter att uppnå de saker ens idol har uppnått. Möjligen kan träning och god kosthållning ge en människa mer energi att förverkliga sig själv och kicka igång karriärsklättring. Men knappast enbart detta. Det är snarare ännu ett exempel på människors önskan att hitta snabbast och minst krävande väg till toppen. (Och vad är toppen? Greta Garbo fick nog och drog sig undan offentligheten vid 36 års ålder. Förmodligen på grund av sin märkliga diet, tror Harrington. Som inte ens kan ta ut den påstått så goda sellerilimpan ur ugnen, eftersom den luktar ruttnande lik. Limpan får stå där som en skampåle i veckor.)

Det är, trots envist hävdande att så skulle vara fallet, inte Beyoncés kurviga men ändå smala kropp som gjort henne framgångsrik. Om hon tar en muffin till fikat är egentligen lika ovidkommande som om hon har en cellulit på röven. Vi vet ju detta. Ändå talas det hela tiden om för oss att det förhåller sig annorlunda. Det är psykologiskt intressant och jävligt korkat. Och världen kan aldrig bli en jämlik plats så länge det upprätthålls.

Jag vill citera hela tiden egentligen, det finns så mycket träffsäkert och Rebecca Harrington är så himla rolig. Men avslutningsvis ur krönikan om Victoria Beckhams diet då:

Jag älskar makadamianötmjölk! Det smakar nästan lika gott som vanlig mjölk. Och gröten smakar lite som gröt. Vilken seger.

Similar Posts:

• To be or not to be a kändis – kändisfenomenet är här för att stanna
• Som om Strindberg knaprat piller
• Inget att akta sig för
• En barnskådespelares vittnesmål
• Ytlighetens estetik

Tre timmar senare vaknar en av ekonomerna i det brinnande vraket. Han blöder, benen är brutna, det är som första avsnittet av Lost. ”Vad hände… vem är jag… var är jag…?” Sen ser han sig om och konstaterar ”Åhå, bara 200 meter från stället där vi kraschade förra året.”

Ungefär som omvänd darwinism, eller survival of the dumkaxigaste.

Nationalekonomi är en sån där sak som alla påverkas av, som alla har en åsikt om, men när man inte ens gitter öppna sitt orangea pensionskuvert, vem orkar då egentligen sätta in sig i exakt vad alla skuldkriser beror på? Vore det inte läge med en kortfattad, lättläst sammanfattning som förklarar vad fan det är som gått fel?

Plats på scen för Andreas Cervenkas samlade krönikor. Titeln är Vad är pengar?, och där börjar han också: vad är egentligen pengar för något, nu när vi för länge sedan slutat låtsas att det fungerar som i Kalle Anka där pengar är en viss mängd guld i ett kassavalv, eller en viss mängd pappersbitar med en viss mängd nollor på. I skolan fick vi lära oss att hyperinflationen i Tyskland på 20-talet (eller den i Zimbabwe på 00-talet) berodde på att man tryckte för mycket pengar; vad säger det om en värld där pengar inte ens behöver tryckas längre, där en centralbank kan skapa virtuella miljarder på en sekund – och regelbundet gör det också? Vad skulle hända om folk började inse att alla de där pengarna vi bekymrar oss så mycket om i själva verket bara är värda någonting därför att vi kommit överens om att de är det? I Kurt Vonneguts Galapagos rasar hela civilisationen över en natt när den insikten slår till; riktigt så illa däran är vi kanske inte än, men…

”Så därför genomför vi en massiv skattesäkning. Den kostar 6 000 miljarder. Lånade pengar. Vad tror du om det?” ”Vad jag tror? Sluta. Med. Rökheroin. Nu.”

Därifrån går han sedan vidare till att diskutera skenande VD-löner, banksystem, skuldkriser, pensionssystem och finansbubblor, allt med en ton som är både påläst, klarspråkig och inte lite förbannad. Hans attityd till storfinansen är kanske inte vad man förväntar sig av en SvD-skribent, men som han påpekar, det nuvarande finanskaoset kan få till och med en centralbankschef att låta som en occupyaktivist. I sina bästa stunder är det här inte bara informativt, utan också rejält underhållande… när han inte får marken att vackla under fötterna på en med känslan av att hela det finanssystem vårt samhälle är beroende av är ungefär lika stabilt som ett höghus byggt på hypnos.

En påse döda råttor kan aldrig bli ett bra köp, hur tungt den än väger i index.

Så långt allt väl, alltså. Sen kan man säkert ha åsikter om Cervenkas förtjusning i klatschiga oneliners, som duggar så tätt att man nästan kunde tro att han funderar på att ta jobb på Norra Brunn efter kraschen. Fan vet om han inte skulle få det också. Då är det lite tristare att förlaget inte lagt ner lite mer tid på redaktionsarbete här. Att varje kapitel är kort – ibland i kortaste laget – och att det blir lite småspretigt ibland hör ju till i en krönikesamling (att det är en sådan talas dock inte högt om i marknadsföringen). Men att var och varannan artikel har inledningar av typen ”Som vi såg i veckan…” och ”I tisdags meddelades…” utan att kapitlen ens är daterade känns bara slarvigt; vitsen med en grundkurs är väl att det ska vara möjligt att läsa vidare?

Vad är pengar? får ekonomi att låta enkelt, men det är det ju trots allt inte. Om det vore det skulle nyheterna i skrivande stund inte trumpeta ut att Grekland nu är dagar ifrån konkurs, med Italien, Spanien och Irland på god väg åt samma håll. Länder ska inte kunna gå i konkurs, det finns politiska beslut på att de inte kan det, men nu gör de det ändå. Vad händer då? Att läsa Andreas Cervenka säger dig inte vad som kan göras åt det, men du kommer i alla fall att veta varför det händer – och när dina grekiska kompisar frågar dig vad Sverige gjorde rätt som de gjorde fel, kanske du ser lite mindre dumkaxig ut.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Vecka 30 på dagensbok.com: Semestertempo
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Det otåliga nollnolltalet
• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”

När Stefan Sundström återigen samlar funderingar till en bok är det med en klar politisk grundton. Om det nu kan vara något annat. För det här är politik långt ifrån spinndoktorer och sammanträdesrum. Det här handlar om att hanka sig fram i vardagen och att reagera på världen omkring sig. Kanske till och med försöka göra den lite bättre.

Då får man dra i de trådar man får fatt i, och det är någon väldigt avväpnande över hur Sundström skildrar detta. Han skriver om frustration och maktlöshet, men också om att faktiskt vara privilegierad. Det blir ofta roligt och deprimerande i en trivsam blandning, som här på demo på Sergels torg med Folkkampanjen mot kärnkraft:

Tv och radio var där och eftersom jag var enda kändisen fick jag prata i bägge två.
Försökte säga nåt vettigt, sa det där jag hade twittrat om, om det japanska kärnkraftsföretaget Tepcos donationer till det regerande högerpartiet, som gjort att man fick tillstånd att bygga sina tre kärnkraftanläggningar med totalt 17 reaktorer rakt över de mest dödsbringande sprickorna i underjorden.
Om hur Japans regering tigit om varningar. Och den givna följdfrågan: Hur är det i Sverige, är det inte läge för Moderaterna att visa var dom fått sina donationer ifrån, så att dom inte kan misstänkas för samma sak?
Det kom inte med.

Det vore så lätt att bara stapla citat och anekdoter. Som när Sundström ligger på sjukhus, nyopererad och ynklig, och hör Lars Winnerbäck spela utsålda konserter borta på Långholmen, sköterskan är lyrisk och han bara måste påpeka:

- Han spelade förband åt mej förr i tiden, rosslade jag. Kunde inte låta bli, det kändes otroligt ocoolt att säja så, men fan man är inte mer än människa.
Jag tror inte att hon trodde mig, men hon log och var så snäll och det är väl det som är det viktiga, att folk fortfarande är sjyssta mot en fast man inte har sålt ut Långholmen tre gånger om, att det finns folk som ler mot en fast man är helt sänkt och bara har en landstingsskjorta på sig.

Stefans lilla röda är en liten bok full av kloka, roliga, viktiga funderingar. Det handlar om engagemang, rättvisa, nedskärningar, miljöproblem, människovärde, förorter och klass. Om att odla sin trädgård och om att musikbranschen blivit trevliga nu när den slutat vara särskilt lönsam. Det handlar om att orka bry sig och fundera vidare och resultatet är ett stycke riktigt gott sällskap, som en god vän som alltid stödjer och peppar och får en vrida och vända på saker och orka bli förbannad på sådant man borde bli förbannad på ett varv till.

Ska jag göra några invändningar så är det väl främst de gamla vanliga, om korrekturläsning och sådant där. Sundström har en egen stil, lite pratig och inte precis grammatiskt korrekt, men charmerande, smart och som det väl ska vara. Ändå kunde förlaget varit till större hjälp. Ibland känns gränsen mellan vad som är stil och rent slarv alltför flytande, och i reportageavsnitten om Farsta i slutet av boken blir det till exempel onödigt otydligt vad som är repliker och vem som säger vad. Det är ju sådant man har formgivning och förlag till, men här känns det inte riktigt som att boken fått den redaktionella omsorg den förtjänar. Det är synd.

Men skit samma om det är lite sent med ett julklappstips. Gott sällskap och goda böcker är det alltid säsong för, och Stefans lilla röda är ett boktips som räcker både till påska och en bra bit därefter. Förresten är den liten och behändig och går säkert att peta ner i ett påskägg också, om man skulle känna för det.

Similar Posts:

• Betraktelser om hur livet överhuvudtaget är värt att leva
• Musikvecka: Gammal punkare reser bort
• Vara sin egen trädgårdstomte
• Grundkurs i evigheten
• Det tjänar till; det måste

Det var tisdagen den 14 december 2010 när det som skulle komma att bli en våg av bloggposter, twitterinlägg och medial uppmärksamhet började som ett privat småprat.

Det började som diskussioner efter häktningsbeslutet av Julian Assange efter misstanke om våldtäkt och sexuellt ofredande av två svenska kvinnor. Meningarna går isär om vad som har hänt i de fallen men det är inte Julian Assange jag ska skriva om här. Det här handlar om vad diskussionerna kring hans handlande eller icke-handlande ledde till.

Johanna Koljonen var den som först tog ned samtalet på en privat nivå och lät det handla om sexuella gråzoner. Hur ska vi veta om vi gör fel när vi inte pratar om det? Hashtagen på twitter döptes därför till #prataomdet. Snabbt spred sig diskussionerna och berättelserna vidare till bloggar och tidningar. Nu har ett urval av texterna samlats i boken #prataomdet – Berättelser från gråzonen.

Det är befriande att läsa alla berättelser skrivna av kända och okända människor som har avslöjat tillfällen då sex förvandlades från något fint till något obekvämt och skavande som man helst inte pratar om. Det är berättelser om en man som inte använder kondom och en kvinna som inte avbryter fast hon oroar sig. Det handlar om människor som tafsar på sina vänner när de sover. Män som känner sig som förövare bara för att de tänder på en tjej på krogen. Kvinnor som inte har tänkt på att de också kan vara förövaren. Det är berättelser om att göra saker som man tror förväntas av en, inte för att man vill.

Det här en bok som är svår att skriva om, en recension som är svår att skriva. Jag hade till en början svårt att hitta en ingång i texterna. Jag tänkte att de inte hade något med mig att göra men efter ett tag insåg jag att det har de visst, i allra högsta grad. Jag minns en händelse för några år sedan. Jag var på en fest. Jag är social så jag flörtar, i många situationer med alla typer av människor. På den här festen var det en kille som tolkade min flörtiga och glada personlighet som ett självklart erbjudande för honom att göra vad han ville med mig och min kropp. Jag vågade stoppa honom. Dessvärre hade han bestämt sig för vad han ville göra och gjorde en annan tjej illa. Jag har många gånger förebrått mig själv för att jag flörtade på den där festen. Han hade kanske inte gett sig på henne om jag inte hade gjort det. Jag tänker också på vad som hade hänt om jag inte hade vågat säga nej. Jag hade ju flörtat, borde jag inte ha infriat de löften han trodde att jag gav honom?

Den här boken skulle behöva läsas av alla på gymnasiet och alla som redan har tagit studenten för länge sen så att vi lär oss att det finns tillfällen då vi inte är säkra på vem som har gjort rätt och vem som har gjort fel och vilken gräns som överskreds när men förstår att det alltid måste vara okej att prata om det.

Det enda jag saknar i boken är hänvisningar till var de enskilda texterna ursprungligen är publicerade. Det skulle vara intressant att följa samtalen och kommentarerna kring texterna. Det här är berättelser som väcker känslor och som på samma gång löser upp en klump i halsen och ger ett knytnävsslag i magen.

Tack Johanna Koljonen. Tack Annica. Tack Anders Johansson. Tack Lisa Magnusson. Tack Klara Strandberg. Tack Oscar Sundell. Tack Josefin. Tack Isobel Hadley-Kamptz. Tack Joy Sanchez. Tack Sofia Mirjamsdotter. Tack Hanna Hannes Hård. Tack Johannes Edmark. Tack Sandra Gustafsson. Tack Sara Karlsson. Tack Ania. Tack Ivar Arpi. Tack Sonja Schwarzenberger. Tack Linus Fremin. Tack asdf. Tack Malin Nauwerck. Tack Andreas Häggström. Tack LSM. Tack Ellinor Siljeström. Tack Victor Bernhardtz. Tack Sofia Bergström. Tack Mia Mårtensson. Tack Eva Grelsson. Tack Martin Brusewitz. Tack Jenny. Tack Rebecka Edgren Aldén. Tack Gustav Almestad. Tack även du som ville vara helt anonym.

För att ingen ska behöva stå ensam i den där sexuella gråzonen måste vi fortsätta prata.

Similar Posts:

• Lätt att läsa, svårt att smälta
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Kvinnors längtan
• Ytlighetens estetik

Förväntningarna infriades med råge. Den här boken har varit min ständiga följeslagare de senaste dagarna. Det fina är att man kan läsa den från pärm till pärm (rekommenderas om det är första genomläsningen för det finns en röd tråd) eller bara slå upp den på måfå. Författaren skriver självutlämnande och träffande om sina vardagsbestyr och nojor. Titeln flirtar mycket med Kristina från Duvemåla och Malins beundran av romanfiguren Kristina går som en röd tråd genom boken. Hon ömsom tycker synd om Kristina, ömsom avundas henne. Ett exempel på det är att på Kristinas tid tjatade inte barnen om att de ville ha pizza, tacooooos eller något annat. Då fick man vara glad för att det fanns rovor på bordet. En smula romantiserande kanske, men vem har inte en romantisk bild av hur det var förr i tiden?

Skratta högt-faktorn är hög och en varning måste utfärdas till alla läsares närstående: Det är högst troligt, till och med sjukt sannolikt, att läsaren ett flertal gånger kommer att söka upp dig, röd i ansiktet och med tårarna trillande utför kinderna, och med möda få ur sig: ”Du MÅSTE läsa det här!” Det absolut roligaste är när Malin skriver om sig själv som ”man” eller påstår att hon skriver om en kompis vars sambo heter Koajim, eller något liknande. Boken är dock inte bara en skrattfest, det finns även djupare lager och ledsamheter. Krönikan om det fjärde barnet som ingen ännu vet om, knappt Malin själv, är så sorglig så här i efterhand när man vet hur det sedan gick.

För att sammanfatta vad jag tyckte om boken tycker jag att du ska sluta läsa den här recensionen NU och i stället köpa, låna eller knycka (skojar bara) Malin från Skaftnäs. Du kommer inte att ångra dig.

Similar Posts:

• Sorgligt och fnissigt – på samma gång!
• Kortfattat i konsten att kritisera
• ”Själv är jag som vanligt sedan åratal sysselsatt med att skriva en roman som jag inte skriver”
• Lättsam underhållning
• Bitterfittan ultra light

Det som presenteras i den här krönikan är bara ett axplock av allt kan man göra på mässan. Därför får ni också ett gäng länkar till höger så ni kan botanisera själva. Vilka seminarier, scenprogram och montrar tänker ni själva besöka? Kommentera gärna!

Torsdag:
Vad är litteratur?
Lyssna på ett samtal mellan Ulrika Kärnborg och Ebba Witt-Brattströms om Ulrika Kärnborgs senaste bok Vad är litteratur och 100 andra jätteviktiga frågor där hon funderar på vad litteratur är och hur litteratur blir till. Kl. 12.30 – 12.50 i F3, seminariekort är ett måste.

Babel
Passa på att se inspelningen av veckans Babel med bland andra nobelpristagaren Maria Vargas Llosa som gäst. kl. 13.00 – 15.00 i monter D01:24

Nora Gomringer
Tysklands bästa performancepoet, aktuell med diktsamlingen Men säg nåt om natten då som ges ut av förlaget 10TAL Bok.
Nora uppträder kl. 15.40 – 16.00 på Internationella Torgets scen i H-hallen.

Fredag:
”Var går gränsen för det fria ordet i en diktatur?”
Kjell Albin Abrahamson, Ales Paskjevitj, Ulf Stark, Inga-Lina Lindqvist diskuterar författares och journalisters situation i Vitryssland kl. 11.00 – 11.45 på Debattscenen

Sprickor
Silke Scheuermann (Tyskland), Angelika Reitzer (Österrike), Peter Stamm (Schweiz), Maria Magnusson, Elisabeth Geiger-Poignant (Tolk)
Maria Magnusson diskuterar med de unga författarna hur litteraturen kan bemöta det växande utanförskapet och ensamheten.
Personerna i författarnas texter tampas med desorientering, misslyckanden i vardagen, relationer och sina egna krav. Dessa teman förefaller vara ett program för en hel författargeneration.

Kl. 14.00 – 14.45 i H1, seminariekort krävs.

Poetry slam
Matilda Wahnström, Anton Höber, Sara Gust, Joel Landberg
Tävling i estradpoesi. Publiken ger poäng och utser vinnaren. Kl. 18.00 – 18.30 i monter C04:02

Lördag:
00-talets lyrik
Poeterna Anna Hallberg, Jörgen Gassilewski, Kajsa Sundin, Anna Nyström och moderatorn Per Engström diskuterar 00-talets poesi och dess vägar och möjliga utvecklingar.

Kl. 10.00 – 10.45, J1 Seminariekort behövs.

Pröva på hur en skrivarkurs fungerar
Agneta Slonawski
Skrivarakademins Agneta Slonawski leder en inspirerande workshop.

Kl. 11.00 – 12-00, monter B07:7

Arne Bellstorf: Baby’s in Black
Arne Bellstorf är en av de mest spännande serietecknarna i Tyskland. Tillsammans med Beate Detlefs från Goethe-Institut presenterar han Baby’s in Black en bok om Hamburg, 60-talet och Beatles.

Kl. 13.00 – 13.30, C02:02

Missa inte heller utställningen med teckningar ur Baby’s in Black som visas på Göteborgs Stadsbibliotek.

Söndag:
Nytt på tyska – nu på svenska
Under mottot ‘Nytt på tyska – nu på svenska’ ger årets fokustema ‘Tre länder, ett språk’ i samarbete med Litterära Översättarseminariet på Södertörns högskola ut en antologi med smakprov på aktuella tyska texter i svensk översättning. Utgivaren Aimée Delblanc presenterar antologin, dess texter, författare och inte minst översättare.

Kl. 11.30 – 12.00. C02:02

Minnet överger inte sanningen
Herta Müller samtalar med akademiledamoten Anders Olsson om sin debutroman Flackland som nu kommer ut i ocensurerat skick. Den fick fullpott i en recension här på Dagensbok.com. Dessutom pratar de om den nyligen översatta essäsamlingen Hunger och siden från 1995 om CeauÅŸescudiktaturen och Rumänien efter diktaturens fall.
Det blir ett samtal om det ständiga hot man lever under i en diktatur, hot som också hörde till Herta Müllers vardag tills hon slutligen emigrerade till väst 1987.

Tolk: Elisabeth Geiger-Poignant.
Kl. 12.00 – 12.45, K2

Så startar du en bokblogg
Tycker du att det verkar kul att blogga om böcker? Bokbloggarna Karin Berg, Enbokcirkelforalla.se, och Petra Jankov Picha, Breakfastbookclub.se, visar hur du lätt startar din egen bokblogg.
Det är ett lätt sätt att diskutera sina läsupplevelser och komma i kontakt med andra likasinnade.

Kl. 15.00 – 15.20, F4

Allt för barn och unga händer på Barnens Torg där även Akademibokhandelns Unga Scen ligger. På Barnens Torg finns det en mysig läshörna att sjunka ner i, man kan själv pyssla och träffa på författare. Vill ni veta vad som händer där kan ni följa den här länken.

Jag upprepar uppmaningen! Tala gärna om för oss vad ni själva gör på mässan och tveka inte att komma fram och säga hej om ni ser oss i vimlet.

/Camilla

Similar Posts:

• Alice 10 i topp på bokmässan
• Stor special om tyskspråkiga författare och deras böcker inför bokmässan
• Fredag på bokmässan
• Camillas 10 i topp på bokmässan
• Torsdagen på bokmässan

Gideon Levys artiklar och krönikor som han samlar i den här boken är skrivna under en lång period av konflikter mellan Palestina och Israel. Det är tydligt vad han tycker om Israels först kommunikationsblockad, sedan ekonomiska blockad mot Gaza och det krig som pågick under 2008-2009. Gideon Levy är en man som står bakom människorna. En del av artiklarna är upprepande, men helhetsintrycket är mycket bra. De starkaste avsnitten är de där han skildrar människors upplevelser av konflikten, utan att låta det stanna vid att bli en snyfthistoria. Då visar han hur en politisk konflikt påverkar livet för den lilla människan.

De hade alla satt sig till bords för att äta lunch i hemmet: modern Fatma, gravid i tredje månaden, hennes dotter Farah, två år, hennes son Khaled, ett, Fatmas bror, doktor Zakariya Ahmed, hans svärdotter Shayma, gravid i nionde månaden, den 78-åriga mormodern. Det var en sammankomst hos familjen Wahba i Khan Yonis för att fira doktor Ahmed, som sex dagar dessförinnan kommit hem från Saudiarabien. Utanför hörs en väldig smäll…

Gaza, mitt älskade – En krönika 2006-2011 är en bok som alla borde läsa oavsett åsikt eller sida i konflikten: alla som hävdar att Israel enbart gör fel, alla som hävdar att Palestina enbart gör rätt och framför allt alla som hävdar att det inte finns israeler som bryr sig om Palestinierna i Gaza. Det gör Gideon Levy och hans mål är att även andra ska göra och förstå det. Han är en bra bit på väg med den här boken. Boken inleds med ett välskrivet och engagerande förord, specialskrivet för de svenska läsarna. Jag kan definitivt rekommendera den här boken. Läs den!

Similar Posts:

• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• När staten stulit marken
• När aprikosträden blommar
• Mänsklig sköld i Palestina