I Yarden tar författaren oss med till en plats vi annars inte haft tillgång till. I boken berättar han om hur han efter att i flera år kunnat leva på sitt författarskap, inte längre kan det och han står utan inkomst. Istället får han ta anställning på en plats där bara de som inte har någon annan möjlighet hamnar. I hamnen i Malmö tvättar och flyttar han bilar som kommer med stora fatyg tillsammans med människor som på ett eller annat sätt står utanför samhället. Lönen är dålig och arbetsvillkoren omänskliga. När som helst kan deras sista pass vara jobbat. Han är den enda svensken.

Tillsammans med denna berättelser får läsaren följa med till författarens barndom. Om mamman som är schizofren och pappan som inte vill kännas vid honom. Hur kriminaliteten, alkoholen och drogerna istället tog över.

Boken är viktig. Den blir en påminnelse om att det är så många som kämpar varje dag för att ha mat på bordet. Det händer, här nära. Den blir också en påminnelse om att inte ta något för givet utan att det som är bra kanske bara är här en liten stund. I och med Yarden fick ett skikt av den svenska befolkningen som aldrig får rum att höras en chans att bli synliga.

Lundbergs språk är poetiskt och vackert. Han förmedlar känslorna på ett sätt som får det att kännas inuti. Men det känns som att man hela tiden står på tå när man läser. Trots att boken är ynka 144 sidor tog det mig lång tid att komma igenom den. Boken har ett genomgående mörker utan ljusare stunder att hämta andan i.

Boken är allt som allt dock rätt händelselös och ganska ofta kände jag att det var en enda lång klagosång. En känsla infann sig om att författaren tyckte sig vara den enda på jorden som hade det jobbigt.

Oavsett känsla inför boken är den en tankeställare och en språklig läsupplevelse. Den har absolut gjort mig intresserad av författaren och bokens uppföljning Och allt ska vara kärlek står helt klart på läslistan.

Similar Posts:

• Efter Yarden
• Ska jag ta hand om min broder?
• En skrivande kamp
• Tröstande medicin
• Omskrivning av det skrivna

Perspektivet på omslagsbilden är riktat snett upp mot dörrkarmen, men det känns mer som att vara i underläge eller inträngd i ett hörn, än att blicka upp mot något. Det här är en diktsamling om våld och övergrepp och om att vara så liten att det inte finns något att göra åt det.

Den första dikten börjar som en lista över observationer:

Detta är min plats
Det finns städer
De skall erövras
Det finns passager, viadukter, genomfartsleder
De skall passeras
Det finns hav, sjöar, vattendrag
Allt det tillhör honom, likaså varje stjärna

Att ”Detta är min plats” och att ”Det finns städer” låter så självklart, naturligt, i stort sett oemotsägligt. Det gör det lätt att svälja att ”De skall erövras”. Att åtminstone ta det för trovärdigt, ett möjligt antagande, även om det inte är självklart eller den enda möjliga ståndpunkten.

Så vaggas vi in i en värld av förtryck och våld, en värld där allt ”tillhör honom”, inklusive ”varje liten muskel i din kropp”. Vem som talar och vem den talande riktar sig till är inte helt klart, men tilltalet fungerar som en öppnad dörr för oss att kliva in igenom.

Förlaget beskriver boken som ”en lyrisk monolog” samtidigt som det är flera olika röster som vävs samman, bland annat Fru Fritzl samt ”världens alla plastikkirurger”. Baksidestexten hänvisar till ”personer som mer eller mindre aktivt förvandlat människor till objekt för sina begär”.

Diktjaget beskriver förtrycket inifrån, men riktar sig också till en annan, ett du:

du blundar hårt och kan inte röra dig
du har aldrig sett en strand
du har aldrig sett din mor
du är inte ens din egen kropp
du är mer som ett verktyg man hänger
undan i en redskapsbod

Vad har diktjaget och duet för relation? Är det en förälder och ett barn, eller är det två barn? Några som båda möter förtryckaren? Eller är det diktjagets sätt att förhålla sig till sig själv?

Lika otydliga är konturerna kring det återkommande viet, som i det upprepade ”vi bygger ett hus”. De gängse gränsdragningarna mellan ett jag, ett du, ett vi och en han håller inte. I stället glider vi mellan dessa, samtidigt som den som är jag i början inte kommer att vara samma jag i slutet.

Att ”Detta är min plats” innebär trots allt också en slags trygghet, att jag har en plats där jag hör hemma. Och att allt ”tillhör honom” innebär att det finns en ordning, som ett filter till hjälp för att ordna förstå världen. Något att hålla sig i.

Att det går att skriva mänsklig nedbrytning med sådan språklig säkerhet och precision är egentligen en motsägelse i sig, men det är i alla fall vad Lundberg gjort.

Similar Posts:

• Tvingande relationers inneboende logik
• Minnas en älskad
• Tröstande medicin
• De döda måste rymmas
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik

Att inte skriva om de döda framstår däremot inte som något alternativ. Snarare verkar det i Lundbergs texter som författarens skyldighet att med hjälp av skrivandet låta de döda få, om inte röst, så åtminstone kropp. I Låt oss förvandlas blir de döda ett slags genomgripande sken som aldrig släpper taget om dikten därför att författaren inte låter det ske. Läsaren släpps inte fri i denna bok och det är så det ska vara:

De döda måste få befolka denna berättelse
De måste vara snö, öppna fält, en blick
som äntligen får räta ut sig

Att tala om de döda är inte nog. Inte heller är de döda något att samla på hög bland andra minnen. Ja, jag läser det som att det i Lundbergs skrivande finns en evig strävan efter att försöka ge de bortgångna en fullständig upprättelse. De införlivas i blod och andetag, i ständig närvaro. För vilken mening finns det i den levande människans tillvaro om hon inte förhåller sig till de liv som varit i det förflutna?

Om inte de döda bjuds in,
om så bara för en sekund,
om de inte får passera genom hjärnan
som ett förbiilande
minne, ja, då kommer vi bara falla undan,

Kristian Lundbergs diktning är som alltid flödande, byggd i en rundgång, ett mellanskikt där tid och rum, liksom gestalter är flytande. De döda tar plats i dikten, blir levande igen, medan de levande löses upp; förvandlas.

de döda måste få gå fria, just som vi skall gå fria,
bara passera varandra på ett förortstorg

Samtidigt som tid och rum blir flytande, måste också dessa befästas i Lundbergs dikt. Det är inte vilken lägenhet som helst vi befinner oss i, det är i en lägenhet på Köpenhamnsvägen. Staden är inte vilken stad som helst, staden är Malmö. Det är inte vilken dag som helst – det är tisdag i januari, eller en lördag när krampen släpper. Tidsangivelser, liksom platser blir något att hålla fast vid i en dikt som så ofta arbetar sig runt det konkreta. Som i all sin monotonitet och sitt svävande närmar sig det som en linjär berättelse inte hade klarat. De döda tränger igenom Lundbergs dikt, och jag hoppas det inte är sista gången.

Similar Posts:

• En poetik att lyssna till
• Tröstande medicin
• Dikt som måste skrivas
• Ska jag ta hand om min broder?
• Från en hotfull vrå

Det går alltså att fråga sig vad nytt som ska komma. Är det ens nödvändigt, detta nya? Men jag läser inte Kristian Lundberg för att få mig till livs en ny spännande historia. Jag läser honom av andra orsaker, som ofta kräver att jag ställer mig frågan vid varje läsning: varför läser jag den här författaren?

Den senaste skönlitterära boken heter Dagar bland skuggor, träd och vatten och benämns som en roman. Kanske är det inget att fästa sig vid, men när jag läst Kristian Lundbergs senaste verk har ett intryck blivit allt starkare: att han försöker skriva sig bort från fiktionen. Skriva sig bort, i den meningen att han förkastar idén om att det finns ett riktigt sätt att föra fram berättelsen om ett liv på. Berättelsen som sådan är och förblir en konstruktion, ett våld. Därför måste den repas upp, påbörjas igen. Delar måste fogas till och dras ifrån. Det är inte möjligt att bli färdig. Samtidigt är försök till att skriva något självbiografisk, att göra anspråk på sanningen, också en omöjlighet. I En hemstad skrev Lundberg: ”Den som skriver biografiskt kränker. ” Trots det skriver han. Att tiga ihjäl den tigande är inte heller ett alternativ.

I Dagar bland skuggor träd och vatten är det emellertid till största del Kristian Lundberg själv som kommer fram. Det handlar om sjukdomen. Den saknade delen. Och vi hinner komma ganska långt in i texten innan sjukdomen blir konkret och Lundberg börjar berätta. Sedan gör han det bit för bit; berättar om skoven och hur allt blir verkligt igen när han kommer ur dem, om bilderna från barnsjukhuset och om sjuksköterskan som tog hand om honom där. Om kärleken och hur den på en gång både blir möjlig och omöjliggörs i denna sjukdom. Att benämna sjukdomen vid dess namn, eller att tala om insjuknande, förlopp och symptom tycks egentligen inte vara det viktiga. Det är snarare sjukdomens verkan och konsekvenser – dess rundgång – som Lundberg verkar vilja beskriva. Allt viktigare verkar det också vara att systematisera och namnge de vardagliga tingen runtomkring:

Vi anger det som är vardag, bilarna som står parkerade nedanför min lägenhet, parkområdet som står helt stilla, träden som bara andas i den tunga hettan. Banker. Cykelvägar. Badplatser. Busslinjer. Hotellrum. Affärslokaler. Varuhus. Och alla dessa sommarlovslediga barn som i ett enda ögonblick kommer uppslukas av den tid som kommer att lösgöras.

Som alltid återkommer Lundberg till staden: ”Malmö. Jag föreställer mig att staden är mer ett sinnestillstånd än en geografisk position.” För hur ska det någonsin gå att förstå ett liv och en samtid utan att åtminstone försöka vara närvarande på den plats som är ens egen? Att försöka se hur den tar färg, hur den slits och återuppstår. Att registrera omgivningen och inkorporera den i texten – det är så det måste göras.

Att läsa Kristian Lundberg är att bli medveten om vardagen. Dagar bland skuggor träd och vatten är omöjlig att ta del av utan att tvingas bli oupphörligt närvarande, både i texten och i det egna livet.

”Och det finns ingenting mellan oss som inte är mänskligt.” På många sätt är vi nu framme vid en av Lundbergs ljusaste böcker, som knyter an till tidigare Och allt ska vara kärlek, skriven från en plats där texten tycks allt mer försonande, både i förhållande till det självbiografiska skrivandet och sjukdomens verkningar. Här finns acceptansen, här finns ödmjukheten inför mötet med den andra. För trots att Kristian Lundberg ofta återkommer till det smärtsamma, ger han ändå så mycket hopp:

Och det finns ett annat språk, en bild utanför bilden, ett tomrum som inte är hotfullt utan som istället blir en plats för förberedelse, det är en plats det bara går att se om man varit älskad, blivit anropad.

Similar Posts:

• Omskrivning av det skrivna
• Efter Yarden
• En poetik att lyssna till
• Tröstande medicin
• En skrivande kamp

Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt har plockat en spretig, vacker bukett. De beskriver den själva som ”en kör av röster som sjunger och krig och förluster, stängda gränser och en längtan efter en annan värld”. Antologin Om detta sjunger vi inte ensamma är en orkester utan dirigent. Den lyfter fram röster som riskerar att drunkna bland krönikor och panel-debatter. En efterlängtad nyansering bortom kvällstidningsrubriker. Och som redaktörerna själva säger: Poesin kan nå dit debatten inte träffar.

Jag ser framför mig en uppläsning i form av en flashmob på landets centralstationer. Där mikrofonen vandrar från stämma till stämma, från den som viskar till den som skriker. Så kommer jag osökt att tänka på ett begrepp inom musikteorin – kyrkotonarter. Det är skalor som innehåller samma toner, men är förskjutningar av durskalan. De berättar helt olika stämningar bara genom att flytta på en ton. På samma sätt berättar dikterna i den här antologin, samma sak, från olika utkiksplatser, olika perspektiv.

Seluah Alsaati sjunger precis som många andra författare i antologin om ett Vi. Hennes kampsång ”Vi är Alan” sätter ribban högt med sin Silvana Imam-attityd.

Vi är striden och vi står mitt i den
skyldiga våra barn att vända samtiden

Temat blir tydligast i Arazo Arifs ”Idag är dagen då vi alla ska dö”, som blir antologins refräng med strofer som ”Ingen nåd över det här landet”.

Även författarkollektivet Ce(n)sur lyckas i sin ”Rapport från en bisarr debatt” skapa ett kritiskt kollage och visar med sin iskalla ironi hur den yngre generationen är den som ser klart: ”En hel höst mellan ord och handling”.

Athena Farrokhzad ger mikrofonen till Malmös antifascister:”Säg något om kålsupare som aldrig ska passera”. Dikterna slungas runt som i en centrifug. Men vissa dikter suddas ut av formen, författarna är presenterade i bokstavsordning och det finns ingen plats för tomheten. Ibland är det för vackert. För mycket ord, ibland vill jag höra ordlösheten, trevandet, stammandet, en rejäl gestaltning av det dåliga samvetet utan att det känns som vita tårar. Därför är det så befriande när Kristian Lundberg skriver:

Varje morgon måste jag
fylla en dikt upp till brädden
med allt det som vi aldrig lyckades
ge namn åt eller förklara

Och när Åsa Maria Kraft skriver att:

vår naivitet var stendum: den trodde girighet var framgång

Även Helena Boberg är tydlig i sitt utifrånperspektiv och ser sitt privilegium. Hon använder språket och säger ”de” istället för ”vi” förutom när hon viskar fram

där vi rörde oss
fritt
framträdde som vansinniga

Karin Brygger är också hon väl medveten om att hon inte befinner sig på havet. Men hon betraktar.

Vi tänker på deras barn.
Som inte heller har pengar till biljetten.

Inga vita sidor, inga uppslag med några få ord som ekar. Jag hade velat känna tystnaden. Dröja mig kvar ännu längre. Famla i tomrummet som uppstår. Jag läser dikterna i skuggan av hösten. I efterbelysningen av chockvågen. Sidorna som mörkrumslampor. Vi behöver mörkret för att kunna framkalla bilderna.

Jila Mossaed sticker ut med sin storhet. Hon lyckas zooma både in och ut. Jag blir åksjuk, den mörka sorgen är svindlande:

Små kroppar
svävar mellan jorden och himlen

Samlingen slår mig. Högt och lågt. Från alla håll och kanter. Det finns så många punkter varifrån man kan berätta.
Som en kamera. Ju mindre bländaröppning, desto större skärpedjup. Antologin är en kontaktkarta. Den samlar ett antal blixtbilder från vår samtid. Den som pågår i vår närhet, på våra gator och på ett ogreppbara avstånd beroende på vem som tittar. Och det är just det. Vissa dikter behöver förstoringsglas. Jag återkommer till ord som närbild, perspektiv, inzoomning, objektiv, blixtbild och skärpa i mitt försök att beskriva. Blir tvungen att läsa om ordet brännvidd.

Om strålar som utgått från en mycket avlägsen lysande punkt, till exempel en stjärna eller en punkt på solen, och därför kan anses som parallella, infaller mot en konvergerande lins, sammanbryts de efter sin passage genom linsen till en bestämd punkt på den axel som är parallell med dem. (Wikipedia)

Poesin är politisk. Poesin är ingen flash i mobilen. Poesin vågar ställa in skärpan. Så är det. Ett minnesmärke som hindrar oss från att glömma.

Antologin lämnar mig med frågorna: Vem får säga vi? Vems vi? Vilka är vi?

Luft från havet strömmar in mot land. En besk eftersmak. Undertrycket känns genom hela samlingen. Allt som måste ut. En mångfacetterad kakofoni som behövs. Jag vill inte säga mer. Eller jo. Jag saknar Alma Kirlic och Niklas Mesaros stämmor.

Similar Posts:

• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• ”d j u p a v e c k”
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Utåtriktade röster som når in
• Vi ska alla en gång dö

Vi är många som läser och skriver för att kunna överleva. Det finns ingenting passivt över det, ingenting försonande. Det är en speciell slags hunger. Det är en speciell slags törst.

Detta slår Kristian Lundberg fast redan tidigt i den nya boken. En skrivande människa är i det närmaste alltid också en läsande människa. Att läsa, och framför allt att läsa andra, borde också alltid vara en del av den skrivande människans poetik.

”Om du vill lära dig att skriva så måste du skriva.” är en annan sentens som, åtminstone den som har gått en skrivarkurs eller läst någon form av skrivhandbok någon gång i sitt liv, har hört i evinnerlighet. Egentligen borde det inte behövas mer. Skrivhandböcker är en industri på samma sätt som självhjälpsböcker är det. Att läsa om skrivandet, i stället för att helt enkelt skriva hjälper ingen – något som Lundberg också påpekar när han förklarar sin poetik. Kanske är det också därför många skrivhandböcker riktar in sig på konkreta råd. Den skrivande människan behöver handla och hen behöver få veta hur hen ska göra det.

Men så enkelt är det ändå inte. Skrivandet är mer än det som går att samla i listor. Särskilt för oss som inte känner igen oss i ”Så skapar du driv i din berättelse” eller ”Fem knep för att lyckas med ditt bokmanus”. För oss är det en tröst i snö att få lyssna till hur en poetik formuleras, så som den görs i Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

Den som tidigare har läst Kristian Lundberg vet att hans skrivande är cirkulärt, att han ständigt omprövar det och försöker hitta en ny plats att börja på. Samtidigt tycks det som han har försonats med sitt språk. Om detta skriver han också:

Jag hade börjat upptäcka det egna språkets hemlighet, den ryggrad som finns i oss alla. För mig var min hemlighet elva ord. Mitt språk, min dikt.

Också detta måste vara en del av skrivandet. Den som, likt jag själv, vill syssla med poesi, upptäcker befrielsen i det. Att acceptera sitt språk. Att det finns punkter dit du behöver återvända. I repetitionen blir språkets nyanser till – det är där det kan ombildas. Det är också i repetitionen ett författarskap kan fördjupas.

Något annat som jag också uppskattar mycket i Kristian Lundbergs skrivande är han känsla för Platsen.

Jag skriver om Torpgatan, Malmö. Jag skriver om Ringgatan intill Värnhemstorget. I själva verket formulerar jag mig biografi, ger den form. Jag rör mig genom staden, gatorna, torgen, Alla dessa platser. Allt i denna stad sjunger för mig.

Och lite senare skriver han:

Ett sätt att skriva en dikt är att låta den finnas till i just det ögonblicket som den skapas, i detta ”nu” som länkar din hand till ditt hjärta, till din hjärna.

Varför känner jag mig så hemma i dessa formuleringar? Jag vet ingenting om Värnhemstorget, ändå blir allt så outsägligt rimligt när jag läser om det. Kanske för att det är så det går att bringa ordning i dikten. Den får ett fäste, gör sig obeveklig och blir närvarande i kroppen på ett sätt som inte går att bortse från. Detta är ett sätt att skriva dikt. Det är också ett sätt att läsa. Lundberg skriver om Marguerite Duras, han skriver om Inger Christensen – två författare jag läser just så. Med omedelbarhet. ”Christensen reducerade omvärlden, destillerade den, återbördade orden till verkligheten.” står det i Lundbergs bok.

En författare som skriver sin poetik länkar också lämpligen ut till det som har lett fram till denna poetik. Människor, minnen, text. Lundbergs bok leder, förutom till Duras och Christensen, vidare till författare som Pia Tafdrup, Michael Strunge, Göran Sonnevi, Arthur Rimbaud med flera. Han kretsar kring deras ord, växlar till sin egen biografi, till Kairo, till Värnhemstorget, till ett rum där ljuset faller över stolarna, och försöker på så sätt göra det begripligt hur dikt blir till.

Men det blir det aldrig. Skrivandet är inget som går att fatta. ”Att skriva är konkret. Det är en rörelse som måste upprepas. Dag efter dag.” säger Lundberg. Jag tänker: i bästa fall hittar du skrivande vänner som peppar dig efter refuseringar och går med på att läsa dina texter om och om igen. I annat fall kanske du hittar en bok som Kristian Lundbergs. Att bära med sig, spilla kaffe på och ha som en påminnelse om vad som behövs göras.

Similar Posts:

• De döda måste rymmas
• Tröstande medicin
• Från en ljusare plats
• En skrivande kamp
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson

Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att det var livet.

Från nionde våning är Johanssons femte diktsamling och inleds med ett förord av Kristian Lundberg som konstaterar att Johanssons dikt är omöjlig att sortera in i tid och rum.

Det pågår dagar i denna poesi, men vems eller vilka dagar är för det mesta mindre relevant. Johansson utgår visserligen från ett jag, men detta jag tycks lika genomskinligt ödmjukt inför sin egen existens som inför de medmänniskor som befolkar dikten. Det är en rak, självklar poesi som lyckas befinna sig i allt det vardagliga utan att slätas ut. I det sorgesamt stillsamma ligger en skörhet som får det att brista när jag sitter i mitt tysta vardagsrum och ser sommaren röra sig där ute.

Hos Stig Johansson finns prästkragar i ett glas på medicinbordet, här finns hon som varit på vårdcentralen. Här finns Johanssons Malmö och här finns solen som reflekterar i fönstren på höghusets nionde våning hemma i min Stockholmsförort.

Dagarna kommer om natten. I varje vinter finns en
gullvivad vår.
Jag vänder streckkoden mot mig, betalar och går ut
i det nya året.
Jag ska gå en bit varje dag, tills vingarna bär.
Och du bräckliga liv, jag köper din honung.

Här finns inga försök att förklara något obegripligt avlägset. Poetens blick och hörsel stannar i diktjagets absoluta närhet – oavsett om denna närhet är ett par trappor upp i höghuset med nio våningar, eller på en strand i någons dröm om Dominikanska republiken.

Från den inglasade balkongen
syns ett gytter av hus
under en tunn skiva himmel.
Havet en blå skål med
vita vindkraftverk.

[...]

Här uppe går sommaren som ett rykte.

Just så, och inte mer behövs.

Similar Posts:

• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Tröstande medicin
• Från en hotfull vrå
• Politisk brännvidd i poesin

* Horrorstör utspelar sig absolut inte på ett IKEA-varuhus. Detta påpekar både berättaren och karaktärerna vid flera tillfällen. ORSK är en usel amerikansk ripoff av det verkliga IKEA, som – återigen enligt berättaren – är ett högkvalitativt företag som bryr sig om sina anställda och aldrig stämmer folk.

När sedan Mystiska Saker börjar hända i varuhuset om nätterna är det ju lika förutsägbart att några lågavlönade anställ… f’låt, ”medarbetare” tvingas stanna kvar efter stängningsdags och tillbringa natten där för att ta reda på vad som händer, som att boken är fullknökad med skämt om s k företagskultur som skulle höra hemma i Dilbert (eller möjligen Orwell). Och i takt med att natten går blir de där färdigmarkerade gångarna allt mer svårnavigerade, och monteringsanvisningarna allt mer sadistiska…

Men gimmickar kan ju faktiskt fungera också – se bara på IKEA – och Hendrix gör två saker väldigt rätt här: För det första är han faktiskt rolig. Inte en av de stora humoristerna, kanske, men tillräckligt för att alla som någon gång jobbat eller handlat på ett företag med ”stark företagskultur” och alla de Nilegårdismer som hör till det ska få sig ett par rejäla skratt. Och för det andra gör han det alla bra skräckhistorier måste göra och knyter an det övernaturliga till en verklig skräck: Den som vi trodde skulle vara borta ur samhället vid någon punkt men hänger sig kvar, attityden som prisar och kräver hårt arbete av dem längst ner, men inte faktiskt värderar det i den valuta vi mäter allt i; företag som talar om för deras anställda att de är del av en ”familj” med vissa ”värderingar”, och om det inte passar kan man få svälta på gatorna; där framgången dinglar som en morot ovanför en trampkvarn som bara går snabbare ju hårdare man jobbar. Om man går runt och kollar lite närmare på böckerna som står i hyllorna på ORSKs möbelutställning kan man nog hitta både Barbara Ehrenreich och (på den svenska filialen, som öppnar snart) Kristian Lundberg där. Inte som huvudskyltning, men någonstans inpetade bland alla snygga pocketböcker som skriker ”KÖP!”

The hard work makes Orsk your family, and the hard work is free.

Jag lägger ifrån mig boken efter att ha sträckläst den, ser mig omkring i min IKEA-möblerade lägenhet, och nog rynkar jag på pannan lite. De fick mig att vilja köpa det, de fick mig att sätta ihop det själv, som om min tid (och de där blodsdropparna man ofelbart offrar till Kamprad när man ska sätta ihop ännu en BILLY) inte var värd något. Hur går det där till?

Men om man inte vill tänka så djupa tankar får man ju också en kul story, med en hjältinna beväpnad med insexnyckel som kan få möbelmontering att verka lika heroiskt som att tackla en zombie. Och det är det kanske ibland.

Similar Posts:

• Hur Ikea blev Ikea
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• ”Förtegenhet är stöld”
• Uppgång och fall
• Restaurangbranschens baksida

Vi är de döda, nu snart och det är så enkelt, vi är de döda, nu snart.

Jag läser Vi är de döda, nu snart samma vecka som EU inleder Mos Maiorum – en gigantisk jakt på papperslösa över hela Europa, även kallad Super-REVA.

Det är en slump, tänker jag skriva först, men det är det såklart inte. Vi är de döda, nu snart, skrevs innan EU-operationen blev verklighet. Samlingen kretsar kring förvar och deportering. Den är lika aktuell i oktober 2014, som för en månad sen när Sverigedemokraterna fick 13 % i riksdagen, som vårvintern 2013, förra gången REVA skapade rubriker i svenska medier.

Helgens tema på dagensbok.com är människosyn och det är så uppenbart att just människosynen, det sätt på vilket asylsökande människor omtalas, har ändrats väldigt lite. Språket är låst och i det finns människosynen; den kommer att vara den samma så länge människor fortsätter göra våld på andra människor genom sitt sätt att tala om dem. Och genom att inte tala om dem:

Förvaret i Åstorp invigdes i maj 2011, träden var utslagna/
friska, åkrar, det gröna, den ansvariga chefen för interneringsplatsen/
höll en festlig invigning, han klippte ett band, i lokalpressen talade/
han om den nya tiden, öppna dörrar Det är ett speciellt slags mörker/
som fräter sönder språket, oss, det sker inifrån

Lundberg varvar böljande dikt med skrivelser från Migrationsverket och uttalanden från politiker och myndighetspersoner. Språket blir synligt. Men det är inte bara auktoriteternas språk som skändar de människor som befinner sig i förvaret i Åstorp och andra ställen. Genom att skriva dikt om det som sker, om dessa människor vars röster borde vara lika självklara som alla andras, tar sig poeten en makt som fortsätter skändandet: ”Mitt språk är också en del av denna struktur, ett pågående övervåld…”. Det här är ett resonemang som går att känna igen från Lundbergs tidigare böcker. Skrivandet bär på ett ok som inte går att frigöra sig från. Samtidigt är det omöjligt att inte skriva.

Så varför dikt? Tidigare i år kom reportageboken Det här är inte mitt land som också rör människosynen – vad hände med vårt gemensamma ansvar? Var är det Sverige som en bygger på en idé om allas lika värde? Som inte knuffar människor in i en ickeexistens, låter dem bli ting som ska ”förvaras”? Lundberg har ställt de här frågorna tidigare. Är det nödvändigt att också skriva en diktsamling?

Jag säger ja. Där en samling journalistiska och litterära reportage har till uppgift att ställa samhället till svars och samla upp de spridda anklagelser som görs i enskilda debattartiklar, har dikten en annan funktion. Den måste inte svara eller tydliggöra. Det som kännetecknar stark dikt kan i stället vara det motsatta. En förmåga att nyansera. Att ställa det egna jagets privilegier mot medmänniskans avsaknad av desamma. Som detta att ha ett hem att komma till. En plats som är hemma, där du har dina böcker och din säng. Där du inte behöver vara rädd. Det basala, som en människa på ett förvar saknar.

Lundberg gav inte särskilt många svar i Det här är inte mitt land. Det var anklagelser, utrop, skildringar. Detsamma gäller i Vi är de döda, nu snart och jag tror att det är där han är som bäst. Att vara den frågande. Att visa att allt sker samtidigt, det är inte bara textens upprepande förmåga som gör det.

Det är inte oproblematiskt. Att ständigt vara frågande och vag kan ses som ett sätt för författaren att smita undan det politiska ansvaret. Dikten ställer andra krav på läsaren än den journalistiska texten, men den ger också andra saker tillbaka. Den visar varför den som lever fullt synlig och har en plats i samhället, har skyldigheter gentemot den som inte lever utan endast förvaras. Och inte bara när en papperslös människa, rent fysiskt, är närvarande. Också annars; i hemmet, i tryggheten och i språket. Det finns ingen väg ut ur dikten, men det är också därför den måste skrivas.

Similar Posts:

• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”
• En poetik att lyssna till
• De döda måste rymmas
• Dagarna pågår, i närheten
• Tröstande medicin

Så vad gör vi nu? Hur går vi vidare?

Kan läsning vara en väg framåt?

Litteraturmagazinet presenterade häromdagen en lista med 100 antirasistiska boktips. På dagensbok.com har vi också gott om fina tips på antirastiskt litteratur. Läs till exempel Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land eller Athena Farrokhzads Vitsvit. Litteraturen kan inte ändra det rådande parlamentariska läget, men den kan göra skillnad för den enskilde väljaren.

För att se framåt; nästa vecka stundar årets bokmässa i Göteborg, som i år bland annat har temat brasiliansk litteratur. Därför har vi på lördag en minispecial med brasiliansk och annan litteratur från Syd- och Latinamerika.

Tidigare i veckan skrev Annika om barnboken Åh nej, Bruno! av Chris Haughton, som hon blev väldigt charmad av. Boken handlar om att vilja vara duktig fast det ibland är svårt.

Anna Liv skrev om Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig är sant. En roman som utspelar sig på en folkhögskola i Skåne och handlar om destruktiv kärlek samt stark vänskap. Det är som två skilda berättelser i en bok som möts lite för sent.

Daniel recenserar Ingrid Linds Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga. En intressant djupdykning i primitivismen som redskap för skapandet av en ny människa och värld.

Tomas har läst Tatiana de Rosnays Ryskt bläck. Enligt förlaget ” en meditation över identitet och skrivande, författad av drottningen av dolda hemligheter”. Den lämnar mig dock ganska oberörd eftersom karaktärerna aldrig riktigt får liv och man blir inte heller särskilt intresserad av att ta del av dolda hemlighetera.

Och på söndag skriver Marcus om Jag är skapad för stormen och striden och regnet av Chris Forsne. En biografi om utrikeskorrespondenten Christina Lilliestierna som Marcus uppskattar både för innehållet men också för den lite ovanliga formen den är skriven på.

Similar Posts:

• Politisk brännvidd i poesin
• Vecka 28: Fly undan med en bok
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Personlig biografi om bortglömd legend
• Flera författare bland årets sommarpratare