Västerlandets värderingar, vilka är det? Den svartvita originalversionen av Tintin i Kongo ges ut på svenska i år. Kan man sin Tintin vet man att ett antal av äventyren tecknades i svartvitt på 1930-talet för portionsvis publicering i dagspress. Det var först senare som serieskaparen Hergé började teckna sin ikoniske yngling till reporter i fyrfärg för publicering i albumformat. Vid det laget hade Hergé funnit sin form och då valde han att teckna om flera av de tidigaste äventyren.

Svenska läsare mötte Tintin i Kongo 1978 i detta omtecknade, färglagda skick. Jag har alltid undrat hur originalet såg ut. Inte minst eftersom den senare versionen anklagats för en stereotypisk, rasistisk gestaltning av kongoleserna. Hur skulle då inte den första 30-talsversionen te sig? Nu, efter en genomläsning av albumet, kan jag konstatera att skillnaderna är mindre än man kunde tro.

Det är genomgående västerländska värderingar vi ser. Tintin far fram som om han ägde Kongo. Han skjuter storvilt kors och tvärs och lämnar det att ruttna i skogen. Vid ett tillfälle spränger (!) han en noshörning. Han låter sig bli buren i bärstol av ”infödingarna”. Ofrivilligt gestaltar Hergé ganska väl hur belgarna – och övriga västerlänningar – såg på sina rättigheter att utnyttja Afrikas resurser och arbetskraft, trots att de var inkräktare.

Har vi en annorlunda syn i dag? Kongo-Kinshasa är ett av världens rikaste länder när det gäller diamanter, ädla metaller som behövs i batteritillverkning samt koppar. Här finns goda förutsättningar för jordbruk och vattenkraft. Samtidigt lever drygt 70 procent av landets befolkning i extrem fattigdom, enligt Our World in Data. Hur är det möjligt när västerländska kolonisatörer dominerat landet så länge och västerländska företag gör affärer med kongoleserna?

Alf Svensson talar om människovärdet. Dessvärre uttrycker Tintin i Kongo en ringaktning av människovärdet. Genomgående skildras kongoleserna som lata, vidskepliga, lättledda och dumma. De framstår som av naturen undergivna: de är alltid redo att underkasta sig en kolonisatör och utnämna denne till hövding. Vid ett tillfälle gör en grupp pygméer Milou till sin kung! En hund! Om och om igen begår ursprungsbefolkningen komiska misstag i sina försök att härma de överlägsna européerna.

Visuellt är Hergés afrikaner karikatyrer av typen ”blackface”. Det är samma slags stereotypiska återgivning av ett utseende som den judiska kroknäsan i den antisemitiska traditionen.

Såklart förstår jag vad Alf Svensson syftar på när han talar om ”värden som hör västerlandet till”. Han syftar på Jesu budskap och demokrati, på de bra grejerna. Men visst är industriell rovdrift på naturen, hyperkapitalistisk girighet och avhumanisering av främlingar med annan hudfärg också bärande värderingar i vår del av världen? Någon slags sanning om oss bär Tintin i Kongo på, tänker jag.

2012 hade vi en kulturdebatt om rasismen i Tintin. Upprinnelsen var att barnbiblioteket TioTretton på Stockholms Kulturhus övervägde en utrensning. Många trodde att Tintin i Kongo var i skottgluggen, men det albumet hade aldrig funnits på barnbiblioteket TioTretton. Däremot fanns titeln vägg i vägg, på Kulturhusets Serieteket, vars målgrupp är vuxna. Där hade man inga tankar på att plocka bort Tintin.

Debatten byggde alltså på grundläggande faktafel och blev således förvirrad. Jag välkomnar att originalversionen av Tintin i Kongo nu för första gången publiceras på svenska. Den är ett historiskt dokument som visar på ett kapitel i västerlandets mörkare historia – kolonialismen – som vi borde göra upp med. Den är också intressant för den som vill fördjupa sig i utvecklingen av den tecknade serien Tintin. Men jag hoppas att ingen förälder väljer den som läsning för sitt minderåriga barn. Det skulle vara att spä på de tendenser som Alf Svensson på goda grunder förfasar sig över.

Similar Posts:

• En kontroversiell åttioåring
• En angelägen historia
• Ur-Tintin
• Allt vi inte hör och ser
• Skräcken! Skräcken!

Så många namn och ändå långt ifrån alla de som framträder i Christina Lambs bok Våra kroppar, deras slagfält, dels för att jag missat några, dels för att det är många som inte nämns vid namn utan som systrar, döttrar, mödrar, mostrar, fastrar, väninnor. Så många och ändå bara en bråkdel av de tusentals, hundratusentals, miljontals som delar och delat deras erfarenheter genom seklerna.

De är alla flickor och kvinnor som har blivit våldtagna i krig, de flesta upprepade gånger av flera förövare. De har blivit jagade, fångade, inspärrade i månader och år, sålda och hotade. De har blivit misshandlade och torterade och de har bevittnat hur deras makar, bröder, systrar, föräldrar och barn dödats. Brotten har begåtts i Syrien, Irak, Myanmar, Filippinerna, Argentina, Rwanda, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Bosnien och Hercegovina (och i många andra länder men dessa är de länder Christina Lamb inriktar sig på).

Vän av ordning, skeptisk sådan, tycker kanske att jag borde skriva något om ”påstår sig” eller ”säger sig” ha varit med om när det nu är så ytterst få förövare som blivit dömda men jag tänker inte göra det. Här tar jag utsagorna för sanning, utom i något enstaka fall, där sammanhanget tydliggör att det finns skäl att tvivla.

En annan vän av ordning, kanske mer insatt, tycker kanske att det är fel att skriva offer och liknande, med tanke på att det för den som själv blivit utsatt knappast kan bidra till läkning och stärkt självbild att ständigt höra andra överlevare beskrivas, av sig själva och andra, som ”förstörda”, som ”berövade det vackraste vi hade” eller kanske t.o.m. ”berövade det enda vi hade”. Författaren skriver också om detta i sitt avslutande tack, om hur hon valt vilka ord hon använder utifrån sammanhanget och de intervjuades egna önskningar. Det är en svår balansgång att skildra förfärliga upplevelser och samtidigt inte fastna i synd om- och offerperspektivet och om och om igen påpekas det att det som ger mest upprättelse är att se sin förövare ställd inför rätta – och dömd för de brott han har begått.

Och där går Christina Lamb vidare och talar med utredarna, åklagarna och domarna i några av de rättegångar som ägt rum under senare år. Hon frågar dem varför våldtäkterna så sällan blir till åtalspunkter och svaret är oftast att i ljuset av andra krigsbrott – som terror, mord eller tortyr – framstår det sexuella våldet som mindre viktigt, trots att många av de drabbade önskar att de blivit dödade i stället. Så offren förlorar på jämförelsen men också på bristen på kunskap om dessa brott. Och förlorar igen då de i stor utsträckning blir utstötta ur sina egna familjer. Vägarna tillbaka är svåra, särskilt när det är så få som får den upprättelse en fällande dom innebär. Och särskilt när de som drabbats hårdast är de som var svaga och utsatta redan innan. Det görs försök men allt blir inte rätt, som hundratals yazidiska kvinnor och flickor som då boken skrevs befann sig i Tyskland, dit de räddats men där tillvaron ändå blivit ett limbo.

Det är utsträckningen, det systematiska, det handlar om. Skövlade byar och städer, dödade män och våldtagna och dödade kvinnor. Det handlar om det som beordrats, som indoktrinerats, om läger och handel och om det som skett utan påbud men också utan fördömande. Vad får män att agera så? Hon talar med forskare om undantagstillståndet som råder vid krig och om våldtäkter som ett socialt kitt men också att det i princip råder straffrihet.

Läsaren får också möta de som oförtrutet kämpar vidare för sig själva och för andra, trots att stöd från myndigheter och organisationer är klent eller obefintligt. Kvinnor som demonstrerar, kvinnor som bedriver detektivverksamhet och letar rätt på förövare som går fria och lämnar information till rättsväsendet, kvinnor och män som hjälper fångna kvinnor och flickor att fly, kvinnor som driver små grupper och stora verksamheter för att hjälpa drabbade att läka. Och dr Mukwege som opererar kvinnor och barn med söndertrasade underliv.

Det gör ont att läsa men det är en bok som behövs – för än så länge fortsätter de systematiska våldtäkterna att vara en del av krig och konflikter utan att jämställas med andra krigsbrott, trots att de finns med bland FN:s resolutioner*. Och än så länge saknas de i läroböcker i historia, trots att de funnits så länge det funnits krig. Redan hos Homeros och i Bibeln finns de med, fast naturligtvis inte ur kvinnornas perspektiv, och skulpturerna och målningarna som skildrar sådana händelser är otaliga men ses ytterst sällan för vad de är.

Själva mängden namn och likartade öden gör det svårt att hålla isär vad som skett vem och var men det är också det överväldigande antalet berättelser som gör boken så drabbande och det väsentliga här är inte den precisionen. Någon gång blir det dessutom upprepningar då personer återkommer i avsnitt med olika fokus men där bakgrunden tecknas igen, eftersom någon läsare kanske inte läser allt utan bara något kapitel.

Avslutningsvis tackar författaren dem som läser, trots att många av berättelserna är svåra att ta sig igenom, men det är hon som ska tackas för att hon samlat all denna erfarenhet och smärta, för att inte tala om de som orkat berätta. Det sorgligaste är hur många av dem, trots sina vittnesmål, ser det hända igen och igen, trots allt de gjort och trots allt de fått höra ska göras. Och det är där den här boken förhoppningsvis kan göra skillnad, att den genom ökad uppmärksamhet ska leda till större påtryckningar internationellt så att det sexuella våldet fullt ut hanteras som det krigsbrott det är.

* Den 19 juni 2008 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter och befäste att ”våldtäkt och andra former av sexuellt våld kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord”.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• När det värsta redan har hänt
• Irak inifrån
• Krigets nedåtgående spiral
• Keegan – krigets antropolog

Joseph Conrad, polenbördig och född till världen som Teodor Józef Konrad Korzeniowski, växte upp i en adelsfamilj. Hans föräldrar var döda innan han nått tonåren. Han uppfostrades av en farbror och kom senare att fostras av haven han seglade på under både brittisk och fransk flagg. Hans Mörkrets hjärta gavs ut som samlad novell 1902 och bygger i mångt på självupplevda erfarenheter.

Verket har inspirerat många och Ford Coppolas film Apocalypse Now är bara en i raden av filmer som inspirerats av boken. Jag kröp ner i soffan och såg den igen häromdagen – nej men god dag mörkret, min gamle vän. Filmen är så lång att det hann bli både skymning och gryning innan den tog slut. Coppola-versionen av Mörkrets hjärta är en osalig sörja som utspelar sig under Vietnamkriget. Som bekant dör under kriget civila och krigsmän i mängder. Godtyckligt dödande som förströelse. Vad ni kanske inte visste är att det också fanns amerikanska överstar som älskade doften av napalm på morgonkvisten. Överstar som inte drog sig för att offra en halv pluton och några helikoptrar för att få se en världskänd surfare, som bytt ut både shorts och paraplydrink mot uniform och chow, bemästra vågorna.

Förebilden saknar både amerikansk inblandning och shorts – den utspelar sig i Kongo som härjas av fullständigt civiliserade belgiska imperialister som vill åt elfenben oaktat kostnaden i mänskligt lidande. Det skrivs aldrig rakt ut, men idag är det vedertaget att det är Kongo och Belgien som utgör skådeplatserna. Mördandet, girigheten och hänsynslösheten är som ni vet inte bundna till vare sig tid eller rum och frånvaron av definierade platser gör boken allmängiltig.

Hembiträdet på Junibacken, Alma, konstaterar uppgivet när hon tvättar nere vid vattnet, att det är onaturligt varmt och att det är som att ligga och skölja tvätt vid Nilen i ”egypti land”. Hade hon haft minsta erfarenhet av Kongo hade hon kanske uttryckt sig annorlunda. Mörkrets hjärta utspelar sig några år innan hon offrade sin rygg nere på bryggan. Kung Leopold II var en sjuk jävel och tycks ha sett Kongo som både lekstuga och slakthus. Detta faktum både möjlig- och utgör bokens mörka och olycksbådande underton.

Boken har en berättarröst som besitter överblicken och förmedlar skeendenas gång, men det är Charlie Marlow som inför ett litet sällskap berättar sin historia om resan uppför floden.

Genom vissa kontakter hade han anförtrotts att föra en liten vattenfarkost uppför floden och man kan inte annat än sluta sig till att det inte är ett helt dåligt val av kapten. Marlow konstaterar vid ett tillfälle att den kapten som låter sjö- eller flodbotten så lite som rispa båtens underrede begått ”sjömannens mest oförlåtliga synd”. Vattenfarkosten hade i sig en intressant historia. Båtens tidigare danske kapten visade sig nämligen ha blivit ihjälslagen till följd av ett litet missförstånd kring ett par höns. Som bekant kan fjäderfän bringa fram det sämsta hos oss.

Marlow är utan att skriva mer om saken en storartad berättare. Conrad låter genom honom förmedla en förtätad stämning jag sällan stöter på i litteraturen, eller för den delen annorstädes. Det är obehagligt, mystiskt och djävulskt spännande. Boken gjorde så djupt intryck på mig att jag drog mig för att påbörja andra böcker med övertygelsen att jag bara skulle bli besviken.

Lika säkert som att vi inte kan besöka historien utan våra erfarenheter och ofta förmenta föreställningar, kan man inte recensera en klassiker utan att upprepa vad andra sagt. Jag vet inte säkert besked i saken, men utan att skämmas antar jag att Mörkrets Hjärta är en av 1900-talets mest omtalade och omdebatterade böcker. Rasism, kolonialism och imperialism återkommer om och om igen i vår historia och då ofta tillsammans. Här utgör detta trehövdade monster hjärtat i berättelsen. Boken är rasistisk och det är meningen. Frågan har ofta varit huruvida Conrad själv var rasist. För mig är det ett ständigt återkommande dilemma, det om förhållandet mellan upphovspersonens verk och skaparen själv. Ur en sträng, ambitiös och noggrann recensents perspektiv, som inte hemfaller åt frestelsen att göra ovidkommande utsvävningar, är det inte det som är det centrala. Det är boken som recenseras, därmed basta. Gudskelov är jag knappt en recensent – och vad vore livet utan lite förlustelser, att då och då tillåta sig själv att så att säga skriva under strecket.

Man kan vara rasist i både tanke, tal och handling, men alla tre behöver inte följa på varandra utan undantag. Att uttrycka sig rasistiskt är ingenting annat än just rasistiskt, men orden är för den sakens skull inte nödvändigtvis en manifestation av en genuin åsikt. Djävulen har många advokater. Chinua Achebe är mest känd för sin bok Allt går sönder, men han skrev också mot slutet av 70-talet ett inlägg i diskussionen:An Image of Africa: Racism in Conrad’s Heart of Darkness. Rasismen i Mörkrets hjärta är uttrycklig, men Achebe ansåg att den även var ett uttryck för Conrads ärliga åsikter. Joseph Conrad var kort och gott ”a bloody racist”. Achebes text är ett av de mer välkända bidragen till diskussionen och har både backats upp och bemötts av otaliga mer eller mindre initierade personer. Cedric Watts ‘A Bloody Racist’: About Achebe’s View of Conrad är ett väl genomtänkt och seriöst bemötande. Jag tänker inte återge deras argumentation mer än att konstatera att de inte håller med varandra. För egen del vet jag för lite om Conrad som människa för att inta en trygg ståndpunkt jag kan stå upp för, men jag misstänker att det hos honom fanns mycket jag inte skulle försvara. Ett bekvämt och fegt förhållningssätt som ni ser, men det hindrar mig inte från att dra en tydlig demarkationslinje mellan Conrad och hans bok. Det som återkommer i böcker som överlever tidens idisslande är att de i grund och botten berör läsaren. Boken bär på något allmänmänskligt som påverkar oss så djupt att det inte lämnar oss.

Marlow har en uppgift och en uppgift allena: att för ett belgiskt företags räkning söka upp och föra hem en av deras handelsmän/kolonisatörer. Namnet på denna man är Kurtz. Kurtz är inte direkt vid sunda vätskor. Man kan väl egentligen säga att han fullständigt tappat det, ja, antagligen blivit spritt språngande galen. Det är åtminstone en tolkning av honom. Tack vare (eller på grund av) sin skrupelfrihet har han en förmåga att få fram elfenben ingen kan nå upp till. Han har byggt upp ett eget litet samhälle långt in i landet. Och hans sista ord är klassiska: -The horror! The horror!

Mörkrets hjärta både är och inte är så mycket på samma gång. Motsägelsefull, gåtfull, mångtydig och mångbottnad. Längs utmed floden framträder genom Marlows tankar och introspektion så sakteliga de materiella förhållanden och psykologiska mekanismer som gör att ondskan kan grassera både inom oss och på jorden. Svarta betraktades som underlägsna, knappt ens människor och försök att ”civilisera” dem behövde ju inte innebära att man inte kunde göra stora ekonomiska vinster samtidigt. Den kollektivt upprättade- och hållna västerländska självbilden var (och är fortfarande) förvrängd. I Mörkrets hjärta skärskådas de föreställningar som finns kring dikotomierna kultur-natur, rationalitet-djuriskhet, moral-omoral, ljus-mörker. Det finns inga tydliga skiljelinjer mellan dessa annat än i teorin. Vid tillräckligt gynnsamma eller fruktansvärda förhållanden kan människor begå de mest bestialiska handlingar mot andra. Våra hjärtan kan härbärgera både mörker och ljus. Och framförallt: vår effektivitet att producera kan lika väl användas för att förinta. 1900-talet bär vittne om det.

Historien är fylld av människor som hellre dör än överger sin mänsklighet. Visserligen bevisar det inte att de är omöjliga att bryta ned – de utsattes kanske inte hårt nog – men denna filosofiska fråga är till syvende och sist inte intressant. De har uppvisat en inre styrka vi bör ta till oss. Kurtz föll till föga för strävan efter rikedom och makt och vi lämnas med frågan om han i hjärtat ville det eller inte. Att inte veta är förlåtligt. Att inte vilja veta är avskyvärt. Den enes mörker, den andres ljus.

Similar Posts:

• Något mer än klassiker
• Det okända folkmordet i Kongo
• Vår export av det civiliserande våldet
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Allt vi inte hör och ser

Och där möts Lucien och Requiem efter många år, där Lucien åkt till den gamla kolonialstaten och försökt slå sig fram som kulturpersonlighet, medan Requiem stannat kvar och blivit lokal gangster. Och där möter de Förläggaren, europén som är på jakt efter en autentisk afrikansk röst, och som vill ge exilbon Lucien en stor summa pengar bara han skriver det som förväntas av honom. Så Lucien tar med sig laptopen och flyttar in hos Requiem …

Lucien, vad håller du på med? Alla världens svarta väntar desperat på att du ska bli klar med den här texten. Lucien, lägg på en rem med teatersagan nu! Diasporans tålamod börjar tryta. Lucien, alla Frankrikes svarta väntar på att ditt verk ska ge oss återupprättelse.

… och den som tror att en därmed får en enkel hemvändarhistoria med tydliga gränser mellan exilen och hemmet i globaliseringens tid får vända sig till Adichie eller Bulawayo (seriöst, alltså, gör det också). Nej, Tram 83 är inte den sortens bok, den är varken en ballad eller en symfoni, den är frijazz, ett sammelsurium av intryck, uttryck och avtryck som bara verkar kaotiskt för att de som spelar den hela tiden är ett steg före. Gatubarn säljer bättre begagnade kistor för den som vill göra en bra deal för sin död. Prostituerade av alla åldrar tar sig nya namn som Marilyn Monroe; Bessie Smith eller Simone de Beauvoir; betydelsen av någonting, utöver det exotiska, är sedan länge bortnött från det som sipprar ned hit. De har koll på de senaste börskurserna och porrstjärnorna världen över men priset på en biljett till valfri väststad är alltid för hög. Smarta gangsters slåss om att få sköta gruvdriften och jobba ihjäl sig. Jazzen spelas av afrikanska musiker som lärt sig den största konstform deras förslavade amerikanska kusiner skapat och övergivit för att roa vita turister. Hur mycket är klockan? Strömmen går ofta, det är alltid mörkt på Tram 83, du vet alltid vad som finns där även om du inte kan lita på dina sinnen. Vem som helst kan gå upp på scenen, bara de är villiga att betala priset för den som lovar falskt hopp.

Och som han skriver, sedan.

Stenens religion: Vi känner inte till väderprognosen. Vi är väderprognosen, eller faktum är att vi är vårt eget solystem. Solen går upp vid Norra Tågstationen och går ner på Tram mellan två grapefruktsbröst. Vi är molnens och påhittighetens prinsar, jordens och järnvägens söner. Det här är nya världen. Du knullar inte, du blir knullad. Du äter inte, du blir uppäten. Du slår inte ihjäl någon, någon slår ihjäl dig. Det här är nya världen. Alla för sig, skit för alla. Det här är djungeln.

Nej, men allvarligt, som han skriver, och som Elin Svahns översättning skickar det vidare. En salig röra av halvt svalda berättelser, programförklaringar, utskrattade poesismer och poser och grabbiga one-liners hämtade ur gangsterfilmer och krigserfarenheter, där en sveps med från sida till sida utan att någonsin få möjlighet att sätta ihop en enkel teori om Vad Som Behöver Göras. Språket, inte berättelsen, blir det bärande, det konstant föränderliga, våldsamma, sensuella, hisnande, där varje ord ekar av en lossriven historia och alltsomoftast slutar i en abrupt käftsmäll.

För mig är förspel som demokrati. Om du inte smeker mig ringer jag amerikanerna.

Det fantastiska, men också det oroväckande med litteratur – speciellt litteratur som tillskrivs rollen att förmedla kunskap om en värld annorlunda än den som en själv lever i – är att den har en tendens att falla in i färdiga mallar. Litteraturen, precis som världen i stort, är full med väl upplysta och tydligt skyltade boulevarder, där en alltid vet vilka regler som gäller, vem som vinner och vem som förlorar, och vad det är värt. Men mellan de boulevarderna måste det finnas mörka gränder, platser som är mellan, där nya kontraster och berättelser kan uppstå. I en sådan gränd, mitt emellan det som var och det som blir, ligger Tram 83.

Similar Posts:

• Gestaltningsproblem i Kongo
• Skräcken! Skräcken!
• Stick!
• I männens värld?
• Dör som en vårbris i öknen bort

Man måste älska männen mycket. Mycket mycket. Älska dem mycket för att älska dem. Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem.

Raderna, och därmed även titeln på Marie Darrieussecqs nya roman, kommer från Marguerite Duras Vardagens ting. I sin fortsättning på historien om Solange (som inleddes med Flickan i Clèves) låter Darrieussecq sin huvudkaraktär skicka just detta citat i ett sms till mannen hon älskar. Ett sms som blir ett i raden av obesvarade meddelanden och förvirrande tystnad. Han tiger. Och Solange väntar.

Flickan från den lilla byn Clèves har växt upp, lämnat sin son i Frankrike och befinner sig nu i Hollywood, bland créme de la créme av skådespelare, regissörer och producenter. Hennes karriär har stannat av, och hon som började med lovande småroller i storfilmer spelar fortfarande kvinnan vars uppgift är att dö snyggt i hjältens armar. Men så träffar hon på en fest en man som tar andan ur henne och vars kropp tycks dra hennes till sig som om de befann sig i ett magnetfält. ”Ett kompaktare luftrum som uteslöt alla andra. Hon var tyst. Hans närvaro gjorde henne tyst och ensam.”

Mannen är Kouhouesso Nwokam, en skådespelare som aldrig riktigt slagit igenom, men som nu bestämt sig för att göra en filmatisering av Joseph Conrads Mörkrets hjärta. I Kongo. För att berätta om det riktiga Kongo, och inte om Hollywoods idé om Afrika.

Det är från första stund en ojämlik relation. Kouhouesso försvinner i dagar för att plötsligt dyka upp igen i hennes säng, hans humör sätter agendan för vilka samtal som är möjliga att föra och hans filmidé går före allt, ALLT, annat. Och Solange hon väntar och lyssnar och tar hänsyn och älskar. Mycket mycket. Självutplånande mycket. Hela vägen till inspelningen i Afrika följer hon honom, trevande och inkännande och trånande efter att han ska se henne igen.

Darrieussecq skriver med ett filmiskt berättande och ett avskalat språk som påminner om Duras. Även då det är Afrikas överväldigande hetta och natur som beskrivs så är språket aldrig överbelamrat med svulstigheter. Det är precist och osentimentalt. Och det tvingar till eftertanke utan att skylta med det. För det är mycket som skaver i relationen mellan Solange och Kouhouesso, inte minst grundat på deras ursprung i Frankrike respektive Kamerun. Kropparnas kontraster – svart man, vit kvinna – blir till verkliga skillnader i makt och förväntningar. Som om kropparna hela tiden döljer människan, som om de aldrig lyckas tränga innanför.

Kanske saknar jag lite av den där fräcka flickan som var Solange som barn, henne som vi fick möta i Flickan i Clèves. Jag har initialt svårt att se att det skulle vara samma person, att hon inte skulle ha mer kvar av det där vilda och väldigt oblygt kroppsliga. Speciellt som hennes relation till Kouhouesso är sexuell snarare än något annat. Men i sin beskrivning av en kärleksrelation som långsamt äter upp den ena parten, medan den andra stärks i samma takt, är Darrieussecq fruktansvärt bra. Och känslan av frustration och tillknycklad stolthet stannar kvar i mig.

Similar Posts:

• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Vår export av det civiliserande våldet
• Skräcken! Skräcken!

Nej, kriget i Demokratiska republiken Kongo är sällan förstasidesstoff och väljer man att se det ur ett kulturellt perspektiv, ja, det låter som en cynisk infallsvinkel men saknar ändå inte relevans, så är ju kriget mer eller mindre icke existerande. Jämför till exempel med Vietnamkriget eller för den delen med samtida Irak och Afghanistan, så kan de allra flesta rabbla upp en lång lista med filmer. Det är nog ingen som kan göra detsamma när det gäller det andra Kongokriget. Helt enkelt därför att det förutom några dokumentärer inte finns några (även om Ben Affleck faktiskt önskat göra en, men givit upp på grund av bristande intresse i Hollywood).

Att den belgiske författaren och historikern David Van Reybrouck skriver en bok om Kongos historia, från att området upptäcktes av den vite mannen under slutet på 1800-talet till nutid, är därför i allra högsta grad relevant. På dryga femhundra sidor ger han läsaren förklaringar till hur ett av världens rikaste länder sett till dess tillgångar, ändå inte bara är ett av världens allra fattigaste utan också det mest konfliktdrabbade landet sedan andra världskriget.

Det angelägna ämnet är dock bara ett av skälen till varför Kongo – en historia, är ett stycke mycket läsvärd historielektion. Ett annat skäl är att Van Reybrouck blandar det traditionella historieskrivandet, hårda fakta, med vittnesskildringar. Berättelser som levandegör historien på ett sätt som enbart en uppräkning av fakta aldrig kan göra. För trots att Kongo är ett av de länder i världen där den förväntade medellivslängden är bland de allra lägsta (54 år) och hälften av befolkningen är under 15 år, så finns det givetvis även där äldre människor. Och träffar man en kongoles som är 105 år så har han, utan att någonsin behövt flytta, bott i den belgiske kungen Leopolds privategendom Kongofristaten, Belgiska Kongo, Republiken Kongo, Zaïre och den Demokratiska republiken Kongo.

Van Reybrouck har alltså under sitt arbete inte bara studerat böcker och dokument hemma i Belgien utan besökt landet ett tiotal gånger. Han har rest till de platser han beskriver, intervjuat personer som var med när historien utspelades (för de allra tidigaste delarna lutar han sig mot skriftliga ögonblicksskildringar) och blandar ihop allt detta. Resultatet blir inte bara är en väl fungerande text, utan även en text vars litterära kvaliteter tar med läsaren hela vägen till Kongo. Texten låter en känna den tropiska hettan, hur fukten får skjortan att klibba fast mot huden och hur surret från moskiterna får en att fäkta med armarna. Det är med andra ord den exakta motsatsen till hur hans landsman Hergé arbetade när han, motvilligt skall sägas, gestaltade sin bild av Kongo på 30-talet med Tintin i Kongo.

Boken tar förvisso inte upp hela området Kongos historia, utan börjar med Stanleys genomresa då han på 1870-talet som förste västerlänning korsade den afrikanska kontinenten, även om det inledningsvis finns några sidor om tiden innan. Jag ser dock inget problem med den avgränsningen, för det är ju med de europiska kolonisatörerna som själva begreppet Kongo grundas. Den statsbildning som existerat under de dryga hundra åren är nämligen inte någon naturlig stat och även om den kleptomaniske diktatorn Mobutu Sese Seko med piska och korruption försökte forma en nationalstat med det icke koloniala namnet Zaïre under sina 32 år vid makten, så är Kongo ändå ett jätteområde med över 200 etniska grupper med skilda språk och seder. Som belgare är det även förståeligt att Van Reybrock väljer att fokusera på den tid där hans land är direkt inblandat i händelserna och hur arvet av det koloniala styret lever kvar och fortfarande orsakar död och misär.

Kongos enorma rikedomar har ju även blivit dess förbannelse. Den moderna historiens teknikutveckling har skapat en efterfrågan på råvaror som det just finns mängder av i Kongo. Elfenben, gummi, koppar, tenn, uran och coltan (som används i mobiltelefoner) för att nämna några. Men de som tjänat och fortfarande tjänar pengar på dessa råvaror är sällan kongoleserna själva (med undantag för en korrumperad elit som oftast samlar pengar på hög i schweiziska bankkonton) utan belgiska monarker, internationella gruvbolag, grannländer och på senare år kineser, vilka investerar stort i Kongo. Men även svenska framgångssagor som Ericssons mobiltelefoner har direkt påverkat instabiliteten och våldet i östra Kongo. För är det någonting som kongoleserna fått för sitt lands naturrikedomar så är det just våld. Ett våld som räknat i antalet döda sätter det medieskygga andra Kongokriget på förstaplatsen över listan på efterkrigstidens blodigaste konflikter.

Similar Posts:

• Det okända folkmordet i Kongo
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• En kontroversiell åttioåring
• Vecka 7 på dagensbok: prinsessdramer, Kongo och Emily Dickinson
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen

För hur många tystnar när en fängslas, en mördas? Hundra? Tusen? Hur många tänker sig för en extra gång, slipar ner formuleringarna lite till? Vänjer sig vid självcensuren så mycket att de knappt kan skilja de egna åsikterna från de påbjudna längre?

Det är en glidande skala, från våld och censur till ren slentrianmässig brist på andra röster.

Idag skriver Oscar om Tintin i Kongo, Hergés seriealbum från 1930 som nyligen ställts inför rätta i Belgien för sin rasistiska skildring av invånarna i den dåvarande belgiska kolonin. Boken friades ju till slut, men vad jag förstår med utgångspunkten att Hergé inte var mer rasistisk än sin samtid, som helt klart var rasistisk.

Om just Belgien kanske mer än något annat europeiskt land blivit symbol för den här rasismen beror det förmodligen, som många påpekat, mer på att Belgien är ett litet land och vi gärna pekar på någon annan än oss själva, än på att just de bestialiska koloniala aktiviteterna i Belgiska Kongo var så mycket mer bestialiska än på många andra platser.

Innan Kongo såldes till belgiska staten 1908 var hela området privat egendom och tillhörde den belgiske kungen, Leopold II. Han satte förstås aldrig sin fot i Kongo, men genom skickligt politiskt navigerande i Europa och USA och med den berömda ”upptäcktsresanden” Henry Morton Stanley som sin agent på plats, kunde Leopold bygga upp en koloni som anses ha varit en av de allra mest lönsamma. Priset fick förstås invånarna betala. Genom tvångsarbete och våldsamma repressalier halverades det stora områdets befolkning på några decennier, från uppskattningsvis tjugo till tio miljoner invånare – ”ett av de värsta folkmorden i modern tid”, för att citera Adam Hochschild och hans förträffliga Kung Leopolds vålnad.

I skönlitteraturen fångades kolonialismen i Kongo av bland andra Joseph Conrad, som själv arbetat som sjökapten längs Kongofloden. Hans suggestiva skildring av vad våld och förtryck gör med människor är fortfarande hyllad – och naturligtvis omdiskuterad. Kritiserade Conrad kolonialismen i allmänhet eller bara någon specifikt urspårad belgisk kolonialism? Inte heller han förmådde ju att helt kliva utanför hur människor tänkte under den här tiden.

Men vad tänkte de egentligen? Jag skrev en gång en historieuppsats om svensk människosyn i Kongofristaten, som Leopold II:s koloni hette. För svenskar fanns där, många hundra. De var dels sjömän och militärer, anställda av staten eller privata bolag (gränserna däremellan var minst sagt luddiga), dels missionärer ute för att frälsa de stackars hednatroende.

De här grupperna råkade ibland i konflikt med varandra, vilket inte är så konstigt. Det är ju svårt att kristna och ”civilisera” människor som är alltför upptagna med tvångsarbete, med att bli ihjälslagna eller drivna från sina hem. Flera missionärer kom därför att spela en viktig roll genom att rapportera vad som pågick i kolonin och skapa en europeisk opinion emot det.

Samtidigt är det förstås en kolonial grundtanke, detta att de stackars hedningarna måste frälsas. Här flyter religion och kultur ihop fullkomligt. Att vara kristen var att vara europé, att döpas till ett europeiskt namn och kläs i europeiska kläder. Det handlade även om att gå i skolan och lära sig läsa och skriva, varför missionerandet indirekt faktiskt också ledde till att afrikanska röster kunde bli hörda i nya sammanhang – om än knappast på sina egna villkor.

En hel del svenskar skrev också om sina upplevelser i Kongo. Missionsförbundet publicerade regelbundet brev från sina utsända. Flera löjtnanter skrev om sina äventyr i dagspress eller i bokform – bland annat kunde man i återkommande resebrev i Nya Dagligt Allehanda läsa om nödvändigheten i att bränna ner negerbyar för att få de stackars kräken att förstå värdet av arbete och civilisation – och en svensk sjökapten gav ut flera böcker där han bland annat ger råd om hur små negerbarn bäst används för att locka undan moskiter när man ska sova eller krokodiler när man ska bada.

Allra populärast, det har litteraturvetaren Raoul J Granqvist skrivit om, var Henry Morton Stanleys ”heroiserande, enkelspåriga skildringar av ’det mörkaste Afrika’”. Karriäristen Stanley var en klar bestseller. Joseph Conrads Mörkrets hjärta däremot, som kom ut i original 1902, översattes inte förrän 1949. Den obehagliga granskningen av de europeiska civiliseringssträvandena var inte precis den typ av äventyr de svenska läsarna önskade sig.

Det är en glidande skala, det där. Författare och journalister fängslas och dödas och det är förstås förfärligt. Men det allra mesta vi inte vill höra väljer vi ju faktiskt bara bort. Ingen bryr sig om att översätta det, rapportera om det. Vi zappar bara vidare, märker förmodligen inte ens att det var någon som försökte säga något. Likgiltighet och slentrian kan också vara en sorts censur.

Men det är klart att det är omöjligt att inte också koppla den här diskussionen till kulturminister Blubbys äventyr i veckan. Nog är det lite märkligt om en kulturminister inte reflekterar mer över vilka konstverk hon faktiskt deltar i än vad Lena Adelsohn Liljeroth verkat ha gjort. Men konstverket i sig bli knappast sämre av det. Det är ju svårt att föreställa sig konstnären önska sig en bättre bild än den av den privilegierade, vita medelklassen som leende aningslöst glufsar i sig det stereotypt afrikanska.

Nog finns det här, liksom i många andra sammanhang, grupper som med god historisk grund kan känna sig förorättade. Konsten lever ett insnärjt liv. Men jag måste plocka fram ett citat ur Lena Anderssons textsamling Förnuft och högmod från förra året:

En förutsättning för yttrandefriheten är faktiskt att man inte blir åtlydd så fort man yttrar sig. Så stort ansvar ska ingen behöva ta för sina känslor. Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje förorättad människa.

Lika lite som man kan bomba fram demokrati tror jag att man kan censurera fram yttrandefrihet. Man lär sig inte att tala genom att hålla käft, man måste prata, pröva. Även om det blir fel ibland. Man måste prata, men också lyssna, diskutera, kompromissa, till och med kanske bli förolämpad ibland. Vara beredd att ta in något annat än det man redan vet.

Det gäller inte minst det förflutna. För hur ska vi någonsin kunna bli bättre, lära oss något, kanske i någon mån kompensera våra historiska misstag om vi censurerar dem? Hur ska vi kunna bli dem vi vill vara om vi inte vet vilka vi varit?

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Det okända folkmordet i Kongo
• En kontroversiell åttioåring
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen
• En angelägen historia

Tintin i Kongo är utan tvekan det mest kontroversiella, ja numera kanske det enda kontroversiella av Hergés 23 fullbordade Tintin-album, som lite ironiskt också är det mest sålda Tintin-albumet i Afrika. Det är också ett av de två album som han själv i efterhand har beskrivit som en av sina ungdomssynder (det andra är Tintin i Sovjet och tror även han räknade dit den schabloniserande judiska skurken i orginalversionen av Den mystiska stjärnan) även om det inte hindrade honom från att teckna om det 1946 till den färglagda utgåva som säljs idag. Bakgrunden till albumet är att den katolska ärkekonservativa tidningen Le Petit Vingtième som Hergé arbetade för, efter succén med att demonisera bolsjevikerna nu istället ville för de belgiska barnen få en hyllning till deras koloni i Kongo. Hergé vill själv att Tintin skulle bege sig till USA men resan dit fick vänta till tredje albumet, Tintin i Amerika. Istället skickas Tintin iväg till Belgiska Kongo, de direkta anspelningarna har dock tagits bort i 1946 års upplaga där de byts mot det mer vaga ”Afrika”, för att ägna sig åt storviltsjakt, brottsbekämpning och inte minst för att hjälpa de stackars infödda med diverse praktiska problem.

När man läser albumet är det inte särskilt svårt att se det kontroversiella i det, för här staplas fördomar och negativa stereotyper på hög så fort Tintin stiger i land i ”Afrika”. Ja, boken har varit i blåsväder flera gånger men under 2000-talet har den gått upp i domstol i ett flertal länder och belagts med obligatoriska varningstexter och tagits bort från barnbokshyllorna. Den största rättstvisten har emellertid varit den i hemlandet Belgien, där den kongolesiske studenten Bienvenu Mbutu under fem år drivit en process för att förbjuda albumet men där utfallet, som kom så sent som för ett par månader sedan (februari 2012), blev att albumet inte kan betraktas som rasistiskt. Ett resultat som vid en första anblick ter sig direkt felaktigt, men då det enligt belgisk lag för rasistbrott krävs att det måste finnas en tydlig avsikt, inte ter sig lika märkligt. Domstolen gick på linjen att albumet speglar dåtidens normer och att Hergé utifrån dessa inte agerat med något specifikt rastiskt uppsåt. Resultatet blev även att albumet inte förbjudits.

Att albumet är rasistiskt är väl knappast någon underdrift men jag anser nog trots det att det är helt fel väg att förbjuda det. Att man däremot inte ställer upp det i barnavdelningen och samtidigt har en förklarande inledningstext är enligt min mening fullt tillräckligt, för albumet har utan tvekan ett historiskt värde såväl för att synliggöra mellankrigstidens europeiska syn på sina kolonier i allmänhet och på Afrika och afrikanerna i synnerhet. Givetvis är det ju också av intresse för historien om Tintin. Att marknadsföra Tintin i Kongo som en barnbok är dock direkt olämpligt. När jag gick på lågstadiet reagerade jag ju inte alls på den nedvärderande bilden den ger uttryck för, utan tyckte ju att Tintin var en hyvens kille (med undantaget att han dödar en förfärlig massa vilda djur) som ju trots allt hjälper de stackars afrikanerna. Vilket han ju också gör även om det är med vad inledningstexten beskriver som ”Det längsta en tolerant och bildad person överhuvudtaget taget kunde gå i positiv riktning i förhållande till negrer var en vänlig nedlåtenhet”.

Som med alla kontroversiella verk blir det ofta oundvikligt att kontroversen tar överhanden och själva verket som sådant i bästa fall kommer i andra hand. Därför tycker jag att det ändå är på sin plats att nämna lite om albumet. Som Tintin-album är det svagt och tar tillsammans med tidigare nämnda Tintin i Sovjet en bottenplacering där det är långt till tredje sämsta. Någon helhetlig historia existerar inte utan det mesta sker av slump och baseras på korta, komiska händelser med farsinslag av stumfilmskaraktär, vilket ju är långt ifrån de komplexa historier som följer.

Tintin-karaktären är även den omogen och ett par album ifrån den engagerade seriehjälte vi ju trots allt vill ha honom som. Det är inte riktigt samma Tintin som reser till andra sidan jorden för att hjälpa sin vän Tchang Tcjong-Jen efter flygkraschen i Nepal. Att detta mer är ett beställningsverk än en helt fri skapelse blir uppenbart av just på bristen på engagemang. Hergé kommer ju redan i det påföljande albumet, Tintin i Amerika, att visa upp en kritik (mot behandlingen av indianer och mot amerikanska storkapitalisters profithunger) som sedan kommer att genomsyra hans verk, även om det ibland är mer i förtäckt form. Men mest av allt saknar jag de dubbelbottnade historierna, hans välarbetade research och de historiska paralleller som gjort Tintin till min absoluta favoritserie.

Men trots sina brister och högst tvivelaktiga moral är det ändå intressant hur en 80 år gammal serietidning ändå fortfarande skapar kontroverser. Ja, intressant är kanske fel ordval, ordet tragiskt är mer passande. För i den bästa av världar hade ju albumet enbart setts som ett historiskt skräckexempel. Men i en värld där rasismen är högst påtaglig, om än inte lika öppen och kompakt som på 30-talet är det inte märkligt att albumet väcker anstöt. En aktualitet som inte minst vår tårtmumsande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har fått erfara, då hon varit dagens nyhet just denna dagen då dessa rader skrivs.

Similar Posts:

• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Ur-Tintin
• Fördömda zinksvarvare, vilken recension!
• En angelägen historia
• Allt vi inte hör och ser

I den här boken skriver journalisten Kerstin Lundell om hur det förhåller sig med företagets alla påståenden om sin verksamhet. Kerstin Lundell reser runt i två av de områden i Afrika där Lundin Oil/Petroleum har, eller har haft, verksamhet (i Sudan och Etiopien) och intervjuar personer i lokalbefolkningen. Hon pratar också med flyktingar från de regioner i dessa länder där bolaget haft verksamhet.

Någon utveckling, eller några pengar, från oljebolagets sida verkar sällan eller aldrig ha kommit lokalbefolkningen till del. Verkligheten är snarare den omvända: såväl den sudanesiska som senare den etiopiska staten har med brutala metoder drivit lokalbefolkningen på flykt – i syfte att lättare kunna utvinna den olja som finns i dessa områden. Att det här sammanfaller exakt med den tid då man började utvinna olja i området framgår också från satellitfoton över områdena, där man tydligt ser när exempelvis jordbruksmark inte längre brukas, efter att folket drivits på flykt. Ofta är det kvinnorna som blivit värst utsatta, genom bland annat systematisk användning av våldtäkter. En av de kvinnor som Lundell intervjuar vittnar ingående om hur det gick till.

Det råder alltså ingen tvekan om att allvarliga brott mot mänskligheten begåtts av respektive stat i de här områdena. Den centrala frågan är i vilken utsträckning Lundin Petroleum och andra oljebolag känt till, eller till och med aktivt medverkat till somliga av dessa brott? Att Lundin Petroleum skulle ha varit ovetande om vad som hände är helt omöjligt att tänka sig, konstaterar författaren. Hon intervjuar bland annat en säkerhetsvakt som arbetat för bolaget, som vittnar om hur de haft order att skjuta mot lokalbefolkningen. Bolaget hyrde också in lokala krigsherrar för att sköta säkerheten på plats, och bolagets lokala representanter kan knappast ha varit ovetande om vem eller vilka de då hyrde in. Att företagen däremot skulle ha medverkat aktivt till folkrättsbrott är svårt att leda i bevis, menar författaren, men många indicier och vittnesmål från offer talar för att Lundin Petroleum faktiskt aktivt har gjort det också, bland annat genom att hjälpa till att transportera militära styrkor.

Många bolag avstår från att investera i dessa områden, just för att regimerna bedriver en så hänsynslös politik gentemot lokalbefolkningen och för att det är svårt att inte bli indragen i detta. För företag utan moraliska skrupler finns det dock stora vinster att göra. Det är därför kanske inte så konstigt att Lundin Petroleum på bara ett par årtionden har kunnat växa sig från ett litet och marginellt bolag, till ett av de större på den svenska börsen.

Kerstin Lundells bok är ett viktigt bidrag i en fråga som inte fått uppmärksamhet ens i närheten av vad den förtjänar. Att vissa människor – och företag – är villiga att mer eller mindre gå över lik för att tjäna pengar är förstås kanske ingen nyhet. Men nu är Lundin Petroleum inte vilket företag som helst. För det första därför att det är ett av få svenska oljebolag – och därför att många har en föreställning om att svenska företag av någon anledning skulle vara bättre än utländska företag på den punkten. För det andra därför att Sveriges utrikesminister – Carl Bildt – länge satt i styrelsen för detta bolag. Faktiskt ända fram till dess att han blev utrikesminister.

Bildt fortsatte också att äga aktier i bolaget ännu längre – ända fram tills påtryckningarna blev för stora. Bolagets dåvarande investeringar i Sudan bekymrade honom inte särskilt mycket. Tvärtom, han insisterade på att det var bra att företag investerade i fattiga länder, eftersom det kunde leda till ekonomisk utveckling. Anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter, även från tunga instanser som Amnesty International, ignorerades. Frågan är om Bildt visste hur det verkligen förhöll sig med företagets verksamhet i Sudan, men valde att blunda och hålla tyst om det, eller om han var så naiv att han faktiskt trodde allt vad företagets representanter berättade för honom?

Tack vare Lundells bok blir det än svårare att blunda för de blodbesudlade delarna av Lundin Petroleums verksamhet. Boken är välskriven, med många och trovärdiga intervjuer med människor som kan vittna direkt om företagets aktiviteter. Att Lundin Petroleum avstår från att ställa upp på en intervju är därför kanske symptomatiskt. Det är kanske lättare att försöka hålla tyst, och hoppas att stormen (än en gång) blåser över.

Similar Posts:

• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Legosoldater i fokus
• Riskkapitalister är också människor
• Kapitalismens David mot Goliat
• Ingående skildring av hyckleriets mästare

Lindqvists uppgörelse med kolonialismen och vad som hänt sedan dess kom ut första gången i början av 1990-talet under vad som kan beskrivas som en liten våg av lättillgängliga och ofta mycket bra sådana uppgörelser. (Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad är en annan sådan att varmt rekommendera.) Lindqvist lyfter fram världshistoriens mörkare sidor, våldets, rasismens och utsugningens historia.

Han drar en direkt linje från det koloniala förtrycket och dödandet, via 1900-talet bestialiskt välorganiserade förintelser och fram i nutidens ekonomiska snedfördelning – även om bokens huvudfokus finns i det av kolonialismen sönderslitna Afrika. Han visar på kontinuiteten av människoförakt, fördomar och girighet i – jag höll på att säga ”ohelig” allians, men kyrkans välsignelse har ju snarare varit regel än undantag här – som genomsyrat och fortfarande i någon mån genomsyrar vårt agerande i världen.

Lindqvist hymlar nämligen inte med att vi fortfarande lever under ekonomiska och sociala förhållanden som i stor utsträckning har sin grund i europeisk plundring av omvärlden. Nog visste dåtidens européer vad som pågick i kolonierna, varifrån så stora rikedomar hämtades hem medan ”vår viktigaste exportvara var våld”, menar Lindqvist. Även om de kanske inte ville veta, så visste de. ”Liksom bildade européer idag vet hur barnen dör när skuldpiskan viner över de fattiga länderna.”

Detta är det underliggande budskapet, det som gör Utrota varenda jävel till så brännande relevant och viktig läsning och som får författaren att inleda och avsluta med i princip samma ord:

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.

Sven Lindqvist är en historiens och nutidens sanningssägare – om inte i varje detalj så i sin övergripande analys – och det beundrar jag mycket. Parallellt med detta går han mig fullkomligt på nerverna.

”Utrota varenda jävel” är Lindqvists egenhändiga översättning av kolonisatören Kurtz ord i Joseph Conrads Mörkrets hjärta – ”Exterminate all the brutes”. Den bestialiska Kurtz blir sinnebilden för europeisk brutalitet och hade också ett antal föregångare i verklighetens Kongo. Men kanske är det ändå inte Conrad som blivit Lindqvists förebild i mötet med förra sekelskiftets koloniala Kongofristaten – det som var belgiska kungens privata egendom och därefter Belgiska Kongo – utan den svenska missionären E W Sjöblom.

Sjöbloms mission i Kongo och hans engagemang mot det enorma förtryck han mötte där var en viktig resurs just för att i Europa röra upp protester mot det koloniala våldet. Första gången jag läste Sjöbloms lilla Kongo-dagbok slog det mig emellertid snarare hur parentesiskt detta är skildrat. Bilder av mord, utpressning och stympning skymtar förbli i hans lätt självgoda missionärsvardag. Och Lindqvist själv har tyvärr en och annan sådan liten tendens.

Ta det här med att resa med Mörkrets hjärta. I själva verket sitter Lindqvist i öknen och skriver om det tropiska Kongo och fast det knappast är menat så blir intrycket lätt lite ”Whatever, Afrika som Afrika”. Den så viktiga diskussionen om historien och vårt uppförande i världen bryts också av fullkomligt ovidkommande, detaljerade skildringar av hur författaren går på gym i öknen, exakt hur mycket han lyfter och hur många gånger, liksom hans privata nattliga drömmar. Och fast det är hans bok och han rimligtvis borde få skriva hur han vill så blir jag skitirriterad. Jag tycker att han blandar bort korten med en massa trist egodravel och det är rent hjärtskärande, när han nu har så mycket vettigare saker att säga.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Allt vi inte hör och ser
• Det okända folkmordet i Kongo
• Barndom i kallelsens skugga
• Ett svenskt mörkt hjärta