Romanen börjar med ett byggprojekt. Tomten intill huset rivs upp för nu ska minsann en pool anläggas för frun i huset, Mathilde. Det känns nästan som att Amine utför en försoningsgest, men jag hinner inte mer än snudda vid tankarna, förrän jag måste hasta vidare för att följa deras barn och allt de är med om i sina begynnande vuxenliv.

Dottern Aïcha studerar medicin i Strasbourg men sonen Selim är inte studiemotiverad över huvud taget. I bakgrunden formar sig det moderna Marocko med inrikespolitisk dramatik – också här finns inslag av proteströrelser bland de unga. För Aïcha är det självklart att vara lojal med föräldrarna, hennes upprorskänsla riktar sig snarare mot den man som vill linda henne runt sitt finger. Att hennes bror Selim är obekväm i att förkovra sig på det intellektuella planet blir starkt fångat i scenerna när han tränar i sin favoritsport, nämligen simning. Den yngre generationen kommer i kontakt med många västerländska företeelser som inte föräldrarna gjorde. När Selim rymmer från sin familj är det lätt att tänka på musikalen/filmen Hair men reliefen blir annorlunda i och med att händelserna placerats i kuststaden Essaouira.

Tonen som författaren väljer är den svala och oberörda berättarens. Däremot har berättelsen i sig inget svalt innehåll. Scener växlar snabbt och i Slimanis berättarstil ser det ut som att handlingar sker i blindo, eller åtminstone enligt ett förutbestämt öde.

Att det fräser och väser ingår i själva konceptet, särskilt märks det i hur människorna porträtteras. Alla tillåts ha mörka drivkrafter eller ha ett vresigt temperament. Kropparna fylls av iver och upptäckarlust men hos några av figurerna är sexet ett rent självskadebeteende.

Även om jag tycker om att svepas med av den här brett upplagda släktkrönikan, känns tempot aningen för hastigt och spretigt när kapitlen avlöser varandra. Det beror med största sannolikhet på att jag är så mycket trögare i mitt sätt att navigera i tillvaron. Att inte låta romanpersoner ägna sig åt existentiella kval eller formulera ord om skönheten i världen är absolut ett lika gångbart grepp i litterär mening, det vill jag understryka.

För det finns ändå ett tema eller två som håller ihop berättelsen. Det ena är det stora moderna projektet. Här är ett land där BNP stigit det senaste decenniet efter frigörelsen, men de högre samhällsklasserna bär skygglappar inför den stora delen av befolkningen som fortfarande går på samma stampade jordgolv. Som en kontrast till bilden av ett framåtskridande samhälle (nåja, förtryck av oliktänkande pågår) löper det andra temat, nämligen människornas sinnlighet och stundom okontrollerade begär. Det råder ingen brist på elektricitet i Dansa med mig och jag undrar om samma otåliga tempo ska följa i del tre?

Similar Posts:

• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Större frågor i fransk thriller
• Längtan, lera och luft
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Magiskt om musik och människor

Boken inleds med att Alma Laakso en aprilmorgon 1926 packar en sliten kappsäck och lämnar sitt hem, en bondgård i Alahärma där hon växt upp med en supig far och två våldsamma bröder. I en tidning har hon sett en annons om arbete på textilfabriken i Oravais. Där öppnas också Österbottens största lanthandel. Dit ska Alma. Men hon har större planer. En vinter får räcka. Sen Amerika.

Alma tar sig fram. Snart har hon ett rum i arbetarlängan Sarinelund och ett arbete med att väva filtar. Alma lär sig snabbt. Även svenska språket. Hon är inte rädd för att ta i eller säga ifrån. Hon bekantar sig med sina grannar, kvinnor i alla åldrar med eller utan barn. Hon dras till Gunnar Birling. Tillsammans med honom ser hon havet för första gången. Gunnar har sina svårigheter samtidigt som han visar vad han går för i arbetarföreningen. Tiderna är knepiga med förbudstid och spritsmugglande. Arbetarnas sammankomster övervakas. Kommunistskräck. Förvecklingar på flera plan.

Alma gör sin resa. Från väveriet till maskinskriverska på fabrikens kontor. Sen flyttar hela Alma in på herrskapsområdet hos den rikssvenske vävkmästaren Wallenius. Ring på fingret. Det är trettiotal. Äktenskapet låter vänta på sig trots att Alma föder två barn. Alma fin dam nu. Men Nestor Wallenius har så mycket med sina familjeband i södra Sverige dit han ibland måste bege sig. Hans gamla, sjuka mor. Alma döljer sitt. Allt oftare tänker hon på det liv hon lämnade i Sarinelund. Var hör hon hemma? En tragedi får hela tillvaron att kantra …

Lumpänglar är i första hand berättelsen om Alma. Men boken är egentligen – liksom titeln säger – en kollektivroman om kvinnorna på de dammiga fabriksgolven. De kommer från närliggande områden i svenska och finska Österbotten, vissa från andra delar av landet. Hembyns namn plussas till det egna: Jepo-Fina, Munsal-Kajs, Skäri-Hilma.

Vid den här tiden gick Oravais Klädesfabrik bra med en produktion som sålde långt utanför Finlands gränser. Fabriken med flera hundra arbetare var i princip ett självförsörjande samhälle i samhället. Här fanns fabriksbyggnaderna och skorstenen, arbetar- och tjänstemannabostäder, kontor, fähus, snickeri, vedplatsen, butiker, läkare, apotek, arbetarföreningens hus och biograf. Torghandel en gång i veckan. Varor forslades ut och in dagligen med hästar och bilar. Folk, fä och ruljans.

Åman fångar tidens politiska stämningarna. Att få det bättre, att stå på sig. Skillnader mellan folk och folk. Misstänksamheten mot och från det omgivande samhället. Gamla sår. Arbetarklass och bondesamhällen. Samtidigt har särskilt de unga kvinnorna en frihet som inte finns hemma i byarna. Fabriksarbetet är tungt, till och med farligt. Men efter skiftet rår de sig själva och hjälper varandra. Att få barn utan att vara gift eller att vara ”Amerikaänka” är inget ovanligt. Jepo-Fina får sin mans efterlämnade saker i ett ”Amerikapaket”. Hon vägrar gifta om sig med sin stirriga svågern på ett litet jordbruk i hembyn trots föräldrarnas böner. Till fabriken återvänder hon med sin lilla flicka som kommit till världen tack vare hjälpande händer i Sarinelund.

Bokens omslag är vackert i grönt med brunaktiga blomslingor som liknar de filtar som tillverkades på fabriken. Fabrikens kända logo med ekorren stämplat nere på sidan. I nedre hörnet infällt ett autentiskt foto av kvinnliga arbetare från förr. Färgen och mönsterslingorna passar 1920-talets jugendstil. Textens font leder tankarna till samma epok. Stiligt.

Annika Åman bygger sin roman på sin egen teaterpjäs med samma namn vid Oravais Teater 2013-14. Hon gjorde gedigna efterforskningar bland människor och i verk. Teaterpjäsen blev en succé och följdes upp av en fortsättning.

Inspirerad av Annika Åmans pjäser om lumpänglarna skrev Ann Holm Mörn romanen Fabriken (2021) om sin mormors liv vid fabriken. En systerbok. Så fungerar även Susanna Alakoskis romaner om kvinnors liv och arbete på Vasa Bomullsfabrik: Bomullsängeln (2019) och Londonflickan (2021). Själv tänker jag på en äldre roman om arbetande unga kvinnor: Norrtulligan av Elin Vägner från 1907. Gemenskapen och kvinnligt skinn på näsan är beröringspunkter.

Åman har lyckats fånga talesätt och uttryck som härrör från fabriksområdet, uttryck som jag hört från olika håll, vid olika tider och som nu uttalas av Alma, Fina eller Kajs i fiktionens värld. Författaren använder språket (språken – dialekt smyger sig in och även lite finska) skickligt för att förstärka känslorna, intrigen och skillnaden på ”herr och värr”. Allt måste inte heller skrivas ut – även den konsten kan författaren.

På så många vis är har livet i Oravaistrakten varit invävt i fabrikens värld. Många arbetade där kortare eller längre tid. Många nulevande har sina rötter där. Min mans släkt bodde och arbetade där; hans farmor var ”Amerikaänka”. Filtar, ylleschalar och tyger har jag sparat. På området finns idag annan produktion som ger arbete åt österbottningar. Arbetarbostäderna är borta sen länge. Lumpänglarna likaså. Hoppas de får ”vila himmelen” som ledningen lovade …

Men lumpänglarna lever i Annika Åmans roman. Det är en kulturgärning att skriva fram dem. Flera gånger har jag läst romanen som berör mig djupt. Jag rekommenderar särskilt den till dem som är intresserade av (kvinno)historia och arbetarlitteratur. Och det bästa just nu är att Åman skriver på en uppföljare.

Similar Posts:

• Lumpänglarna lever vidare
• Edna och styrkan
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Brita på männens villkor
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Dåtidens Finland ingår i Tsarryssland som ligger i krig med flera av staterna på den europeiska kontinenten. Alltså bär det i väg på fälttåg. Ärofyllda känslor i början men slokörad och decimerad trupp vid hemkomsten flera månader senare. Med kolera, svält och andra högst påtagliga problem förändras synen på det som betraktas som hjältedåd i krig.

Efter denna inledning i Lyser och lågar övergår romanen till att skildra nästa generation representerad av dottern Olga. Hon är en människa med outsinlig bildningstörst och tack och lov ges hon möjlighet att studera. I tidiga vuxenåren gör hon tillsammans med sin blivande make Robert en studieresa till Danmark och Sverige. De får möjlighet att grunda en av de första folkhögskolorna i Finland med mecenaters hjälp. När romanen når sitt slut har en mängd händelser inträffat såväl i det privata livet som i den stora historien. Äktenskap, föräldraskap, utveckling av folkhögskolemodellen, sjukdom, död, kampen om kvinnors rösträtt, Finlands självständighetsförklaring och inbördeskrig.

Författaren Ulla-Lena Lundberg har skrivit flera romaner som utspelar sig i historisk tid. Trilogin som handlar om när de åländska segelfartygen ingick i världshandeln tyckte jag var mycket läsvärd när jag läste den på 1990-talet. Några av författarens stildrag återkommer i den här familjekrönikan. Delar som skrivs på dialekt ger en känsla för tiden men också för platsen där allt sker. I dialogerna lär läsaren känna romangestalterna efterhand, vilka egenskaper de besitter och hur de samspelar sinsemellan. Allra mest böljar det i relationen mellan Olga och Robert, som har uppslitande gräl redan som förlovade men också när de ingått äktenskap.

Berättelsen framförs i ett ackord av framåtanda och rentvättad präktighet. Personligen tvekar jag stundtals inför att skildringen av drabbande förluster har en så stark lyster av kämpaglöd – vilket också romantiteln tycks anspela på (förutom associationen till stadsbranden i Vasa). Trots det sveps jag med i läsningen. Scenerna där kvinnor bemöts med ringaktning får mig att se på präktigheten och de förnumstiga lösningarna i ett annat ljus. Kvinnorna måste kanske agera så här för att reda sig i den patriarkala omgivningen?

Det är också intressant hur Lundberg vävt in stoff om folkhögskoleidéernas spridning i Norden. Bildning sågs som viktigt och i det här fallet vill man nå landsbygdens unga. Till att börja med sex månader, eftersom arbetskraften behövdes i jordbruket resten av årets månader. Folkhögskolans miljö och elever skildras mustigt och levande. I de stora samlingarna käbblar ungdomarna men de visar också hur formerna för demokratin utövas – hur håller man möten, hur agerar man när åsikterna krockar och hur kan man hitta kompromisser?

Lundberg har delvis inspirerats av händelser i den egna släkten. Hon har i sitt referensmaterial angett en brevsamling med makarna Rostedt – grundare av Finns folkhögskola i Esbo. En annan källa har varit ett häfte med minnesanteckningar från Krimkriget, skrivna någonstans runt år 1858 av Fredrik Valentin Nyström. Men skapandet av romanen har skett med hjälp av fantasin, hälsar författaren på sista sidan efter att ha radat upp sitt material:

Fiktionen fungerar sedan på andra villkor och tar andra vägar där ingen redovisning är möjlig eller önskvärd. Slutresultatet är en roman.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Ett pensionat och dess historia
• Nya tider, sämre seder
• En lysande släktkrönika
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

Men det är inte bara tanken på sin egen fulhet som gör Giovanna som besatt, det är även tanken på Vittoria. Giovanna bestämmer sig för att hon måste träffa Vittoria, och någonstans där börjar historien på riktigt.

Vittorias ögonbryn var tjocka som lakritsstänger, kolsvarta långa bitar mellan den stora pannan och de djupa hålorna som ögonen doldes i. Drick, sa hon. Jag lyfte genast glaset för att inte göra henne missnöjd, men det tog emot att dricka eftersom jag sett hur juicen runnit längs hennes handflata.

Vittoria visar sig inte bara vara ful utan ha en fruktansvärd personlighet. Giovanna vill ändå inte sluta träffa Vittoria, utan med en skräckblandad förtjusning dras Giovanna till Vittoria. Vittoria visar Giovanna den andra delen av Neapel, arbetarklassens Neapel.

Kanske är det för att Vittoria behandlar Giovanna som en vuxen som Giovanna inte kan sluta träffa henne, fastän hennes föräldrar inte tycker om det. Till skillnad från Giovannas föräldrar som håller dörren till vuxenvärlden stängd, är Vittoria frispråkig med kärlek och sex.

Sen stack han in kuken ordentligt i mig och höll mig om skinkorna, ena handen här och andra här, och satte sig på mig så jag skrek. Om du så länge du lever inte gör det på samma sätt som jag, med lika stor passion och kärlek som jag, och det behöver inte vara elva gånger men åtminstone en gång, då är ditt liv ingenting värt. Säg det till din pappa: Vittoria har sagt att om jag inte pippar som hon pippade med Enzo är mitt liv inget värt.

Vittoria släpper inte bara in Giovanna i vuxenvärlden, hon sticker också hål på den största hemligheten i vuxenvärlden runt Giovanna. Det får hela Giovannas familj att slitas itu. För Giovanna blir vuxenvärlden bara märkligare och märkligare ju fler lögner som avslöjas, men så plötsligt spelar hon också de vuxnas spel.

Det här är den första boken jag läst av Elena Ferrante förutom de i Neapel-kvartetten. Det var så fint att komma tillbaka till Neapel igen, eller förresten fint vet jag inte, Ferrantes böcker är aldrig fina. Men det var liksom fint att sugas upp i en annan värld igen. Speciellt för att det känns som om man lär känna så många nya personer när man läser hennes böcker eftersom karaktärerna är så verkliga. Karaktärerna hon skapat är sådana som man inte vill ha i sitt liv, men som man vet att man skulle älskat om de tvunget var där.

Till skillnad från Neapel-kvartetten var den här boken lättare att läsa, den innehöll färre bihistorier och färre karaktärer. Vilket gjorde att den heller aldrig lyckades komma upp i samma nivå. Samtidigt är det kanske en bättre bok att läsa innan man ska gå och lägga sig, eller när man vill slappna av, eftersom den krävde mindre att hålla reda på. Så om Neapel-kvartetten kändes som att kliva in i ett annat universum, var den här boken mer som att se historien genom en glipa.

Men alla som älskade Neapel-kvartetten har verkligen något att se fram emot i den här boken, de har sina likheter, även om den här boken mest utspelar sig i en finare del av Neapel och en senare tid.

Similar Posts:

• Ferrante light
• Modersrelationen
• Excellente, Ferrante!
• Mamma mia – att förstå en mor
• Charmig italiensk bok, inte mer

Hela romanen är egentligen ett enda långt brev till ett ”du”, till hans mor Rose – arbetande på en nagelsalong – aldrig kommer att kunna läsa. Hon är analfabet.

Han läser Roland Barthes Sorgedagbok, boken Barthes skrev på varje dag året efter sin mors död. Han vill skriva till sin mor. Mormodern Lan har gått bort men modern lever. Bokens handling och tid går som i en cirkel: börjar i ett sorts nu efter mormoderns död – den mormor som kallades nummer sju i sin ursprungsfamilj på landsbygden utanför Saigon, gav sig själv namnet ”Lan” som betyder orkidé och gifte sig med en gammal man för att komma hemifrån – för att sedan gå tillbaka till hela deras gemensamma liv med utvecklingar och sidospår.

Ocean Vuong – som skydd kallades han Little Dog – är född 1988 i Saigon. Till USA kom han som tvååring. Hans liv genomsyras av Vietnamkriget. Allt har sin grund i amerikanernas långa krig i Vietnam och utplånande av vietnameserna. Vuong väver in fakta om kriget, hela den digra deg av dödande och fasa och människorna i den.

Samtidigt är han född av kriget: hans morfar var en amerikansk soldat, kvinnorna i hans släkt är fyllda av minnen av skräck, vapen, eld, gas, bomber, död och prostitution. Som ett incitament framåt, bort. Även ordlösheten: hans mors skola brann i en napalmattack när hon var fem. Därmed var hennes skolgång slut.

Han växte upp i Hartford i Connecticut i USA. Mobbades av andra barn, misshandlades av sin mor, sköttes av sin schitzofrena mormor men utbildade sig på college och vidare på universitet. Han får orden. Tack vare sina studier inser han att de alla är traumatiserade; moderns våld mot honom i barndomen var en reaktion. Hon ville skydda honom, lära honom bli starkare.

Han var familjens språkrör. Ansikte utåt. Tolken som bytte koder. Som måste tala ”krigsspråket”. Deras eget språk var inget modersmål – eftersom det var ofullständigt och rivits ifrån ursprunget. Modern förmanade honom varje morgon innan de begav sig ut i sin vardag: ”Kom ihåg. Kom ihåg. Du är redan vietnames.” När Little Dog berättade för henne att han tycker om pojkar, svarade hon: ”De kommer att döda dig … du vet det.” Samtidigt var hon lugn – men frågar rakt på sak om han nu skulle börja bära klänning. Och att de dödar folk som bär klänning.

I boken skildras Little Dogs kärlek till Trevor, en yngling på en tobaksplantage som märktes av drogerna och som senare dör. Många dör. I förtid. Även mormodern Lan. Det förekommer starka bilder med jämna mellanrum om monarkfjärilarna vars migration utlöses av solljuset och är över 700 mil. De reser söderut, honorna lägger ägg under flygfärden och återvändandet mot norr skulle innebära säker död. På samma vis återkommer bilderna av bufflarna som störtar huvudstupa över stupet i döden. Man kan se monarkfjärilarna som en symbol för vietnameserna och bufflarna för amerikanerna. De bara måste följa sina instinkter. Som en livsdom. Amerikanske Trevor, oredig av heroin, störtar över stupet trots att han vet vad det innebär.

En speciell och tankeväckande roman om vad krig gör med människor. Vad språk, ord betyder och vad som finns kvar när vi inte har orden. Vad kroppen betyder och att språket bygger kroppen. Orden är beroende av kroppen.

Boken är en påminnelse om hur många generationer framåt som traumatiseras av ett krig … hur kroppen minns våldet och hur det förs över till barnen och barnbarnen. Kriget tar aldrig slut med freden.

Vuong debuterade som poet 2010. Även hans debutroman är starkt poetisk med särpräglat bildspråk. Även i det mycket brutala och smärtsamma. Det blir något vackert, läkande i att våga minnas och att klä livet i ord. I slutet av boken summerar Vuong sitt ursprung:

”Ja, det var ett krig. Ja, vi kom från dess epicentrum. I det kriget gav en kvinna sig ett nytt namn – Lan – och med det namnet gjorde hon anspråk på skönhet, och gjorde sedan den skönheten till någonting som var värt att bevara. Ur det föddes en dotter, och ur den dottern, en son.

Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet.

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

En skön, sann och sorglig roman.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Krigets hemskheter
• Ta emot varenda jävel
• Mamma mia – att förstå en mor
• På flykt under stjärnorna

Eller det är ju min tolkning då, utifrån hur det är framställt i boken. Flödesskrivna är säkert långt ifrån rätt ord. Med tanke på Jordahl’s förhållningssätt till det skrivna och till skrivarkollegor – yttersta respekt – kan jag inte tänka mig att det är något slags råskriven dagbok vi får kika in i, utan det lär vara noggrant redigerat av författaren innan publicering. Men det är ändå presenterat på ett rakt och ärligt sätt, ordnat så att vi får följa med i många olika reflektioner, alla förankrade i vardagen. Det är vardagsbetraktelser utifrån den sovande hunden intill, promenader runt byn, reflektioner kring tidigare förhållanden och nuvarande vänskapsband.

Jordahl har flyttat många gånger i sitt liv, men nu hoppas hon ha hittat hem. Tillräckligt långt bort från Stockholm för att kunna hitta sitt eget författarliv, ett som inte är styrt av hur det ska vara – och tillräckligt nära för att kunna ta sig dit regelbundet och inhämta det som ändå ger visst syre.

Flertalet ämnen återkommer som är centrala för Jordahl. Den ständiga klasskampen som inte upphör bara för att hon klivit uppåt på stegen. Och vågskålen för medmänsklig hänsyn i förhållande till litterär frihet.

Bli så lite huggorm som möjligt. Där ligger min strävan, smärtsamt medveten om att de konstnärer som jag dras till ofta är ormar, för att de når fram till något sant om den mänskliga själen.

Om att tolka och utlämna andra, skriver hon:

Benämnandet som våldshandling. Att blir beskriven är en sorts övergrepp. Ord skär en skåra inne i huvudet och där kan de eka ett helt liv.

Det gäller inte bara de skrivna orden. Jordahl ger ett flertal exempel på sagda ord som stannat kvar i henne, omdömen och bedömningar som fastnat.

Hon beskriver upptäckten av litteraturen, böckerna som fanns där, till för henne att läsas på det lokala biblioteket när hon växte upp, och vad det betydde för henne och betyder än idag. Och så är det de litterära föregångarna, dem hon umgås med när hon inte ids vara social i samtiden. Den mest frekvent förekommande är Ellen Key. Jordahl jämför sig med Key – så olika bakgrund och förutsättningar och ändå finns de där, likheterna eller i alla fall en slags samhörighet.

Similar Posts:

• Klassens ljus
• Uppfriskande misslyckad kärlekshistoria
• Kvinnans lott
• Hundvardag, sorg och solidaritet
• Från kåkfararlitteratur till Stig Larsson

Daglönarens familj lever i det idylliska danska landskapet där invånarna bor i små hus med vasstak. Barnens försummelser skrivs upp i en bok och räknas om till slag. Också hos grannarna är slagen över kinden vanliga och i skolan använder läraren rottingen.

Ett effektfullt barnperspektiv inleder den danska romanen Folkets skönhet. Den lilla flickan Marie infogar sig i familjens rangordning och siktar på att gå i tjänst så fort hon har konfirmerat sig.

När drömmare kastar idylliska tillbakablickar på gångna årtionden är det bra att påminnas om den självklara plats som örfilarna hade en gång i de nordiska samhällena. Lägg till dansbaneslagsmål mellan hetlevrade unga män när brännvinet gjort dem omdömeslösa. Romanen serverar många konkreta minnen av daglönarens brist på pengar, skor som har hål vid tårna, arbetsplatsolyckor, ständiga graviditeter och ärvda kläder.

De vuxnas repliker är näringsfattiga och urholkar all framtidstro:

Gud tar de bästa först.

Nyfikenheten dräpte katten.

Du sitter och drömmer, det blir man inte fet på.

Trots den fattiga och kärva omgivningen får Maries livsglädje en injektion när hon med sina gröna ögon betraktar målningen som fadern tar hem när hon är sju år.

Målningen var två handsbredder lång och en hög. De flesta färgerna som hade använts var mörka. Den föreställde två kvinnor klädda i långa, svarta klänningar som de Maries mor gick klädd i. Man såg kvinnorna bakifrån, medan de böjde sig framåt över ett gulbrunt fält. Mellan kvinnorna stod en flätad korg med handtag, fylld med ljusa runda potatisar. Ett par av potatisarna hade inte hamnat i korgen utan låg bredvid på den glänsande myllan. Bakom kvinnorna och fältet fanns ett otydligt grönt hägn, kanske en häck, och några höga, smala blommor. Två beskurna träd böjde sig fram mot kvinnorna, som om de ville kyssa dem. En låg kvällssol trängde fram mellan de nakna grenarna och sken på kvinnornas svarta hucklen. Över det hela låg ett sken från en blekgrå himmel, som Marie var så välbekant med från Langeland.

Romanen fortsätter de kommande decennierna och det myllrande persongalleriet inkluderar några färgstarka bifigurer. Marie och andra unga vänner från hembygden finner arbete på fabrik i staden. Frihetskänslan fyller henne. Men sedan slår frihetsdörren igen när maken blir slipsprydd tjänsteman och Marie blir hemmafru.

Matador och Badehotellet är exempel på populära danska tv-serier som skildrar hur Danmark avlägsnade sig ifrån jordbrukssamhället. Manusen är småtrevliga och fylls av excentriska påhitt bland societeten och fabrikörerna. Romanen av Pryds Helle utspelar sig under samma årtionden men bärs av människor som gör en hisnande klassresa. När det nya, moderna samhället växer fram går det så fort att människorna inte tycks hänga med. De hanterar oförklarliga känslor av ångest genom att utslunga mustiga och sårande repliker. Precis som i barndomen blir effekten förtryckande. Jag ser ett framväxande folkhem som inte hinner ducka för örfilen.

Similar Posts:

• Brev och svek
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Strapatser och förnumstighet
• Ett dockhem i romanform
• En äktenskapshistoria av strindbergska dimensioner