Farmor är en krutgumma som vittjar sina nät och lever enkelt i sin gamla, röda stuga. Stekta aborrar, gröt och plättar tillreds i hennes kök som är ”inbott” och ”ingrott”. Hon stickar, eldar i spisen och kör en skruttig bil. Förutom båt.

Jul närmar sig och farmor börjar se efter sina tomtar. Dem har hon många av. Både inom- och utomhus. En tomte har hedersplatsen på spiselkransen; en porslinstomte som hon fick som liten flicka.

Farmor visar sig ha hemligheter. Ett hemligt rum på vinden dit Oliver inte får gå. Men just dit tar han sig första dagen. Där hittar han en gammal loggbok, en kompass och ett fotografi av en man med skepparmössa framför en båt. Stora gamla sjökort. Nu blir det spännande; Oliver måste lista ut vart kompassen pekar och vilka hemligheter som ön och grynnorna ruvar på. Nu visar det sig att andra är ute i samma spår…

Med trådar tillbaka hundra år i tiden, när det rådde förbudstid i Finland och spritsmugglingen blev en olaglig men stor verksamhet med förgreningar till Tyskland, stiger spänningen. Redan andra dagen träffar han jämnåriga Fanny. Det utvecklas till en Sherlock Holmes-historia. Det ena mysteriet efter det andra kommer i dagen. Farligt blir det också. Det kalla decemberhavet med grynnor och skär är inte att leka med trots att Oliver har en del sjövana, tack vare farmor.

Tomtemotivet passar som hand i handske. Lättfattligt och intressant för barn i jultid. Samtidigt igenkänning för den vuxne för vem har inte funderat över detta med tomtar av porslin? När smög de sig in i de nordiska hemmen och täpporna? Varför? Varifrån? De visar sig ha en lång historia med rötter i Tyskland.

Språkvirtuosen Åhman har en stark känsla för föremål (och detaljer). Inte för inte har han gjort en grundlig studie om ett handarbete med en ung flicka, Askungen, som sitter på spiselhällen bland duvor. Åhman publicerade en artikel om ämnet som julläsning i den lokala tidningen. Han deltog i en intervju om handarbetet i Loppmarknadsarkeologerna i Sveriges radio. Motivet visade sig ha tyska rötter hos konstnären Paul Meyerheim som illustrerat Bröderna Grimms saga i slutet av 1800-talet. Av olika anledningar kom Askungemotivet att bli extremt populärt just på väggarna i de finländska hemmen i mitten av 1900-talet. I Smugglarens skatt synliggör Åhman på liknande vis något av porslinstomtarnas historia.

Kitch eller konst? Åtminstone ärevördiga tyska jultomtar i porslin inbringar en rejäl summa bland kräsna samlare. Tavlan med Askungen hittas i parti och minut för en spottstyver på finlänska lopptorg.

Den nästan mytiska förbudstiden på 1920-talet i Finland har skildrats av andra finlandssvenska författare (till exempel Lars Sund och Kjell Westö) men inte i böcker för barn. Det mystiska och förbjudna kittlar fantasin. Än idag kan rostiga spritkanistrar dyka upp under gamla båthus eller i stenkummel. Även min farfar kom att – mot eller med sin vilja (?) – leverera förbjudna varor. Smugglare blev ofta de med båt eller bil i skärgården. Lustigt nog med samma efternamn som Verner. Vid samma tid. I samma trakt?

Men det är inte spritsmugglingen i sig som intresserar Oliver och Fanny utan detta att Verner med båt försvann spårlöst… Alla hemligheter han tog med sig.

Smugglarens skatt består av 24 kapitel på några sidor. Snyggt ses kapitelnumreringen – tecknad med en liggande vinjett – inuti en kompass. Pärmen är snyggt mörkröd med titeln, namnen på författaren, förlaget och illustratören stiligt tecknade i guld. Likaså de strategiska föremålen och huvudkaraktärerna. På omslagssidorna möter läsaren sjökort och kompass mot en mörkröd botten. Inne i boken förstärks berättelsen av helsidesillustrationer. Typsnitten är tidstypiska för 1920-talet. Illustratören Ola Skogängs digitala hand har mödolöst formgett i samverkan med intrigen.

Åhmans språkbehandling är genomtänkt med många finesser. Oliver är ett barn som lägger märke till sin omgivning med kvicktänkta beskrivningar. Även en viss kritik mot föräldrarnas livsstil ägnar han sig åt. Vilket både yngre och vuxna läsare lätt kan känna igen.

Alla kapitel har korta titlar, såsom ”Bullerholmen”, ”Kompassen” eller ”Loggboken” och följdriktigt heter det sista och tjugofjärde ”Julafton”. Då får alla fira jul tillsammans; Oliver, farmor, föräldrarna och andra viktiga personer som klivit in i jakten på smugglarskatten. Hemligheter har lagts på bordet och gömda skatter kan komma att betyda mycket för Oliver och hans närmaste men även för hela Bullerholmen.

Smugglarens skatt är trollbindande kapitelläsning, högläsning för barn i jultiden men passar egentligen (för en vuxen läsare) i ett svep när som helst. Också nu i ett kyligt maj – i väntan på ECS i Basel … med kall vind, mörka moln och vita gäss på sjön. ”Se, det var en riktigt historia!”

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Edna och styrkan
• Finns inte, men finns ändå

I den första diktavdelningen I, riktar sig blicken utåt. Berättandet liknar väldigt mycket en radioreporters dokumentärer där hen gör utflykter bland stadens udda existenser. Ensamhetens män skymtas på antikvariaten i jakten på krigslitteratur. En annan man är uteliggare och är egentligen bara pratsugen i största allmänhet. Särlingarna speglas mot en välutbildad medelklass som avslöjas med sin passiva hållning. Jo, det är sannerligen passivt att med tangentbordstryckningar i sociala medier fälla sin dom över onda människor, i stället för att agera mer konkret när en busspassagerare uttrycker sig rasistiskt mot busschauffören.

Dikterna i avdelning II – V formar sig i en stil som bryter mot det dokumentära registrerandet. Här berättar dikterna i stället om ögonblick av förundran. Platser som fångat diktjaget och några starka minnen. Också kroppar lämnar spår – en annan människas avtryck i den egna kroppen säger egentligen allt.

Vissa av livets relationer är något utöver det vanliga. Blicken på en käresta närmar sig inte det fysiska habegäret; orden förmedlar snarare något om tacksamhetens mjuka strängar. Men nog finns det väl en svag men ändå pulshöjande ton i rader som dessa:

En flock sparvar kurar skymning uppe på terrassen
där du står och trevar efter din cigarrett

Jag ger dig av min eld

De variationsrika dikterna förmedlar många olika stämningar. Ena dagen grubblar människan över existensen och andra dagen har hon fångat ”det”. Erfarenheter samlar sig och i betraktandet av internationell vapenhandel kan cynismen förlama hela kroppen. I andra dikter låter det annorlunda och ett inre hopp anas – kanske mest mellan raderna.

Mårten Westös dikter är lättillgängliga utan att språkets enkelhet förminskar tankarna. Orden leder till existentiella föreställningar om den försvinnande tiden, vilket inte bara noteras av den enskilda människan i ett privat, introvert perspektiv. Tidens gång är något som drabbar hela mänskligheten – eller egentligen allt varande på jorden.

För mig kom det inte som en överraskning att Westö citerat Göran Greider på försättsbladet. Herrarna liknar varandra i sin nyfikenhet på människor och hur vi påverkas av det vi betraktar. Båda delar också med sig av vardaglig tacksamhet.

Diktsamlingar med ett högtravande tilltal finns det gott om i den äldre svenskspråkiga litteraturhistorien. Associationer och referenser till arkaiska teman känns som oöverstigliga hinder och pannans rynkor djupnar av allt obegripligt. Till den gruppen hör inte Fotnoter från en vandring. Diktsamlingen öppnar sig generöst för en nutida läsare och bjuder på både överraskningar och tankeväckande funderingar.

Similar Posts:

• Naturen kallar på oss
• Dikter som växter, eller som barn
• På ny vandring genom Helsingfors
• Diktens universum
• Ord om allt som berör

Liis har hjärtesorg efter pojkvännen Madis, äldre än hon, mer erfaren än hon, och som lämnat henne och Estland för att driva en strandbar i Filippinerna. Ja, hon skulle gärna fått följa med honom och lämna vinterns köld och mörker men hon ville inte. Hon ville leva i sitt land med fyra årstider. Nu ångar hon sig och Madis är omöjlig att nå.

Liis är en ensamvarg. Hon registrerar, funderar och ser från sidan. En gång var hon en flitig studerande vid Tartus universitet. Hon undervisade vuxna utlänningar som kommit till Estland för att arbeta. Men Liis har inte riktigt några mål. Det blir som det blir. Men hon har ett sorts driv; barndomsvännen Lisanne, stadgad med familj i förorten, försöker få Liis att söka kärleken på Tinder. Det går inget vidare och Liis raderar sin profil. Hon träffar den vackra Kaur med dyra och exklusiva vanor. Hon längtar efter att han ska säga att de är ett par. Han drabbas av testikelcancer och hon stöttar honom. Men han ger inte henne det hon helst vill ha så en dag låter hon honom förstå – eller är det tvärtom – att det är över.

Hon drömmer vidare om Madis – det finns ingen som han därute. Och kanske, kanske ska han komma tillbaka en dag? En varm sommardag?

Intrigen framberättas i jag-person. Texten flyter lätt och kapitlen avlöser varandra. Varje kapitel inleds med en liten ögonblicksbild: likt ett fotografi av någon liten incident i staden. Tallinn byter skepnader från höst, vinter till vår. Författaren kan stadens människor, olika kvarter och gator: Kadriorg, Rådhusplatsen, Hotel Viru, Rotermannkvarteret, köpcentret Nautica, Ryska gatan … Också bakom innerstaden där livet ofta levs enkelt med små medel. Gummorna som säljer sina hemstickade vantar vid Tallinnporten, blomförsäljarna står troget vakt i grådiset och de flesta ester sjunger i kör. Hon tar också fram typiskt estniska föreställningar om ryssar, svenskar, finnar och så vidare. Om retrokaféer, billigt krimskramsmode eller barndomens julpaket med kläder och godis från Sverige. Kanske ser svenska Anna Fock detta utifrån, eller inifrån? Antagligen därför så tydligt.

Det finns en lång räcka vagabondromaner med unga män på drift i en storstad. Allt från Söderbergs Doktor Glas, Salingers Räddaren i nöden till Kjell Westös olika Helsingforsromaner. Staden blir en levande organism. Sällan får en kvinnlig protagonist leva på samma vis utomhus och ha stadens stamhak som sitt vardagsrum och gatans lösa fåglar som sin familj. Möjligen kan Kustobservationer liknas lite vid Isabelle Ståhls Stockholmsskildring i Just nu är jag här?

I Kustobservationer tar verkligen trettiotvååriga Liis sin stad i besittning dag som natt året om. Har man själv besökt Estland, det lilla landet som ligger så nära oss – trängt och överkört av historien och olika politiska system – med sin flitiga en och en halv miljoners befolkning, med plattskatt och klättrande på de flesta rankningslistor för digitalisering eller skolframgångar … så är själva miljöbeskrivningen och den sociala kontexten en stor behållning vid läsningen. Realistiskt och verkligt.

Tallinn är en medeltida stad, såsom en människa med sin historia, som likt Liis, blickar utåt. Förbi de dåliga dagarna. Nu kan vi inte resa – och vi vet inte heller riktigt vart världen är på väg – men vi kan läsa om städer och dess människor. Jag önskar att jag igen en dag får gå på Liis och Tallinns kullerstensgator.

Similar Posts:

• Att minnas sitt liv i bilder
• Röda Rosa
• Livet går vidare för Tio
• Ett pensionat och dess historia
• Opersonligt om kolchos

Advokat Thune är bara lagom ambitiös för att hans advokatbyrå ska gå runt och hans tankar kretsar ofta kring Gabi, hans fru som har flyttat ifrån honom och ansökt om skilsmässa. Saken blir knappast bättre av att hon lämnat Thune för en annan man och att den mannen är en av Thunes närmaste vänner.

Men det är inte bara förlusten av den älskade Gabi som bekymrar Thune, utan även det rådande politiska klimatet i ett Finland och ett Europa där fascismen och nationalsocialismen breder ut sig allt mer och nyhetsrapporteringen från idrottsevenemang ägnar sig åt alternativa fakta när den verkliga vinnaren är av fel börd.

Fru Wiik å andra sidan bär på flera spöken ur sitt förflutna. Alltför tidigt tvingades hon bli den vuxna att ta hand om sin lillebror – en omöjlig uppgift under 1918 års inbördeskrig. En tid i fångläger sätter djupa spår som bubblar upp till ytan under den där våren, sommaren och hösten som vi får följa henne.

Westö tar sig an romankaraktärerna med respekt, ömhet och finkänslighet och låter dem växa fram som komplexa människor med både sympatiska och svåra drag. Genom hela romanen följer vädrets omslag och nycker med, som en konstant tonsättare.

Det är en välskriven roman med en intrig som är spännande i sig men det jag uppskattar allra mest med boken är hur den beskriver det historiska sammanhanget. Det känns pinsamt att inse hur lite jag vet om den finska historien. Nog för att vi svenskar har fullt upp att glömma många delar av den här tidperioden ur vårt eget perspektiv – för att förstå vår egen aspekt (då som nu) behövs pusselbitarna från våra grannländer.

Trots en blandning av storpolitik, hjärtesorg och livslånga trauman för Westö fram berättelsen i lugn och sakta mak där vi också får bekanta oss med Helsingforsmiljöer och det tidiga 1900-talets tidsanda – med en nästan lågmäld ton, som när någon sänker rösten till en viskning för extra emfas. Det är en bok som ger mersmak, både av att läsa mer om den här tidperioden och platsen samt mer av Westös skrivkonst.

Similar Posts:

• På ny vandring genom Helsingfors
• Vad nöden kräver
• Och det som började så bra
• En nationalsocialists minnesfragment
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Enligt beskrivningar på förlagets och nätbokhandlarnas nätsidor handlar den om en konstnär från Sverige som får ett uppdrag av en rik amerikan och hans hustru. Ett verk ska uruppföras på en plats högt uppe bland kullarna ovanför Los Angeles.

Konstnären Johanna har en kamera som sitt verktyg och börjar dokumentera det sunkiga hotellet där hon bor, platserna i de vidsträckta kvarteren som saknar glamour. Det är väldigt platt och mellanrummen fascinerar henne. För henne är livet är inte rikedomen eller upplevelser som finns för miljardärer. Det är annat som berör.

Snabbt fångas jag av en rak berättarstil som målar upp yttre miljöer så att det känns som om jag ser på en film. Vädret är somrigt med lite för höga temperaturer. Ljuset är viktigt i dokumentärfilmandet. Men också rörelsen när havets vågor slår in på stranden eller när Johanna simmar i en spektakulär pool hos miljardärsparet och nästan slungas ur poolen av den konstgjorda vågen.

Även tankarna hos berättaren är lätta att följa för mig som inte lever i konstnärsvärlden. Hennes känsla av att vara köpt av miljardärsparet är lätt att förstå. Även det nästkommande steget – hur hon ska kunna återta en känsla av kontroll, att utöva makt över konstetablissemanget. Hur eller om hon lyckas ska jag inte gå in på.

Skildringen är rakbladsvass. Författaren lyckas synnerligen väl att skildra situationer som visar hur lätt det är för en människa att sugas in i gränslöshet. Både den som har ett kapital som vuxit över alla bräddar och den som inte har en dollar alls kan få en betydande tyngd när kraftmätningar uppstår.

Jag gillar också väldigt mycket hur hon skildrar stadsmiljön och myten om Californien. Hus som spritts ut och staden som saknar stadskärna. Rockikoner som festat och knarkat som om det vore något att eftersträva – men det är det inte.

Det slumpade sig att jag läste Performance direkt efter Tritonus. Det skulle vara synnerligen intressant att föra samman Kajsa Grytt och Kjell Westö och lyssna till deras konversation. Romanerna har beröringspunkter på flera sätt. Kanske någon på en kulturredaktion snappar upp mitt tips?

Similar Posts:

• Svartvit besvikelse
• Vecka 27: underhållning och existentialism
• Smärtsam brytning mellan mor och dotter
• En klubb för oss alla
• Du går icke ensam

Båda herrarna är femtio-plus-plus och anledningen till att de möts, är att Brander bygger sig ett schabrak till hus på havstomten som ligger intill Lindells. Skärgårdsborna har höjt sina ögonbryn när de sett den rätvinkliga designbyggnaden växa upp men tagit emot arbetstillfällena för hantverkarna med bugningar.

Som så ofta hos Westö – böljar skildringen av huvudpersonernas vänskap i alla riktningar. Om den ena visar öppenhet håller sig den andra avvaktande. Om ena parten behöver akut praktisk hjälp ställer den andra upp. En stund kan fyllas av växande irritation och nästa stund av innerlig dialog. Livets törnar har gjort dem lite kantiga och på olika sätt odlar de en viss dövhet.

Samtidigt som läsaren inbjuds i en levande skildring av vänskap sipprar omvärlden in med disharmoniska inslag. Vintern är mörk, regnig och snöfallen är ovanliga. Den heta sommaren medför sjunkande grundvattennivåer och gulnande löv redan i juni.

Egentligen händer inte så mycket sett ur intrigens synvinkel. Ändå tappar läsningen inte fart, åtminstone inte för mig. Lockelsen finns i de minnesbilder som dyker upp hos herrarna och jag undrar om de kommer att uppfyllas av aha-upplevelser som handlar om deras eget ansvar.

Musikreferenserna kan väcka igenkänning för läsaren. I mina tankar formar sig romanbygget som någon av de nämnda symfonierna av Mahler och Sibelius. Symfoniorkesterns instrument spelas samtidigt, med varierande styrka, eller som solomelodier. Människorna som är med i handlingen träder in vid olika tidpunkter och gör sin insats.

Är Tritonus något mer än en roman om två herrar som ältar sina liv? O ja! När dysterheten får denna kostym uppstår humor:

Skeendena var tunga som granit, de gick inte att styra med blotta viljestyrkan.

Dessutom finns blinkningar till Thomas Manns romanfigur som ältar sitt liv under en vistelse i Venedig. Aschenbach är ju själva urfiguren till den ältande privilegierade mannen och Brander lyckas fint med övertagandet av stafettpinnen.

Några sidor senare tror jag också herr författaren själv fnissade, när han låter Brander grubbla:

I ett försök till självironi tänkte han, att vore han en romanfigur så skulle han beskylla sin skapare för att ha koncipierat honom utan att ge honom ett syfte, en meningsfull berättelse att leva ut, och tanken fick honom att minnas en aforism han läst någonstans att människolivet är svaret på en fråga som ingen ställt.

Men tillbaka till romanens huvudtema. Alla förluster och motgångar som skildras är väldigt talande för de senaste femtio – sextio årens historiska och samhälleliga utveckling. Jag tror inte att läsaren förmår skjuta undan de stunder av allvar som uppstår efter några urladdningar i händelseförloppet. Romanen har många aspekter som gör att Westö är värd det beröm han fått för den.

Similar Posts:

• På ny vandring genom Helsingfors
• Tankeväckande nutidspoesi
• Lågmält dramatiskt
• Magiskt om musik och människor
• Vad nöden kräver

Tiden går från 1950-talet fram till 1980-talet men med nedslag i krigstiden och 2010-talet. Intrigen följer ett musikaliskt dramas upplägg, med upprepningar och fördjupningar. Samtidigt rör sig berättaren fram och tillbaka i tiden. Man följer främst några barn och unga som växer upp och blir medelålders men man ser dem också i ett spektrum av tidslöshet. Ett småstadsuniversum som den tragiska berättaren med sitt allseende blinda ögon låter oss kika in i. Själv ser han det förgångna, framtiden och till och med de döda.

Fokus ligger på Alf Holm, en blyg kille med absolut gehör. Många drag lånar Alf av författarens egen livshistoria men är ändå inte Sunds alter ego. Alf är (anti)hjälten allt snurrar kring. Länge motvilligt. Till sist går han sin egen väg: blygheten och mamma Ulla-Maj till trots.

Viktiga är de tre i ungdomen skådespelande kvinnorna Ulla-Maj, Margit och Iris från Sunds förra roman Tre systrar och en berättare (2018). Alfs mor Ulla-Maj, kokerskans dotter, gör en klassresa från folkskolärarinna, skoldirektör till riksdagsledamot i Finlands riksdag, Iris lyckas inom inom teaterns värld både i Finland och Sverige och Margit Schalin, välvårdad hemmafru som länge håller upp familjefasaden och skyddar sin supande trävarudirektör till man. Vad gäller Margit, Maggi så har hon en medsyster i Maj i Kristina Sandbergs romantrilogi från andra sidan Bottenviken.

Det finns en berättarglädje i alla språkliga detaljer, inslag av dialekt och finlandssvenska ord samt skildringen av en mängd österbottniska (jakobstads)företeelser: Mommos proppon, Fridsföreningen, Terazzo, Stadshotellet, Alholmen, Malmska, Mässkär och alla ”kämppar” där det pimplas öl och spelas gitarr och trummor. Här dricks det kaffe på Grill-Center – i min egen hemort – på väg hem från Wasa Teater. Ibland ger berättaren (författaren?) små miniföreläsningar om tidstypiska fenomen om det så handlar om tidiga flygplansmodeller eller hur man handskas med de hett eftertraktade LP-skivorna. Här beskrivs studentliv och miljöer i Åbo och i New York. Sunds stil är emotionell men med svärta. Ibland påminner det hela om någon av Kjell Westös romanbyggen med musik, ungdomsliv och stadsskildring – till exempel Drakarna över Helsingfors (1996) – men Sunds berättare har en egen humor och (själv)distans. En annan uppväxtskildring jag kommer att tänka på är Mikael Niemis Populärmusik från Vittula (2000): skildringen av pojklivet, popmusiken och sociala mönster har många likheter. Det handlar också om samma årtionden och samhällsskeenden.

Tyvärr fallerar styckeindelningen i vissa kapitel av Sunds bok, vilket ibland ger ett slarvigt intryck åt ett annars gediget bokbygge.

Från Sunds tidigare böcker dyker Siklax, Eki Bergman, Martina Höckert, Otto Näs upp och så vidare … Lars Sunds ungdomsroman Natten är ännu ung – där Jakobstad figurerar som huvudperson – kom år 1975 och studentromanen Vinterhamn år 1983 och Siklaxtrilogin med början på slutet av 1980-talet. Om man har läst Lars Sunds tidigare böcker vecklas en mycket intrikat, genomtänkt och fascinerande väv av sundskt fiktivt liv ut sig över tid och rum. Mäktigt.

Romanens stora, rika teman är musik, dramatik, romantik, uppbrott och återkomst, sorger, sex och kärlek … Musiken: psalmer, opera, Beatles, Stones, Santana, Frank Zappa, T Rex, Bruce, Där björkarna susa … En kavalkad av allt. Hur får Sund till allt? Som läsare hade jag förväntningar – men här är verkligen extra allt.

Jag väntar på den tredje delen och hoppas att Lars Sund rappar på med att skriva. Han lägger dessutom deckaraktigt ut trådar som man nu irriterande inte fick veta (?) vart de ledde …

Similar Posts:

• Roligt, charmigt och dråpligt om nordkoreanska diplomater
• Vad är kulturen bra för?
• Humor och sammanhang
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Westös senaste roman Hägring 38 som vann såväl Sveriges Radios romanpris som Nordiska rådets litteraturpris 2014 var hyllad av såväl kritiker som läsare. Det är också en bok jag läst minst tre gånger och uppfattar nya dimensioner i för varje läsning. Med andra ord var mina förväntningar högt ställda inför läsningen av Den svavelgula himlen.

Infrias då förväntningarna? Ja på många sätt är detta en klassisk Westöroman värd att rekommendera till många läsare. Bakgrundstexten beskriver den som en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap men också en genomlysning av hur våra minnen och drömmar färgas av kön, klass och tidens gång.

Ni ser, det är precis vad jag söker efter…

Handlingen utspelar sig från 1960-tal fram till idag. Huvudperson i berättelsen är en Helsingforspojke som aldrig namnges, han växer upp under enklare förhållanden med sin strävsamma mor och sin alltmer alkoholiserad far. I närheten av familjens sommarstuga har den framgångsrika familjen Rabell ett stort hus. Pojken blir god vän med Alex, sonen i familjen. Det är en komplicerad vänskap med mörka undertoner som varar genom livet. Pojken inleder också en kärlekshistoria med Stella, dottern i familjen. Kärlekshistorien är av den art att de i lika mått dras till varandra och skadar varandra. De bryter upp, återförenas, sårar och är beroende av varandra.

Huvudpersonen blir småningom vuxen, publicerar en roman som blir en succé och lever sedan i skuggan av den boken i kamp efter att på nytt upprepa framgången. Alex är framgångsrik affärsman med tvivelaktig moral och Stella försvinner ut i världen. Här blir klassaspekten av romanen alltmer utkristalliserad. Huvudpersonen dras till de mäktiga syskonen som kanske i högre grad utifrån arv än talang lyckas i livet. Samtidigt hyser han en alltmer framträdande aggressivitet och ett förakt inför det liv de tillåts att leva.

Westö är en mästare att fånga stämningar och karaktärer och även i detta verk lyckas han väl. Ändå är det något jag saknar. Kanske är romanen som benämns som episk alltför spretig? Kanske är det helt enkelt så att jag i högra grad längtar efter ljusglimtarna och glädjen i de liv som tecknas? Eller kanske hade jag helt enkelt alltför högt ställda förväntningar när jag började läsa? Jag vet ändå, att när jag någon gång ligger hemma i en förkylning och behöver en pålitlig roman kommer jag att läsa om den här boken och kanske kommer jag ännu en gång att märka att nya skikt öppnar sig och fördjupar det jag vid första läsningen uppfattade som osammanhängande och alltför grunt.

Similar Posts:

• Lågmält dramatiskt
• Och det som började så bra
• Vad nöden kräver
• Tankeväckande nutidspoesi
• Att vara full av aningslöshet

Finlandssvenska Katarina Gäddnäs har inspirerats till att initiera samtalet efter att författaren Ulla-Lena Lundberg uttalat sig om fiktionens kraft i samband med släppet av sin bok Is. Den bygger på självbiografiskt material men är skriven som fiktion, och Lundberg menar bland annat att ”det finns en sanning som man bara kommer åt genom fiktionen.”

Själv har jag alltid förutsatt att det är läsarna som styrt författarna, det vill säga så länge självbiografiska böcker säljer så bra som de gör kommer de att skrivas. Felicia Feldt skriver en bok om sin mamma, mamman svarar med en bok om dottern. På samma sätt slår dokusåporna ut såporna, för att vi aldrig tycks bli mätta på att titta in genom de där nyckelhålen. Ge tittarna vad tittarna vill ha liksom, i sann kommersiell anda.

Men Jens Liljestrand påpekar hur de senaste årens augustprisvinnare och nominerade i den skönlitterära klassen ofta har varit romaner som gränsat till självbiografier; Åsa Lindeborgs Mig äger ingen, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz; till och med Tomas Bannerheds Korparna har stor självbiografisk förankring. Detta kan i sin tur skapa ett tydligt belöningssystem, menar Liljestrand, unga författare kan få intrycket av att det lönar sig att skriva såna här berättelser. I Sverige har vi också deckarundret och chick lit-undret, som riskerar ge hela fiktionslitteraturen en stämpel av ren underhållning. Vill du betraktas som en seriös författare tycks alltså den biografiska fåran vara att föredra. Finkultur-cred alltså, snarare än kommers.

Fånigt egentligen, märkte ni hur jag precis skrev ordet ”fiktionslitteratur”? Var det inte termen skönlitteratur vi skapade just för denna typ av böcker? Men begreppen suddas som sagt i kanterna. Om man jämför länderna har Sverige varit värst. ”En helt galen höst”, kallar Liljestrand det, och tar Fredrik Ekelunds roman Som om vi aldrig gått här som exempel. Den skildrar en uppväxt, precis en sådan som Ekelund själv haft, har en huvudkaraktär som heter Fredrik Ekelund och har ett foto på Fredrik Ekelund på omslaget. ”Någonstans här börjar begreppet roman tappa sin betydelse.”

Liljestrand hävdar också (med tveksam täckning, tänker jag surt) att skrivarlinjer inte undervisar i hur man jobbar med fantasi, hur man faktiskt beter sig för att hitta på saker. Det är mycket jobb, menar han, att få en intrig att hålla boken ut.

Anna Fredriksson, som ofta skriver manus för teve, berättar att problematiken inte existerar där. Kan du inte jobba med dramaturgi, det vill säga hur man bygger upp en historia, ja då har du stora problem i samarbetet med skådespelare och regissör sen.

Kjell Westö påminner å sin sida om att valet att skriva självbiografiskt och dela med sig av sina nära relationer och därigenom riskera dem, inte lämpar sig för alla. ”Jag vill inte”, säger han. ”Jag håller inte för det.” Han menar också att man som författare kan vara bättre lämpad för en viss genre.

Medan Fredriksson kontrar med att det främst handlar om lathet och oförmåga att researcha. Litteraturen ger ju en chans att utforska omvärlden, menar hon, och tycker att det många gånger känns roligare att lägga sina karaktärer så långt ifrån sig själv som möjligt. ”Bara det görs tillräckligt bra.” Tricket är ju att lura läsaren så att även fiktionen upplevs som sann.

En annan fråga som tas upp är om det är fel att gå alltför långt ifrån sig själv; säg att skildra en utsatt grupp utan att själv vara del av den, som exempelvis romerna? Liljestrand tycker att man bör tänka sig noga för här; det kan bli en ren maktutövning att ta över någon annans röst. Här är det för några sekunder som att det glöms bort att författare är ett yrke där du jobbar med att i skrift porträttera och gestalta. ”Men om man gör researchen?” kontrar Philip Teir. Ja, precis. Det finns en överdriven försiktighet här, som, om den tillåts ta över, i slutändan enbart kommer att släppa fram ren och skär vittneslitteratur. Westö slår fast att det viktigaste här är ödmjukhet. ”Man måste bli de här människorna. Det är ett Herkulesjobb verkligen”, säger han, och beskriver hur han själv blev som galen i arbetet med sin förra bok. ”En författare måste vara mer eller mindre bipolär” är ett citat som kommer upp, myntat av Jeffrey Eugenides.

Är författare idag lata, som bara orkar gå till sig själva? Redan under antiken lärde sig folk hur en berättelse var uppbyggd, hur man med struktur och rätta verktygen skapar något nytt. Detta, menar Fredriksson, borde sitta i ryggmärgen hos alla utövare.

En intressant kontenta blir alltså att för att kunna skriva bra fiktion måste du göra din research. Forska för att i slutändan kunna hitta på så bra som möjligt. Och det, just hur man egentligen gör när man researchar, har nog Liljestrand helt rätt i att man sällan lär ut på skrivarlinjer. Åtminstone inte de tre där jag själv har gått.

Och för att återgå till inledningen: ett bra resultat måste fortfarande vara a och o. Och kanske är det så att vissa saker kommer fram bättre när de berättas genom fiktionen? Åtminstone har jag alltid uppskattat när jag själv får måla upp ansiktet på karaktären, när det inte redan är förbestämt och går att undersöka närmare via Wikipedia eller diverse författarintervjuer. Litteratur är ju i mångt och mycket till för att genom andras öden förstå världen, men också sig själv. Många gånger blir den kommunikationen lättare när budbäraren inte är bokens huvudperson. Du kan kisa och sätta in dig själv där. Det självbiografiska kan användas för att snabbare nå fram till det som bränner till, menar Philip Teir i samtalets inledning. Jag håller med. Men inte finns det någon anledning att veta vad som är självupplevt, och vad inte? En bra bok låter mig ju uppleva allt som händer och sker, lika tydligt och skarpt som om det drabbade mig själv.

Similar Posts:

• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Strapatser och förnumstighet
• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup
• Denne gigant
• Denne gigant

Och har man nu plötsligt fått spindelmannakrafter, då får man allt se till att använda dem på ett hedervärt sätt. Om man däremot inte har några spindelmannakrafter, då följer inget annat ansvar än att överleva. Om sådana pojkar eller män handlar berättelserna som Kjell Westö valt att samla ihop och ge ut under titeln Lugna favoriter.

Det är Helsingforspojkar som spelar mediokra fotbollsmatcher och lyssnar på repiga vinylskivor som om livet hängde på det. Mobbar, mobbas eller tittar bort. För sådant är livet för de pojkar som inte är Peter Parker och därmed för nöja sig med att från det fördolda kasta lystna blickar mot klassens Mary Jane Watson.

Karaktärerna i Kjell Westös noveller, eller berättelser som han vill kalla dem, allergisk mot litteraturens bestämningar, lever aldrig i nuet. De är eskapistiska masochister, ständigt beredda att söka upp situationer i livet då de kunde handlat annorlunda, sagt ifrån, stått upp eller lagt armen om, men valt att låta bli. För utan styrka följer inget ansvar.

Det är drabbande igenkänning man riskerar som läsare av Westös novellsamling. Han har en utpräglad förmåga att beskriva det allmängiltiga och eviga i samma mening som han med några välvalda detaljer fäster berättelsen i en viss tid och ett visst rum. Där excellerar Westö.

Däremot lyckas han inte i någon större utsträckning att skapa några spännande kvinnoporträtt. De skymtar bara förbi, vaga i konturerna. Om detta är ett medvetet drag för att på något sätt tematisera den manliga identitetsbildningen eller något liknande, det må vara osagt. Men det bidrar säkerligen till att det främst är manliga läsare som kommer att söka sig till Westö. Det här är noveller om män för män. Och främst då män utan spindelmannakrafter, som låtit bli att ta ansvar och behöver känna att de inte är ensamma.

Similar Posts:

• Och det som började så bra
• På ny vandring genom Helsingfors
• I upplevelsen av landskap och människor
• Lågmält dramatiskt
• Tankeväckande nutidspoesi