dagensbok.com » Katarina Wennstam

Katarina Wennstam "Lucia är död"

Ella Andrén — Sun, 11 Jan 2026 23:00:42 +0000

Det har åter blivit vinter i Katarina Wennstams sena 1800-tals-Stockholm. Serien Sekelskiftesmorden tog sin början på nyårsnatten 1895/96, så på något sätt känns det som om cirkeln är sluten när det lackar mot jul och snön vräker ner i slutet av 1897.

I lucianatten smiter ett tonårigt bageribodsbiträde in i stallet till bageriets häst. Den luktar hemma, för hon har som så många andra flyttat in till staden från landet. Därifrån får hon syn på något skräckinjagande: en grupp övernaturliga monster. Gastar. Gengångare som frodas i de mörka och långa vinternätterna.

Samma natt försvinner en annan ung kvinna, en dalkulla som är anställd på Skansen, där hon fått det omsusade uppdraget att gå Lucia, i vit klänning och med ljus i håret. Det här är något alldeles nytt. Skansen håller som bäst på att samla in och omforma lokala traditioner till något mer städat och nationsbetonat.

Den försvunna lucian väcker stockholmarnas intresse, inte minst privatdetektiv Pehr Fredrik Molinders, eller Fredrika Nilsdotter som hon egentligen heter. Till sin hjälp har hon de tre vännerna i Wennstams lätt omaka kvartett: Olga Laurell, änkefru efter en tidigare polisintendent; hennes före detta tjänsteflicka Edit Tapper, numera anställd på en fotoateljé, och Hildur Berggren, sömmerska på tjusiga Augusta Lundins modehus.

Att få fira jul med dessa fyra känns rent lyxigt, och det är tydligt att Wennstam inspirerats och haft roligt med de historiska jultraditionerna. En del är bekant, annat exotiskt. Inslagen av det mörka, läskigt övernaturliga är påtagliga. Och jo, som dåtidens människor menar jag fortfarande att kvällen innan julafton är rätt tid att ta in och klä julgranen. Fast jag skulle nog knappast få för mig att sätta levande ljus i den, förstås.

Allt är såklart inte frid och fröjd heller. Då som nu tvingas kvinnor tänka sig för om de behöver röra sig på gatorna efter mörkrets inbrott. Eller ensamma. Eller alls. Samtidigt som jag läser om den försvunna lucian i sekelskiftets Stockholm, försvinner en ung kvinna i Rönninge i Salems kommun, och hittas några dagar senare död.

Det här att läsa om mord som någon form av underhållning är något som fascinerar mig mer och mer. Vad är det vi gör när vi liksom petar i det där såret av risker och våld, av människors kapacitet för ondska? Och samtidigt vill hålla det på lagom avstånd, närmast myser med det i upplösta, hanterbara bitar? Det kan kännas på en gång stötande och hälsosamt.

I början av den här recensionen skrev jag om att sluta cirkeln kring sekelskiftet. Jag vet inte om det innebär att just den här serien är avslutad, men det innebär i alla fall inte slutet på bekantskapen med de fyra huvudkaraktärerna. I maj kommer den första av en serie spin-off-romaner om dem, Olgas bok. Den ska ta oss med tillbaka till 1880-talet, när Olga reser till London med sin make, polisintendenten, på någon form av studieresa. Det ser jag fram emot, men jag vill ju också gärna veta mer om hur det ska gå för dem allesammans i det nu som är 1898.

Katarina Wennstam "Död mans kvinna"

Anna Kain Wyatt — Fri, 21 Feb 2025 23:00:10 +0000

Död mans kvinna är den andra delen i Katarina Wennstams ambitiösa serie Sekelskiftesmorden. Serien inleds starkt med Döda kvinnor förlåter inte, och det är tyvärr inte helt enkelt att leva upp till förväntningarna med bok nummer två.

I Död mans kvinna får vi återigen träffa de fyra kvinnorna från första boken; Olga, Fredrika, Hildur och Edit. Deras liv i trappuppgångens flätades samman för alltid, trots att de till vardags lever i olika samhällsklasser. Året är nu 1897 och hela Stockholm håller andan, det är dags för den magnifika Stockholmsutställningen. Det är festivalyra på stan.

På väg till festligheterna lyckas Hildur och Fredrika istället snubbla över ännu ett misstänkt dödsfall, Södermalms nya privatdetektiv Pehr Fredrik Molinder (det vill säga Fredrika) får ett alldeles eget (obetalt) fall att lösa. Det är fint att återse huvudkaraktärerna från förra boken, men berättelsen känns mer som en återträff än en deckare. Fallet från Katarinahissen engagerar inte alls på samma sätt som dödsfallet i första boken, och känns mer som ett sidospår än den huvudsakliga handlingen.

Det jag gillar med skönlitteratur är att det går att ta del av en mängd olika (fiktiva) levnadsöden världen över, både i nutid och i historien. Genom att läsa historiska romaner kan läsaren också få mer kunskap om hur förutsättningarna för exempelvis kvinnor i Stockholm faktiskt såg ut kring sekelskiftet. Livet var definitivt ingen dans på rosor, oavsett samhällsklass får kvinnorna stå tillbaka för männens åsikter och nycker.

Katarina Wennstam vill så gärna berätta om dessa kvinnors vardag. Hon vill det så mycket att det stundtals går till överdrift. Istället för att låta berättelsen tala för sig själv tar hon läsaren hårt i handen och pekar på orättvisorna. Dessa förtydliganden stör tempot och hackar upp vad som annars skulle vara en intressant berättelse. Det är synd att hon inte vågar släppa lös läsaren att själv uppleva de orättvisor som Edit, Hildur, Fredrika och Olga och andra kvinnor i Stockholm utsätts för. Det hade gjort läsningen mångt mycket mer intressant.

Död mans kvinna är till stora delar en transportsträcka på vägen mot bok tre och den (förmodade) spännande upplösningen av det som händer i bok ett. Det är först i slutet av boken som berättelsen får ordentlig fart igen och börjar engagera mig som läsare. För förbannad över de orättvisa livsvillkoren, det blir ju även jag.

Katarina Wennstam "Döda kvinnor förlåter inte"

Ella Andrén — Mon, 01 Jan 2024 23:00:34 +0000

Det är nyårsnatt och de första skälvande timmarna av 1896 när sömmerskan Hildur ger sig ut på den mörka innergården för att använda latrinen. Hon hoppas att den kalla vinterluften ska få henne att vakna till så att hon orkar sitta uppe och sy ytterligare någon timme – i den trånga enrummaren är det svårt att arbeta när alla småsyskonen är vakna – men det som händer är istället något annat.

Hon upptäcker en död kropp, dränkt i blod.

Det är knappast en ovanlig inledning på en deckare, men här tar sig dödsfallet en särskild vändning. Dagen efter upptäcker polisen att den unga kvinnan inte direkt blivit mördad, utan att hon dött genom en illegal abort. Det var förstås den enda form av abort som existerade vid den här tiden, och slutsatsen blir alltså att den tonåriga tjänsteflickan var en synderska som bragt sig själv om livet. Inte mycket att utreda där. Gärningspersonen är, i omgivningens ögon, död genom egen förskyllan.

Hildur kan emellertid inte släppa bilderna av den döda. Det gäller, av olika skäl, flera av kvinnorna som bor i samma hus som hon på Söder i Stockholm. Där finns Edit, också hon ung tjänsteflicka, och i samma desperata situation som den avlidna Emma Josefina. Där finns Edits matmor, änkefru Olga Laurell, i helt andra ekonomiska omständigheter, men också hon ett offer för tidens sexuella dubbelmoral. Där finns också tjugoåriga Fredrika, som nyligen förlorat sina föräldrar. Precis på nyårsdagen har hon flyttat in som sällskapsdam åt sina mer välbärgade kusiner, men drömmer om att göra något mera meningsfullt.

Genom dessa fyra kvinnor och deras olika samhällsställningar nystar Katarina Wennstam i ett dödsfall som samhället rycker på axlarna åt, och tecknar därmed en oerhört spännande och mångfacetterad bild av det förra sekelskiftet. Det märks att historien i allmänhet, och kvinnors villkor i synnerhet, fascinerar författaren, som i sin tur lyckas förmedla samma fascination till sin läsare. Det här är påläst, ja, folkbildande, i ordets bästa bemärkelse. Det betyder på inget sätt att man lär sig på bekostnad av berättelsen, utan historisk kunskap och romanintrig går samspelt hand i hand. De förstärker varandra.

Tematiken går på många sätt igen från Wennstams tidigare deckare, men det historiska är samtidigt en verklig injektion av ny berättarglädje. I höstas läste jag hennes senaste (och möjligen sista?) bok i den nutida Justitia-serien, en serie jag annars läst och uppskattat länge, och upplevde att både jag och författaren tröttnat på de karaktärerna och miljöerna. Då tänkte jag att hon flyttat över sitt engagemang och hjärta till det nya projektet, Sekelskiftesmorden, och jo, det finns här. Hela det där envisa hjärtat med sitt envetna engagemang för kvinnors stora utsatthet och stora, lika envisa kraft.

Pascal Engman "Råttkungen"

Ella Andrén — Fri, 08 Oct 2021 22:00:21 +0000

Det är temat som gör att jag plockar upp Pascal Engmans Råttkungen, en thriller om incels, kvinnohat och sexuellt våld. Det här är teman som jag av någon anledning ständigt återvänder till, som ett sår jag aldrig kan låta bli att peta i.

Vad som slår mig när jag läser Råttkungen är dock att jag mestadels hållit mig till, och särskilt när det gäller spänningslitteratur, kvinnliga författare med en uttalat politisk agenda, som Katarina Wennstam och Kicki Sehlstedt. Det är författare som erbjuder en stadig, välbekant hand, ett sammanhang, mitt i det hemska. Här är jag ute på mer okänd mark.

Jag känner inte till Pascal Engman sedan tidigare, och jag har inte läst hans första bok om polisinspektör Vanessa Frank, Eldslandet. Råttkungen är den andra i ordningen – sedan dess har Änkorna och Kokain hunnit tillkomma – och får alltså bli min introduktion. Jag hinner tänka att den 43-åriga mordutredaren verkar ganska cool, innan hon efter några sidor stöter på sin exman på krogen och, mitt i ett civiliserat samtal, greppar tag i hans hand och för den till sitt nyopererade bröst. Där tappar han mig lite.

Det är på många sätt skickligt skrivet, kanske framför allt skickligt konstruerat, med växlande perspektiv och spännande intrig. Det finns också framför allt bikaraktärer som jag gillar, som en grupp hemlösa och missbrukare i intrigens utkant. Huvudrollerna har jag lite svårare för, och dialogen känns inte alltför realistisk. Karaktärerna får aldrig särskilt egna röster. En tolvåring uttrycker sig alltför likt en medelålders, välutbildad vuxen.

Mestadels är det på ett ideologiskt plan jag har lite svårt för den här romanen. Den är stenhård. Vill man ha rättvisa får man ta den i egna händer. Kanske är det så?

Öppningsscenen rycker i alla fall tag. Katastrofen har inträffat. Någon eller några har mejat ner deltagare på en kvinnoseparatistisk musikfestival. Vanessa står omgiven av döda och skadade kroppar, när hon upptäcker någon hon känner igen.

Tillbaka i tiden: Till en ung kvinna som försöker göra slut med sitt lilla barns far, en våldsam, just nu fängslad man. Till den unga journalisten Jasmina, som precis fått sin chans på den stora kvällstidningen i Stockholm, när hon drogas och utsätts för en gruppvåldtäkt. Till mannen som bara upplever förakt från kvinnorna omkring sig, och fantiserar om att hämnas.

Mellan avsnitten finns citat av anonyma män och signaturer insprängda, hämtade, gissar jag (det framgår ingenstans), från någon form av incel-forum. Det är vad vi har att göra med här, män som upplever sig vara avvisade, som inte lyckas få de kvinnor och den status de tycker sig förtjäna, och vänder sin besvikelse i kompromisslöst hat, till och med våld. Som radikaliserar sig själva och andra på nätet.

Incels har blivit ett fenomen på allas läppar, som så många hatiska män före dem. Råttkungen gör inte precis något för att nyansera den bilden. Den plockar snarare upp en otäck figur och använder den för en välfungerande och riktigt obehaglig spänningsintrig. Mer kan man kanske inte heller begära.

Kicki Sehlstedt "Oskuld"

Ella Andrén — Mon, 17 Feb 2020 23:00:05 +0000

Att nätet kan vara en farlig plats för unga kvinnor kretsade redan Kicki Sehlstedts debutroman Sweet Lolita kring. Då handlade det främst om prostitution, sexuell posering och grooming. I den fristående uppföljaren, Oskuld, vänder Sehlstedt blicken mot det på ytan betydligt mindre dunkla, verksamheter som snarare framhävs som positiva, som tjejers aktörskap och entreprenörskap, som sätt att göra sig hörd, göra sig ett namn och kanske till och med en smärre förmögenhet.

Linn och Julia är två sådana lyckade tjejer. Influencers med stora följarskaror. Linn lägger ut sminktips, och Julias träningsprofil är så framgångsrik att hon och pojkvännen kunnat köpa hus. I sitt fina träningsrum och i omgivningar som blir snygga bakgrunder till träningsbilderna är Julia dock hårt hållen. Pojkvännen kontrollerar alltmer hennes minsta rörelse. Och Linn, tja, Linn försvinner på väg hem från sin artonårsfest.

När Sehlstedts brottsbekämpande duo, frilansjournalisten Aida Svantesson och kriminologiprofessorn Kajan Berglund, kommer in på fallet har det gått ett halvår sedan Linn försvann. Aida har hunnit få en liten dotter, och efter ännu ett misslyckat försök att få det att fungera med barnets minst sagt strulige far får de båda flytta in lite tillfälligt hos Kajan. Hon har å sin sida blivit ombedd att hjälpa polisen, och därmed sitt ex och hans nya sambo, med utredningen av Linns försvinnande.

Gillade du Sweet Lolita kommer du med stor säkerhet att gilla Oskuld lika mycket. Huvudpersonerna ges lite nya djup, Aida framför allt genom den nya mammarollen och Kajan genom att hennes förflutna på flera sätt gör sig påmint. Intrigen är väl konstruerad med flera parallella historier som på ett eller annat sätt hänger samman. Jag är kanske inte fullt så tagen som av Katarina Wennstams kriminalromaner, som det är väldigt lätt att dra paralleller till, men så har Sehlstedt inte heller hållit på lika länge.

Det finns detaljer som jag inte riktigt köper, som det rimliga i att en högprofilerad polisutredning skulle ledas av tre personer med ett sårigt triangeldrama mellan sig som de inte precis lyckas professionellt släta över. Kajan är, båda romanerna igenom, den karaktär jag har lite svårt för. Det mesta kring henne verkar lite väl uppskruvat, lite larger than life romaner som annars strävar efter realism.

Sammantaget är dock Oskuld just en verklighetsnära, ytterst aktuell deckare om unga kvinnor på nätet och om männen som älskar att hata dem.

Åsa Hellberg "Sexstrejken"

Ella Andrén — Sun, 03 Nov 2019 23:00:13 +0000

Att försöka påverka mäns beteende genom att förvägra dem sex, det är ett litterärt tema med antika anor. I Aristofanes komedi Lysistrate lyckades kvinnorna i Aten och Sparta få männen att sluta fred genom sin ”kärleksstrejk”.

I Åsa Hellbergs ungdomsroman Sexstrejken är det tjejerna på en gymnasieskola som utlyser en sexstrejk, men det är inget krig männen emellan de vill stoppa. De är istället killarnas lågintensiva, vardagliga krig mot tjejerna, strömmen av sexistiska okvädningsord och oombedda dickpics, de vill ha slut på.

Det är mer kontroversiellt än man skulle kunna tro (eller vilja tro). De taskiga killarna opponerar sig naturligtvis, de ”schyssta” killarna vill inte bli indragna, och somliga tjejer föredrar de tuffa killarnas sida. Inte heller lärarna och skolledningen, med något undantag, uppskattar att tjejerna ställer till bråk.

I centrum för handlingen står tre bästa vänner: den engagerade Majken, den blygare Vilda och populära Belle. De är sådana där osannolika bästisar trots sina olikheter som väl mest bara finns i böcker. Berättare är den musiga Vilda, som naturligtvis också är den med den stora potentialen att inspireras av sina modiga vänner och utvecklas.

Lite så här uppfattar jag till en början Hellbergs berättelse. Lite klyschig och stolpig, men välmenande. Det slutar den i och för sig inte att vara, men så lägger författaren till ett betydligt mörkare stråk, en gruppvåldtäkt och förövare som inte drar sig för något för att hindra sitt offer från att ställa dem inför rätta.

Jag kan förstå ambitionen att ta upp på en gång de vardagliga trakasserierna och de grövsta övergreppen, men här tycker jag att Hellberg försöker skriva uppbygglig light-feminist-feelgood och vara Katarina Wennstam på samma gång, och det blir mest lite skevt och konstigt. Det blir för många olika nivåer och för många perspektiv. Jag får aldrig riktigt chansen att som läsare landa i något av dem.

Att sen hela konceptet med sex som något tjejer kan förvägra killar – som killarna med andra ord har större behov eller begär efter än tjejerna – känns en smula gammeldags och unket, ja, det orkar jag inte ens gå in på.

Katarina Wennstam "Vargen"

Christine Öberg — Wed, 18 Sep 2019 22:00:06 +0000

En ung kvinna hittas mördad i Vitabergsparken efter en fest. Fallet blir enormt medialt uppmärksammat, men polisen står utan ledtrådar. Samtidigt påbörjas rättegången mot en man som ett halvår tidigare knivskar sin före detta flickvän till döds under tortyrliknade former. Han har erkänt att han dödade henne, men hans advokat är övertygad om att han kan få ett milt straff.

Det är upptakten till deckaren Vargen, Katarina Wennstams senaste alster. Som i tidigare böcker får vi följa polisen Charlotta Lugn och juristen Shirin Nouri. Även advokaten, tillika dömde sexköparen, Jonas Wahl återkommer.

Oavsett om hon skriver faktaböcker eller fiktion är Katarina Wennstam expert på att rikta strålkastarljuset mot den sexism, kvinnohat och (faktiskt) unkna manssyn som fortfarande lurar som en ondskefull skugga i vårt samhälle. I Vargen handlar det om mord, och hur mord på kvinnor behandlas såväl medialt, som juridiskt och i samhället i stort. Wennstam har en uttalad ambition att folkbilda med sina böcker, något som ibland blivit övertydligt i tidigare deckare. Så inte i Vargen. Här vävs verkligheten sömlöst ihop med dikten, verkliga rättsfall refereras utan att det blir stolpigt och den historiska synen på mäns mord på kvinnor diskuteras utan att man som läsare känner sig skriven på näsan. Det är allmänbildande, det är brutalt och det är vredesframkallande.

Spännande är det också. Tyvärr har Wennstam, eller hennes redaktör, gått i den sedvanliga fällan att göra kapitlen allt kortare och att ofta avsluta med en cliffhanger. Själv ställer jag mig alltmer undrande till vad den trenden kommer sig av, tror författare och redaktörer på allvar att läsarna tappar intresset av att inte ständigt hoppa mellan personer och berättelsespår? Eller är det faktiskt så att läsare i gemen faktiskt tappar intresset om de tvingas stå ut med kapitel längre än en och en halv sida? Inte vet jag, men lite trist är det. Att ständigt kastas mellan olika händelser och personer gör att en känsla av att bli avbruten infinner sig konstant.

Men kapitellängden till trots är Vargen en oerhört välskriven och viktig bok. Köp den, läs den – bli förbannad!

Katarina Wennstam "Har du ingen humor?"

Christine Öberg — Tue, 20 Nov 2018 23:00:42 +0000

Katarina Wennstam, Katarina Wennstam. Alltid Katarina Wennstam. Som med sin debutbok Flickan och skulden synliggjorde de unkna värderingar som präglar våldtäktsrättegångar. Som med sina deckare serverat feministiska insikter till personer som annars aldrig nåtts av dem. Som år efter år outröttligt fortsätter att leverera sanningar om mäns våld mot kvinnor, om sexistiska attityder, om dubbelmoral i hur vi bedömer manliga respektive kvinnliga brottsoffer, om vem som anses värd att skydda. Om jag fick välja en svensk person att helgonförklara, ja då ligger Katarina Wennstam väldigt bra till.

Hennes senaste alster Har du ingen humor? En snabbguide till jämställdhet består av små korta inlägg som ursprungligen publicerats på Wennstams egen instagram och sammanfattar var ”jag [Wennstam] står när det gäller kampen för jämställdhet”. Boken är indelad i fyra delar: ”Ord som skaver”, ”Sånt man bara säger”, ”Våldtäkt på film” och ”Min feministiska kamp”. I slutet på varje kapitel finns det plats för egna anteckningar.

Har du ingen humor? En snabbguide till jämställdhet beskriver pedagogiskt varför ord inte bara är ord, hur våldtäkt skildras problematiskt på film och vilka konsekvenser det får, samt krossar myter, hur sexistiska myter även skadar pojkar och män – och mycket mer. Fokus i boken ligger på språk och normer. Redan i förordet slår Wennstam fast i förordet att kampen för jämlikhet börjar med orden vi väljer. Det är i sig inget fel, tvärtom tror jag att det kan vara väldigt bra om man riktar sig till nybörjarfeminister eller personer som inte tidigare funderat på det här med jämställdhet.

Men med ensidigt fokus på språk och begränsande normer kommer något att saknas. Varför finns vissa normer, till exempel? Vilka är det som tjänar på dem? I kapitlet som rör våldtäkt diskuterar Wennstam påståendet att män inte skulle kunna behärska sig när de blir upphetsade utan måste våldta och konstaterar att ”det inte är särskilt modernt” att utmåla män som vilda djur. Det är förstås helt sant – men faktum är att män tjänar på detta påstående. Mäns påstådda oförmåga att kunna kontrollera sig själva i närheten av lättklädda kvinnor används inte som argument för att män ska ha ögonbindel, utegångsförbud utan en kvinna i sällskap eller vara förbjudna att inneha vissa yrken – utan som argument mot kvinnors frihet att klä sig som de vill och göra vad de vill.

Likaså skriver Wennstam ingenting om faktiska materiella förutsättningar – såsom löneskillnader, arbetsfördelning och representation i beslutande församlingar. Delvis är det säkert en klok prioritering – för politiskt sett så är dessa frågor lite knepigare. Hur ska man t ex räkna för att ge en rättvis bild av eventuella löneskillnader? Är bristen på kvinnor i aktiebolagens styrelser ens en feministisk fråga, eller bör fokus ligga på att avskaffa såväl aktiebolag som styrelser? Samtidigt så är ju dessa frågor vad jämställdhet handlar om i praktiken.

Förhoppningsvis kommer det en uppföljare. Eller så får någon annan ta upp facklan. Till dess är Har du ingen humor? en utmärkt bok att sätta i händerna på tonårstjejen som börjat inse att något är fel men inte riktigt kan sätta fingret på vad, eller din oförstående släkting som undrar vad det där Grupp 8-märket på din tröja egentligen ska vara bra för.

# MeToo

Ella Andrén — Sat, 20 Oct 2018 15:00:45 +0000

För ett år sedan, när hashtaggen MeToo började sprida sig som en löpeld i sociala medier, var allt jag kände obehag och irritation. Varför förväntades jag dela det som var mest skamfyllt och sårigt för mig, för att folkbilda en massa idioter som vägrar förstå att samhället ser ut så här? Varför blev det, som vanligt, de utsattas ansvar? Jag gjorde det inte.

Snart utkristalliserades ett antal yrkesupprop, och jag blev inbjuden till den grupp som skulle resultera i #Akademiupproret. Jag läste och läste, och någonstans där, och i de samtal som följde, började något hända.

För när jag läste och hörde alla dessa andra kvinnors berättelser – inte anklagade jag dem. Inte tyckte jag att de varit otydliga, naiva, korkade. Det var ju inte dem det berodde på. Det var någon som betett sig illa mot dem. Mot mig.

Och om det inte var deras fel – alla dessa fantastiska kvinnor i min nära och vidare omgivning – då var det kanske inte heller mitt? Trots allt.

Samtidigt ska vi inte överbetona det unika i just #MeToo. Genomslaget är kanske unikt just nu – det resulterar å andra sidan i en del märkliga bakslag, som när rörelsen får klä skott för att dålig journalistik och arbetsledning skett i dess kölvatten – men den här kunskapen är knappast ny.

Jag tänker till exempel på Kristina Lundgrens biografi över läkaren och rösträttskämpen Ada Nilsson. I den finns återgivet ett enkätformulär om kvinnors utsatthet på offentliga platser, där den svarandes ombeds fylla i:

Hur många gånger har Ni obehörigen och mot Eder vilja tilltalats, förföljts eller på annat sätt förolämpats?
[---]
Fanns polis i närheten och tillkallade Ni honom?
Med vilket resultat?

Den här enkäten sätter redan för hundra år sedan fingret på något viktigt: samverkan mellan vad kvinnor kan berätta och hur samhället reagerar på det. Tas berättelserna på allvar? Vilka konsekvenser får de? Var hamnar skammen?

För mig blev det inte minst tydligt för några år sedan, när vi plötsligt fick en jättedebatt om kvinnors utsatthet på musikfestivaler. Också här reagerade jag med en nyvaken, svårpejlad ilska som jag själv inte riktigt förstod. Jo, jag har varit en del på festivaler och det kändes otroligt konstigt att kvinnors utsatthet där plötsligt diskuterades som att det var en nyhet. Tjejer blev ju våldtagna och tafsade på också när jag var på stora festivaler kring slutet av 1990-talet. Skillnaden då var att våldtäkterna möjligen blev små notiser. De var, på något märkligt sätt … normala. Ett hot man som tjej – förmodligen som tjejer i alla tider – hade att förhålla sig till. Drick inte för mycket. Utlova inte för mycket. Inlåt dig inte med fel personer (hur man nu ska kunna veta det?). Skyll. Dig. Själv.

Ett år efter att #MeToo-debatten drog igång har jag plöjt all möjlig nyutkommen litteratur på temat, men jag saknar fortfarande analysen av de där djupgående, svårbegripliga strukturerna. Vad är det som sitter så djupt att det fortfarande är den som blir utsatt som skäms? Hur ska vi någonsin lyckas rikta sökljuset på den som utsätter, på hur de ska fås att sluta, om vi fortfarande måste jobba på att ens formulera anklagelserna?

Fast där facklitteraturen ofta känns trubbig och ytlig har romanerna kommit längre. Vad är väl som romaner när det gäller att gestalta komplicerade problem? Att formulera det svåra konkret, att ge erfarenhet där läsaren kanske saknar den, att erbjuda igenkänning och hopp?

Vill du fördjupa dig i #MeToo tycker jag alltså att du ska se bortanför #MeToo-antologierna. Läs istället Louise O’Neill, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Christina Wahldén, Henrik Bromander, Ulla M Nissen, Åsa Karsin, Moa Eriksson Sandberg, Thordis Elva, Märta Tikkanen, Roxane Gay.

Nog finns det kraft i berättelser.

Katarina Wennstam "Pojken under bron"

Ella Andrén — Fri, 15 Jun 2018 22:00:48 +0000

Alex tycker egentligen inte ens att det är en kul fest. Det är bara när pojkvännen Noah bråkar och vill gå hem som hon vill stanna kvar. Egentligen får hon lite obehagliga vibbar från folk där. Droger? Bråk i luften? Svårt att säga. Det slutar i alla fall med att hon går hem, med Noah, utan att säga hejdå till Charlie, Alex kompis och danspartner som Noah är svartsjuk på utan anledning. Och att hon ångrar det.

För morgonen därpå ringer en hysterisk Bianca, den brottsbekämpande trions tredje hörnsten. Hon får inte tag på Charlie, och på nyheterna pratar de om att en sextonårig kille sparkats ihjäl under Västerbron efter en fest. Precis den fest som Alex befann sig på.

Om Katarina Wennstams första bok om Alex, Bianca och Charlie, Flickan på hotellet, framför allt handlade om mäns våld mot kvinnor så handlar Pojken under bron snarare om mäns våld mot män. Här finns ganska snart en misstänkt, men frågan är vem som ska våga tjalla – ens när bilder från misshandeln dyker upp på nätet.

Pojken under bron är med andra ord inte så mycket en klassisk ”who dunnit” som en berättelse om hela rättsprocessen, om att våga vittna och ta dödsmisshandeln ändå in i rättssalen. Där är förstås såväl Alex plastmamma Valentina, som är polis, och hennes mormor, som är pensionerad domare, viktiga tillgångar.

Om mordet i Flickan på hotellet kändes väl vuxet och skruvat för en ungdomsroman, så träffar Pojken under bron bättre. Det är fortfarande ett riktigt otäckt fall, men det känns också rimligare och vanligare att som ung människa hamna i närheten av. Inblicken i rättsväsendet är också fint folkbildande för unga, och inte minst hemmasittaren Bianca, men sina webbkunskaper, är en klockren tonårsdetektiv.

Bara Alex själv har inte riktigt vunnit över mig än. Vore hon en riktig människa kunde jag förstås inte önska någon olycka över henne som kom henne riktigt under skinnet, men nu är hon ju faktiskt inte det, så ja, det kanske jag gör? Hon är fortfarande lite väl lillgammal och liksom medelklasspräktig för min smak.

dagensbok.com » Katarina Wennstam

Katarina Wennstam "Lucia är död"

Similar Posts:

Katarina Wennstam "Död mans kvinna"

Similar Posts:

Katarina Wennstam "Döda kvinnor förlåter inte"

Similar Posts:

Pascal Engman "Råttkungen"

Similar Posts:

Kicki Sehlstedt "Oskuld"

Similar Posts:

Åsa Hellberg "Sexstrejken"

Similar Posts:

Katarina Wennstam "Vargen"

Similar Posts:

Katarina Wennstam "Har du ingen humor?"

Similar Posts:

# MeToo

Similar Posts:

Katarina Wennstam "Pojken under bron"

Similar Posts: