Debuten, Under det rosa täcket, har blivit en feministisk klassiker. Därefter har flera viktiga verk följt som kritiserar den rådande liberala och kapitalistiska samhällsordningen.

I Fria själar undrade Nina Björk hur det kan komma sig att människan ofta beskrivs som fri och oberoende. Hon kommer ju till världen hjälplös och helt i behov av sina föräldrars omsorger. Ofta lämnar hon dessutom jordelivet på samma sätt – i beroendeställning till anhöriga, äldreomsorg och sjukvård.

I Drömmen om det röda spårar Nina Björk socialismens utveckling i Tyskland och Ryssland från Karl Marx och framåt genom Rosa Luxemburgs texter. Här framträder Björk tydligt som marxist.

I den nu aktuella Om man älskar frihet fortsätter Björk sin kritik av liberalismen. Boken är dock fristående och kan läsas för sig själv med full behållning.

Björk nöjer sig inte med att belysa. Hon går loss på samhällskroppen med skarpslipad skalpell. Inget undgår kirurgen: föreställningar om meritokrati, ekonomisk effektivitet, homo economicus och individualism. Lager på lager av logiska felslut snittas bort och nya friläggs. Under alla vackra fraser om att hårt arbete ska löna sig, att individer är unika och att kakan blir störst när vi tillåter ojämlikhet, under allt detta finner Nina Björk noll och intet. Det är bara ord och grunt tänkande, menar hon. Hela den liberala världsordningen, som tycktes stå segrande efter Berlinmurens fall 1989, bygger på inkonsekvenser, på uppenbara orimligheter.

I ett samhälle där det råder arbetsspecialisering är alla yrkesutövare beroende av varandra. Hur kan vi då skilja ut några löntagare och säga att de gör mest samhällelig nytta när de inte skulle kunna utföra sina arbeten om inte andra utförde sina? Om inte chefen hade någon som passade hens barn på dagarna skulle hen ju inte kunna chefa (…) Varför då belöna ett yrke med 100 000 kronor mera i månaden än ett annat på grund av dess påstått större samhälleliga nytta? Varför inte i stället säga ”alla behövs, den enes bidrag är beroende av den andres, alla är värda lika mycket i lön”? Det vore i alla fall närmare verkligheten.

Jag har svårt att värja mig för Nina Björks logiska resonemang men förblir förskräckt över resultaten när marxism tillämpats på riktigt. Och jag kan inte låta bli att ta intryck av de framsteg mot exempelvis fattigdom som en liberal världsordning åstadkommit. Samtidigt kan jag inte blunda för miljö- och klimatkatastrofen.

En annan invändning jag finner är att samhället inte är logiskt konstruerat, att det består av så många motstridiga viljor och svårligen kan förbättras enbart med logiska argument. Men jag anar att invändningen väger lätt…

Det är stora och svåra frågor och jag behöver ta del av redigt tänkande från alla möjliga håll. Om man älskar frihet är välgörande som vågar vara progressivt vänster i en tid då reaktionära vindar om nationalism och rasism blåser hårt. Nina Björk är förtjänstfull som tar sig an sina meningsmotståndares bästa argument.

Sådan var den politiska debatten när jag gick ut i vuxenvärlden för 30 år sedan. Nu har det blivit tvärtom: alltför många angriper meningsmotståndarens sämsta argument eller reser en halmgubbe av påhittade argument att gå loss på.

Högerpopulismen har svarat på den nyliberala situationen genom att säga: ”Tävlingen bör inte vara öppen för så många, och en nation måste främst värna sina egna medborgare, så minska därför antalet tävlingsdeltagare – stäng gränserna.” Detta har de kombinerat med ett underbart löfte till vissa människor: du duger precis som du är. Det räcker – för vissa – att födas för att få ett värde; är du en vit svensk man är du värdefull bortom din individuella prestation.

Sammantaget är boken en utmaning för vem som helst som, likt mig, hyser dragningar åt det liberala hållet (obs: ideologin, inte nödvändigtvis partiet). Genomarbetat, tänkvärt och provocerande. En klar ljusstråle redigt tänkande. Bra!

Similar Posts:

• Att tänka utanför det politiskt ”realistiska”
• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar
• Har du funnit ditt navelsträngssubstitut?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Shop ’til we drop?

I den här boken försöker han, enligt egen utsaga, att presentera Marx för en ung publik. Men det här är inte bara en allmän introduktion till Marx för okunniga läsare. Redan i titeln görs det ju klart att här också finns en central tes: att Marx var en i grunden humanistisk tänkare, med en emancipatorisk agenda. Målsättningen för Marx, menar Schmidt, var alltså att uppnå frihet för envar i samhället. För att göra det behöver man kasta av sig det kapitalistiska oket, som håller de arbetande massorna i en reell ofrihet genom det ekonomiska tvång de lever under. I det kommunistiska samhället skulle alla människor bli reellt fria.

Men om nu Marx’ mål var frihet för alla, hur kunde det i så fall gå så fel – hur kunde de som kom att kalla sig marxister förespråka och verka för upprättandet av kommunistiska diktaturer, med alla de fasor de förde med sig av förtryck och ofrihet? Svaret, menar Schmidt, är att många i Marx’ efterföljd kom att vantolka vad han egentligen menade. Såväl statsvurmande socialdemokrater (på den tiden då de fortfarande hämtade inspiration från Marx) som Lenin och hans efterföljare missförstod alltså sin läromästare på helt avgörande punkter.

Den centrala tesen att Marx faktiskt var en humanist är dock inte särskilt övertygande här. Kanske handlar det om att utopin och de mer konkreta åtgärderna han förespråkade rimmade ganska illa i Marx teori-bygge. Flera av de mer problematiska aspekterna av Marx’ teorier, inte minst tankegångarna om ”proletariatets diktatur” – ett begrepp som ska ha lanserats av andra, men som Marx kom att plocka upp och använda sig av – som något positivt steg på vägen mot utopin diskuteras dock knappt alls, eller utelämnas helt i den här boken. Det är ju också så att Marx redan under sin livstid fick mycket kritik, exempelvis av anarkister som Mikhail Bakunin, för att den politik som han förespråkade riskerade att leda just till ett diktatoriskt samhälle, och för att han som person ska ha varit tämligen auktoritär till sin läggning. Men hela denna kritik och de konflikter som den ledde till inom den Första Internationalen (den första internationella arbetarrörelsen, med medlemsorganisationer i en lång rad länder) utelämnas också ur boken. Att bara bortse från detta gör att boken i hög grad förefaller mig göra en rejäl skönmålning av Marx.

Boken känns alltså inte så övertygande. Och om nu målet är att nå en ung publik så är ett ytterligare problem att den inte är särskilt lättillgänglig, utan många gånger har en ganska tungrodd jargong – inspirerad av såväl läromästaren själv som av mycket annan litteratur på samma tema. Risken känns väl därför ganska överhängande att den bara kommer locka de allra mest hängivna läsarna.

Similar Posts:

• Marx för 2000-talet
• Nord och syd
• Dali och Marx i ett
• Socialism i en stad
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”

Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Sociologen Bauman lämnade oss för lite mer än två år sedan. Han blev 90 och några år gammal. Mot slutet av 2016 besökte han Göteborgs Stadsteater och alla stolar var som jag minns det betalda för. Hans huvud och tankar var intakta och denna bok som gavs ut postumt arbetade han med intill slutet. Influerad av vänstertänkande män som Karl Marx, Theodor Adorno och Antonio Gramsci har han genom sitt författarskap tagit sig an vårt västerländska samhälle (som jag här undviker alla försök att definiera närmare) och den individualisering, konsumtionism och svårfångade globalisering som vi är en del av. Bland titlarna finner vi Flytande rädsla, Globalisering, Konsumtionsliv och Det individualiserade samhället.

Den som sedan tidigare är bekant med Baumans böcker, kommer känna igen sig i bokens innehåll. Strängt taget ryms här inte särskilt mycket han inte vidrört tidigare. Något som å sin sida inte är särskilt konstigt eftersom hans produktion har en bredd och ett djup som gjorde honom till en av Europas främsta och mest erkända sociologer. Retrotopia saknar den stringens jag förknippar med honom och texten är som helhet rätt fransig. Interpunktionen är omfattande och antalet parenteser, tankestreck, källhänvisningar, tankar och finurligheter är stort. Om man gillar det eller ej är naturligtvis en smaksak. Det kan inverka menligt på lästakten, men samtidigt blir hållningen personlig och därmed enklare att ta till sig. Det är kanske denna lätta ton och de vittomfattande tankarna som gör boken till en utomordentlig ingång till hans tänkande. Han inbjuder – men framförallt påbjuder – till vidare läsning och den utomordentligt utmanande sysselsättningen att försöka tänka på egen hand.

Naturvetenskap, matematik och slikt är ju fint och så – särskilt om man vill veta att man består av ben, brosk, de fyra vätskorna och en långsam men oundviklig förruttnelse. Jag å min sida misstänker att det i slutändan inte leder till något annat än en svårbotlig hypokondri. Sociologin – och för all del annan humaniora – är i hög grad applicerbar på en själv, läsaren och den samtid denne råkar existera i. Huvudtesen i Retrotopia är, som redan i titeln avslöjar, vår böjelse för det förflutna. ”Det var bättre förr!” är inte bara ett uttryck för en resignerad uppgivenhet utan inrymmer i högsta grad ett politiskt mål. Nationalromantik och reaktionära idéströmningar finns det gott om. Med blicken vänd bakåt eftersöks och upptäcks det som måste ha funnits och som helt säkert var alldeles, alldeles underbart. Det samhällstillstånd man eftersökt är strikt definierat och vem eller vilka som är och kommer vara inkluderade är tydligt. Att förvränga historien kräver vissa bildbehandlingsfärdigheter, men för att fullt ut ljuga effektivt krävs kanske bara gott anseende och idogt arbete – eller läsare som gärna lyssnar och lystrar på just det örat och den retoriken. Bauman berör dessa informationsbubblor vilka är självalstrande. Dialogen utanför bubblan med människor som inte håller med är antingen icke-existerande eller aggressiv. Klyftorna mellan människor vidgas, vi kommer längre ifrån varandra och skyttegravar cementeras.

Vi lever i ett i grunden individualiserat och avreglerat samhälle som till sin natur är ad hoc-mässigt, flyktigt, temporärt, flytande samtidigt som det växer genom celldelning och skapar allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd.

Det är var och en fritt att ta eller inte ta till sig det och att hålla med eller inte hålla med kommer an på vilka erfarenheter man har. Personligen är jag benägen att hålla med och det är så jag i stort förstår världen. Samhällsordningens komplikationer måste kontinuerligt belysas och diskuteras. Konsekvenserna drabbar naturligtvis den enskilde på olika vis beroende på vilken belägenhet denne befinner sig i. Den som redan är utsatt blir ytterligare drabbad, den välbesuttna allt rikare. Det sociala och ekonomiska utrymmet tycks krympa och leder till en skarp motsättning och skiljelinje mellan människor. Konflikter och kampen om resurserna har alltid funnits, men sällan om någonsin har tydliga kollektiv varit så frånvarande. Nu kan vi istället tala om ”allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd”.

Redan Fjodor Dostojevskij visste att vi inte vill leva, oaktat mängden bröd omkring oss, om vi inte finner någon mening i tillvaron. Detta berör han i Bröderna Karamazov. Han skriver att ”i vår tid har nämligen allting splittrats i enheter, var och en isolerar sig i sin lilla håla, alla fjärmar sig från varandra, gömmer sig under och gömmer undan det man äger och har” och att vi vant oss vid att lita till oss själva; att vi lärt vår själ ”att aldrig förtrösta på andras hjälp, på människorna och mänskligheten”.

Tanken, observationen eller domslutet är alltså inte nytt och antagligen mycket äldre än så. En blick utåt över arbetsmarknaden kan bringa viss klarhet. Redan det faktum att det är en marknad avslöjar vad det är frågan om: Arbetsgivare saluför tjänster medan potentiella arbetstagare efter bästa förmåga viker ut sig. Det har skrivits mycket om människan som entreprenör där vi har (eller är) ett varumärke att vårda – något som går hand i hand med konsumtionssamhället. Tänk attiraljer, tänk livsstil. Det här är mer eller mindre aktuellt beroende på klass och tar sig olika uttryck avhängigt vilket trappsteg man befinner sig på. Vad som berör alla är dock att det de facto bara finns så och så många jobb av den och den karaktären – i tydligt språk: Bara en kan vara chef och så fortsätter pyramiden nedåt till golvbrunnen och vidare.

Konkurrenssituationen blir som tydligast vid en anställningsintervju. Förnuftsmässigt finner jag dessa möten präglade av tillfälligheter perversa. Jag menar, att vara nödig eller trött kan beröva dig jobbet. Samtidigt är de rätt lustiga i och med hur absurd situationen är. Lustigt är däremot inte det faktum att lönearbete är avgörande för människors liv. Det skyddsnät vi önskar ska finnas där för behövande är både skört och grovmaskigt. För att kunna få ett arbete är ett socialt nätverk ofta viktigt, och nätverk bygger man dels på arbetsplatser och dels på fritiden. Fritiden är inte vad den en gång var. Jag vill inte hänga ut någon, men läs valfri annons från något hurtigt bemanningsföretag. Vissa arbetsgivare skriver om att man ska kunna förvandla 1+1 till 3, andra att man ska ”älska livet” och en lustig felstavning ledde till att Burger King sökte ”merarbetare”. Mycket tragikomiskt, inte sant?

Hur mycket månar vi inte om vår fasad? Hur mycket resurser lägger vi inte ned på att nära vår fåfänga? Hur mycket arbetar vi inte för att efter bästa förmåga hålla jämna steg med våra medtävlare och medmänniskor? Bauman pekar på hur allts flyktighet frambesvärjer den bakåtblick som vill finna något varaktigt för att sedan återuppliva- och leva detta. Bauman berör både här men främst i Konsumtionsliv det omättliga begäret efter nya produkter. De äldre produkterna framstår emellertid bara som dåliga i skenet av dagens, eller än hellre: Morgondagens. Vi måste ha ett skyltfönster som ser modernt ut och vi är inne i en spiral som till synes är utan ände. Vi har att göra med en oändlig utveckling av produkter som är till för att konsumeras snarare än något annat. Vad detta ger för konsekvenser för miljön och människan vet vi.

Vi är ”fortsättare”, fast under gårdagens känga och det krävs gemensamma ansträngningar från mångas axlar och armar och ben och kraftrop för att få till stånd förändringar. Jag vill ha ett annorlunda och bättre samhälle, men tror inte det går genom ytterligare uppdelning. Bauman understryker vikten av dialog, men frågan är om en ömsesidig respekt i oändliga samtal räcker. Ord biter inte alltid på knogjärnet, mer än i negativ bemärkelse. Det samhälle vi föds in i tar vi nästan för givet och tänker vi inte efter betraktar vi det kanske rentav som ett naturtillstånd. Det är svårt att tänka sig någonting annat. Men för att återvända till Ivan Karamazov:

Nej, det kommer att bli ett definitivt slut på denna förfärliga isolering, och alla kommer med ens att inse på vilket onaturligt sätt man isolerat sig från varandra. Sådan kommer tidsandan att bli, och man kommer att förvåna sig över att man kunnat sitta så länge i mörker utan att se dagsljuset. Och då skall också Människosonens tecken visa sig på himlen. Men till dess måste man hålla fanan uppe, och ibland, i varje fall någon gång, måste människan plötsligt visa prov på att hon kan föra själen ut ur ensamhet och isolering och manifestera broderskärlek och medmänsklighet…

Similar Posts:

• Politisk idéhistoria som fastnar
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Can’t Buy Me Love
• Om vår farliga längtan tillbaka
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”

Första recensionsdatum var första maj, och det får nog sägas vara huvudspåret. Ett första maj-tal i bokform, där tilltalet ”Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!” återkommer som ett mantra. Det handlar om politik, om agitation som inspiration. Om handlingskraften i orden.

Där kommer också kopplingen till Jesu bergspredikan in – Jesus som en radikal tänkare och agitator.

Jesus ledde en social rörelse, så har jag alltid tänkt om honom. Han verkade i en tid då inga politiska ideologier existerade, bara makt, förtryck och legitimering av övermakt och förtryck, och mot detta vände han sig. Kristen var han heller inte, för han levde innan kyrkan byggt sina hierarkier och dolt det ursprungliga budskapet. Och rabbiner och överstepräster retade sig på honom. I evangelierna framträder en man som konsekvent tar ställning för de fattiga – och det innebar på Jesu tid inte att idka välgörenhet mot några få utslagna utan att ta ställning för den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Liten bergspredikan för socialister är faktiskt tillägnad ”Jesus, Marx och Naomi Klein, för all inspiration under åren”.

Insprängt i detta vindlande första maj-tal finns sedan tre olika principprogram, ett ”politiskt-filosofiskt”, ett ”social-politiskt” och ett ”ekonomiskt-politiskt”. Jag gissar att poängen är rörelsen från idé till handling, snarare än det krassare och betydligt vanligare tvärtom, att mycket nödtorftigt formulera ideologi av de handlingar som för dagen verkar mest opportuna. Fast uppriktigt sagt går jag en smula vilse mellan tal, principprogram och inskjutna små fakta- eller inspirationsuppslag om alla från Jesus och Mahatma Gandhi till Frantz Fanon och Moa Martinson. Där tappar formgivningen mig; jag har helt enkelt dåligt tålamod för att bli avbruten mitt i en text av en annan, oavsett hur intressanta de är var för sig.

Jag önskar att Greider tydligare gett sig utrymme att utveckla punkterna i sina tre principprogram, och rörelsen från ideologi till praktisk politik. Det är ju där svensk och åtminstone västerländsk politik tycks ha tappat tråden, och Greider hade nog kunnat vara rätt person att hjälpa oss sammanfoga de där trådarna igen.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vad skulle Palme göra?
• Kriser som kan leda framåt?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Argument för de kuvade

Yes! är Katarina Bjärvalls tredje bok om konsumtion. Hon har tidigare skrivit med särskilt fokus på barn och konsumtion i Vill ha mer och om våra mobiltelefoner i Var är du?. Yes! har till stor del ett bredare, mer övergripande perspektiv, men fokuserar också delvis på hur marknadsförarna alltmer tar neurovetenskapen – hur våra hjärnor och nervsystem fungerar – till hjälp för att få oss att köpa.

Titeln Yes! syftar alltså på den där kicken vi får när vi tror oss ha gjort ett eller annat fynd. En bra affär (de där 3 för 2-erbjudandena som inte sällan slutar med att man i efterhand kommer på att man ju bara behövde en, till exempel) eller en alldeles särskild pryl. En sådan som ingen annan har. Eller tvärtom, det där man vill ha för att alla andra har ju.

Motiven att köpa är komplexa och har förmodligen blivit alltmer komplexa. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden förväntas uttrycka vilka vi är och vill vara genom konsumtion, men också där konsumtionen ständigt lägger nya områden under sig. Vård och omsorg. Relationer. Kärlek och sexualitet. Reproduktion. Det är svårt att komma på nästan några områden där inte nya tjänster eller prylar hela tiden utlovar förbättring.

Men blir vi lyckligare av det? Vad är det egentligen vi behöver – och vem bestämmer det?

Det är viktiga frågor Bjärvall ställer och de har förstås ofta komplicerade svar, svåra att ge definitivt och en gång för alla. Till rätt stor del måste jag nog ändå säga att de diskuterats med större skärpa i andra böcker, som i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar, Christer Sannes Keynes barnbarn eller antologin After work. Farväl till arbetslinjen.

Ja, för det handlar ju mycket om priset för all den där konsumtionen, om miljökonsekvenserna och inte minst om arbetet som krävs för att tjäna ihop till konsumtionen, all effektivisering under de senaste fyrtio åren, som vi hade kunnat ta ut i förkortad arbetstid, mer tid med familj och vänner, mer tid att skapa och diskutera och odla sin trädgård, men som vi istället tagit ut i ökad konsumtion.

Nu fördjupar sig Bjärvall som sagt inte ordentligt i något, och jag har svårt att avgöra hur avsiktligt det egentligen är. Framåt slutet av boken vill hon till exempel sätta in diskussionen i ett större teoretiskt sammanhang genom att läsa klassiker som Adam Smith, Karl Marx, John Maynard Keynes och Milton Friedman. Det är för all del hedervärt att gå tillbaka till källorna, men analysen hade nog snarare tjänat på att hon läst in sig på moderna tillämpningar istället. Då hade Bjärvall kanske sluppit landa i triviala påståenden som att ”Om det inte hade varit Marx som hade skrivit det, och om inte hans teorier under nittonhundratalet hade missbrukats i diktaturers tjänst, hade sådana visioner kunnat få praktisk tillämpning idag”.

Så jag önskar att Bjärvall vågat gräva lite djupare på ett något mer avgränsat område, förslagsvis detta med reklam och hur marknadsförarna alltmer letar sig in i våra hjärnor, förbi det logiskt resonerande kring vad vi faktiskt behöver och in i det undermedvetnas kemiska kicksökande. Ju mer vi lär oss om hur formbar hjärnan faktiskt är, desto otäckare blir det ju att vi anpassas alltmer efter ett kortsiktigt och prylfixerat belöningstänkande. Hur långt är till exempel steget mellan att casinon spetsar luften med citrondoft som ska göra spelarna mer riskbenägna, till att en bilhandlare skulle preparera sina kunder med en dos oxytocin, ett må bra-hormon som redan går att köpa på nätet och som enligt experiment rent bokstavligt gör oss mer benägna att anförtro våra pengar till andra?

Det är knappast bara Bjärvall som får associationer till Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Vad Lever Man För?
• Missriktat, hovsamt – tråkigt…

Furmark har en vass känsla för detaljer som ger många mellan-raderna-effekter. Som när Siv och Ulrik ligger och kelar och sprickan mellan dem gör sig tydlig i konversationen om politisk radikalitet och kärlek. Men också genom att bilden av Marx över sängen kastar, nästan som ett porträtt i en spökhistoria där ögonen följer efter en, en dömande och utstirrande blick över det älskande paret.

Lågmäldheten är och har varit Anneli Furmarks främsta verktyg och styrka både i skildringarna av omgivningen och i nedslagen i livshistorierna som serien följer. Människor och miljö blir till en sorts speglar för varandra. Den röda vintern knyts ur den aspekten samman med flera av hennes tidigare böcker. Kanske främst Fiskarna i havet, om livet på en konstskola belägen bland karga västkustklippor, Jordens medelpunkt, om en splittrad familjs resa till Island och den fina serienovellsamlingen Jamen förlåt då. Tyvärr är det kanske också därför som hennes böcker, trots flera utmärkelser, inte riktigt får den uppmärksamhet som de förtjänar. Graden av direkt slagkraftighet och formen spelar förstås in. Humor och/eller samhällskritik i enrutesformat är betydligt enklare att lyfta fram och sprida än längre berättelser. Ungefär som att sätta en catchy poplåt kontra ett episkt långsamt växande sammanhängande album.

Similar Posts:

• Så lätt och svårt som kärlek
• Don’t play it again Sam!
• ”kulturtanternas Brokeback Mountain”
• Kattflickor och mylingar
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud

Och när undersköterskan Berit Åsenhed i stadsdelen Solhaga i Örebro har två minuter ”för en snabb hjälp med uppstigningen” hos sina ålderstigna brukare, så känns ju inte steget så långt till fabriksbandet. Två minuter? För att kliva in i en människas hem och få upp personen i fråga ur sängen, eller vad det nu kan innebära. Någon som kanske sovit dåligt, kanske är förvirrad och ledsen, har ont eller blivit otålig och ramlat. Hur lätt kan det inte vara att halka efter i ett schema med pass på två minuter, omgärdade av besvärliga ”mänskliga faktorer”?

Sådana exempel och möten med människor finns det gott om i Kristina Mattssons reportagebok Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll. Här finns människorna, undersköterskorna och barnmorskorna, lärarna och socialsekreterarna, de hastigt inringda och de outsorcade, och inte minst de som fortfarande är kommunalt anställda men ändå alltmer har tryckts in i principer hämtade från näringslivet. New Public Management, som det heter.

För det handlar inte bara om privatiseringar och vinstuttag, utan om ett sätt att tänka som genomsyrar mer och mer av även offentliga verksamheter. Om att allting måste kunna mätas, kontrolleras, internfaktureras – att allting är ekonomi. Ofta inte ens särskilt bra ekonomi, utan en kortsiktig, närsynt budget-för-budget-ekonomi.

Pengarna fördelas från toppen medan ansvaret att få dem att räcka trycks långt ner i organisationen. Därför har det skett en stor tillväxt av antalet chefer och ekonomer i offentlig sektor. Den starka toppstyrningen är också ett sätt att hantera konflikter i den meningen att de inte ska tillåtas komma upp till ytan. Ledningen bestämmer och förvaltningen eller myndigheten ses som ett företag, som kräver trohet och lojalitet av de anställda. På denna punkt står New Public Management i konflikt med grundlagsskyddade rättigheter som offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Demokratiska rättigheter som är avgörande för att korruption, vanstyre och slöseri med skattepengar ska avslöjas.

De praktiska exemplen varvas med små fördjupningar i den ideologiska bakgrunden, som en grundbok i välfärdens omvandling. Var kom de här idéerna ifrån – New Public Management, taylorismen – och hur kommer det sig att de fått sådant genomslag? Ju mer vi måste välja – elleverantör, vårdcentral, skola – desto större behov har vi av jämförbar information. Och inte bara vi. Kommunen eller staten som ska upphandla det ena eller andra måste förstås också kunna jämföra. Mäta. Men hur mäter man till exempel Berit Åsenheds förmåga att se de gamla och känna av vad de behöver? Se att Britta, som frågar efter sin tandläkartid, i själva verket behöver bekräftelse på att hon kommer att få hjälp att ta sig dit? Hur mäter man känslan för gamla Brittas oro?

Vad som särskilt slår mig i kapitlet om taylorismen (”Scientific management”, ett slags föregångare till NPM) är hur medvetet Frederick Winslow Taylor gick in för att krossa arbetarnas kontroll över sitt arbete (ja, Marx lurar liksom hela tiden i buskarna under den här läsningen, och även om jag uppskattar Mattssons tillbakahållna gestaltning hade det också varit riktigt kul att se Kajsa Ekis Ekman sätta tänderna i materialet). Genom att plocka sönder arbetet i små, enkla delar kunde de utföras schematiskt av betydligt mer okvalificerad och utbytbar arbetskraft.

Digital taylorism talar LO-utredaren Sten Gellerstedt om när datasystem tagit över tankeverksamheten, planeringen och det potentiella utrymmet för något så luddigt som ”känsla”. Tvärtemot det eviga talet om att arbete i Sverige bara blir mer och mer kvalificerat ökar andelen anställda i LO-yrken som uppger att det de gör är ”själsdödande enkelt”, att de ständigt upprepar samma arbetsmoment. Det gör det naturligtvis lätt att ta över, byta ut. Göra arbetsmarknaden alltmer till en köparens marknad.

Det finns förstås ett urval, i Välfärdsfabriken som i allt annat, av aspekter och forskning som tas upp och människor som intervjuas. Något mer om det urvalet hade varit intressant att veta – det är ju ett stort område Mattsson diskuterar – men det är inte löpsedlarnas skräckexempel som möter på de här sidorna. Snarare något mycket vardagligt men oerhört genomsyrande. Själv kliver Mattsson på ett trivsamt och välbekant sätt fram här och var med egna små erfarenheter, men sparar de uttalade åsikterna till slutkapitlet.

Ett av de intressantaste exemplen i Välfärdsfabriken är kanske ändå ett som handlar om myndigheter, om utskällda och evigt omorganiserade polisen och Försäkringskassan och om Skatteverket, som tvärtom tycks ha lyckats omvandla sig från illa beryktat på 70-talet (den uppmärksammade arresteringen av Ingmar Bergman på Dramaten framställs som en vändpunkt) till välfungerande och vänligt. Nyckeln verkar ligga i att man lyckats förändra långsamt och genomtänkt, men också i en utgångspunkt om att man ska hjälpa människor att göra rätt (snarare än att fantisera ihop fuskare) och vägrar se sig själva som något annat än just en myndighet. Tidigare generaldirektören Mats Sjöstrand vill till exempel inte prata om kunder:

En kund ska kunna gå till någon annan, men hos oss är du fast. Vi är en myndighet som tar dina pengar och har maktmedel som är ganska stora. Så hos oss är du något mycket finare, för du är medborgare. Och medborgare kan ställa krav, för de är Skatteverkets ägare.

Similar Posts:

• Samtidigt, någon annanstans
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• En revolution i det tysta
• Turistfällor eller rop på hjälp?
• Shop ’til we drop?

Att Paris arbetarbefolkning mitt under preussisk belägring utropade en självständig kommun, tog över fabriker, kyrkotillgångar, militär, byggde egna demokratiska institutioner och sociala skyddsnät, är förstås fascinerande i sig. Mitt intresse var från början mer trivialt och slumpmässigt.

I mina tidiga tonårs favoritroman, Gaston Lerouxs närmast skräckromantiska Fantomen på operan, nämns bara i förbifarten att den enorma parisiska operakällaren någonstans rymmer skelett från kommunens dagar. Jag undrade helt enkelt vad det var och blev snart fängslad av hur fullständigt olika kommunen beskrevs av olika författare. Historia i skolan är ju sällan på det sättet. I läroböcker och i klassrum talar historien med en enda röst. Det här var något helt annat, en levande kamp om vad historien innebar.

Jag minns tyvärr inte alls vad jag egentligen läste då. Har svårt att föreställa mig att Marx hör till det jag lyckades ta mig igenom, men vem vet. Man kan rätt mycket innan någon talar om för en att det är för svårt.

15-20 år senare får jag i alla fall kämpa ganska duktigt med Pariskommunen. Visst är den på många sätt konkret, en Marx i kött och blod, men den är också skriven så oerhört nära kommunen i tiden. De sista kommunkämparna hade fallit bara ett par dagar innan Marx lade fram sin text för Internationalens styrelse. Det ger visserligen en känsla av samtidighet, men gör det samtidigt ganska svårt att överblicka händelseförloppet, inte minst för att Marx så detaljerat går i klinch med president Adolphe Thiers och hans regering, som valde att attackera sin egen befolkning och huvudstad för att slå ner kommunen.

Den borgerliga staten och dess institutioner tjänar inte folkets intressen och kan heller inte göra det, menar Marx. Det är vad Pariskommunen handlar om för honom. Folket måste skapa nya, egna institutioner. På den nivån är hans analys och resonemang absolut värda att diskutera. Men även om Marx för all del har tyngd nog enbart i kraft av att vara Marx, så hade texten tjänat på att ibland faktiskt tona ner det konkreta, till exempel personangreppen. Hur relevant är det till exempel, allra minst 140 år senare, huruvida Thiers (”denna missväxta dvärg”) var kort eller inte?

Jag håller definitivt med förlaget om att det här är en relevant text. Frågorna den ställer om demokrati och representation, om makthavare och folk, om vems intressen ett krig förs i, är lika brännande nu som då. Herregud, tänk på den till synes hopplösa konflikten i Israel och Palestina, till exempel, på Libyen eller Egypten eller USA:s otaliga invasioner, på nästan vilka aktuella konflikter som helst. Däremot har jag invändningar mot hur man väljer att tillgängliggöra texten.

Till att börja med skrev Marx originalet på engelska, men översättningen är gjord via Engels översättning till tyska. Varför det? Hade inte en nyöversättning direkt från Marx varit intressantare? Och mer korrekt – på flera ställen konstateras i fotnoter att lite obekväma uttryck (”de höga bonapartistiska och kapitalistiska zigenarbandens utvandring”, det kapitalistiska Paris ”litterära tattarfölje”) stammar från Engels snarare än Marx.

Lika graverande är att den översättning man valt att ge ut är omkring hundra år gammal (från 1921, skriver förlaget; 1912 enligt biblioteksdatabasen Libris). Detta, enligt förlagets förord, på grund av den ”absurda upphovsrättslagen, alltså att författaren och/eller översättaren måste ha varit död i minst 70 år” – det vill säga om man inte kan tänka sig att betala för en nyöversättning. Vilket inte minst med tanke på att själva huvudtexten ligger på omkring 50 sidor – under 100 inklusive förord och tilläggstexter (samt Johan Noras illustrationer efter samtida nyhetsfotografier) – inte hade varit en oöverkomlig investering?

Man hade också kunnat tänka sig någon form av nyläsningar av Pariskommunen. Anders Roths paralleller (i förlagets förord) till de senaste årens utveckling i ett antal sydamerikanska länder ger en antydan om att det hade kunnat bli verkligt intressant.

Som det är förstår jag faktiskt inte varför man brytt sig om att trycka en nyutgåva över huvud taget. Det lär inte vara några problem att få tag på den här texten vare sig på bibliotek eller på nätet, så varför ge ut den alls om man inte har för avsikt att tillföra något? Varför inte istället försöka göra den så lättillgänglig som möjligt med en fräsch och korrekt översättning? Om man nu verkligen tycker att det är en text som förtjänar att läsas.

Similar Posts:

• Då blir kommun arg
• Marx för 2000-talet
• ”Sedan splittras bilden.”
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx och friheten

Och i vilket fall som helst behöver man faktiskt inte vara elak alls.

Räck upp handen om du hört det förut. Eller, du kan förmodligen inte räcka upp handen, för du har förmodligen redan somnat. Ja. Ungefär så spännande tycker jag också att det är med ännu en liten vänsterpamflett som vill understryka att stalinism inte är detsamma som kommunism.

Det är ju inte det att jag tycker han har fel, men jag har lite svårt att förstå varför Tariq Ali har skrivit den här boken. Alla vänstermänniskor har hört det till döddagar, ytterst få skulle ha särskilt mycket att invända, och ingen på högersidan kommer ändå att bry sig. Fråga Lars Ohly.

Det engelska originalet, The Idea of Communism, ingår i en hel bokserie med just namnet What was Communism som Ali är redaktör för. Kanske fyller den någon funktion där som jag inte riktigt kan genomskåda. Någon sorts väldigt grundläggande grundkurs? Fast för en grundkurs – eller alls – tycker jag egentligen att han är alldeles för dålig på att definiera sina centrala begrepp.

Själv fastnade jag för baksidestextens försäkran att Ali argumenterar för ”att det krävs någon form av socialism och global planering för att rädda jorden från utplundring och miljökris”. Tyvärr är den enda meningen ungefär så utvecklad som den argumentationen blir.

Däremot har han en styrka i att han ibland vidgar perspektiven. I Europa är kanske ”kommunism” och ”socialism” nästintill hopplösa begrepp, men ur exempelvis latinamerikansk synvinkel blir bilden en annan.

En utgångspunkt tar Ali i Marx (jaja, hegelianska) stadietänkande (jo, jag är medveten om att jag förenklar) med alla dess deterministiska varningsflaggor. Feodalismen övergick i kapitalism och den ska i sin tur övergå i kommunism. Det kan väl för all del vara en poäng att vi borde lacka ut på kapitalismen förr eller senare (fast oddsen är förmodligen större att den tar livet av oss först). I vilket fall understryker Ali att det förmodligen är för tidigt än att avgöra om Marx hade rätt eller fel. Övergången till kapitalism tog många hundra år och kantades av strider och bakslag. Nästa övergång står vi kanske bara precis i början av?

För så länge som den moderna kapitalismen, ett system som bygger på exploatering och ojämlikhet och återkommande kriser, för att inte tala om dess inverkan på planetens ömtåliga ekologi, finns kvar är det inte möjligt att utesluta möjligheten att antikapitalistiska rörelser skall komma till makten. Sett i det perspektivet förblir jag en orubblig socialist

För en mer nyskapande (och ja, kanske bitvis knasigare) kommunistisk historieskrivning och inte minst Marx-läsning skulle jag faktiskt hellre rekommendera norske Pål Steigans En gång skall jorden bliva vår. Där spelar också mer av ekonomisk och ekologisk kris in.

Slutorden får ändå bli Alis.

Striden mellan de som har och de som inte har går vidare, om än i nya former. Det är nödvändigt att lära av nittonhundratalets misstag och gå utöver dem. Kapitalismen har inte gjort det. Socialister måste.

Similar Posts:

• Kommunismen som miljöpolitik
• Marx för 2000-talet
• Politisk idéhistoria som fastnar
• Systematisk risk var ordet, sa Bull
• Marx och friheten