Al Templeton har hittat en hemlig portal i lagret på sin restaurang. När du går igenom den är det inte längre 2011, utan den 9 september 1958, och klockan är 11.58. Portalen är inte bara en spännande möjlighet att resa i tiden, här uppenbarar sig förstås även möjligheten att förändra historien. Om inte John F Kennedy dött hade vi aldrig haft Vietnamkriget, och världen skulle bli en så mycket bättre plats. Så resonerar Al, som nu är döende i lungcancer och all sin efterforskning till trots inte hinner göra något åt saken. Det vilar på Jack Epping att åka tillbaka…

Nu är det inte bara mordet på Kennedy som behöver förändras: gräver du kommer det alltid fram fler tragedier, stora som små, som du vill ändra på. Frågan är bara vad som utlöser fjärilseffekten, det vill säga ett vingslag på ena stället som orsakar en orkan på andra sidan jorden…

Personligen har jag ända sedan jag såg Tillbaka till framtiden-filmerna och Terminator under min uppväxt fascinerats av och älskat berättelser med tidsresor. Den här boken är inget undantag. Jag kastar mig välvilligt över Kings tegelsten, som han hade planer på att skriva redan 1972 men som kommit till först nu. King är känd för att inte kunna sålla i sina texter och därigenom bli tjatig, hur bra storyn än är. Och det tycker jag ofta att den är. Jag vet att det skämtas om King som den som tömt ut alla ämnen och till slut skriver om gräsklipparen som fick liv och började mörda sin omgivning, men om vi ser till hans klassiker är till exempel Jurkjyrkogården och Det fortfarande favoriter hos mig; historier som lever om i min hjärna och fascinerar med sina frågeställningar om liv och död, godhet och ondska.

Men nej, det behövs inte 700 sidor för att berätta den här berättelsen. En redaktör hade med fördel kunnat använda sin machete. King är också svag för klyschor; ibland blir hela världen som en nidbild från femtiotalet. Nu råkar det ju vara just slutet av femtiotalet och början av sextiotalet som mycket av den här romanen utspelar sig i, så hans förmåga att beskriva denna oskuldsfulla tid med sin sexistiska kvinnosyn och rasistiska värdegrund, och alltjämt en slags trevlig ”vi låser inte ytterdörren”-mentalitet, kommer väl till sin rätt.

Nog tycker jag också att det i Kings klyschor finns stor behållning emellanåt. Klyschor är ju klyschor för att de språkligen är uttjatade som bilder, men också för att de bygger på sanning och något allmänmänskligt. (Förutom det där med en manlig karaktär som aldrig gråter. Det är ju bara fjantigt.) Just det allmänmänskliga tycker jag mig alltid finna i Kings böcker, och det är antagligen därför (och för att jag gillar att bli rädd) som jag återvänder gång på gång, trots stundtals överlastat och rent av löjligt berättarspråk.

Den sexistiska kvinnosynen måste faktiskt nämnas. Hur väl den än passar in i sextiotalet, så gör det mig hemskt trött att gång på gång läsa om kvinnor med diverse ofördelaktigheter utseendemässigt och i karaktärsdrag. En rödhårig tjej blir oreflekterat en ”morotsknopp”, en mäktig kvinna tilldelas hals som fladdrar som en drake, och otaliga kvinnor där det bara måste poängteras hur stor röv de har, passerar revy. Efter ett tag inser jag att Stephen King är född 1947. Han var ung på sextiotalet, och det är de värderingarna som format honom. Tugg, tugg alltså, och jag får för allas trevnad försöka identifiera mig med den manlige hjälten, i vars (icke tydligt porträtterade) famn kvinnor faller handlöst.

En klar vinning med en man från 2011 som dyker upp 1958, är förstås krocken mellan vår tid och denna. Det är roligt att få sjunka ner i ett samhälle med telefonister, människor som röker som borstbindare överallt utan att tänka på några som helst hälsoaspekter, inget internet men heller ingen förening som ser till att miljön och luften vi andas mår bra. Ett överflöd av käcka skyltar med diverse samhällsinformation från den tiden gör mig visserligen lite övermätt, men det är kul med kontrasten som infinner sig när jag sen tittar upp efter att ha läst några timmar, och ser vår tids skyltar i ett annat ljus. Som blev jag tidsresenär i min egen tid. ”Fritt wi-fi” utlovar de till exempel på stationen i Alvesta. Om jag vill veta mer kan jag fotografera av en kod till min iPhone. Är inte det science fiction, så vet jag inte vad som vore det.

En annan rolig sak är blinkningen till gamla alster. För vilken bok utspelade sig i just slutet av femtiotalet? Där en liten kille som hette George blev brutalt mördad av någon som liknade en clown?… Som vanligt drar King dock sina blinkningar lite för långt, precis som bihistorien, som förstås måste vara med för att ge kött på benen till deckarhistorien. Men ändå! Hundra sidor hade kunnat kapas.

Ja, deckarhistoria, eller spänningsroman, skulle jag vilja kalla detta. Den som väntar sig skräck blir besviken. Även om det förekommer lite bestialiska mord i periferin.

Så hur var det med Kennedy nu då? Kan vi vara säkra på att Oswald gjorde det själv? Och går det att komma som tidsresenär och skapa sig ett liv i sextiotalet, utan att fjärilseffekten sätts igång? Ja, som vanligt är tidsresor mer komplicerade än vi kunnat önska oss, och precis som i Terminator är det svårt att ändra utgången. Framtiden är nämligen ”obändig”, och vill inte låta sig ändras hur som helst… Men skam den som ger sig, tänker jag, när jag läst ut boken utan att skumma, och en helt ny träningsvärk har infunnit sig i handlederna.

Similar Posts:

• Nä, kan vi det här nu?
• King kan bättre
• Följ med bakom kulisserna
• Come as the King, you best not miss
• Dagens lunch med en bok

John F Kennedy var en av de stora. Lee Harvey Oswald blev det när han blåste skallen av Kennedy en novemberdag i Dallas. Det är ett av de där ögonblicken som blivit så stort att det redan blivit myt; se bara på alla konspirationsteorier som uppstått runt det, vad dess efterverkningar gjort med hela den politiska debatten i USA, eller för all del allt som skrivits och sjungits och filmats om det – Steve Earles lysande I’ll Never Get Out Of This World Alive från i år, t ex.

Jake Epping är – till en början – en av de små som flyter med strömmen. Han är gymnasielärare i Maine år 2011 när han plötsligt snubblar över ett av de där kaninhålen som finns i världen; det leder tillbaka till sommaren 1958, ett USA där allt var enkelt, där ingen brydde sig om kalorier eller bensinförbrukning, där radion spelade glad tonårspop, där män var Män och kvinnor var Fruntimmer och svarta var Negrer. Och idén ger sig själv: vad händer om man stoppar Oswald? Med helgonet Kennedy i livet, tänk vad mycket bättre allt skulle bli. Inget krig som dödar hela generationer amerikaner och vietnameser och piskar upp motsättningar. Inga rasupplopp. Martin Luther King och Bobby Kennedy behöver inte dö. Ett tryggare, godare Amerika, och därmed en bättre värld i stort också. Allt han behöver göra är att resa tillbaka till 1958, hålla sig obemärkt i fem år, påverka historien så lite som möjligt, inte försäga sig och vara för politiskt korrekt, bli helt säker på att Oswald verkligen var ensam (tänk hur pinsamt det vore om han stoppade Oswald bara för att se Kennedy bli skjuten från ett annat håll), och göra en… liten insats. (Det var enkelt att skaffa vapen i det gamla goda Amerika också.)

Som Kingfan vet man vad man får nu för tiden, även om 11.22.63 är bland det mest välskrivna och levande han fått ihop på många år. Förutom att här inte finns några egentliga monster flyter historien på som vanligt i berättelsen om att ändra historien: vi har vår lärarhjälte, vi har hans kärlekshistoria, vi har nickningar till Det och Död zon, och det nostalgiska Kingfanset i mig njuter i fulla drag när jag läser Kings detaljerade, kärleksfulla men aldrig okritiska skildring av sin barndoms 50-tal, om hur Jake, vår hjälte, offrar fem år av sitt liv för att göra en stor insats som ska ändra historien genom att hindra Lee Harvey Oswald från att offra sitt liv för att göra en stor insats som ska ändra historien. Så där sitter nu den blivande presidentmördarmördaren och spionerar på den blivande presidentmördaren och ser… en utfattig, humorbefriad fanatiker som inte ens klarar att försörja sin egen familj, som är fast i ett system där den amerikanska drömmen inte fungerar och är medveten om det. En person kan inte ta sig ur det. En person kan inte göra den sortens skillnad.

…Vänta lite nu här för fan. Var det inte precis det som var planen? Var det inte precis det som var drömmen? Är inte hela tanken med såna här romaner att en man kan göra skillnad?

Jo, 11.22.63 är stor underhållning, som King alltid är när han är i form. King kanske inte riktigt har den röntgenblick som Roth, DeLillo eller Oates (eller för all del Mad Men) har på ämnet, men kanske kan en underhållare som King göra något inte alla kan: berätta den gamla vanliga sidvändarfeberhistorian som vi tror att vi kan, och i smyg plocka isär hela idén om de Stora Männens förmåga att styra historien och småfolkets vardags betydelselöshet. Och någonstans börjar den där nostalgin, den där illusionen om en enkel historia vi redan kan, se ut som monstret.

Similar Posts:

• Tugg, tugg, tugg, guldkorn, tugg
• Den undflyende vågen
• The really American way of life
• Oengagerad sextiotalsnostalgi
• Så uppfostras en president

Journalisten och författaren Britt-Marie Mattsson har under hela sitt liv varit fascinerad av Kennedy-klanen och efter femtio års läsande skriver hon nu själv om dess 100-åriga historia i romanform. En historia som börjar när den målmedvetne fadern, Joseph Kennedy, med järnhand slår sig fram inom näringslivet, för att sedan skifta till politiken och skapa en plattform från vilken hans söner skall ta sig vidare till det allra högsta ämbetet. ”Vi tolererar inga förlorare” är inte bara titeln på denna bok utan det uttalade mottot som gällde i familjen. Kennedys skulle nämligen uppfostras till vinnare och ingenting annat.

Underlaget till historien är det sannerligen inget fel på, för här finns faktiskt allt. Det är spänning, romantik, världshistoria, det ljuva livet, kändisar, kamp, intriger, glamour och ond bråd död. Tidigare i år visades Emmy-vinnande tv-serien The Kennedys på SVT, en serie i formatet miniserie men som likaväl skulle kunna ha varit en såpa. De verkliga Kennedys har nämligen allt som familjen Ewing har och mer därtill, som världspolitik. Därför har Mattson en tacksam uppgift, det är nästan som att det krävs mer av en författare att få den tråkig än intressant.

Valet av format kan givetvis diskuteras och att välja romanformen känns möjligen lite som ett modefenomen. Men det är ändå mest en formsak vars syfte ska ge berättelsen lite mer flyt än om det skulle ha varit en ren faktabok, även om jag inte är så övertygad om att så skulle vara fallet här. Mattsson skriver inte dåligt och hon är väl påläst i ämnet, men är nog trots allt mer journalist än romanförfattare. Här finns inga djupdykningar i karaktärernas inre själsliv och det har väl heller aldrig varit någon ambition. Ingen person har heller en helt dominerande roll, varken med ett inifrånperspektiv eller som berättare. Det är med andra ord ganska långt från Joyce Carol Oates Blonde om man ska ta ett exempel vars huvudpersoner existerar korsvis med denna roman. Därmed inte sagt att personödena inte berör, för här finns många djupt tragiska scener. Som till exempel när den av stroke förlamade fadern Joseph får reda på morden på sina söner och mot sina egna regler får tårar i ögonen. Något som genast bortförklaras av hustrun Rose som att förlamningen hindrar kontrollen över tårkanalerna.

Döden är nämligen hela tiden närvarande, som om det vore ett pris för familjesagans framgång i någon slags uppgörelse med Satan själv. Men inte ens döden får hindra omvärldens syn på klanen Kennedy, den ska helst mötas på det sätt som John F Kennedy jr gör när han på sin treårsdag gör honnör inför sin fars kista på hans begravning på Arlingtonkyrkogården. Det viktigaste, inpräntar patriarken Joseph i sönerna (det finns fem döttrar också, men de räknas liksom inte lika mycket), är inte hur man egentligen är, utan hur andra uppfattar att man är. Alltså att det är okej att bete sig som ett svin, men bara så länge det sker utanför offentligheten. Därmed inte sagt att alla sönerna tar efter sin far när det gäller de moraliska aspekterna, men han som kom allra längst hade nog knappast gjort det i dagens medieklimat. För med honom hade sociala nätverk, skvallerjournalistik och den konstanta närvaron av mobiltelefonskameror troligen skapat en medial cirkus och Kubakrisen hade istället hanterats av Richard Nixon.

Om Kennedy-familjen och dess olika medlemmar har det, framför allt på engelska, skrivits hyllmeter så därför är det berättigat att fråga om det behövs ytterligare en skildring. Utan att ha läst särskilt många, om ens något, av dessa hyllmeter är svaret ändå Ja. Mattsson sammanfattar här hela sagan om fenomenet Kennedy och sätter in det i sitt historiska sammanhang. Hon gör det på ett enkelt och läsvärt sätt, även om den precis som tv-serien the Kennedys mest skrapar lite på ytan och ger oss en övergripande bild. Vill man däremot fördjupa sig finns det ju så många möjligheter att göra det, men inte just här.

Similar Posts:

• Första utkastet till en intressant idé
• Nä, kan vi det här nu?
• The statue of bigotry
• Morgondagens president?
• Intressant inblick i Vita huset

Ta Hank Williams till exempel, countryns gudfader. Det var alltid något kusligt över honom. Kanske inte i hans gladare singlar – ”Hey Good Looking”, ”Jambalaya”, ”Lovesick Blues” etc – men i låtar som ”Lost Highway”, ”I Heard That Lonesome Whistle Blow”, ”I’m So Lonesome I Could Cry”, och den sista låten han någonsin spelade in, ”I’ll Never Get Out Of This World Alive”. Det är som om det fanns två olika Hank Williams: den välskräddade familjeentertainern, och den plågade själen som rapporterade från samma mörka stigar som senare skulle dyka upp i Bob Dylans texter, David Lynchs filmer, Cormac McCarthys böcker. Kanske fanns det det, kanske är det bara något vi vill se eftersom vi vet hur hans historia slutade: död 29 år gammal, utmärglad som ett lik med bara bourbon och morfin kvar i kroppen, i baksätet på en bil mitt i en snöstorm, på nyårsafton några månader innan rockmusiken uppfanns. Det är en sån där historia som någon smart producent verkar ha hittat på.

Lonely’s a temporary condition, a cloud that blocks out the sun for a spell and then makes the sunshine seem even brighter after it travels along. Like when you’re far away from home and you miss the people you love and it seems like you’re never going to see them again. But you will, and you do, and then you’re not lonely anymore.
Lonesome’s a whole other thing. Incurable. Terminal. A hole in your heart you could drive a semi truck through. So big and so deep that no amount of money or whiskey or pussy or dope in the whole goddamn world can fill it up because you dug it yourself and you’re digging it still, one lie, one disappointment, one broken promise at a time.

Steve Earles debutroman utspelar sig tio år senare och handlar om Doc. En gång i världen var Doc läkare, hade ett namn och en legitimation och klienter – bland dem Hank Williams, som han gav en rejäl spruta morfin kort innan de satte sig i den där bilen. Nu är han bara Doc, ytterligare en patetisk heroinist bland alla andra knarkare, horor, papperslösa invandrare och småbrottslingar i San Antonios fattigaste kvarter, och tjänar ihop till sin dagliga fix på det enda sätt han kan: enkla medicinska tjänster till alla de som av olika skäl inte kan gå till en riktig läkare. Han syr ihop skjutna rånare, han skriver ut penicillin mot gonorré, och naturligtvis gör han aborter. Och varenda gång han fått ihop några dollar och sprutar in dem i armen dyker Hank Williams spöke upp, sitter på sängen mittemot och försöker driva honom ännu lite vansinnigare. För visst är han vansinnig, spöken finns ju inte, bara människor som sitter fast i situationer de inte kan ta sig ur.

Men det är 1963, det är Texas, och Lee Harvey Oswald ska precis till att skapa ytterligare en amerikansk martyrmyt. Precis lagom till det dyker Graciela upp i Docs liv; hon är 18, mexikanska, och oönskat gravid (det senare snabbt fixat av Doc). Hon vinkar till Jackie Kennedy, Jack Kennedy skjuts till döds, och… nånting händer. Och ingen kan förklara det, för mirakel finns ju inte mer än spöken. Så att det plötsligt räcker att Graciela ska röra vid någon för att de ska släppa all the things that they oughtn’t do och faktiskt ta sig ur sina omöjliga situationer… vad kallar man det? Och varför är Hank Williams spöke så förbannad över det?

Som låtskrivare har Steve Earle alltid varit som bäst när han skriver om de som faller utanför den amerikanska drömmen, och han har nog med egna erfarenheter av drogmissbruk för att det ska bli smärtsamt verkligt; språket är febrigt och kletigt, beroendet som en refräng man hatar men inte kan få ur huvudet, och hur många detaljer han än levererar håller han sig från att vare sig romantisera eller fördöma. Som en historia om samhällets olycksbarn, då och nu (inte för inte kommer boken 2011 medan invandrings- och religionsdebatterna går höga både i USA och här), är detta rejält starkt.

The way Doc saw things, it was a crapshoot. Where you were born, who your people were””that’s all that mattered. Law and morality had nothing to do with it, let alone anything like justice.

Men samtidigt, under den där orättvisa realismen, ligger den där halvdrömda världen befolkad av folkhjältar från Davey Crockett till Barack Obama, från gamla indianmyter till katolsk dogma, från korkade låttexter till Burroughs-romaner, allt det där som ligger och spökar under den enkla lögnen och hjälper folk att hoppas på något mer, och ibland drar ner dem och ibland ger dem styrka att resa sig. I’ll Never Get Out Of This World Alive vandrar i båda världarna samtidigt, och även om Steve Earle kanske har några enstaka småskavanker att lösa som romanförfattare är det här en av de mest effektiva romaner jag läst i år. Den hemsöker mig länge än.

Similar Posts:

• Vecka 34 på Dagensbok: Att vada i böcker
• …
• Nä, kan vi det här nu?
• Something is rotten in the state of Ireland
• En barnvänlig Dylan?

Sedan mer än trettio år är DeLillo en i USA uppskattad och flitigt belönad författare. Han rör sig utanför kvasiintellektuella cirklar. Kritiker jämför honom med Pynchon, Faulkner, Hemingway och Roth. Thomas Pynchon har visst fog för sig; det absurda fascinerar dem båda. Övriga icke. Mer logiskt att placera DeLillo som efterföljare till Henry Miller (The Air-conditioned Nightmare) och till Jack Kerouac (On the Road), och till Robert Penn Warren, den gamle segretaristen som mot alla odds 1957 gav ut Segregation; i min anmälan av boken i AB (57.07.14) citerar jag författarens "I don't think you can live with yourself when you are humilating the man next to you". Exakt så lyder DeLillos humana, sociala och katolska budskap. Idag.

Som Kerouac är DeLillo och hans berättarjag ständigt ontheroad, på väg bort från bandidos och andra magra skuggor i Harlem, bort från kalla krigets verklighet och skräck, som tonåring på jakt efter reliker, tex baseballbollen i det vinnande slaget. Att fånga ögonblicket, molnet vid himmelsranden, att genomskåda Sinatra och Lenny Bruce, CIA-chefen Hoover och andra politiska maffiosos på stadionläktaren eller som tjuvtittande smygbögar, är delar av den luftkonditionerade mardröm som stämplar USA och som DeLillos råttfälla fångar.

DeLillos beskrivning av fyra decenniers kallt krig känns igen: atombomber, Nixon och Kennedy, nukleära-kriget-hot, Korea, Vietnam; en ständigt pågående statsterrorism som föder oro, ängslan, ljug och falsk patriotism. I denna fasansfulla värld måste människor överleva och hitta en brödbit för dagen. DeLillos berättarjag är en poesins paranoiker som berättar om ett USA som lever i "Dödens triumf" (prologen), torterade av "Das Kapital" (epilogen) som "bränner bort nyanserna i en kultur" som skapar "nationsledare" vilka vill "förlänga sina skuggor över territorierna", godsaveamerica. DeLillos roman är aktuellare idag än när den skrevs: här talas om de båda WTC-tornen i NY ("med gungande lyftkranar på krönen"), då "makt betydde nåt".

I kalla krigets skugga praktiseras skilda former av sexuella relationer, utanförskap och kulturarbetaraktiviteter, som en smågalen konstnärinnas installation med 230 flowerpowermålade stridsflygplan ute i öknen. DeLillos roman, 895 sidor infall, utvikningar, samtal, reportage, spretar åt alla håll men trots detta är linjen klar, ingen kan missta sig på författarens avsikt: att som Miller och Kerouac beskriva det USA som refuserats av de rosafärgade finansbladen och inte inbjudits till generalkonsulatens kanapépartajer. DeLillo utgår från tre katolska spiritualiteter, kartusianernas, franciskanernas och jesuiternas. När jag började läsa boken hade jag inte väntat mig finna en så klart uttalad katolsk viljeinriktning och än mindre att här läsa så utomordentligt bra – korta och exemplifierande – exempel på krafter som, i den mån de förmår, motverkar det politiska och kapitalistiska kapital som styr och ställer. I ett av kapitlen förs en diskussion, som inledning till ett samlag, kring en kartusiansk 1300-talsmystiker och dennes "Icke-vetandets moln", en klassiker. Bokens berättarjag: "Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med hjälp av intellektet". Eller, för att tala med DeLillos jesuiter, som lärde honom "att undersöka saker och ting för att finna dolda innebörder och djupare sammanhang" och "respekt för andra sätt att tänka och tro". Detta konkretiseras i några kvinnliga och manliga franciskaners verksamhet bland hemlösa, sängliggande, orörliga och hungriga husockuperande tonårspojkar som håller till i slumområdena vid fattigkyrkogården på Hart Island – star den beryktade Moonman 157, Ismael Muños, som taggade tunnelbanevagnar och såsmåningom exploderade som myt, idol och kulturmaffians kulturfetisch. "De hälsade på barn med syrgastuber bredvid sängen." Bland skrotbilarna gömde sig den tolvåriga Esmeralda som våldtogs och slängdes ned från ett tak. Taggargrabbarna sprayar "Esmeralde Lopez. 12 år. Pesjydad i Himeln".

Ingen av dem skulle ha lyckats krångla sig igenom svängdörrarna och förbi de beväpnade säkerhetsvakterna i det World Trade Center som numera ligger i grus och guldtackor – men de fullsprayade vagnarna fortsätter switscha förbi perrongerna för nya skjut in i tunnlarna.

Don DeLillo skriver om the really american way of life och det är något helt annat än den american way of life som det skrävlas om av ledarskribenter och politiska megafoner.

Similar Posts:

• Den pikanta amerikanska berättarstilen
• Jakten på den försvunna V
• Nä, kan vi det här nu?
• Skön läsning och några käftsmällar
• Den undflyende vågen

En genomgång av de mest berömda politiska morden likt den Göran Rystad gör i Politiska mord – det yttersta argumentet, visar nu att sammansvärjningar är ganska ymnigt förekommande genom historien, även om de STORA konspirationerna oftast förblir opåvisade. De tillfällen man kunnat ana eller bevisa hög politisk inblandning är t ex. få, Brutus & Co. och Gavril Princips skott i Sarajevo inräknade. Ett helt klart, och av Ryssland senare erkänt fall, är Stalins förlängda ishacka som likviderande Trotskij 1940. Nej, istället vimlar det av mindre sammanslutningar om två tre man, eller helt enkelt solister i skepnad av övertygade idealister, förvirrade själar alternativt rena psykopater.

Den sorgliga listan kan göras hur lång som helst. Rydstam nöjer sig klokt nog med att, mer eller mindre utförligt, redogöra för ett dussintal mord samt en del mordförsök. Det är intressant läsningen där motiv och följder lätt kan ställas sida vid sida för jämförelse. Oftast visar det sig att politiska mord är rent kontraproduktiva (mordet på Marat vilket mest sannolikt förvärrade skräckväldet), inte har någon speciell effekt (Sadat, Gandhi och Rabin) eller leder till något ingen räknat med (Sarajevo och krigsutbrottet).

Vad man kan utläsa är att sammansvärjningarna över historien tyckts ha avtagit till förmån för ensammördaren. Rydstam redovisar ett koppel misslyckade mordförsök på amerikanska presidenter (Nixon, Ford, Reagan, Clinton, ja många av USA:s presidenter har fått klä skott för en instabil människas missriktade hat) samt naturligtvis världens mest kända (dött lopp mellan detta och mordet på Ceasar?) politiska mord, det på Kennedy.

Vilket för oss in på de politiska mord som drabbat Sverige under senare tid. Mordet på Anna Lindh är löst och gärningsmannen har fått sin dom. Mordet på Olof Palme blev inte löst, men gärningsmannen är enligt vissa poliser och åklagare känd, han dog för inte så lång tid sedan. Men till skillnad från den amerikanska parallellen och Warrenkommissionen, har vi i Sverige ingen officiella bild av vem som är skyldig. Bägge lämnade dock en våg av mer eller mindre skruvade teorier bakom sig. Vi får leva med att inte veta.

Vad vi vet är dock att dessa handlingar kunde ha stoppats. Rydstam delar lite kategoriskt (han medger själv att typerna ofta flyter in i varandra) upp mördarna, och den första klassen utgörs av ”klart mentalsjuka individer” (Mijailovic) och den andra är ”udda individer”. Med den hypotesen dog vare sig Lindh eller Palme i första hand på grund av sina visioner och idéer, de dog för att de i sina utsatta roller inte skyddades ordentligt.

Sedan kommer kanske de farligaste, de ”politiskt medvetna idealisterna”. Strax efter att Anckarström avlossat skottet som skulle ända livet för Gustaf III, lär kungen ha sagt: ”Om en fanatiker är beredd att offra sitt eget liv för att ta en annans, kommer han alltid till slut att lyckas.” Onekligen en insiktsfull utsaga från dödens förmak, lika obehaglig som tidlös.

Similar Posts:

• Mördaren såg ju mig
• Demokratin och döden
• Mer intressant som person än som mördare
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Hemligheter och lögner

Grundidén i boken är enkel; de två stora terrordåd som drabbat USA de senaste 10 åren – Oklahoma City 1995 och New York och Pentagon 2001 – förtjänar en mer seriös analys än att bara avfärdas som illdåd begångna av monster som inte behövde något annat skäl än att de var onda rakt igenom. Att USA inte är en liljevit jungfru utan skuld, och att grunden till mångas motvilja mot USA går att söka i USA-ledningens egna handlingar.

Vackert så, det är inte svårt att hålla med om. Och det är inte det att han inte kan lägga fram nog med exempel på mer eller mindre illvilliga handlingar av den amerikanska ledningen sedan 1941; det är inte heller det att han inte har sina poänger när han (till skillnad från t ex Franken) sparkar lika hårt på demokrater som på republikaner. Det är en bok man kan bli mörkrädd av.

Problemet jag har med boken är för det första att Vidal argumenterar baklänges. Han har en åsikt, orubblig som urberget, sedan väljer han ut de fakta som stödjer den och avfärdar alla andra – i den mån han alls låtsas om att de finns. Att det sedan innebär att han måste slå knut på sig ett antal gånger är något han hoppas vi inte märker. Han kritiserar FBI för att de inte infiltrerat Al-Qaida innan 11/9-01, för att några sidor senare påstå att bin Ladens gäng inte kan ha agerat på egen hand eftersom Al-Qaida är så infiltrerat av bl a amerikanska agenter. I ena sekunden dundrar han att USA har övergett sina grundares ideal, för att i nästa beklaga att Jefferson och gänget inte var några goda demokrater.

Han beklagar sig över att man i dagens USA antingen måste se allt i svart och vitt eller bli stämplad som en ”konspirationsteoretiker”; sen rabblar han raskt ett antal mer eller mindre fantastiska teorier om vem som egentligen begick dådet i Oklahoma om det nu, som han tror, inte var Timothy McVeigh (om vilken han på ett ställe faktiskt använder ordet ”hjälte”; överhuvudtaget har Vidal en rätt otrevlig tendens att driva förmänskligandet av USAs fiender lite för långt, tills de värsta terrorister och diktatorer framstår som rätt sympatiska).

Det andra är att det är tydligt att det bara finns en enda människa Gore Vidal verkligen respekterar: Gore Vidal. Alla andra avfärdas med en blandning av nedlåtande klapp på huvudet och öppet förakt. En rejäl bit av boken går ut på att Vidal försvarar sig mot kritiker (deras ursprungliga kritik får vi givetvis inte läsa), påpekar att han minsann tillrättavisade John F Kennedy, och ropar ”HA! Vad var det jag sade redan 1954!” Allt detta med ett mästrande (och illa översatt) språk så fullproppat med Shakespearecitat och bisarra metaforer att man undrar om Vidal faktiskt vill få oss att tänka till eller bara demonstrera hur välbeläst han är.

Och så lider boken naturligtvis av samma brist som de flesta essäsamlingar; den är hoppusslad av material från de senaste 12 åren (det mesta är alltså skrivet före 2001) vilket gör att vi får läsa samma saker om och om igen, och inte alltid i den ordning man kanske hade önskat eller med den bakgrund man kunde behövt.

Det är som sagt svårt att förneka att han får in en del träffar som känns rejält. Om ändamålen helgar medlen är detta kanske ändå en betydelsefull bok. Men til syvende og sidst framstår Vidal lite för ofta som en bitter, självupptagen gammal stöt… en Bill Hicks utan humor. En Dan Brown utan hjälte. Det är nästan – nästan – så man får lust att önska att Bush vann bara för att se Vidals reaktion.

Similar Posts:

• Slutet på en era?
• Al-Qaidas världskonspiration
• En rak vänster mot Bush
• Fakta istället för syndabockar
• En bok fylld med lögner