Själv är jag nyss hemkommen från en vecka på Österlen, lagom mör. Det blev mycket skrivande, alla vännerna jobbade flitigt och på kvällarna läste vi upp för varandra till rökig whiskey. Hoppas ni också har en fin sommar med mycket läsande och skrivande.

Här på dagensbok började veckan med att Oscar recenserade Max Brooks The Zombie survival guide. En oumbärlig och heltäckande guide för alla som vill förbereda sig inför zombieapokalypsen, eller för de som bara vill ha några underhållande timmar inom den högre nördologin.

Idag recenserar Kari Wilhelm Agrells Ett krig här och nu om Sveriges insats i Afghanistan. Det blir också en bonusrecension på Johanne Hildebrandts Krigare. ”Där Agrells bok fastnade som torra knäckebrödsbitar i halsen, gled Hildebrandts bok ner som en mosbricka med västkustsallad”, hälsar Kari.

På onsdag skriver Marcus om Pia-Kristina Gardes sammanställning av Karin Boyes brev till boken Karin Boye : okända brev och berättelser. Det är ett fantastiskt arbete som ligger bakom de presentationer av Boyes vänner samt de intervjuer som Garde gjort genom åren för boken. En guldklimp till bok för alla Boye-fans, hälsar Marcus.

Anna C har läst poesi, Petra Mölstads debutdiktsamling Införsel. Det är ordrik och lekfull poesi, utgiven på lilla förlaget Glas. Mer utförlig recension kan ni läsa på torsdag.

På lördag recenserar Kari igen, Nassim Nicholas Talebs Den svarta svanen. En bok om vad mycket osannolika händelser kan leda till. Taleb är skoningslös i sin diss av finansvärldens analyser och prognosmakeri och presenterar sin filosofi på ett mycket underhållande sätt.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• Boyes brev berör
• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Agrell frikänd i tryckfrihetsmål
• V. 48 på Dagensbok: Vinnare och topplistor

Denna frustration får mig att lägga ifrån mig boken efter endast en bråkdel av sidorna lästa, och företa mig en googling i ämnet. Jag söker i bloggosfären, kollar gamla nyheter och militärsidor och läser Johanne Hildebrandts bok Krigare. Det gör mig faktiskt bättre rustad att återuppta läsningen. Särskilt Hildebrandts bok, som skildrar de svenska soldaternas liv på plats i området kring Mazar-e-Sharif, ger mig den berättelsen jag behöver för att kunna börja begripa vad det är jag läser, även om det fortfarande går knackigt.

Agrell har samlat ihop all tillgänglig fakta och sammanställt en kronologi över händelseutvecklingen. Många av dokumenten från Försvarsmakten han läst har varit delvis sekretessbelagda, så det blir ingen heltäckande faktabild, även om hans analyser av vad som finns i luckorna säkert är rimliga. Den stora berättelsen här är hur kriget bara liksom smög sig på. Från att ha varit ett fredsbyggande projekt förändrades uppdragets natur till att plötsligt vara ren upprorsbekämpning. De svenska soldaternas order var inte längre att dra sig ur vid stridigheter, utan faktiskt att kunna vara den som skjuter första skottet. Krig alltså.

Agrell skildrar hur detta händer mitt framför näsan på oss. Även när uppdraget skiftat karaktär tas beslut i riksdagen att skicka ner ytterligare och större trupper. Det märkliga är att uppdragets art fortfarande beskrivs som fredsbevarande civilt-militärt statsbyggande, när det i själva verket är något helt annat. Frågan jag ställer mig är vem som mörkat vad inför vem. Nato, Försvarsmakten, Riksdagen? Det jag fattar är i alla fall att jag som medborgare förmodligen är den som blivit mest förd bakom ljuset.

En annan berättelse som ger sig till känna i texten är den om hur väsensskilt det afghanska samhället är från en västdemokrati. Idén om att göra en blåkopia på en samhällsstruktur som vi tycker den bör se ut, och lägga den över ett land som fungerar på ett helt annat sätt, är inte särskilt bra. Kanske det här var sista gången ett sådant försök genomfördes. Kanske inte.

Även den svenska byråkratin får sig en känga. Vi får veta att det dröjde åratal innan soldaterna fick ned den utrustning som krävdes för att kunna göra sitt jobb på ett sätt som inte riskerade deras säkerhet i onödan. Sedan börjar en ju undra vad tvåhundra år av fred gör med en nation. Är vi så inställda på att vara en nation som inte krigar att vi beter oss som om så är fallet, även när det uppenbarligen är tvärtom? Och hur är det med alliansfriheten förresten? Kanske dags att avliva den myten också. Sveriges försvar är så nedbantat att det knappt finns, så det är helt orimligt att tänka sig att vi kan stå för oss själva. I Afghanistan var och är Sverige en liten bricka i ett stort spel, och var inte den nation som styrde händelseutvecklingen. Just därför känns det viktigt att försöka förstå de relationer och militära samarbeten vårt land har med andra nationer, och dessa nationers olika förutsättningar och agendor.

Det här är en svår bok på två sätt. Dels är texten inte gjord för att läsas och förstås av en person som mig, utan tidigare intresse av eller kunskap om krig och den militära världen. Boken framkallar känslan av tentaplugg och jag somnar varje gång jag läser i den. Ibland kommer en glimt av en berättelse upp över ytan och kippar efter luft, men den försvinner snabbt igen i sammelsuriet av fakta. Det är i de här glimtarna jag önskar att det fanns en tolk mellan mig och Agrell som kunde översätta boken till mitt språk. Även om boken är svår att läsa så uppskattar jag dock hans oförtrutna letande efter sanningen. Och det är den här sanningen som gör boken svår på det andra sättet. Det är ingen rolig sanning. Sverige krigar och svenska soldater har stupat, skadats och upplever posttraumatiska stressymtom.

Till höger har jag lagt en länk till Kungliga Krigsvetenskapsakademiens tidning. Mellan sidorna 156-170 finns tre texter om den här boken, skrivna av personer som arbetar inom det militära. De har läst boken med helt andra ögon. Rekommenderad läsning för den intresserade.

Similar Posts:

• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• Agrell frikänd i tryckfrihetsmål
• Dystert om Europa i krig
• Reportage med fräckare rubriker än innehåll
• Afghanistans många ansikten

Här har Hildebrandt fokuserat på soldaterna, krigarna, och levt tillsammans med dem på basen utanför Mazar-e-Sharif i den norra delen av Afghanistan. Det är en unik berättelse hon levererar. Genom att följa soldaterna i deras vardagsliv växer det fram en bild av situationen som på intet sätt stämmer överens med den rapportering och debatt som har presenterats för svenska folket.

När den internationella insatsen drog igång efter USA:s snabba attack mot talibanregimen, handlade det om traditionellt fredsbevarande och om att stödja den nya regeringen i Kabul i arbetet med att skapa en fungerande statsapparat. Någonstans under vägen förändrades dock uppdraget, och Sverige fann sig plötsligt arbeta med strategisk upprorsbekämpning. Det är en avgörande skillnad, och det är märkligt att det smög sig på utan att någon tycktes märka det. Eller så ville någon vänlig själ förskona oss medborgare från att höra talas om det där jobbiga som vi inte har behövt befatta oss med på tvåhundra år. Oavsett om det handlar om medveten förvrängning och nedtoning för nationens bästa eller rent självbedrägeri, så gör det mig ledsen att arbetet soldaterna har gjort där nere har blivit så missförstått och ibland till och med bespottat. I media har det refererats till soldaterna som ”legosoldater” och ”vita ariska stridspittar”. I våra grannländer verkar debatten ha förts på ett mer värdigt sätt. De som där är motståndare till att skicka trupper till Afghanistan har haft den goda smaken att inte kritisera de soldater som utför det jobb dom är satta av sin regering att göra, utan riktar krutet åt det håll det hör hemma.

Det finns så mycket som är intressant i den här boken. Inte bara hur själva soldatjobbet görs, utan allt runtomkring. Läsaren får en skymt av hur det fungerar hos de andra länderna, Natoländerna. Länder som har minne av krig. Vi får en inblick i byråkratin runt en insats, och får möjlighet att häpnas över hur lång tid det tar att få till vettig utrustning för de stridande.

En av de sorgligaste sakerna som tas upp är hur lågt värderade de svenska soldaterna är av sitt samhälle. Det märks inte bara på lönen i förhållande till danska, norska och finska trupper, och den servicenivå de kan förvänta sig, utan också på hur mycket det de har att säga är värt. De verkar ha svårt att göra sina röster hörda och få utrymme att berätta om sitt jobb så att det når ut till oss övriga medborgare.

Just därför känns Hildebrandts bok extra viktig. Det finns gott om folk som har åsikter om Sveriges insats i Afghanistan, men min känsla är att många utav de åsikterna grundar sig på andra saker än verkliga förhållanden. Det borde kunna krävas läsning av den här boken innan en blir godkänd till att uttala sig.

Similar Posts:

• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad
• Action i Afghanistan
• Blixtkrig och vardagshäng
• Afghanistans många ansikten

Parallellt får läsaren följa Johan, en man i byn intill utgrävningen och syskonparet Aili och Klement som levde på samma plats för 1100 år sedan.

Trots att svensk spänning är en ovanligt homogen genre kan de vara sådär bladvändarspännande att de inbjuder till nätter i nattlampans sken. Till en början är Fördömd just så spännande.

Visserligen är det tröttsamt med den typiska journalistprosan som tycks kalkerad på en mall av rakt berättande, cliffhangers, vardagsbekymmer och konkurrens på jobbet. Men greppet att ha arkeologer i centrum i stället för poliser eller journalister känns nytt. Man får inblick i en värld av akademisk konkurrens och får på köpet lite nya kunskaper om arkeologiska arbetsmetoder. Romanen behandlar också den samiska kulturen.

Men när det börjar bli övernaturligt och de olika parallellhandlingarna knyts ihop blir det ohållbart. Bristerna i språket och stoffet blir allt tydligare. Är man van vid spänningsromaner i brittisk stil blir berättandet här både klumpigt och plumpt. Som när Helena ska förolämpa en kvinna som mobbade henne som barn:

Evelina vände sig om och sträckte fram stekspaden, en bulle som nästan inte alls var bränd vilade längst ut.

- Får man bjuda på en?

En försoningsgåva, så rart. Helena snappade åt sig bullen och tog ett bett av det sötvarma brödet medan hon såg menande på Evelinas tjocka kropp.

- Det är väl bäst om du avstår. Det ser ut som om du redan ätit tillräckligt många.

Det är inte direkt subtilt. Här finns inga undertexter, utan allt är berättat så att läsaren inte behöver eller ens har utrymme att tänka något själv.

Blandningen av naturalistiskt berättande med socialrealistiska resonemang kring glesbygdspolitiken och fantasyinslag med levandegjorda demoner är också tveksam. Genreblandningar kan vara nyskapande, men i amatörmässigt skick framstår de som misstag. Hannibal Lector möter en gråsvensk Indiana Jones i Sagan om Isfolket blir en stilmässigt osäker blandning.

Similar Posts:

• Hildebrandt knyter ihop trådarna
• Hannibal goes to Hollywood
• Oändliga mängder årgångsvin och finkultur
• Om Gud och utsatthet
• Någon annans tur att vara rädd?

Saga, dotter till Idun, huvudperson i bok två och dotterdotter till Freja, om vilken sviten inleddes, är liksom sina föregångare en stark kvinna med övernaturliga förmågor. Och det är runt henne och hennes mormor det hela kretsar. Det är bistra tider och Frejas folk hotas av obevekliga fiender. Skall Saga offras för de egnas bästa eller inte, det är frågan Freja ställs inför när trådarna skall knytas ihop.

Valhalla-trilogin som nu avslutas har fått beröm av både kritiker och läsare. Historien är också spännande och Hildebrandt är en god berättare och skildrare av de stora känslor som hela tiden ligger i förgrunden. Men det var ju det här med fantasy …

Hildebrandt har gjort noggranna efterforskningar tillsammans med arkeologisk expertis för att skapa trovärdiga miljöer till sina karaktärer. Så långt är allt också väl. Men varför i hela världen skall hon då blanda in gudomliga ingripande och häxkonster? Om hon vill illustrera starka kvinnor behöver hon ju inte samtidigt ta udden av deras prestationer genom att låta dem vara påverkade av högre makter. Fynden från bronsåldern tyder på ett rikt rituellt liv och det var möjligen så att kvinnor spelade viktiga roller i dessa sammanhang men deras styrka var i så fall att de lyckades manipulera sin omgivning snarare än att de besatt övernaturliga krafter.

Similar Posts:

• Påminnelse till slutet som inte finns inom räckhåll
• Svensk urban fantasy
• Uråldrig magi och moderna monster
• Svensk Saga
• Härskarringen