För snart tolv år sen gav Prisma ut boken TXTR med alla låttexter av Thåström som var skrivna fram tills dess. Nu tar Teg Publishing sig an samma koncept, men kan då inkludera alla låttexter skrivna fram till 2017. Konceptet är alltså enkelt, om än inte så innovativt: låttexter och bilder. Inramningen är förvisso lite annorlunda: båda ackompanjerades av en rad bilder från Thåströms karriär, men medan TXTR hade lite mer vild layout så ger den här bokens renare formgivning mig associationer till klassiska diktböcker. Båda varianterna har utan tvekan sin charm – men jag finner (kanske till min överraskning) att den här bokens formgivning faktiskt tilltalar mig, just för att orden, texternas innehåll, då verkligen får lov att ta upp all plats. Och jag inbillar mig att den som aldrig tagit till sig Thåströms musik faktiskt skulle kunna hitta texter att uppskatta i den här boken, kanske just av den anledningen.

Tio år till av låttexter, alltså. Många av dem är i mitt tycke de bästa låtar som Thåström någonsin gjort, och det efter att han redan har producerat en imponerande mängd starka texter under tre decennier. Någonstans omkring 50-årsåldern så träder körkarlen in i Thåströms texter på ett helt annat sätt än tidigare (och, jo, jag minns tolkningen av Bellmans epistel 81). Samtidigt också ett stråk av – vågar jag skriva det? – nostalgi … Det gör att texterna iallafall berörde mig på ett djup som få andra har lyckats med.

Vi arbetar oss i den här boken baklänges kronologiskt: den öppnar med en äldre Thåströms betraktelser över bluesen i Malmö och avslutar med ungdomens arga Thåström som skriver om ordningsvakter och profithunger.

Den här boken är en fin summering av ett långt artistliv. Jag hoppas att den inte innebär ett avslut.

Similar Posts:

• Bibel för en mental istid
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• När punken kom till Stockholm
• Kvantitativt överväldigande introduktion
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral

[…] och jag blev stående där och det var en sådan där hastig paus i tiden, en sådan där kort stund som inte slås i bojor av tidens gång, utan står fri, som det är lätt att gå tillbaka till, och jag kände tyngden av flaskorna i påsarna, jag kände hur kallt det var, kunde nästan lukta snön som var på väg ner från norr, och jag hörde skratt och slammer från pizzerian på torget och det var ett sådant där ögonblick då man hinner i kapp sig själv, när man både är och registrerar att man är.

Det är huvudpersonen i Marcus Birros roman Att leva och dö som Joe Strummer, som minns att han en iskall novemberkväll 1991 i Göteborg blev stående utanför det höga hus där hans vän Jörgen bodde, blickande upp mot de upplysta fönstren, strax innan han går in för att delta i ännu en förfest. Där känner man igen sig, önskan att hålla fast tiden och minnas stunden för alltid: just nu, just här.

Att leva och dö som Joe Strummer är en roman fylld av nostalgiska tillbakablickar från ett Göteborg i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Romanen består av tre delar, som var och en fått sitt namn av tre titlar till gothic rock hits, med vidhängande textcitat. Den första delen lånar rubriken från ”Wasteland” av The Mission, den andra från ”Train” av The Sisters of Mercy och den tredje ”Last Exit For The Lost” från The Fields of The Nephilim. Känner man till dessa band utan och innan, kan dessa sånger säkert utgöra ett inre soundtrack vid läsningen av boken. Jag känner inte till dem, men blir nyfiken.

Romanen som är skriven i jagform har en huvudperson, som snart ska fylla 40 år. Han är född i Göteborg, men har hamnat i Norrköping, en stad som han beskriver som en plats som man inte åker till om man inte måste. Hans liv tröskar sig fram. Han lever på bidrag och går till AA-möten. Redan i kapitel två börjar hans minnen rullas upp från några år tillbaka, för att senare landa i ungdomens Göteborg i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet.

I romanens andra del, Train, ger han sig iväg till Göteborg. En vän från det förflutna har dött. Dödsorsaken var hjärtfel. På samma sätt hade Joe Strummer, sångaren i The Clash avlidit, därav romanens titel. För att hylla vännen har man bestämt att återuppliva kompisgängets gamla band för en enda gång och spela på begravningen. Under tågresan till begravningen är det byte i Katrineholm och huvupersonen lyssnar i hörlurar på gammal gothrock och tänker tillbaka. Men det har gått tio år sedan han var i Göteborg och mötet med staden och vännerna blir omvälvande. Och han tänker:

Jag saknar Göteborg som det var då. Jag saknar mig själv som jag var då. Jag saknar min ungdom helt enkelt.

Romanen är en energiskt skriven tidsskildring, en hyllning till ungdomens fria nattliv, då huvudpersonen tillsammans med sina många vänner gick på konserter med beundrade band, drog från svartklubb till svartklubb, vilt festande, stinna av drömmar. Den är en hyllning till vänskapen, till drömmarna, till tidens rockmusik. Det svenska band som hyllas mest är Imperiet med den avgudade Joakim Thåström.

Berättelsen har sin styrka just i tankarna kring nostalgi och vänskap, i tankarna om den försvunna ungdomen och livet som inte blev som man tänkt sig. Det känns som att det är en verkligt passionerad författare som skriver, och bara det gör texten fascinerande. Det finns många funderingar över tillvaron och omvärlden och allt vad där finnes att uppleva, att hata, att älska, att mista, att minnas. Med en depressiv och lätt bitter, sardonisk och galghumoristisk ton skildrar författaren ”vardagens gråa klister”. Alla möjliga tankar och åsikter kommer till tals genom romanens huvudperson:

Och förresten, vem bryr sig om kulturetablissemanget utanför kulturetablissemanget? Det är väl som det alltid har varit. Enligt deras måttstock skulle alla mina oerhörda timmar med Stephen King inte vara värda pissvatten. I deras värld var Dan Andersson bara en trasig finnjävel från obygden som skrev dikter som saknade varje form av ”språklig finess”. Varför denna ständiga uppdelning? Går det inte att förena Marcel Proust och Knasen? Vem säger att man inte kan ha utbyte av båda?

Jag håller med, och hoppas att många i kulturetablissemanget gillar både Knasen och Marcel Proust. Det verkar vara det sundaste.

Mycket i romanen kretsar kring ålder och om hur en riktigt ung människa kan tänka om tidens gång. Säkert något som de flesta upplevt: man tror inte på riktigt att man plötsligt själv kommer att hamna där, i medelåldern:

Man tror helt enkelt att man kommer leva för evigt som man lever just nu. Det är svårt att se vänner man haft omkring sig länge som vuxna. Det är som om de låser sig någonstans kring tjugo. Man blir gråare och lite tröttare men det spelar ingen roll. Man är alltid runt tjugo. Man häpnar, drabbas av svindel nästan, när man inser att man är närmare fyrtio än trettio. Man fylls av förundran av skräck och hjälplöshet, av lika delar varsam ömhet och bottenlös avsky. Man staplar förundran och förvirring.

och huvudpersonen ser som i en vision den unga människan från förr i den nu något åldrade vännen:

Han är blek, orolig, händerna skakar när han tänder en cigarett. Han ser annorlunda ut. Då slår det mig. Han röker som han gjorde förr, när vi var unga, samma krumma rygg, samma märkliga grepp om ciggen med tummen och långfingret. Han gör till och med det där kastet med håret han gjorde förr, fast han är kortklippt nu. Han har vikt upp kragen på skinnjackan. Han ser ut som förr. Det är nästan kusligt.

Kanske skulle Marcus Birro ha gjort det lite mer komplicerat för sig under romanens sista fyrtio sidor. Men vill man ha ett originellt och hoppfullt slut, måste man kanske vara beredd på att till viss del göra avkall på trovärdigheten. Men det finns mycket att citera i romanen, mycket tänkvärt. Som en läsare med viss kunskap om Marcus Birro kan jag heller inte låta bli att fundera över hur stor del av boken som är självbiografisk.

Similar Posts:

• Ryggont vid läsning, ändå bra!
• Verkliga relationer – overklig kärlek
• Outsidern som ville in från kylan
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• Ett göteborgskt psycho

I I taket görs de socialt utstötta till ett team antihjältar. Huvudpersonen, och till största del berättarjaget är en ung hemlös man som ständigt går omkring med en uppochnedvänd stol på huvudet. Samhället är på grund av detta oförmöget att acceptera och införliva honom vilket huvudpersonen tycker är märkligt då han i allt annat ser otroligt grå och intetsägande ut. Men de "socialt anpassade" människorna nöjer sig inte med att ignorera honom och hans behov, de hånar och låter honom aldrig få en lugn stund.

Â… min frid godtas hur som helst inte, den bryter mot jag vet inte vad för ett bud, den måste till varje pris förhindras och till den änden mobiliseras alla mina krafter intill minsta styrka – om jag så bodde på en öde ö långt ute till havs skulle en skogshuggare gå iland för att fälla min enda palm och frånta mig dess skugga Â…

Förutom mannen med stolen gestaltar Chevillard en rad andra utstötta figurer, den ena mer surrealistisk än den andra. Det är fröken Stempf som berättar sagor för sina ofödda barn, den filosofiska konstnären Kolski som vill göra en skulptur av mänskliga kroppsodörer, Malton med rullstolen och grävmaskinisten utan grävmaskin: Touporia.

Men vem är det som är konstig och vem är det som är normal, som Thåström skulle fråga sig? Varför är det så konstigt att gå runt med en stol på huvudet, men inte att sitta på den? När Chevillard, utan att förklara hur det rent gravitationsmässigt och anatomiskt är möjligt skriver fram en fristad i taket åt de utstötta antihjältarna – då får allting en spegelbild! Dessutom blir det en slagkraftig kritik mot bostadsbristen i Paris.

Â… lägenhetsinnehavare kan vara arroganta och småaktiga och anser oftast att de äger luftrummet i sin bostad, liksom väggarna från golv till tak och till och med innertak fastän de aldrig satt sin fot där, och är desto mindre benägna att låta andra få användning för utrymmet som de är oförmögna att använda själva.

Chevillard har ett speciellt språk, med otrolig skärpa och torr satir kan han måla upp ett helt bildgalleri för att två sidor fram vända allting ut och in, eller uppochned, som satt man i taket likt en fluga och iakttog samma förlopp. Det fungerar imponerande bra, det vill säga i stora drag. De svulstiga och som det känns milslånga beskrivningarna av en persons anlete påminner däremot om artonhundratalsförfattarens Balzacs personbeskrivningar, och är mest irriterande, liksom de omständliga bildleden och liknelserna som aldrig tar slut. Satiren, i det mindre formatet, tippar allt som oftast över till putslustigheter och absurditeten känns aldrig magisk, utan just bara smårolig. Berättelsen blir på det hela taget en i tanken fascinerande liknelse, en omkullkastning av samhället. De gripande personporträtten, inkännande levnadsödena och realistiska skildringarna uteblir. Säkerligen som planerat, men kanske köper och läser jag ändå hellre en tidning med ett socialrealistiskt reportage nästa gång.

Similar Posts:

• Om konsten att inte skriva reselitteratur
• En litterär passion
• Genre för eftervärlden: ”namedroppism”
• Lilleputtsjälarnas julafton
• Om att längta hem och bort

Den nya tiden kom ju så fort, och han vägrade bli en av dom där, skulle aldrig bli som de andra va. Det fanns ju diskotek förstås å det fanns massor av annan skit, men rock’n’roll va död. Men de började iallafall med konserter, och det va band och det kom folk – för musik byggd på en helig allians av tre ackord och sur Tirnave. "Häng Gud". "Skjut en snut". "Sno från dom rika". Nej, stopp – det här verkar vara rena jävla anarkin!

Men nu är kaoset disciplin, så i det lyckliga nu, 20hundra7 är det här en levande institution. Men det är som tiden här stått still, det känns som hundra år sen – eller om det var igår.

Hans sånger, från ett hjärta som alltid var rött, kan väl alltid vara vapen för oss. Och ett hjärta har ju alltid rätt, så det här är en bok för den som vill sjunga en sång för Babylon och Bilbao, Rågsved, Vesterbro och St Pauli stad. För nu är det mest städer han behöver, denne Finnmarksbror. Eller kanske drömmer han om att långa tåg ska ta honom långt, långt bort.

Låt det eka i din hjärna: det här är ett måste, från en stjärna. För även om ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce – så sjunger inte heller någon punk/postpunk/rock som Joakim Thåström.

Similar Posts:

• Bibel för mental istid version 2
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral
• Garanterad julstämning
• Uppror är nostalgi

Strangely, I became more bookish
And my home and study meant more to me
As I considered the circumstances of my death
– Iggy Pop

Eftersom det kom upp i tråden om musikers litteraturpreferenser började jag fundera lite om det här med vad som händer när pop- och rockmusiker börjar inspireras av något de läst. Det är inte alltid en bra idé. Som regel gäller samma svårighet som att göra om en bok till film fast än värre; hur väl man än läst en 500-sidorsroman är det ju inte helt lätt att kondensera den till en 3-minuterslåt. Därav många överdrivna rockoperor (Jeff Waynes legendariska dubbel-LP The War Of The Worlds, t ex) och 20-minuterslåtar om hobbitar – men också charmiga små popbagateller som när Cardigans skriver om Loranga, Masarin och Dartanjang till ”Pikebubbles”. Bäst blir det kanske när man lånar ett tema, några referenser och gör sin helt egna anpassning.

Även om vi räknar bort de skvadriljoner med låtar som inspirerats av Bibeln finns ju en del klassiker. Att Kate Bushs magnifika ”Wuthering Heights” är en rak fanfiction på Emily Brontë är ju givet, och likaså att Nick Caves ”Saint Huck” handlar om en vuxen Huckleberry Finn. Men den gode hr Cave är en beläst person – ”The Weeping Song” lånar från ”Bröderna Karamazov”, och ”Do You Love Me? Part 2” återberättar till svepande stråkar en novell av rysarmästaren Peter Straub (”The Juniper Tree”).

Men visstja, klassiker var det. ”White Rabbit”, någon? Inte så underligt att LSD-gänget i Jefferson Airplane gillade Alice i underlandet. Gamle VU-räven John Cale har gjort en hel platta med tonsättningar av landsmannen Dylan Thomas och döpte även en låt på sin lysande soloskiva Paris 1919 till ”A Child’s Christmas In Wales”, och hans kollega Lou Reed har ju bland annat gjort en lång rockopera löst baserad på Edgar Allan Poe och kan knappt komma igenom en intervju utan att höja Raymond Chandler till skyarna. (VUs egen ”Venus In Furs” är ju baserad på boken med samma titel av Sacher-Masoch – jo, han som gav namn åt ismen. Väntar fortfarande med fasa på att någon ska mixa ihop den med Enigmas ”Sadeness”.) Och hur många visste att The Byrds har norsk inspiration? Jämfört ”Chestnut Mare” och Peer Gynt?

Men nu är ju rockstjärnor i regel ganska nedknarkade personer med dålig koncentrationsförmåga och en tendens att skrika ”YEAH”… inget fel med det förstås… så det som dominerar är ändå 1900-talslitteratur. Givetvis älskar alla anti-etablissemangtyper Orwell och Huxley; Pink Floyds ”Animals” är inte en rak cover på Animal Farm, men uppenbart inspirerad, och både Eurythmics och Bowie har låtar som heter ”1984”. Strokes (”Soma”) och Iron Maiden har låtit sig inspireras av Brave New World, och Maiden har ju också gjort låtar av Coleridge och Poe. Överhuvudtaget vill hårdrockare ofta verka belästa, även om deras smak oftast ligger åt skräck- och fantasyhållet; att göra en lista på alla hårdrockslåtar inspirerade av Tolkien är ett arbete på doktorandnivå – vi kan ju låta Led Zeps ”Ramble On” stå som varnande exempel:

In the darkest depths of Mordor
I met a girl so fair
But Gollum, the evil one
Crept up and slipped away with he-er! He-er! Herrrr, yeah!

Hrm. Spinal Tap tog anteckningar där. Nåja. Metallica läser Lovecraft i “The Call of Ktulu” och “The Thing That Should Not Be” (fast också förstås Dalton Trumbos “Johnny var en ung soldat” i “One”). Även Ramones och AC/DC har tackat King för alla hyllningar han skrivit till dem och betalade tillbaka med att göra soundtracken till Pet Sematary respektive Maximum Overdrive – tyvärr, får väl sägas, eftersom varken filmerna eller de nyskrivna låtarna är i närheten av det bästa någon inblandad har gjort.

Ju större musikaliska pretentioner, desto djupare litterära förlagor, eller vad säger du Sting?

It's no use; he sees her
He starts to shake and cough
Just like that old man in
That book by Nabokov

Bättre rim har man ju hört, men det är en snygg referens. Och apropå ryska 1900-talsförfattare nådde väl Stones sin topp när de gjorde om Mästaren och Margarita till ”Sympathy For The Devil” (Thåströms ”Mästaren och en iskall margarita” förtjänar också ett omnämnande, även om det mest är titeln han lånat.) Att The Cure hade spisat Camus innan de skrev ”Killing An Arab” är rätt givet, och att både Patti Smith och Kate Bush läst Peter Reichs A Book Of Dreams inför ”Birdland” respektive ”Cloudbusting” är inget de gör någon hemlighet av. Brittiska neokrautrockarna Electrelane bygger ”This Deed” på ett Nietzsche-citat (på tyska, givetvis) och Talk Talk (vart tog de vägen?) gjorde om Tärningsspelaren till ”Such A Shame”.

Med tanke på hur ofta hans karaktärer brister ut i sång är det ändå förvånansvärt få som låtit inspirera sig av Thomas Pynchon; Yo La Tengo (”The Crying Of Lot G”) och Laurie Anderson (”Gravity’s Angel”) är dock pretto nog. Laurie är ju också en av många som kanske läst lite för mycket Burroughs – när man börjar döpa låtar till ”Language Is A Virus” är man farligt nära att trampa över. Nåja, det är i alla fall bättre än att göra som U2 och bara ha med Burroughs i en video (eller för den delen låta Rushdie skriva texter åt en) men inte lika coolt som att göra som Tom Waits och faktiskt låta Burroughs sjunga en låt, som han gör på The Black Rider.

Waits, ja. Han kom upp i tråden rätt snabbt. På nya boxen Orphans (som ni alla behöver äga, spring spring spring och köp) ligger en hel hoper Kerouac-tonsättningar och han har ju även skrivit musik till rockoperor baserade på Alice i underlandet och Woyzeck (hej Herzog-koppling!) men annars är det ofta mer pastisch än direkta passningar till litterära förlagor i hans musik. Ungefär som Dylan, som till skillnad från lärjungen Bruce och dennes Steinbeckfascination droppar referenser till författare långt oftare än till deras böcker – åtminstone om man bortser från att albumet Love And Theft lånar stora sjok text från Junichi Sagas roman Confessions of a Yakuza. Dylans musa är nog helt enkelt för icke-linjär för att kunna basera en låt på EN bok.

En lite hippare författare att använda, åtminstone för ett par år sedan, är William Gibson. Om Billy Idols LP Cyberpunk ska vi säga så lite som möjligt, även om det är rätt kul att veta att han först vägrade bli intervjuad av någon som inte hade läst Gibson – men så fort han gick med på en intervju visade det sig att han inte hade gjort det själv heller. Däremot är Sonic Youths ”Pattern Recognition” en riktigt bra låt på en riktigt bra bok.

Etc etc. Så här kunde jag hålla på ett tag. Litteratur är ju trots allt en av de byggstenar som utgör det vi kallar liv, och skam den låtskrivare som inte någon gång inspireras därutav. Fler exempel finns, och kan givetvis fyllas på, i diskussionsforumet.

Similar Posts:

• En cynikers sentimentalitet
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Kungen av kioskvältarna
• Medel till litteraturikon
• Före detta bortglömt geni är tillbaka

Jag önskade Frukosten i julklapp istället och har levt med den sedan julafton tills nu, då det snart är dags för dagensbok.com att inta bokmässan i Göteborg igen. Jag har läst boken sakta, jag har försökt få den att räcka länge och det var inte så svårt med tanke på omfånget. Jag ropar ofta i sängen, jag brukar läsa nån halvtimme där, efter redaktörstrykningar! Detta enorma material borde sovras, men ändå att låta fettet sitta kvar på köttbiten gör den saftigare och visst blir det saftigt det här, kanske för saftigt ibland, jag kvävs av detta projekt, men ändå; Lundell skriver så förjävla bra, han sitter på sin kulle och slänger skit på det mesta i sitt lilla land. Det är inte många som går fria bara, Thåström, nån till och ordet fitta:

Fitta lär vara ett ord med samiskt ursprung med betydelsen ”fuktig äng”
Blir inte bättre än så

Boken är en slags dagbok, naken och avskalad, författaren står framför oss med sina tankar. Ja, ni hörde rätt, det är nästan 900 sidor med Lundells tankar, åsikter och funderingar, minnen, filosofi, kvinnor, debatt, media, skivinspelning (Club Zebra) och ja allt, hela paketet. Det är självmotsägande, det är drygt ibland, men det är framför allt väldigt mänskligt. Och jag får ligga och skratta förlösande om igen.

Det är inte en av hans bästa böcker liksom skivan Club Zebra inte är en av hans bättre, men skivan liksom boken mal på tills man måste acceptera den som en del av ens verklighet och sann konst vad nu det än är.

För mig är Lundell befrielse, han är ”svenskheten” personifierad, samtidigt som han också är svenskhetens kris personifierad. Han är socialdemokrati. Jag tror det är därför folk kan uppröras så över honom, liksom det är därför han har sådana anhängare, både de där stjärnögda flickorna och vilsna pojkarna längst fram. Jag hör till fansen, jag har släppt in Lundell och låtit honom forma den ”svensken” i mig.

Jag har lärt mig mycket hur jag skall bete mig i detta land av honom och om jag nu inte längre lär av honom lika direkt, jag har andra fadersfigurer nu, men han var en förut när min far inte räckte till. Nu ser jag i honom arbetarklassen och klassresenären som inte är nöjd, ett handikapp och en tillgång beroende på situationer. Han har gjort det till sitt trumf, han ställer sig själv utanför och är sin egen, trots att han inte är det alls. Han har sin Hemingway och Kerouac och sin Dylan sin Neil Young med sig, det är bara så man kan stå själv, det är så man kan växa. Han brer ut sig i lilla landet Sverige med rötter i det anglo-amerikanska.

Denna dagbok full med det som finns i en människas liv, minnen och ett enda pumpande nu, är stundtals verkligen läsvärd och underbar och ibland dryg och tråkig, den förändras ständigt. Rösten verkar vara samma Lundell förutom ibland då han drar ner ljusen och skapar en stämning och kursiverar texten och berättar sin barndom svidande vackert. Nästan som: Titta vad jag kan! Nästan som pastischer.

Boken är inget måste för alla, men den är som livet, man kan leva det eller man kan låta bli och jag skulle aldrig kunna se mig i spegeln om jag lät bli, så jag rockar på i den orddjungel som Frukost på en främmande planet är.

Similar Posts:

• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• Ulf Lundell byter förlag
• Herta Müller besöker Internationell författarscen
• I krig mot vardagen
• Kvinnor och kultböcker