Nåja, det där med kvinnor som sitter på verandor och väntar på män, har vi väl passerat vid här laget, men hur man upplever kärlek, besvikelse och sorg har inte förlorat det minsta av aktualitet i våra dagar. Det spelar ingen större roll att de befinner sig i Sydamerika och att klappret av hovar talar om att någon är på ingång, de stora känslorna är ändå de samma.

Ana Maria ligger död i sitt hem och de som varit viktiga för henne i hennes alltför korta liv kommer för att ta farväl: hennes man, hennes förste älskare, hennes syster, hennes amma, hennes barn och några till. Och det är här den magiska realismen blixtrar till: hon är visserligen död, men hon kan ändå höra, se och känna dem som tar ett sista farväl vid hennes dödsbädd. Om man bara sväljer den premissen, är det fritt fram att bölja med i känslorna. Och böljar gör det!

Varför hade du gett dig av utan att säga till? Och när? Jag hörde inte dina hästar galoppera ens på långt håll. Jag minns min förvirring. Jag tog några steg, tog några djupa andetag, lyfte blicken.

Men en natt hände det där, det som för henne varit okänt. Det var som om någonting föddes djupt nere i henne, en glödhet långsam rysning som med varje smekning rörde sig uppåt, växte sig större, omslöt henne ända upp i hårrötterna, grep om hennes strupe, fick henne att tappa andan och skakade henne ner i den tillstökade bädden, utmattad och tillnyktrad.

Mot slutet av sitt livs resa, när hennes söner och far burit henne från huset till kyrkogården är hon försonad med sin död.

Hon känner sig oändligt lyckligt lottad som får vila bland prydliga cypresser, i det kapell där hennes mor och flera syskon vilar på rad. Lyckliga över att hennes kropp ska upplösas där, lugnt och stilla, hedersamt under en stenhäll med hennes namn.

Maria Luisa Bombal lyckas med något som i mitt tycke varken Marquez eller Allende lyckas med: på mindre än 100 sidor låter hon Ana Maria leva om sitt liv och åter få känna på de känslor hon kände då. Och det smittar av sig: Jag ÄR Ana Maria när jag läser!

Och det bästa, vet ni vad det är? Den är så föredömligt kort, så man kan läsa om den varje gång man känner sig lite nere, för att genast bli uppiggad! Maria Luisa Bombal fungerar som en mild form av psykofarmaka och det helt utan recept.

Similar Posts:

• Latinamerika på svenska
• En rättvis chans åt Zorro
• 100-åringen som skrev ett brev och försvann
• Så otrolig att den kanske är sann?
• Snirkliga meningar om livet och kärleken

Jag ska erkänna att jag hade höga förhoppningar när jag startade, jag har läst mycket Allende och det har alltid varit lite av ett lotteri, en del böcker gillar jag skarpt. Andra passerar obemärkt förbi. Men den här kändes verkligen rätt, inledningen satte en ton som fick mig att hoppas på en fantastisk läsupplevelse, men jag måste medge att boken tyvärr landade i besvikelse.

I exilen, på en bondgård i bergen, får vi följa med Violeta när hon växer upp från barn till ung kvinna samtidigt som hennes bror sliter för att få familjen på fötter igen. Här någonstans tappar jag bort berättelsen och den känsla jag fick i början, historien lyfter aldrig utan blir mer eller mindre en transportsträcka där politik, världshändelser och personliga trauman passerar förbi. Allt händer som i förbifarten.

Violeta, och de runtomkring henne fastnar aldrig riktigt hos mig, jag känner inte sådär starkt som jag skulle vilja göra. Ärligt talat så känner jag inte så mycket alls. Den episka berättelse Allende vill berätta faller tyvärr rätt platt. Känslorna och relationerna får inte ta den plats som berättelsen hade behövt. Trots inramningen med ett långt liv mellan två pandemier så får den andra av dem inte alls ta den plats som hade behövts för ett snyggt avslut, Coronan nämns i förbifarten. Som om att den lagts till efter att boken egentligen skrevs.

Det är svårt med författare man förväntar sig mycket av, Violeta är en trevlig och avkopplande bok, och jag skulle ändå, trots min besvikelse säga att den nog är läsvärd. Men den bjuder inte på något extra, man skulle kunna kalla det en mellanbok. Att plocka upp när man mest vill läsa något lite lugnt och stillsamt.

Similar Posts:

• Känslofyrverkeri från Chile
• 11:e september del 1
• En rättvis chans åt Zorro
• Fartfylld familjeskildring
• Latinamerika på svenska

Handlingen är inte det viktiga i den här romanen. Det är snarare huvudpersonen, som berättar om sin verklighet i jagform, som är bokens stora behållning. Rösten är ivrig, hungrig, på gränsen till desperat. Mycket fysiska känsloförnimmelser, lukter och detaljer som gör mig närvarande i berättarens kropp och omgivning.

Det finns massor av kroppar på tåget och alla har stora taggar på sig. De beter sig som om de har som mål att sticka mig.

Ju mer hen berättar desto mer tror jag på henom, samtidigt som verkligheten blir allt mer overklig. Hen försöker förstå världen bland annat med hjälp av Wikipedia och vissa kapitel liknar vad jag tolkar som medvetet dåliga skoluppsatser där en massa fakta rabblas upp. Det gör mig full i skratt och samtidigt irriterad. Efter ett kapitel om Isabel Allende och magisk realism vet jag inte längre vad som har hänt i verkligheten och vad som bara hänt i berättarens huvud. Men det känns också som ett medvetet val av författaren.

Karaktärerna är i vilket fall trovärdigt skildrade, särskilt Helena. Jag lider med huvudpersonen och kan känna igen mig i den där våldsamma förälskelsen – delvis på avstånd – som inte går att stoppa. Helena beter sig som en ”typisk snubbe”, struntar i sin flickvän som precis fött barn, ger sig iväg på en resa, ger otydliga signaler till berättelsens huvudperson. Kallar henom för ung och lovande, använder henom som filmassistent och en person att lasta av sig sina problem på. Samtidigt fortsätter huvudpersonen att fantisera, ser Helena som en modersfigur och skriver även filmmanus där det finns erotiska mor- och dotterrelationer.

Att huvudpersonen är filmstudent är väl förankrat i berättelsen. Förutom att det finns manusbitar insprängda i texten, finns ett kapitel i tre omtagningar. Början är likadan, men sluten är olika. Jag tolkar det som att det är upp till läsaren att bestämma hur det ska gå. Ibland får jag även känslan av att huvudpersonen vill att livet ska vara ett filmmanus med givna roller, tills någon drämmer henom i huvudet med en bok och skriker wirklichkeit.

Similar Posts:

• Drömskt och glasklart
• Kliande klåda i fyrtio nätter
• Om kött och pixlar
• Bliv vid din läst eller kasta loss
• Ava Hashemi som aldrig blir kär

En sista tid av omsorg, förnekande, hopp och förtvivlan, gråt och ibland lättnad. Kontakt, förvirring. Organisering och överlämnande. Simone de Beauvoir har sin lillasyster Poupette (Hélène) som kommer resande från Schweitz och de båda delar på ansvaret. Båda är barnlösa och deras respektive är upptagna med sitt. Ofta tar Simone kommandot vad gäller vård och ingrepp. Hon lägger märke till att hon lyssnar mera på sjukskötarna än läkarna. Vissa läkare ser modern mera som en försökskanin och vill prompt vårda och göra spektakulära ingrepp medan de båda döttrarna önskar att modern ska lida så lite som möjligt.

Döttrarna går bakom moderns rygg; hon tror att det lårbensbrott som hon inte hade var en maghinneinflammation och systrarna berättar aldrig för modern att det är snabbt framåtskridande cancer i magen som är diagnosen. Är det rätt eller fel att hemlighålla kalla fakta? Systrarna börjar organisera sina liv för att kunna vara tillsammans med modern hennes sista veckor.

Simonde de Beauvor går genom sitt förhållande till modern som ofta präglats av oförståelse och avstånd. Modern har varit underställd fadern, en otrogen slarver, och kämpat för att bli älskad av både maken och döttrarna. Hennes mindre smickrande sidor listas övertydligt av Simone de Beauvoir som inte för inte är ett av feminismens största namn. Simone minns modern som ung kvinna, sexuellt aktiv och älskad, men senare bitter och övergiven samt alltid redo att täcka över faderns snedssprång och svek. Hon tecknar också modern som änka i femtioårsåldern då hon gör stora livsförändringar och lever upp. Samtidigt minns hon också modern som en kvinna som inte tog hand om sig utan lät sig förfalla till det yttre. Även nu i sjukhussängen väcker moderns nakna mage, hårlösa kön och olika kroppsodörer motstridiga känslor. Hennes blommiga parfym äcklar.

De stora skiljelinjerna mellan mor och dotter är Simonde de Beauvoirs intellektuella liv som existentiell filosof och feministisk författare. Idéer som modern inte alls kan greppa. Hon är stolt över dotterns yttre framgångar men skäms i sin borgerlighet och bland sina väninnor. Inte heller kan modern acceptera Simones ateism och avståndstagande från den katolska tron. I slutskedet av moderns dödskamp funderar systrarna mycket över ifall de borde låta en präst ge modern den sista smörjelsen, något som inte blir av eftersom modern inte alls tar upp saken. Om det är moderns sedvanliga sätt att sky verkligheten (att hon är döende) eller om hon själv på något vis frigjort sig från religionens korsband kan de inte avgöra.

Boken har närmare sextio år på nacken men verkar väldigt modern. Allt vad gäller sjukhusrutiner, undersökningar och kommunikation kunde utspelas i vår tid. Jag blir lite förlägen: läser gärna samtidslitteratur och klassiker men har ofta fördomar mot böcker utgivna från mitten av 1900-talet och framåt, tänker (omedvetet) orättvist att de på något vis är inaktuella. Naturligtvis kan bokens aktualitet ha att göra med det eviga temat: att mista en förälder men också det att författaren var en självständig och aktiv akademiker som reste och rörde sig obehindrat i 1960-talets Paris och Europa.

Simone de Beauvoir skriver självbiografiskt i första person. Stilen är nykter och redogörande. För var dag följer man sjukdomsförloppet på avdelningen. Efter moderns död ordnas begravningen. En högborgerlig sådan med gravsättning på Père Lachaise. I sista kapitlet på bokens sista rader skriver Simone de Beauvoir något ringar in denna extraordinära erfarenhet: att mista sin egen mor och hur hårt den erfarenheten slår trots att hon ”hade tiden inne”: ”Det finns ingen naturlig död: ingenting som händer en människa är någonsin naturligt, eftersom hennes närvaro sätter hela världen ifråga. Alla människor är dödliga, men för varje människa är döden en olyckshändelse och – även om den är väntad och motsedd med resignation – ett otillbörligt våld”.

Idag bildar böckerna, de självbiografiska romanerna där en (ofta känd) författare berättar om en näras död nästan en egen genre. Jag minns med vemod Isabel Allendes fina biografiska bok Paula (1995) om sin dotter Paulas sjukdom, komatillstånd och död. Naturligtvis ger det onaturliga tillståndet ett särskilt tillfälle för en människa med orden som livsextrakt att skriva. Några exempel på svenskt språkområde och från 2010-talet är Alex Schulmans Skynda att älska, Glöm mig och KajsaStina Åkerströms Du och jag, farsan. Många gånger verkar särskilt faderns död vara ett incitament för skrivande: till exempel inleder Karl Ove Knausgård hela sin svit Min kamp med att beskriva sin fars död. Simone de Beauvoirs bok Avled stilla är en värdig föregångare till dagens vuxna barns böcker om döende och döda föräldrar.

Similar Posts:

• De skapande systrarna de Beauvoir
• Mammamammamammamammamammamamma
• Att välja och skriva sitt liv
• Tidlöst motstånd
• Tidlöst om människans komplexa natur

Fragancia är nästan totalt obegåvad och inte särskilt vacker när hon växer upp. Men hon har en verklig talang och det är att träna upp slaktarsonen Pettersson-Jonsson till en riktig ishockeystjärna. Det är så klart inte särskilt populärt hos direktör Persson som hade hoppats att hans son skulle bli nästa ishockeylegend. Hans missnöje får långtgående konsekvenser för familjen Fernández.

När Fragancia blir äldre blommar hon ut och blir en riktig skönhet, men hon har många problem att tampas med: mamma Mariannes allt svagare hälsa, familjens ekonomiska problem, pappa Fernández tilltagande galenskap, hennes obesvarade kärlek till Pettersson-Jonsson och den ovälkomna uppvaktningen från Richard Persson. Hennes brors mystiska försvinnande är den sista spiken i kistan. Fragancia misstänker genast att Richard Persson ligger bakom försvinnandet och svär att hämnas.

Boken spänner över tre generationer och känns till en början lite fragmentarisk. Det är tvära kast mellan dåtid och nutid och mellan olika personer, något som ställer en del krav på läsaren. Men man behöver inte begripa allt. Man kan tryggt luta sig tillbaka och lita på att författaren har koll på läget. Carina Dahl skriver med säkerhet och driv och knyter ihop alla lösa trådar. Dessutom lyckas hon måla upp färgstarka karaktärer och en berättelse som hela tiden bjuder på överraskningar. Är det något den här boken är så är det oförutsägbar. Jag trodde att det var på ett visst sätt, men slutet chockade mig totalt.

Stämningen i boken är ljus och man sitter med ett leende på läpparna trots att man läser om ämnen som barn- och hustrumisshandel, våldtäkt, knarkmissbruk och död. Det kan kännas lite märkligt, men det brukar vara så med magisk realism. Ni som har läst Laura Esquivel och Isabel Allende vet vad jag menar.

Språket i boken är otroligt målande och den känns väldigt filmisk i sitt berättande. Jag tror att den skulle göra sig mycket bra på vita duken. Det är nog många som kommer att se fram emot del två i den planerade trilogin.

Similar Posts:

• I kärlek och krig…
• Ett ivrigt berättardriv i en vriden verklighet
• Så otrolig att den kanske är sann?
• Små träd och stor litteratur
• En rättvis chans åt Zorro

Gammeltida och andra tider, Olga Tokarczuks tredje roman, är den magiska realismen av en mera stillsamt lågmäld natur; magin är mer abstrakt och metafysisk, mjuk och böjlig på nåt sätt, den smyger sig liksom på och lägger sig som ett raster över texten. Ibland pulserar den i form av trådar, svampmycel som växer under vegetationstäcket i skogen, eller visar sig i Jeszkotlemadonnans ansikte när hon blickar ner på människorna från tavlan i kyrkan.

Att inte komma att tänka på Márquez Hundra år av ensamhet nån gång under läsningen känns nästan helt omöjligt, även om jag hört nånstans att Tokarczuk inte alls gillar jämförelsen. Men det är svårt att låta bli: om Márquez fiktiva plats är Macondo, heter motsvarigheten hos Tokarczuk Gammeltida. Gammeltida är namnet på en by belägen på den polska landsbygden, ”mitt i världsalltet”, vars gränser i de fyra väderstrecken vaktas av ärkeänglar. Det är här som denna släktkrönika som sträcker sig över 80 år: från 1914, via världskrig och fram till nära nutid, utspelar sig.

Människor föds, växer upp, får egna barn, dör. Tiden går. Gammeltidaborna odlar sin jord, deras livshistorier snos in i varandra, samtidigt som storpolitiken pågår. Hela tiden doftar det skog och svamp och växtlighet och av vattensjuk ängsmark om prosan. Godsägare Popielski sugs in i ett Spel (ja inte bokstavligt talat då) han får av en judisk rabbi som bot mot sin depression. Ruta som gift sig med Ukleja, som skaffat kamera för att ta nakenbilder på henne, drömmer om att fly till Brasilien. Den gamla tandlösa kvinnan Florentynka som sägs vara galen tar hand om en hel flock hittehundar och hötter med näven mot fullmånen:

- Var är min son? Hur har du förvillat honom, din feta silverpadda? Du förledde min gubbe och drog ner honom i vattnet!

Ibland tar den magiska realismen skepnad i ett mytiskt eller bibliskt bildspråk, eller formar sig kring filosofiska frågeställningar om gränser, gudsbegrepp och tidens utsträckning. För på samma gång som Gammeltida och andra tider är en episk krönika är det lika mycket en allegorisk skapelseberättelse.

När Misias ängel inte var närvarande vände han blicken bort från den jordiska världen mot andra änglar och andra världar, både högre och lägre, tillskrivna varje ting i världen, varje djur och varje växt. Han såg en jättelik stege av existenser, ett mycket märkligt byggnadsverk och därinne de Åtta Världarna, och han såg Skaparen fullt upptagen med att skapa.

Olga Tukarczuk är en av Polens mest omtyckta prosaister, och efter att ha läst Gammeltida och andra tider förstår jag lätt varför. Här finns så mycket att tycka om: intressanta karaktärer som är lite lagom udda, var och en med sin egen ofta lite skruvade historia, men som ändå rymmer stora mått allmänmänsklighet, mättade bilder och ett filosofiskt djup. Här finns onekligen mycket att fundera över.

Vad som känns lite extra kittlande är att boken är så svår att genrebestämma. Ibland får kapitlen, som alla är namngivna efter någons (eller någots) tid (”Genowefas tid”, ”Izydors tid”, ”De dödas tid” och så vidare) strukturen av korta noveller, ibland blir texten prosalyrisk, ibland dominerar den episka berättarglädjen. Gammeltida och andra tider känns som en sån här roman som utvidgar sig medan och efter att man läst den, den expanderar både på höjden och bredden. Och stannar kvar.

Similar Posts:

• En stor liten roman
• Nya vägar
• Ospännande och platt
• Författare mot aids
• …itt Afrika

Boken fungerar som biografi över don Diego de la Vega (ett namn med väl vald elegans), och beskriver hans historia från dess att mamma indianska och pappa officer möts i Kalifornien 1790 och fram till dess att han efter dramatik och äventyr återvänder hem som 20-åring. Då är han formad, upplärd och bär ett stort rättvisepatos. Efter upplevelser till sjöss och som studerande i Barcelona har han utvecklat sina färdigheter tillsammans med sitt alter ego, han har räddat jungfrur, bott med zigenarna, tampats med sin kärleks rival och blivit den utomordentliga fäktmästare som anstår legenden.

Som brukligt när hjältehistorier är någorlunda klipska finns problemet med den dubbla identiteten. Detta lyfter boken och skapar en ny välkommen dimension. För att inte bli misstänkt som Zorro måste don Diego allteftersom undertrycka flera egenskaper som civil, han får inte visa för mycket handlingskraft eller andra sidor som hade kännetecknat den maskerade räddaren. don Diego tvingas alltså av sin eget rättvisepatos att bete sig som en affekterad dandy som viftar med näsduken och klagar över huvudvärk.

På samma sätt bär boken en historisk och politisk sida. Berättelsen ger ett tydligt intryck av det dåtida klassamhällets oerhört markerade styrka, Napoleon och franska revolutionen finns invävda tillsammans med Spaniens politiska förhållanden under kriget, och allra minst behandlas Europas kolonisation av Amerikas indianer. Med detta gör Allende en mycket trovärdig och väl grundad insats.

Om något drar ner boken så gäller det att dramatiken gott kunde varit lite grymmare och våldsammare, samt det smått otroliga i hur lätt man träffar på någon man känner ute i världen. Man lär känna någon på en plats, säger adjö, och sedan råkas man ofta plötsligt igen i en helt annan del av världen. Dessutom sker dessa återseenden misstänksamt lägligt, när huvudpersonerna är i extra stort behov av hjälp.

I alla fall gäller boken inte den överdrivna stereotypen som golvar femton skäggiga banditer med en pisksnärt, utan en mänsklig, levande hjälte som kan lyckas och som kan misslyckas. Till detta kommer ändå en storslagen historia med kärlek och sorg, pirater och äventyr, rättvisa och ond bråd död. Figuren Zorro i sin tid och sin miljö är fängslande, och därför förtjänar han att gestaltas av skickliga talanger, såsom Allende. När den där tv-serien visades beundrade jag själv Zorro, och återigen känner jag att det vore uppfriskande att rista ett Z i närmsta möbel.

Similar Posts:

• Så otrolig att den kanske är sann?
• Känslofyrverkeri från Chile
• 100-åringen som skrev ett brev och försvann
• Mannen som torterade
• Fartfylld familjeskildring

Ibland kan det vara svårt att veta var man ska börja. Här finns nu en underbar översikt över den latinamerikanska litteratur som finns översatt till svenska. Romanförfattare samsas med poeter från hela kontinenten på dryga 200 sidor.

Här finns alla kända – och en lång rad mindre kända – författare med. Eva Stenvång ger en kort introduktion till respektive författare, och därtill också en kort recension av de verk som finns översatta. Översiktligt och lättillgängligt är det en bra guide till en hel världsdels litterära kulturarv.

För den snåle, eller IT-freaken, finns förstås det hela tillgängligt online på www.macondo.nu. Efter lite omarbetningar finns hela kalaset på hemsidan – även om det i min mening är mer bekvämt att ha det i bokform. Nu väntar jag bara på uppföljarna om afrikanska, asiatisk och mellanöstern-litteratur …

Similar Posts:

• Att tänka på en björn…
• Känslofyrverkeri från Chile
• Poètes maudits
• Varmhjärtad skildring av Latinamerika
• Det skrivna ordets laissez faire

För att kunna ta sig ensam till USA mutar hon en kinesisk läkare ombord på ett norrgående fartyg. Läkaren, Tao Chi’en har själv blivit shanghajad från sitt hemland många år tidigare efter att ha bedrivit en ganska framgångsrik praktik. Under resan får Eliza missfall och Tao Chi’en tvingas att vårda henne för att hon över huvud taget ska överleva. Det något udda paret kommer till ett Kalifornien mitt i den värsta guldruschen 1849. Det ger dem en chans att livnära sig på inkomsterna från en lång rad galna guldgrävare. För att inte verka misstänkt i USA spelar Eliza rollen av dövstumt syskon till Tao. Men vännerna skiljs åt, och Eliza försörjer sig under ett tag (spelandes homosexuell chilensk ung man) som pianospelare i ett följe av kringresande glädjedamer.

Men sin älskade hittar hon inte. Det går ett rykte om en ökänd bandit kallad Joaquín Murieta, som Eliza har vissa misstankar kan vara hennes älskade. Men hon lyckas inte hitta honom. Istället blir hon allt mer förtjust i sin kinesiske vän … och resten får ni väl läsa er till själva om ni vill.

Låter handlingen som en kliché? Du har rätt. Den känns lite väl… tilltagen. ”Ödets dotter”, Eliza, känns inte som en verklig person, hela historien är för otrolig för det. Eller är det kanske just det den är – en verklig berättelse? För världen har ju en tendens att verkligen kunna producera extrema levnadsöden (med sex miljarder innevånare vore det väl konstigt annars?). Hur som helst. Boken är förvisso väl skriven, och ger många roliga skildringar av ett USA i mitten av 1800-talet. Detaljrikedomen är stor, många av dem säkerligen tagna från verkligheten. Det här hjälper upp omdömet något. Men jag känner tyvärr inte att berättelsen har något djupare att säga mig, vilket jag måste säga är ett ganska stort minus. Det är ett ganska tomt kärleksdrama som sträcker sig över ett antal kontinenter.

Similar Posts:

• En rättvis chans åt Zorro
• Känslofyrverkeri från Chile
• Mannen som torterade
• Om fandom, fans och lite kärlek
• Små träd och stor litteratur