Vad skriver nu denna vittomfamnande och erfarna finlandssvenska författare om? Här har vi tio längre essäer om nyare samhällsfenomen som vi känt av, förvånat oss över, ibland förbannat men motvilligt tvingats ta till oss. Ofta med trassel i praktiskt vardag.

I bokens inledning skriver Lundberg om hur hon länge med stigande förtret följt samhällsutvecklingen och hur flera ovälkomna samtida fenomen nådde sin kulmen under coronapandemin. Hon anser att mycket hänger samman och i själva verket är ”rörelsen bort från rättssamhället och mot ett kontrollsamhälle som möjliggörs med allt mera förfinade digitala metoder”. Den här rörelsen leder undantagslöst mot en ”demokratiförlust” som vi alla behöver vara vaksamma mot. Särskilt i tider när demokrati (och mänskliga rättigheter) tappar mark i hela världen.

Författaren berättar om hur hon år 2024 inbjudits till de årliga Kastelholmssamtalen om fred under beskydd av Tarja Halonen för att delta i en paneldebatt om framtiden. Läget var och är kritiskt i Europa och världen. Möjligen kände hon sig inledningsvis något passé. Gärna diskuterade hon konkret medan övriga rörde sig på mera abstrakta nivåer. Samtidigt insåg hon (född 1947) att hon nu lever i sin egen framtid, den hon som ung aldrig kunnat föreställa sig. Ändå en fördel efter ett aktivt, rörligt, intellektuellt liv. En stark irritation uttrycks över att äldres erfarenheter skattas lågt. Lundberg använder starka ord: ”sorg”, ”vrede”, ”frustration”, vilka är drivkrafter för de tio essäerna.

Lundberg tar upp sådant som händer nu och som kommit över oss de senaste åren. Om den finländska regeringens ”drakoniska” förhållningsregler för medborgarna under pandemin (Sveriges motsvarande expertis med helt annan linje kallar hon ”den beundransvärda Tegnell”), om en allt mer religionsliknande miljörörelse med ikoniska ledargestalter, en allomfattande digitalisering med eftersläpande lagstiftning, en bankvärld som tagit sig myndighetsliknande förhållningssätt till sina kunder, ljudbokens framfart med allt mer lättsmält innehåll, om AI som kommer att förändra faktauppfattning för all framtid. Med mera, med mera.

I kapitlet med titeln Framtiden skriver Lundberg om världsåskådningen på 1960- och 1970-tal. Då var exempelvis överbefolkningen det som skulle få mänskligheten på fall. I dag är vi mångdubbelt fler miljarder och redan länge har myndigheter och forskning fört fram att födelsetalen måste stiga för att hålla igång produktiviteten och garantera ekonomisk överlevnad. Under kalla krigets dagar var kärnvapenhotet reellt. Många gick i demonstrationer skanderande ”Aldrig mera krig!”. Hitler och Stalins världskrig hade upplevts av våra föräldrar. Det ansågs allmänt att det mänskliga förnuftet kommer att hindra nya krig. Även kärnkraften – som utvanns i kärnvapnens spår – demonstrerades mot. Fasornas fasa var avfallet som skulle ligga sipprande i berggrunden för all framtid. Efter stora olyckor började kärnkraften fasas ut och har avvecklats i till exempel Tyskland. Men igen en kovändning: de senaste åren har kärnkraft plötsligt blivit ”ren energi”. Avfallet puts väck.

När Putin i februari 2022 inledde sitt övergrepp på Ukraina stod omvärlden chockad. Den generation som marscherat med slagorden ”Aldrig mera krig!” fick nästa chock när Israel slog ner mot Gazaremsan med folkmord som följd. Plötsligt blir världen en scen där våldsamma maktkonstellationer rör sig fram och tillbaka. Allt börjar ske snabbt och världen visar sig ha maktgalna despoter som med våld vill möblera om. Diplomati som förr var kontakter och förhandlingar har explosivt utvecklats till ”underkastelse och kapitulation”. Murar kommer åter; under lång tid var Berlinmuren en skamfläck. Som föll. Nu planeras och byggs murar överallt mellan stater och folk. Om man inte visste att det är dagens världspolitik, kunde man tro sig tvingas delta i en mardrömsfars.

Lundbergs texter är fyllda av fakta och hänvisningar till forskning och historia. Hon är påläst, berest, erfaren. Hennes etos är starkt. Igenkänningen är stor. Redan titeln har jag i mitt stilla sinne ofta tänkt visavi äldre anhöriga. Känslonivån är hög, ibland nästan oresonlig med förstärkande adjektiv, adverb, folkliga uttryck och bildspråk (”drakonisk”, ”överjordisk”). Ofta använder hon egen erfarenhet som referens (bankjuridiken, asiaten, dokumentationen) för som sagt: samtiden är hennes framtid. Samtidigt dras stora linjer upp, nationellt och globalt.

Bokens innehåll är relevant och borde – i den bästa av världar (?) – diskuteras av folkvalda, ingenjörer och helt vanligt folk. Må Ulla-Lena Lundberg fortsätta dra sin lans för det mänskliga mot en allt mer anonym, digital och galen samtid. Förvånande är att inte flera är starkt kritiska. Eller?

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Vad hände med fantasin?
• Det bortglömda krigets fasor
• Keegan – krigets antropolog
• Tankeväckande om krig

Men ljugandet fyller också en psykologisk funktion. Den italienska diktatorn Benito Mussolini var en omåttlig lögnare. Och redan på första sidan i sin tjocka och välskrivna biografi reder Maurizio Serra ut att Mussolini ljög för att hålla omvärlden på avstånd. Jag funderar över det där och tänker att det finns paralleller till barn som håller sig med omfattande fantasivärldar och låtsaskompisar. ”Det var Mållgan”, skyller Alfons Åberg ifrån sig. Fantasi, påhitt och lögn skapar frihet och handlingsutrymme. Barn må vara förlåtna. Makthavare? Nej, inte alls faktiskt!

Italiens moderna historia ter sig egendomlig för en svensk. Italien har alltid funnits, känns det som, men enades till ett land först på 1860-talet. Dock bestod splittringen. En av patrioterna bakom projektet lär har ha sagt ”Italien är skapat; nu måste vi skapa italienarna”.

Detta var något som Benito Mussolini tycks ha tagit fasta på när han gav sig in i politiken vid tiden för det första världskriget. I sin ungdom hade Mussolini trott på folket som politisk kraft, en romantiskt föreställning. Men det var fel, insåg han med tiden. Snarare var folket ”ett blint instrument för en högre politisk vilja”. Mussolini bestämde sig för att bli denna vilja.

Det har gått lite drygt 100 år sedan Benito Mussolini klev in i rollen som ”il Duce”, ledaren. En annan tid, kan man tycka. Men högerpopulism är sorgligt högaktuell igen.

”Fascismen skapades inte, som det har påståtts, för att svara mot en ökad svaghet i det italienska samhället under 1918-1919; utan tvärtom för att utöka denna svaghet, och exploatera den fullt ut” skriver Maurizio Serra. Det är ju likadant idag. Högerpopulismen skränar om samhällskollaps och gör det svårare för arbetskraftsinvandrare när arbetsgivarna ropar efter folk. Donald Trump skapar sig politiskt handlingsutrymme genom att lajva nationellt undantagstillstånd. Viktor Orbán har orsakat svårartad braindrain i Ungern och skyller på ”globalisten” George Soros.

Men ingenting av det där är nytt. Benito Mussolini var premiärminister så pass länge, drygt 20 år, att han hann med att pröva de flesta knep i den fascistiska manualen.

Hos varje diktator innebär till och med det mest blodtörstiga maktutövande en subtil balans mellan förmågan att lugna, vilket är källan till diktatorns popularitet, och att skrämma, som ger upphov till hans auktoritet. Mussolini balanserade länge bägge delar på ett mästerligt sätt.

Maurizio Serra har ett vackert språk. Hans utblick, från Frankrike och Italien, är frisk för den som är matad med anglo-amerikanska perspektiv. Hans bok är delvis tematiskt indelad: ”Mussolinis nästående”, ”Mussolinis kvinnor”, ”Mussolinis Gud?” Men boken har också en tydlig kronologi, från början till slut. Och slutet är långt för denna diktators del. Hela tredje och sista delen av boken handlar om Mussolinis fall.

Kanske hade det varit annorlunda om il Duce hade gjort som Spaniens Francisco Franco, förklarat sitt land neutralt. Men det hade ställt honom i dålig dager.

Den taktiske mästaren visste faktiskt inte längre hur han skulle navigera mellan två lösningar där den ena var värre än den andra: antingen neutralitet, där han riskerade att framstå som feg och tvingas släppa sina erövringar, eller att gå in i kriget som Hitlers ”andre man” och riskera att förlora allt.

Narcissistiska politiker vill inte framstå som räddhågsna losers, så Mussolini beslutade att kasta in Italien i andra världskriget. När tyskarna signalerade att de vill erövra Frankrike och Storbritannien själva, öppnade Mussolini ett parallellt krig i Libyen och Grekland.
Det gick dåligt från och med då, knappt några framgångar alls på någon front. Överallt fick Hitlers soldater komma till undsättning. Därifrån var det nedförsbacke för il Duce.

Similar Posts:

• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”
• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Jag är inte rasist men …
• A dictator in love
• Actually, it’s about ethics in journalism

En annan minst lika viktig fråga lyfter den norska professorn Tormod Heier på DN Debatt (16/6). Han menar att 75 års erfarenhet av Natomedlemskap har lärt vårt grannland betydelsen av att upprätthålla ett eget handlingsutrymme gentemot ryssen, något man skaffar sig genom att förneka det allierade USA alltför stor bestämmanderätt på norsk mark. Återstår att se hur väl svenska politiker lyckas navigera i denna nya sköna värld av storpolitik.

Ibland hävdas det att vi sedan andra världskriget lever i ett tillstånd av ”Pax Americana”. Med ”vi” avses då Västeuropa och USA:s övriga allierade. Andra delar av världen har knappast präglats av fred. De svenska USA-forskarna Frida Stranne och Trita Parsi har skrivit en bok tillsammans som fokuserar på Förenta staterna som aktör i den globala säkerhetspolitiken. Det är en kritisk bok och det är vällovligt. Mycket fokus i medierna ligger sedan länge på ryska aggressioner och kinesiskt vapenskrammel, men vi behöver se lika krasst på amerikansk politik, när den försämrar förutsättningarna för det vi egentligen vill ha: fred.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens undergång stod USA ensamt kvar som supermakt. I det läget hade landets ledning kunnat välja nedrustning, diplomati och fredsbevarande politik, resonerar författarduon Stranne/Parsi. Men i stället fortsatte amerikanerna på den inslagna vägen som det kalla kriget hade stakat ut. President George Bush den äldre valde att strunta i FN när han svarade på Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990 (Operation Desert Storm). I och med de fullskaliga attackerna på Afghanistan 2001 (Operation Enduring Freedom) och Irak 2003 (Operation Iraqi Freedom), skapade USA enväldigt en ny uppsättning regler som även ryska och kinesiska statschefer kunde välja att följa, argumenterar Stranne/Parsi. Följden blev mindre trygghet. Nu har vi ett storkrig i Europa och upprustning till tänderna på alla håll och kanter.

Boken gör en förtjänstfull genomgång av tongivande konflikter sedan andra världskriget. Ibland spåras USA:s inblandning baklänges. Exempelvis Gulfkriget 1991, som hänger ihop med Iran-Irakkriget, som i sin tur är kopplat till den islamistiska revolutionen i Iran som har sin grund, bland annat, i den CIA-understödda kuppen mot en demokratiskt vald president 1953. Bara ett av många exempel. Korea, Vietnam och Chile är andra.

Vita husets presidentadministrationer kommer och går. Men det militärindustriella komplexet består liksom behovet av stabila oljepriser och den amerikanska föreställningen att man kan, och bör, exportera ”frihet” och ”demokrati” till andra länder. Men vid det här laget borde det stå klart för alla att frihet är ett komplicerat begrepp samt att inget folk kan pådyvlas demokrati utifrån. Kanske hade det varit bättre om USA hade exporterat fred i stället, i betydelsen avsaknad av krig?

Priset med vilket den amerikanska dominansen har tillkommit och de överträdelser mot just internationella liberala rättsprinciper och normer man gjort sig skyldig till längs vägen och som vi visat olika exempel på, försvagar inte minst demokratins position och trovärdighet och därmed västvärldens möjligheter att arbeta för att stärka den i framtiden.

Stranne/Parsi koncentrerar sig i denna bok helhjärtat på USA och dess brister utan att gå in särskilt mycket på Rysslands, eller för den delen Kinas roll i diverse konflikter. De försöker förebygga kritik genom att hävda att det är fullt möjligt att skriva likartade böcker om Ryssland utan att nämna USA. Det kan de ha rätt i. Samtidigt förekommer det knappast några storpolitiska skeenden utan att världens mäktigaste stater alla har ett finger med i spelet.

Den strama faktaredovisningen räddar dock författarduon, allt som oftast, från att fastna i någon slags teori om att alla alltid är lika goda kålsupare. Det enda faktafelet jag noterar gäller den arabiska våren. Författarna påstår att Ryssland skulle ha känt sig så lurat av USA vid de av FN godkända Natoattackerna mot Khadaffiregimen att det senare vägrade att gå med på FN-resolutioner om ingripanden mot Assadregimen i inbördeskrigets Syrien. Det tror jag är fel. Kreml är gammal allierad med Assadklanen och har en viktig marinbas i Tartus. Putin skulle aldrig ha understött något som helst folkligt uppror i Syrien, alldeles oavsett USA:s agerande mot Khadaffi.

Men det är detaljer. Huvudpoängen håller, att USA är en extremt våldsam supermakt som mår bra av att dess allierade, exempelvis Sverige, försöker mana till avspänning. Man kan faktiskt hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är fullt möjligt att vara kritisk både mot illdåd beslutade i Kreml och Vita huset.

Similar Posts:

• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Det bortglömda krigets fasor
• Kampen om Ukrainas framtid
• Mastigt om finsk fascism
• Röd tråd genom en oroande samtid

Det har visat sig vara en bra mylla för partier som satsar på splittring. De gör sitt bästa för att ställa ”vanligt folk” mot ”etablissemanget” eller den etniska majoriteten mot minoriteter. Och så pekar de ut främlingarna som fienden förstås. Allt ont kommer utifrån: ”stäng gränsen!” De låtsas att svåra problem kan ha enkla lösningar.

Vi kallar dessa partier populistiska. Många av oss ser med växande oro på populismen som ett hot mot demokratin och mot samhället som sådant. Därför framstår Lars Anells Politikens vanmakt. Och varför populismen inte är problemet. som en överraskande titel. Det visar sig att Lars Anell först och främst lutar sig mot den väletablerade vänsterhållningen att populismen vinner mark för att nyliberalismen och därmed ojämlikheten breder ut sig.

Alla kollektiva krafter, framför allt fackföreningar, som tidigare balanserade kapitalismen har försvagats. Väljarna är i högre grad individualister vilket minskar möjligheter att bjuda kollektivt och organiserat motstånd mot marknadskrafterna. Både arbetar- och medelklass kommer i stor utsträckning att förlora den trygga sysselsättning som är en förutsättning för att de ska förbli köpstarka konsumenter.

Men verkligheten tycks mer komplicerad och motsägelsefull. Populisternas väljarskaror säger sig vara emot ”eliten” men backar ändå upp de allra rikaste. Hänförelsen inför näringslivstoppen Leif Östlings ”vad får jag för pengarna?” eller framröstandet av en överklasskille som Donald Trump är bara två exempel. Att Sverige har en statsminister som gått den långa vägen är det knappast någon Sverigedemokrat som ser. I stället kallas Stefan Löfven hånfullt för ”svetsarn”.

Lars Anell gör en del tveksamma påståenden som han inte belägger. Så hävdar han till exempel att Sverigedemokraterna ”har starkt stöd bland småföretagare och mycket rika personer”. Han hävdar att populister håller vad de lovar och ”i stort sett” står för vad de säger. Märkligt, om man betänker att det toppstyrda partiet Sverigedemokraterna, utan någon som helst intern debatt, gjort en helomvändning gällande svenskt medlemskap i EU och Nato.

Men Lars Anell är även skeptisk till begreppet populism som sådant, främst av taktiska skäl. Med ett sådant ord riskerar man att ytterligare alienera stora väljargrupper. Definitionen av populism är så pass otydlig, hävdar han, att det är tveksamt om det finns någon nytta med begreppet. Men i nästa andetag slår Lars Anell fast att auktoritära populister måste motarbetas eftersom de undergräver demokratins strukturer – medier, domstolar, förenings- och yttrandefrihet.

Ännu en svaghet är att Lars Anell pratar om Europa och Förenta Staterna samtidigt och huller om buller, fastän förutsättningarna är så olika. Hans text är tämligen ostrukturerad, vilket kan vara okej, men eftersom den strösslas med illa byggda meningar är det ofta svårt att hänga med. Så här kan det se ut:

I Västeuropa kommer demokratins bröstvärn att hålla men den kommer att tömmas på innehåll och, framför allt, tappa sin förmåga att leverera resultat.

Ett bröstvärn kan väl inte ha ett innehåll? Och om det är demokratin som kommer att tömmas så är den väl ingen demokrati mer? Vidare:

Det är oundvikligt att detta leder till att färre finner anledning att rösta i allmänna val. Vi vet att äldre, välbärgade och välutbildade röstar i större utsträckning än mindre bemedlade med färre timmar i skolbänken. Traditionella demokratiska väljare i Förenta staterna deltar sålunda klart mer sällan än republikaner.

Var vi inte i Västeuropa, så varför växla till Förenta staterna? Och om välutbildade röstar i större utsträckning, borde inte valdeltagandet stiga i och med att utbildningsnivån ökar? Dessutom: har inte senare års populism mobiliserat såväl soffliggare som motkrafter till ett växande valdeltagande?

Texten lämnades till tryck i februari, långt innan presidentvalet i USA som slog nytt rekord i valdeltagande. Den är även skriven innan pandemin hade drabbat oss med full kraft. Covid-19 är till skillnad från ”hotet mot julen” eller ”islamiseringen av Sverige” en verklig kris som kräver verkligt politisk ledarskap. I det läget finns det en andel väljare, kanske tre-fyra procentenheter, som vaknar till ur sina villfarelser och återvänder till riktiga, ansvarstagande partier.

Skillnaden på några få procentenheter är väsentlig, i stället för att en femtedel av den svenska väljarkåren röstar på Sverigedemokraterna, kanske skadan kan begränsas till att ”endast” en sjättedel gör det.

Nej, jag finner inte Lars Anells iakttagelser tillräckligt skarpa eller underbyggda för att köpa påståendet att populismen inte är problemet.

Similar Posts:

• Populismen – fem kännetecken
• Allt åt alla?
• Döden DÖ
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form

Hur förhandlade vi? Med flera mindre värdefulla filmisar kunde man kanske byta till sig en enda mer åtråvärd. Eventuellt var det också så att någon avstod något av sitt lördagsgodis för att få det den ville ha.

Effektivt köpslående fordrade viss transparens. Vem ägde vad och vilka filmisar var ”ute på marknaden”. Jag tillät andra att se mina filmisar. Och i gengäld kunde jag bläddra igenom deras samlingar, under noggrann uppsikt, förstås. Jag visste att Per just hade bytt till sig Zeb Macahan från Malin som samlade på filmisar med hästtema. Hur skulle nu jag, med ett Vilda västern-intresse, närma mig Per? Var det läge att vara öppen med sitt intresse här och nu, eller gjorde man bäst i att vänta till en annan dag då färre församlade kanske konkurrerade om Zeb?

I andra sammanhang, hemma, kunde jag kanske hota mig till en förhandlingslösning. Min lillebror skulle inte få vara med och leka om inte jag fick det eller det. Metoden funkade då, men är inget jag skulle våga – eller vilja – tillämpa i dag.

Alla är vi förhandlare. Inte bara vid köpslående, lönesamtal eller i konflikter, nej hela livet – också privatlivet – består av en lång räcka förhandlingar. Den ena mer lyckad än den andra.

Tänker du att förhandlingen är en tävling med en vinnare och en förlorare? Det är en vanlig tankefigur. Det är lätt att tro att man måste inta en ståndpunkt och sedan hålla fast vid den till varje pris. Eller så försöker man vara listig och bjuder 250 kronor för något som man egentligen är beredd att betala 500 för. Kanske innebär prutandet ett möte på halva vägen, är den illa dolda (listiga) baktanken.

Så här håller det på och det är lite rysk roulette om den enskilda förhandlingen lyckas eller havererar. Ofta reduceras förhandlingen till en viljornas kamp som går i baklås. Många lär sig att hata förhandlingar. Konflikträdslan gör att de helst försöker slippa undan.

Men man kan förbättra sin förmåga att förhandla. Vägen till Ja är en handfast guide till något som kommit att kallas principstyrd förhandling. Här handlar det om att skilja människor och problem åt; att fokusera på intressen i stället för ståndpunkter och att försöka träffa ömsesidigt tillfredställande överenskommelser.

Med exempel från såväl privat- och yrkeslivet som den internationella diplomatin ledsagas läsaren igenom metoder som syftar till att luckra upp låsta lägen. Man ska sträva efter att förstå motpartens egentliga intressen, de som döljer sig bakom de hårt formulerade ståndpunkterna.

I Camp David enades Egyptens president Sadat och Israels premiärminister Begin om en plan som innebar att Sinai skulle återlämnas helt till Egypten, samtidigt som Israels behov av säkerhet skulle tillgodoses genom demilitarisering av stora områden. Den egyptiska flaggan fick hissas över hela Sinaihalvön, men egyptiska stridsvagnar fick inte finnas i närheten av Israel.

I många situationer är den relation inom vilken förhandlingen bedrivs viktigare än det enskilda förhandlingsresultatet. Tänk dig grannar i ett villaområde eller två länder med gemensam gräns. Då bör man gå fram varligt i den enskilda situationen och aldrig tappa bort omsorgen om relationens fortsättning. Man bör se om det går att hitta lösningar på gemensamma behov.

I de flesta förhandlingar finns det fyra stora hinder som ställer sig i vägen för utformandet av en hel uppsjö av olika lösningar: (1) förhastade omdömen (2) sökandet efter den enda rätta lösningen (3) tron att kakans storlek är given och (4) inställningen att ”det är deras sak att lösa sina problem”.

Boken tar upp metoder som praktiskt kan tillämpas för att ”göra kakan större” så att den lättare går att dela på ett sätt som båda parter långsiktigt accepterar och tjänar på. Den tipsar också om hur man hanterar en motpart som ljuger, hotar eller utpressar.

Med ledigt språk, pedagogiskt upplägg och bra exempel är Vägen till ja verkligen en bok för var och en som vill utveckla sin förhandlarkonst. Den som oftast väljer att vika ner sig i förhandlingar, kan i den här boken finna inspiration att kanske göra annorlunda nästa gång. Och på sikt kan nog många lära sig att tycka förhandling är något roligt, det möjligas konst.

Jag minns inte hur det gick till, men Zeb Macahan finns sedan över 40 år i min filmissamling, såg jag när jag nyligen gick igenom en låda i källaren. På något sätt hittade jag alltså rätt tidpunkt för en förhandling och förmådde Per att byta bort detta åtråvärda samlarobjekt.

Similar Posts:

• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Inte mitt felÂ…
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Better the devil you know
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel

En roman som har med Stalin som karaktär och google maps i källhänvisningarna kommer inte att slösa tid få att fokusera på blomstrande lyrik, men Berghäll lyckas ändå just tack vare sitt karga och knäppa språk skapa poesi. Berghälls karaktärer öppnar munnen och säger repliker i stil med ”Jag, liksom alla kommunister, ställer mig bakom mina ledare för en väpnad kamp för att göra landet kommunistiskt!”. Ett nyskapande grepp att låta alla karaktärer spelas av robotar, så som man föreställde sig robotar på 60-talet. Jag roar mig med att läsa dialogen högt med blygsamma försök till karaktärernas brytning (finsk, rysk, amerikansk) och underligt nog får meningsbyggnaden alla repliker att framstå som italienska.

Bisarrt nog beskrivs ingen av karaktärernas utseende. Man kan projicera exakt vem som helst i vilken roll som helst. Undantag är agenten CP, som beskrivs som en ”stilig herreman”, och den amerikanskryska spionskan Irina/Erica/Mary som beskrivs som ”attraktiv”. Jag föreställer mig Rolf Lassgård i rollen som Jan Seger. Min misstanke är att Patrik Berghäll föreställer sig sin Jan Seger ungefär som Patrik Berghäll iförd en frack på ett par skidor, eller naken och älskandes en vacker men farlig rysk spion.

Och en sådan farlig rysk spion! Mary/Erica/Irina är ursprungligen en amerikanska i Sovjetskt fångläger. Hon blir inplockad på ett kontor och uppskattad att vara vacker nog att utbildas till ”svala”, en agent med uppdrag att ”förföra” män och få information från dem. Varför man valt att utbilda en amerikanska i ett fångläger snarare än en riktig kommunist framgår inte. Det är inte som att man inte kan skramla fram en annan vacker sjuttonåring ur den ryska folkmassan. Finns det verkligen inte en enda ryska vacker och smart nog för att agera som spioneskort? Men det spelar egentligen ingen roll.

Irina tar uppdraget att posera som journalist för New York Post som rapporterar om finsk inrikespolitik på plats. Om du tror att finsk inrikespolitik är ett hett ämne i New York nu kan man tänka sig att det var nästan ännu mer relevant för den genomsnittlige New York-bon år 1948. Men ska isdrottningen Irina lyckas stå emot Jan Seger, denne man bland män? Hon må vara iskall men han är utbildad av Mannerheim själv, han har en moralisk kompass fastspikad på hjärtat och en lever som måste se ut som en skrikande valnöt. Arenan är krattad.

Man väljer kort sagt inte att läsa boken för den psykologiska intrigen och karaktärsutvecklingen. Man väljer antagligen inte att läsa boken alls. Ett sådant misstag! Läsare, ett sådant misstag att inte läsa denna bok! Tillbringa julen med en ondskefullt skrattande Stalin, passionerat älskande spioner, champagne, lappar från CP, finsk snö och bastande. Jag skulle kunna skriva denna recension för alltid. Låt mig läsa in denna roman på ljudband så ni kan höra hela boken tillsammans med mig! Läs den vid min grav! Riv ut mina ögon och ersätt dem med hopknöcklade sidor från denna bok! Jag vet inte om jag ska ge denna bok en nolla eller en tia, så jag ger den en tvåa som kompromiss.

Similar Posts:

• Rysslands baksida
• Bortglömda
• Ryssen kommer
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Att inte kunna sluta fantisera och planera

Han väckte mycket uppmärksamhet för två år sedan med pamfletten Om tyranni. Där ger han oss 20 lärdomar från 1900-talet som vi inte bör glömma om vi ska kunna slå vakt om demokratin. Ett av råden är att vi ska odla vår egen formuleringskonst, erövra ett eget språk. Detta för att inte falla i fällan att använda de auktoritäras falska vokabulär.

Timothy Snyder lever som han lär. Han har myntat uttrycket ”ofrånkomlighetspolitik” vars främsta credo är att det inte finns några alternativ. Med fog kan man anklaga den gångna perioden av liberal marknadsekonomi för att ha varit så kraftfull på sinnena att en känsla av ofrånkomlighet, och därmed hopplöshet, spred sig.

Sådana stämningar, i kombination med en frustration över tilltagande ojämlikhet, kan utnyttjas av auktoritära typer. Människorna, i alla fall i tillräckligt antal, vänder sig gärna till en stark man om denne bara lovar rätt saker vi rätt tidpunkt.

Timothy Snyder har även konstruerat begreppet ”evighetspolitik”. Ledaren som tillskansar sig makten kan förstås inte lova och lova utan att slutligen bli synad i sömmarna och befunnen lögnaktig. Då behövs myter om ett storslaget – och gemensamt – förflutet samt konstruerade kriser och yttre fiender som ska distrahera och sysselsätta människorna så att de glömmer sina reformkrav.

Det var Ryssland som först nådde fram till evighetspolitiken, och de ryska ledarna skyddade sig själva och sin rikedom genom att exportera den.

Så här börjar Vägen till ofrihet. Det är en undersökning av det tankegods som Putin omgett sig med och metoderna som det postsovjetiska Kreml tillgripit för att stärka sig självt och försvaga andra. Man hade kunnat tänka sig att Rysslands oligarker skulle kunna nöja sig med total kontroll på hemmaplan. Export av naturtillgångar genererar tillräckligt med pengar för att de ska kunna leva i sus och dus. Men problemet är att omvärlden är föränderlig. Evighetspolitik behövs för den maktelit som måste skydda sig mot de idéer från en reforminriktad omvärld som hotar att sprida sig även bland ryssar. Och anfall är bästa försvar.

Därför har Rysslands ledning startat lågintensiva krig i en mängd grannstater, stridigheter som distraherar och åderlåter och aldrig tar slut. ”Krig är fred” löd en av Storebrors paroller i George Orwells 1984 och här är den idén förverkligad. Därför har Rysslands ledning finansierat extrema opinionsbildare och partier i världens öppna demokratier.

Därför har Rysslands ledning strävat efter att etablera och förstora trätoämnen i demokratierna som kan ha en splittrande verkan. Typiskt sett är frågorna migration, islamism, kvinnans ställning och HBTQ-rättigheter. De partier som Kreml valt att gynna är oftast högerextrema med en samhällsomstörtande och separatistisk nationalism på dagordningen.

Alla medel tycks tillåtna i denna kamp. Nazister från en rad länder, även Sverige, har i Ryssland lärt sig strida och spränga bomber, färdigheter de senare använt sig av i sina hemländer. Internet och sociala medier är en annan högintressant arena. Valmyndigheter måste skydda sig mot dataintrång om val ska kunna genomföras. Det måste även tongivande demokratiska partier göra. Annars finns deras känsligaste mejl snart hos Kremls favoritkandidater. Facebook, Twitter och andra aktörer för en ojämn kamp mot dataprogram designade att starta falska konton i rasande fart som delar lögnaktig propaganda.

Timothy Snyder är en välrenommerad historiker. Men här ger han sig i kast med sin samtid. Händelserna har bara några år på nacken, som valet av Donald Trump till president och Rysslands invasion av Krim och andra delar av Ukraina.

Det som ligger nära i tiden är svårt att skildra. Sådant som kan tyckas viktigt nu, kommer kanske att bedömas underordnat av senare generationer. Men eftersom Vägen till ofrihet granskar den yttersta makten i några av världens mäktigaste länder, löper boken knappast risken att avfärdas som irrelevant.

Ett annat problem är att många källor inte finns tillgängliga. Tvärtom är de flesta primära källor i maktens omedelbara närhet tysta som musslor eller beredda att ge vilseledande information. Arkivens sekretess gäller i många år framöver. Timothy Snyder använder öppna källor såsom amerikansk, rysk och västeuropeisk journalistik. Och det är till journalisterna, ”vår tids hjältar”, boken är tillägnad.

Ytterligare en svårighet är hur man navigerar i en vidöppen konflikt. Den som skriver historien om andra världskriget behöver inte tampas med kombattanter som fortfarande strävar efter att ge sin egen förskönade version. Här tillämpar Timothy Snyder sin goda förmåga att använda ett eget språk. Rysslands härskare lägger mycket möda på att framställa landet som en demokrati. Snyder fokuserar bland annat på att landet berövats en princip för succession, en ordning för hur makt oblodigt ska föras över från en part till en annan.

Möjligheterna att bringa ordning i myllret av händelser är kanske den största utmaningen för samtidshistorikern. Timothy Snyder är bra på att tvinna sin röda tråd. Men i det sista kapitlet, det som handlar om Donald Trump märks att händelserna inte bara är nära i tiden, de är också nära författaren såväl kulturellt som geografiskt. Det är det mest myllrande och stökiga av bokens sex kapitel. Men också högintressant. Jag känner att jag får en djupare förståelse för hur allt hänger ihop.

Trumps framryckning mot Ovala rummet gick i tre stadier (…). För det första måste ryssarna förvandla en misslyckad byggmästare till mottagare av deras kapital. För det andra måste denne misslyckade byggmästare framställas i amerikansk tv som en framgångsrik affärsman. För det tredje ingrep Ryssland beslutsamt och med utmärkt resultat till stöd för den fiktiva personen ”den framgångsrike affärsmannen Donald Trump” i presidentvalet 2016.

Allt detta har tidigare serverats mig i korta nyhetsportioner. Nu får jag så att säga hela smörgåsbordet uppdukat. Den framgångsrike affärsmannen Donald Trump är en ren Kremlprodukt, menar Timothy Snyder. Frågan är hur det går i presidentvalet nästa år. Kommer denna skapelse hålla tillräckligt många amerikanska väljare tillräckligt begeistrade ännu en gång? Höjer man blicken syns fler orosmoln vid horisonten. Hur ska EU stå emot Kremls försök att splittra? Hur ska det ryska folket få den demokrati det förtjänar? Och hur säkrar vi våra öppna samhällen från manipulationer?

Similar Posts:

• ”Postsanning är prefascism”
• Kampen om Ukrainas framtid
• Det bortglömda krigets fasor
• Rysslands baksida
• Morgondagens president?

Författaren säger sig ha ett uttryckligt ärende: ”att presentera fakta och forskning som ifrågasätter våra invanda föreställningar om kolonialismen.” Utsugningen av kolonierna är en sådan invand bild. Guldet som fraktades över Atlanten, slavarna som skeppades i andra riktningen, gummit från Kongo som utvanns ur träden. Den som inte arbetade fort nog fick en hand avhuggen. Men Fredrik Segerfeldt visar att varken Portugal, Spanien eller Nederländerna blev rikare under åren som kolonialmakter. I Storbritannien insåg man med tiden att imperiet kostade mer än det smakade.

Med en mängd historiska fakta visar Fredrik Segerfeldt att rasism inte är något specifikt för väst. Inte heller imperialism eller kolonialism. Tvärtom är krig, erövring och förslavning vanliga fenomen, vart man än kommer i världen. Den vite mannen är inte värre än araben, azteken eller mongolen.

Fredrik Segerfeldt har skrivit en lärd och kreativt disponerad bok. Historieintresserade får mycket att sätta tänderna i. Jag tycker om att rön ur klassiska akademiska skrifter eller torra statistiska rapporter blandas med referenser från populärkultur, som exempelvis filmen Lawrence av Arabien eller poplåten Killing an Arab. Fredrik Segerfeldt väver elegant in högt och lågt om vartannat. Det är ofta medryckande läsning.

Men den svaga punkten är premissen att ”våra invanda föreställningar om kolonialismen” skulle vara att endast vita kan vara rasister eller begå brott mot mänskligheten. Är jag för hård om jag påstår att den mest invanda hållningen bland västerlänningar gentemot människorna i resten av världen är nedlåtande självbelåtenhet? Vi tänker att vi har bättre levnadsstandard, mer demokrati och verklig individuell frihet. Okej, tänker en del av oss, visst var det fel att kolonisera och förslava dessa afrikaner, asiater och andra, men det där är historia nu och titta vad de åstadkommit med sin frihet – ingenting annat än korruption, krig och svält! Så ser ”våra invanda föreställningar om kolonialismen” ut, påstår jag. En miljon svenskar röstade inte på Sverigedemokraterna för att de har dåligt samvete för imperialism och slaveri.

När huvudpremissen haltar uppstår problem. Det är svårt att sätta fingret exakt på den ömma punkten. Kanske är det att Fredrik Segerfeldt säger sig vilja utmana en föreställningsvärld men att denna är smalt företrädd hos svenskarna.
Fredrik Segerfeldt skriver att ”den ädle vilden-tanken lever kvar i den anti- och postkoloniala retoriken där, något förenklat, den vite mannen är ond och moraliskt korrumperad medan den svarte eller brune mannen (…) är god och äkta.”

Postkolonial teori avvisar dock västerländsk romantisering av ”orienten”. Det är exempelvis kärnan i portalverket Orientalism av Edward W. Said. Postkolonialisterna framhåller att ättlingarna till de en gång hunsade lydfolken har en egen röst, att de är mer än det som västerländska turister betalar för att få se: ormtjusare, massajer med spjut och andra ädla vildar. Dessa fenomen, där människor betittas som vore de objekt på museum, är en förlängning av kolonialismen, hävdar postkolonialisterna.

Att de europeiska staterna inte tycks ha blivit rika på sina kolonier är knappast bevis för att ingen utsugning förekom. Att rövarnästet är tomt på tjuvgods kan faktiskt bero på att de stulna värdesakerna hamnat i någon annans fickor. Eller att rikedomarna förskingrades till ingen glädje alls. Eller att det stulna i första hand var annat än materiella ting, exempelvis självbestämmande och initiativkraft.

Att vi skulle vara omedvetna om icke-europeiska erövrare och deras folkmord är ett tveksamt påstående även det. De flesta har väl ändå läst om Djingis Khan i skolan? Eller i vart fall hört schlagerlåten?

Jag anar att Fredrik Segerfeldts egentliga ärende är att polemisera med identitetspolitiskt inriktade vänsteraktivister som lutar sig mot postkoloniala teorier. Sådana finns förstås, men deras tankar och åsikter är knappast ”invanda” bland svenskar i allmänhet. Dessa aktivisters ståndpunkter kan man som läsare inte dra några säkra slutsatser om i Den svarte mannens börda. Om min misstanke är riktig borde Fredrik Segerfeldt därför ha skrivit en annan bok. Då hade han behövt ta sig an meningsmotståndarnas bästa argument för att sedan bemöta dessa.

Similar Posts:

• O som i Othello
• Tunn historia, tunt berättat
• Vita kränkta män bakom EU
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Tintin tar våra värderingar till Kongo

Mugabe blev först känd för omvärlden som en hjälte under frihetskampen under den tid då Zimbabwe – eller Sydrhodesia, som det då hette – fortfarande led under en form av kolonialt förtyck, i form av en rasistisk vit minoritetsregim som förtryckte majoritetsbefolkningen i landet. Efter frihetskampens seger 1980 tog Mugabe och hans parti ZANU-PF makten över landet. Med tiden skulle dock Mugabes maktinnehav bli allt mer diktatoriskt, och det är den utvecklingen som Holmqvist här vill skildra.

Boken bygger i hög grad på intervjuer med olika personer, som exempelvis med Mugabes personliga präst, med representanter från den svenska Amnestygrupp som hade kontakt med Mugabe under de år han satt fängslad som politisk fånge av den rhodesiska rastistregimen, och med ett par representanter från olika nutida oppositionsgrupper i Zimbabwe. Det blandas sedan med minnen från Holmqvists egna tidigare resor i landet.

Själva huvudfrågan om hur en diktator skapas gäckar dock hela tiden. Det förekommer att Holmqvist spekulerar kring huruvida Mugabe blev en diktator därför att han (enligt vissas påståenden) var mobbad som barn. Kanske var han det, och kanske påverkade det hans syn på omvärlden. Ett antal andra intervjuer i boken ger tvärtemot intryck av att Mugabe under sin tid som frihetskämpe inte verkar ha haft några vidare diktatoriska tendenser alls, utan att det kanske var något som utvecklades efter maktövertagandet, under tiden på presidentposten. Problemet med den här boken är dock att få av de som Holmqvist intervjuar egentligen känt eller känner Mugabe särskilt väl. Den kanske enda av de intervjuade som verkar vara riktigt nära bekant med honom – hans personliga präst – väljer att undvika att svara på alla frågor om Mugabe som person. Sett ur det perspektivet får man nog säga att den här boken är lite av ett misslyckande.

Men däremot får man sig något annat till livs i den här boken, och det är en ganska lättillgänglig beskrivning av Zimbabwes politiska historia under senare decennier. Det finns förvisso många aspekter på den historien som jag själv kan tycka borde ha belysts mer. En sådan är exempelvis frågan om hur förtrycket av befolkningen i verkligheten såg ut ekonomiskt, politiskt, socialt och kulturellt i Sydrhodesia? Det är en fråga som kan bidra till att förstå djupare varför frihetskampen och grundandet av staten Zimbabwe blev så viktig för så många människor i landet – och därmed hur en människa som Mugabe kunde komma till makten. En annan fråga som kanske hade kunnat behandlas utförligare handlar om i vilken utsträckning de ekonomiska och sociala strukturerna som grundlades under kolonialtiden har förändrats efter Zimbabwes födelse: innebar regimskiftet några vidare förändringar för de breda folklagren? Några av de intervjuade nämner frågor om korruption och hur en liten elit i ZANU-PF lyckats sko sig själva. Det hade kunnat utvecklas vidare för att redogöra djupare för vilka konsekvenserna har blivit för vanligt folk.

Efter nästan fyra decennier vid makten blev så Mugabe till slut avsatt i en militärkupp hösten 2017. Kuppmakarna är dock gamla allierade till Mugabe, så det finns anledning att inte nära alltför höga förhoppningar om att maktskiftet faktiskt kommer innebära reella förbättringar för befolkningen i landet. När det här skrivs har de första valen utlovats, men ännu inte hållits. Framtiden får utvisa vad Mugabes fall kommer att innebära för ett mycket hårt utsatt Zimbabwe.

Similar Posts:

• Liv och död i vardagligt Zimbabwe
• Ännu en lögnare med folkets öra
• Caine Prize till Chikwava
• Ockupationen av Irak
• För säkert om osäkerhet

Det är inte jättelätt att beskriva den ganska brokiga flora av europeiska partier och rörelser som Lodenius skriver om. Allra svårast är det förstås om man ska lyssna till dem själva, som sällan vill kalla sig ”främlingsfientliga” eller ”populister”, eller för den delen ”höger”.

Vad som är ”extremt” varierar förstås från plats till plats och från tid till tid. Hur etablerat måste ett parti bli för att åsikter som tidigare framstått som extrema ska bli vardagliga, mainstream? Där är svängningarna i europeisk historia påtagliga. Fast är ”populism” ett särskilt mycket lättare begrepp egentligen? Var går gränsen mellan populism och demokrati?

Lodenius fångar det inte minst i titeln Vi säger vad du tänker. Det där anspråket på att på något sätt stå närmare folket än alla andra demokratiskt valda partier. Säga sanningen. Slå mot överheten, eliten, etablissemanget, pk-maffian. ”Populistpartier präglas av en starkt antipolitisk hållning”, skriver Lodenius. ”De tenderar att vara fientligt inställda till representativ politik och föreslår ofta olika former av direkt demokrati, som folkomröstningar.” Det finns redan i namnet på den grupp i EU-parlamentet som bland andra SD tillhör: Frihet och direktdemokrati i Europa (EFDD).

Avsnitten om just de olika populistpartiernas samverkan på internationell nivå hör till bokens intressantaste, tycker jag. Det finns ingen självklar grupp för dem alla – somliga är ännu grupplösa – och de har långt ifrån alltid lätt att komma överens. Ibland är det viktigt för hemmaopinionen att ta avstånd från partier som anses mer extrema. Ibland är det kanske snarare kommunikationen och förmågan att foga samman stormaktsvisionerna med varandra som brister.

Också partiernas bakgrunder går förstås isär. Somliga har sina rötter i utpräglade extremistmiljöer, andra i radikal liberalism och skattesänkariver och ytterligare några i djup konservatism. Inte sällan förenas personer och idéer från alla möjliga håll, och det är rätt fascinerande hur det kan gå ihop. Inte minst de norska och danska populistpartiernas historia fångar mig i Vi säger vad du tänker – jag var inte ens medveten om att jag inte kände till särskilt mycket om dem.

I andra delar vet jag inte riktigt varför jag ska läsa ännu en bok om de här partierna. Som författaren själv påpekar finns det mängder. Själv vill hon bland annat vara mer lättillgänglig och det är hon kanske delvis, men boken hade behövt korrekturläsas en vända till, och framför allt verkar dispositionen inte riktigt färdig (ett intryck som stärks av att vissa kapitel saknas i innehållsförteckningen). Helhetsintrycket bli därför bitvis rörigt – ibland tänker jag till och med att det är det för att dölja att vi får veta så lite om stora delar av främst Östeuropa – och lever inte alldeles upp till titelns löfte om en europeisk överblick.

Similar Posts:

• Vita kränkta män bakom EU
• Kampen om Ukrainas framtid
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Eurokrati och postdemokrati
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”