Den senare är en riktig tegelsten, i flera bemärkelser – det är nästan 700 sidor av Europas allra mörkaste historia. Texten är, precis som i Bänkpress och Ökendykarna, indelad i kortare, numrerade avsnitt, så på så vis är den upplagd för att kunna tas in i mindre portioner. Det är nog bra, för Lindqvist väjer inte för något i den våldsamma, avtrubbade, överslätande historia som är vår.

Utrota varenda jävel har en reseskildring som ramberättelse, där Lindqvist tar sig med buss genom Sahara, från Elgoleah (numera El Menia) i Algeriet till Zinder i Niger, med ett antal stopp på vägen. Resan är en ständig kamp mot sanden – i ansiktet, ögonen, att hålla den borta från packningen och framför allt datorn och disketterna (boken är från tidigt 90-tal) – och ännu mer från rädslan. Går man vilse i en sandstorm behöver man inte gå långt för att det ska innebära slutet.

Resan blir dock aldrig mer än ett ramverk, en av flera ledstänger när Lindqvist tar oss med i historiska återblickar kopplade till de olika platserna och tidigare resenärer, och därifrån smidiga hopp till ytterligare andra platser och personer i den europeiska historien i Afrika.

Framför allt får vi följa med på en annan resa med en annan europeisk författare när Lindqvist presenterar den polsk-brittiska författaren Joseph Conrad, med allt från Conrads ursprung, hans tidigaste resor som sjöman, hans längtan efter sammanhang och vänskap. Och hans förfäran över den våldsamma rasism han blev vittne till under sina resor, och hur han skrev Mörkrets hjärta. Boken växer fram i ett sammanhang, som en kommentar i en pågående debatt, där det europeiska våldet nästan (men inte helt) undantagslöst ursäktas, slätas över, motiveras.

”Du vet redan tillräckligt” hävdar Lindqvist. ”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Utrota varenda jävel är späckad med specifika historiska uppgifter som jag inte kände till tidigare, men visst har Lindqvist rätt, att vi även utan hans bok vet tillräckligt.

Utrota varenda jävel visar hur nazismens grymma idéer varken uppstod i ett vacuum eller är en anomali i ett i övrigt fredligt-demokratiskt Europa. Alla nazismens idéer och metoder hade redan utvecklats av européer av olika nationalitet, och mycket hade även beprövats bland människor som rätt konsekvent hänvisades till som ”lägre stående”.

Om Utrota varenda jävel fokuserar på den rasism som europeisk självbild och imperialism vilar på, så skärskådar Nu dog du istället massförstörelsevapnens framväxt. Det krävs återigen en hel del resonerande och mästerligt överslätande hos upphovsmännen, européerna alltså. Det är skrämmande hur smidigt och effektivt det fungerar.

Nu dog du är uppbyggd på ett ovanligt sätt, där läsaren kan följa de (återigen) korta textavsnitten enligt en snitslad bana. På boksidorna följer texterna en kronologisk ordning, men läsaren guidas att ta sig an dem i en annan, tematisk turordning. Det låter kanske invecklat, men fungerar bättre än väntat. Och det känns passande till ett så kaotiskt innehåll som krig och förintelsevapen är.

Både Utrota varenda jävel och Nu dog du är fantastiskt välskrivna. Lindqvist sammanställer en otrolig mängd information men utan att det blir tradigt eller överlastat. Tvärtom lyckas han framställa det på ett engagerande och mänskligt sätt, med hög språkkänsla. Det finns så många skäl att läsa den här boken, men det kan vara nödvändigt att läsa en bit i taget för att orka ta till sig allt.

Nu ska jag ta en paus innan jag tar mig an Raoul Pecks HBO-serie Exterminate All the Brutes, som bland annat är baserad på Lindqvists bok.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Fel premiss får helheten att halta
• Att vidga sina vyer
• Skräcken! Skräcken!

Västerlandets värderingar, vilka är det? Den svartvita originalversionen av Tintin i Kongo ges ut på svenska i år. Kan man sin Tintin vet man att ett antal av äventyren tecknades i svartvitt på 1930-talet för portionsvis publicering i dagspress. Det var först senare som serieskaparen Hergé började teckna sin ikoniske yngling till reporter i fyrfärg för publicering i albumformat. Vid det laget hade Hergé funnit sin form och då valde han att teckna om flera av de tidigaste äventyren.

Svenska läsare mötte Tintin i Kongo 1978 i detta omtecknade, färglagda skick. Jag har alltid undrat hur originalet såg ut. Inte minst eftersom den senare versionen anklagats för en stereotypisk, rasistisk gestaltning av kongoleserna. Hur skulle då inte den första 30-talsversionen te sig? Nu, efter en genomläsning av albumet, kan jag konstatera att skillnaderna är mindre än man kunde tro.

Det är genomgående västerländska värderingar vi ser. Tintin far fram som om han ägde Kongo. Han skjuter storvilt kors och tvärs och lämnar det att ruttna i skogen. Vid ett tillfälle spränger (!) han en noshörning. Han låter sig bli buren i bärstol av ”infödingarna”. Ofrivilligt gestaltar Hergé ganska väl hur belgarna – och övriga västerlänningar – såg på sina rättigheter att utnyttja Afrikas resurser och arbetskraft, trots att de var inkräktare.

Har vi en annorlunda syn i dag? Kongo-Kinshasa är ett av världens rikaste länder när det gäller diamanter, ädla metaller som behövs i batteritillverkning samt koppar. Här finns goda förutsättningar för jordbruk och vattenkraft. Samtidigt lever drygt 70 procent av landets befolkning i extrem fattigdom, enligt Our World in Data. Hur är det möjligt när västerländska kolonisatörer dominerat landet så länge och västerländska företag gör affärer med kongoleserna?

Alf Svensson talar om människovärdet. Dessvärre uttrycker Tintin i Kongo en ringaktning av människovärdet. Genomgående skildras kongoleserna som lata, vidskepliga, lättledda och dumma. De framstår som av naturen undergivna: de är alltid redo att underkasta sig en kolonisatör och utnämna denne till hövding. Vid ett tillfälle gör en grupp pygméer Milou till sin kung! En hund! Om och om igen begår ursprungsbefolkningen komiska misstag i sina försök att härma de överlägsna européerna.

Visuellt är Hergés afrikaner karikatyrer av typen ”blackface”. Det är samma slags stereotypiska återgivning av ett utseende som den judiska kroknäsan i den antisemitiska traditionen.

Såklart förstår jag vad Alf Svensson syftar på när han talar om ”värden som hör västerlandet till”. Han syftar på Jesu budskap och demokrati, på de bra grejerna. Men visst är industriell rovdrift på naturen, hyperkapitalistisk girighet och avhumanisering av främlingar med annan hudfärg också bärande värderingar i vår del av världen? Någon slags sanning om oss bär Tintin i Kongo på, tänker jag.

2012 hade vi en kulturdebatt om rasismen i Tintin. Upprinnelsen var att barnbiblioteket TioTretton på Stockholms Kulturhus övervägde en utrensning. Många trodde att Tintin i Kongo var i skottgluggen, men det albumet hade aldrig funnits på barnbiblioteket TioTretton. Däremot fanns titeln vägg i vägg, på Kulturhusets Serieteket, vars målgrupp är vuxna. Där hade man inga tankar på att plocka bort Tintin.

Debatten byggde alltså på grundläggande faktafel och blev således förvirrad. Jag välkomnar att originalversionen av Tintin i Kongo nu för första gången publiceras på svenska. Den är ett historiskt dokument som visar på ett kapitel i västerlandets mörkare historia – kolonialismen – som vi borde göra upp med. Den är också intressant för den som vill fördjupa sig i utvecklingen av den tecknade serien Tintin. Men jag hoppas att ingen förälder väljer den som läsning för sitt minderåriga barn. Det skulle vara att spä på de tendenser som Alf Svensson på goda grunder förfasar sig över.

Similar Posts:

• En kontroversiell åttioåring
• En angelägen historia
• Ur-Tintin
• Allt vi inte hör och ser
• Skräcken! Skräcken!

Joseph Conrad, polenbördig och född till världen som Teodor Józef Konrad Korzeniowski, växte upp i en adelsfamilj. Hans föräldrar var döda innan han nått tonåren. Han uppfostrades av en farbror och kom senare att fostras av haven han seglade på under både brittisk och fransk flagg. Hans Mörkrets hjärta gavs ut som samlad novell 1902 och bygger i mångt på självupplevda erfarenheter.

Verket har inspirerat många och Ford Coppolas film Apocalypse Now är bara en i raden av filmer som inspirerats av boken. Jag kröp ner i soffan och såg den igen häromdagen – nej men god dag mörkret, min gamle vän. Filmen är så lång att det hann bli både skymning och gryning innan den tog slut. Coppola-versionen av Mörkrets hjärta är en osalig sörja som utspelar sig under Vietnamkriget. Som bekant dör under kriget civila och krigsmän i mängder. Godtyckligt dödande som förströelse. Vad ni kanske inte visste är att det också fanns amerikanska överstar som älskade doften av napalm på morgonkvisten. Överstar som inte drog sig för att offra en halv pluton och några helikoptrar för att få se en världskänd surfare, som bytt ut både shorts och paraplydrink mot uniform och chow, bemästra vågorna.

Förebilden saknar både amerikansk inblandning och shorts – den utspelar sig i Kongo som härjas av fullständigt civiliserade belgiska imperialister som vill åt elfenben oaktat kostnaden i mänskligt lidande. Det skrivs aldrig rakt ut, men idag är det vedertaget att det är Kongo och Belgien som utgör skådeplatserna. Mördandet, girigheten och hänsynslösheten är som ni vet inte bundna till vare sig tid eller rum och frånvaron av definierade platser gör boken allmängiltig.

Hembiträdet på Junibacken, Alma, konstaterar uppgivet när hon tvättar nere vid vattnet, att det är onaturligt varmt och att det är som att ligga och skölja tvätt vid Nilen i ”egypti land”. Hade hon haft minsta erfarenhet av Kongo hade hon kanske uttryckt sig annorlunda. Mörkrets hjärta utspelar sig några år innan hon offrade sin rygg nere på bryggan. Kung Leopold II var en sjuk jävel och tycks ha sett Kongo som både lekstuga och slakthus. Detta faktum både möjlig- och utgör bokens mörka och olycksbådande underton.

Boken har en berättarröst som besitter överblicken och förmedlar skeendenas gång, men det är Charlie Marlow som inför ett litet sällskap berättar sin historia om resan uppför floden.

Genom vissa kontakter hade han anförtrotts att föra en liten vattenfarkost uppför floden och man kan inte annat än sluta sig till att det inte är ett helt dåligt val av kapten. Marlow konstaterar vid ett tillfälle att den kapten som låter sjö- eller flodbotten så lite som rispa båtens underrede begått ”sjömannens mest oförlåtliga synd”. Vattenfarkosten hade i sig en intressant historia. Båtens tidigare danske kapten visade sig nämligen ha blivit ihjälslagen till följd av ett litet missförstånd kring ett par höns. Som bekant kan fjäderfän bringa fram det sämsta hos oss.

Marlow är utan att skriva mer om saken en storartad berättare. Conrad låter genom honom förmedla en förtätad stämning jag sällan stöter på i litteraturen, eller för den delen annorstädes. Det är obehagligt, mystiskt och djävulskt spännande. Boken gjorde så djupt intryck på mig att jag drog mig för att påbörja andra böcker med övertygelsen att jag bara skulle bli besviken.

Lika säkert som att vi inte kan besöka historien utan våra erfarenheter och ofta förmenta föreställningar, kan man inte recensera en klassiker utan att upprepa vad andra sagt. Jag vet inte säkert besked i saken, men utan att skämmas antar jag att Mörkrets Hjärta är en av 1900-talets mest omtalade och omdebatterade böcker. Rasism, kolonialism och imperialism återkommer om och om igen i vår historia och då ofta tillsammans. Här utgör detta trehövdade monster hjärtat i berättelsen. Boken är rasistisk och det är meningen. Frågan har ofta varit huruvida Conrad själv var rasist. För mig är det ett ständigt återkommande dilemma, det om förhållandet mellan upphovspersonens verk och skaparen själv. Ur en sträng, ambitiös och noggrann recensents perspektiv, som inte hemfaller åt frestelsen att göra ovidkommande utsvävningar, är det inte det som är det centrala. Det är boken som recenseras, därmed basta. Gudskelov är jag knappt en recensent – och vad vore livet utan lite förlustelser, att då och då tillåta sig själv att så att säga skriva under strecket.

Man kan vara rasist i både tanke, tal och handling, men alla tre behöver inte följa på varandra utan undantag. Att uttrycka sig rasistiskt är ingenting annat än just rasistiskt, men orden är för den sakens skull inte nödvändigtvis en manifestation av en genuin åsikt. Djävulen har många advokater. Chinua Achebe är mest känd för sin bok Allt går sönder, men han skrev också mot slutet av 70-talet ett inlägg i diskussionen:An Image of Africa: Racism in Conrad’s Heart of Darkness. Rasismen i Mörkrets hjärta är uttrycklig, men Achebe ansåg att den även var ett uttryck för Conrads ärliga åsikter. Joseph Conrad var kort och gott ”a bloody racist”. Achebes text är ett av de mer välkända bidragen till diskussionen och har både backats upp och bemötts av otaliga mer eller mindre initierade personer. Cedric Watts ‘A Bloody Racist’: About Achebe’s View of Conrad är ett väl genomtänkt och seriöst bemötande. Jag tänker inte återge deras argumentation mer än att konstatera att de inte håller med varandra. För egen del vet jag för lite om Conrad som människa för att inta en trygg ståndpunkt jag kan stå upp för, men jag misstänker att det hos honom fanns mycket jag inte skulle försvara. Ett bekvämt och fegt förhållningssätt som ni ser, men det hindrar mig inte från att dra en tydlig demarkationslinje mellan Conrad och hans bok. Det som återkommer i böcker som överlever tidens idisslande är att de i grund och botten berör läsaren. Boken bär på något allmänmänskligt som påverkar oss så djupt att det inte lämnar oss.

Marlow har en uppgift och en uppgift allena: att för ett belgiskt företags räkning söka upp och föra hem en av deras handelsmän/kolonisatörer. Namnet på denna man är Kurtz. Kurtz är inte direkt vid sunda vätskor. Man kan väl egentligen säga att han fullständigt tappat det, ja, antagligen blivit spritt språngande galen. Det är åtminstone en tolkning av honom. Tack vare (eller på grund av) sin skrupelfrihet har han en förmåga att få fram elfenben ingen kan nå upp till. Han har byggt upp ett eget litet samhälle långt in i landet. Och hans sista ord är klassiska: -The horror! The horror!

Mörkrets hjärta både är och inte är så mycket på samma gång. Motsägelsefull, gåtfull, mångtydig och mångbottnad. Längs utmed floden framträder genom Marlows tankar och introspektion så sakteliga de materiella förhållanden och psykologiska mekanismer som gör att ondskan kan grassera både inom oss och på jorden. Svarta betraktades som underlägsna, knappt ens människor och försök att ”civilisera” dem behövde ju inte innebära att man inte kunde göra stora ekonomiska vinster samtidigt. Den kollektivt upprättade- och hållna västerländska självbilden var (och är fortfarande) förvrängd. I Mörkrets hjärta skärskådas de föreställningar som finns kring dikotomierna kultur-natur, rationalitet-djuriskhet, moral-omoral, ljus-mörker. Det finns inga tydliga skiljelinjer mellan dessa annat än i teorin. Vid tillräckligt gynnsamma eller fruktansvärda förhållanden kan människor begå de mest bestialiska handlingar mot andra. Våra hjärtan kan härbärgera både mörker och ljus. Och framförallt: vår effektivitet att producera kan lika väl användas för att förinta. 1900-talet bär vittne om det.

Historien är fylld av människor som hellre dör än överger sin mänsklighet. Visserligen bevisar det inte att de är omöjliga att bryta ned – de utsattes kanske inte hårt nog – men denna filosofiska fråga är till syvende och sist inte intressant. De har uppvisat en inre styrka vi bör ta till oss. Kurtz föll till föga för strävan efter rikedom och makt och vi lämnas med frågan om han i hjärtat ville det eller inte. Att inte veta är förlåtligt. Att inte vilja veta är avskyvärt. Den enes mörker, den andres ljus.

Similar Posts:

• Något mer än klassiker
• Det okända folkmordet i Kongo
• Vår export av det civiliserande våldet
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Allt vi inte hör och ser

Författaren säger sig ha ett uttryckligt ärende: ”att presentera fakta och forskning som ifrågasätter våra invanda föreställningar om kolonialismen.” Utsugningen av kolonierna är en sådan invand bild. Guldet som fraktades över Atlanten, slavarna som skeppades i andra riktningen, gummit från Kongo som utvanns ur träden. Den som inte arbetade fort nog fick en hand avhuggen. Men Fredrik Segerfeldt visar att varken Portugal, Spanien eller Nederländerna blev rikare under åren som kolonialmakter. I Storbritannien insåg man med tiden att imperiet kostade mer än det smakade.

Med en mängd historiska fakta visar Fredrik Segerfeldt att rasism inte är något specifikt för väst. Inte heller imperialism eller kolonialism. Tvärtom är krig, erövring och förslavning vanliga fenomen, vart man än kommer i världen. Den vite mannen är inte värre än araben, azteken eller mongolen.

Fredrik Segerfeldt har skrivit en lärd och kreativt disponerad bok. Historieintresserade får mycket att sätta tänderna i. Jag tycker om att rön ur klassiska akademiska skrifter eller torra statistiska rapporter blandas med referenser från populärkultur, som exempelvis filmen Lawrence av Arabien eller poplåten Killing an Arab. Fredrik Segerfeldt väver elegant in högt och lågt om vartannat. Det är ofta medryckande läsning.

Men den svaga punkten är premissen att ”våra invanda föreställningar om kolonialismen” skulle vara att endast vita kan vara rasister eller begå brott mot mänskligheten. Är jag för hård om jag påstår att den mest invanda hållningen bland västerlänningar gentemot människorna i resten av världen är nedlåtande självbelåtenhet? Vi tänker att vi har bättre levnadsstandard, mer demokrati och verklig individuell frihet. Okej, tänker en del av oss, visst var det fel att kolonisera och förslava dessa afrikaner, asiater och andra, men det där är historia nu och titta vad de åstadkommit med sin frihet – ingenting annat än korruption, krig och svält! Så ser ”våra invanda föreställningar om kolonialismen” ut, påstår jag. En miljon svenskar röstade inte på Sverigedemokraterna för att de har dåligt samvete för imperialism och slaveri.

När huvudpremissen haltar uppstår problem. Det är svårt att sätta fingret exakt på den ömma punkten. Kanske är det att Fredrik Segerfeldt säger sig vilja utmana en föreställningsvärld men att denna är smalt företrädd hos svenskarna.
Fredrik Segerfeldt skriver att ”den ädle vilden-tanken lever kvar i den anti- och postkoloniala retoriken där, något förenklat, den vite mannen är ond och moraliskt korrumperad medan den svarte eller brune mannen (…) är god och äkta.”

Postkolonial teori avvisar dock västerländsk romantisering av ”orienten”. Det är exempelvis kärnan i portalverket Orientalism av Edward W. Said. Postkolonialisterna framhåller att ättlingarna till de en gång hunsade lydfolken har en egen röst, att de är mer än det som västerländska turister betalar för att få se: ormtjusare, massajer med spjut och andra ädla vildar. Dessa fenomen, där människor betittas som vore de objekt på museum, är en förlängning av kolonialismen, hävdar postkolonialisterna.

Att de europeiska staterna inte tycks ha blivit rika på sina kolonier är knappast bevis för att ingen utsugning förekom. Att rövarnästet är tomt på tjuvgods kan faktiskt bero på att de stulna värdesakerna hamnat i någon annans fickor. Eller att rikedomarna förskingrades till ingen glädje alls. Eller att det stulna i första hand var annat än materiella ting, exempelvis självbestämmande och initiativkraft.

Att vi skulle vara omedvetna om icke-europeiska erövrare och deras folkmord är ett tveksamt påstående även det. De flesta har väl ändå läst om Djingis Khan i skolan? Eller i vart fall hört schlagerlåten?

Jag anar att Fredrik Segerfeldts egentliga ärende är att polemisera med identitetspolitiskt inriktade vänsteraktivister som lutar sig mot postkoloniala teorier. Sådana finns förstås, men deras tankar och åsikter är knappast ”invanda” bland svenskar i allmänhet. Dessa aktivisters ståndpunkter kan man som läsare inte dra några säkra slutsatser om i Den svarte mannens börda. Om min misstanke är riktig borde Fredrik Segerfeldt därför ha skrivit en annan bok. Då hade han behövt ta sig an meningsmotståndarnas bästa argument för att sedan bemöta dessa.

Similar Posts:

• O som i Othello
• Tunn historia, tunt berättat
• Vita kränkta män bakom EU
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Tintin tar våra värderingar till Kongo

För ställd inför två dåliga alternativ: att antingen vara dåligt påläst, eller att dra tvivelaktiga slutsatser om den tyska folkmordet på hereofolket i den tyska kolonin i Namibia väljer han i den efterföljande polemiken på DN kulturdebatt mot Jackie Jacubowski det senare alternativet. (Att det hela skulle vara någon slags marknadsföringskampanj enligt gamle Rolling Stones-managern Andrew Loog Oldhams devis, att all publicitet är bra publicitet, är däremot alltför absurd för att verka rimlig.)

Sitt svar bygger han på två irrelevanta teser, att Jacubowski är försvarsadvokat åt Israel och att han själv inte kan anses vara ”historierevisionist av värsta sorten” eftersom hans romanserie ännu inte nått så långt i historien som till trettiotalets nazistövertagande, och en ytterst svag tes. Nämligen den att tyskarna trots allt betedde sig ”bättre” än vad britterna och belgarna gjorde när de efter Berlin-konferensen (sammankallad av tyske rikskanslern Bismarck) delade Afrika mellan sig. Det råder ju inget tvivel om att fler afrikaner dog till följd av belgarnas, och för den delen britternas, kolonialpolitik än av tyskarnas. Men att utifrån den utgångspunkten dra slutsatsen att tyskarna då är ”the good guys” är ju ändå att argumentera på ett ganska märkligt sätt. Med den logiken blir ju de lojalistiska/protestantiska terrorgrupperna ”the good guys” på Nordirland genom att IRA trots allt dödade fler civilpersoner? Bandidos blir ”the good guys” för att Hells Angels är värre (eller möjligen vice versa). Bara för att man är den minst dåliga av alla som deltar i dåligheter blir man ju knappast per automatik en ”good guy”.

Det märkligaste är ändå att Guillou kommer ut och provocerar på ämnet kolonialism och gör det på ett sätt där udden varken riktas mot USA, morgontidiningarnas ledarskribenter eller Per Ahlmark utan där den istället riktas mot honom själv. För trots alla hans kontroverser genom åren så har han ju ändå hållit på en konsekvent linje när det gäller synen på imperialismen. En linje som grundats under Vietnamkriget, med ett socialistiskt synsätt på förhållandet mellan förtryckare och de förtryckta som oftast står som synonymt med de rika mot de fattiga. En linje han inte heller, i motsats till en hel del av sina gamla vänner från 68-vänstern, någonsin avvikit från. Därför är det märkligt att han på ålderns höst nu fått någon slags, om än motvillig, beundran för den tyska kolonialismen. Härigenom blir jag inte heller särskilt lockad att läsa hans trilogi om nittonhundratalet, detta trotts att jag sammantaget läst många tusen sidor av författaren. Nej istället för att läsa Brobyggarna lånar jag det enda biblioteksexemplaret i Stockholm av hans fyrtio år gamla debut Om kriget kommer (1971), en bok jag länge tänkt läsa och som nu plötsligt fått något av en ny aktualitet.

Om kriget kommer är en ”dokumentär roman” om hur ett krig mellan Sveriges krigsmakt, som då var en av världens starkaste, och de koloniala reststaterna Sydafrika, Sydrodhesia och Portugal (kolonier i Angola och Mocambique) skulle kunna te sig. Det är en roman fylld av militärtekniska detaljer och en utförlig genomgång av de motståndsrörelser/gerillagrupper verksamma i området. Men framförallt för den en diskussion om hur Sverige med sitt då socialkapitalistiska samhälle borde agera inför de odiskutabla orättvisorna under apartheid/kolonialismen i sjuttiotalets södra Afrika. För läsaren blir givetvis den övergripande frågan hur den debuterande Guillou skulle bemöta en framgångsrik, förmögen sextioplus storviltsjägare som på ett litteraturprogram lyfter fram de tyska kolonisatörerna som ”the good guys”.

Similar Posts:

• Fel premiss får helheten att halta
• Imperiet under attack
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Ordet Europa betyder mörker
• Skräcken! Skräcken!

Utan tvekan kontroversiellt. I en tid när exempelvis postkoloniala teorier har fått allt större betydelse i många akademiska kretsar valde Ferguson att gå emot strömmen. Det var således bara en tidsfråga innan kritiken skulle infinna sig.

En av Fergusons kritiker är John Newsinger, och i den här boken går han till generalangrepp mot Fergusons glorifiering av det brittiska imperiet. Ferguson skriver nostalgiskt om sin egen uppväxt i Kenya, menar Newsinger, utan att med ett enda ord nämna att han växer upp under en period av extremt våldsamt förtryck av den afrikanska befolkningen i kolonin, under det så kallade Mau-Mau-upproret. En så blind historieskrivning kan man inte ta på allvar, menar Newsinger, och hoppas därför att hans bok kan fungera som ett ”motmedel”.

Newsinger skildrar i princip samma tidsperiod som Ferguson – men det är en radikalt annorlunda historia som berättas. Imperiets skugga är fokuserad på det brittiska imperiets oerhört smutsiga baksida: våldet, förtrycket, den brutala repressionen mot oliktänkande och självständighetsivrare. Imperiets lag och ordning byggde nämligen i grunden på tortyr, tvång och våld, hävdar han. Här finns inte plats för den lokala befolkningens åsikter och viljor. Newsinger tar oss med till slavupproren på Jamaica, och via anti-koloniala uppror i Indien, Palestina och Kenya fram till det moderna Storbritanniens imperialistiska allians med USA.

Precis på samma sätt som Ferguson hade en politisk agenda, så har även Newsinger det. Den här boken bör läsas just som ett ”motmedel” mot Ferguson – som ett försök att väga upp en annan, mycket obalanserad, bok. Den liberala kapitalism Ferguson vurmar för – som enligt Adam Smith fungerade som genom en ”osynlig hand” – visar sig i Newsingers skildring bygga på en mycket synlig knytnäve. Andra aspekter av imperialismen – exempelvis investeringar i kolonierna, något som Ferguson själv bedrivit källforskning kring – får ganska liten uppmärksamhet.

Imperiets skugga är en forskningsöversikt som spänner över ett mycket stort fält av historisk forskning kring det brittiska imperiet, allt med tydligt redovisade källor för citat och andra påståenden. I just rollen som översikt, och i synnerhet som ”motmedel” mot en glorifierande historieskrivning liknande Fergusons, är det här en strålande bok.

Similar Posts:

• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Imperiet ur andra perspektiv
• Kolonialismens långa skugga i Melllanöstern
• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• ”The lady’s NOT for turning”

Chomsky är dock långt ifrån ensam, om man ser vad som ges ut på alternativa förlag i USA. Ett exempel på en annan radikal röst är Mike Davis. Till vardags är Davis professor i geografi, med en rad tunga fackböcker bakom sig (några av dem även översatta till svenska).

I den här essäsamlingen skriver Davis mer lättsamt om USA:s politik – både inrikes och utrikes. Essäerna tar upp en rad olika ämnen – allt från orkanen Katrinas härjningar i New Orleans till valfläsk i valdebatter. Essäerna har tidigare publicerats i andra sammanhang – framförallt i olika mindre tidningar och tidskrifter i USA.

Tyvärr får man konstatera att boken hade tjänat på om författaren eller en redaktör hade funderat lite mer på vilka essäer som verkligen förtjänar en återutgivning. Nu känns en hel del av dem inaktuella – framför allt flera essäer som handlar om valdebatter i det förra amerikanska valet. De här essäerna var möjligen intressanta när de publicerades, åtminstone för en amerikansk publik, men har vid det här laget helt klart passerat bäst-före-datumet.

Många andra essäer lyfter dock boken. Det gäller såna essäer där författaren inte bara talar om den dagsaktuella politiken i USA, utan vidgar perspektivet – antingen det är historiskt eller geografiskt. Här kan man läsa riktigt spännande inlägg om allt ifrån amerikansk bilkultur till invandringspolitik eller USA:s kolonisering på Grönland (!). I de essäerna kommer Davis verkligen till sin rätt.

Och vilka är då barbarerna, som titeln anspelar på? Tja, alla som gör motstånd mot det romerska … förlåt, amerikanska imperiet, antar jag. Men paradoxalt nog framgår det aldrig tydligt vilka barbarer som Davis menar egentligen hyllas.

Similar Posts:

• Terrordåden i USA – vems är felet?
• Chomsky och vargen
• Chomsky upprepar sig… igen
• Vår bedrägliga samtid
• Only in America!

Den här boken är inte en biografi i dess vanligaste bemärkelse. Det är alltså inte en bok om Winston Churchills livshistoria. Författaren har istället valt att fokusera på de tre tårtbitarna som utgör bokens undertitel. Churchill var enligt Lukacs en stor visionär, en imponerande statsman och en utomordentlig historiker. Det kan låta enkelt men efter att ha läst boken känns den otvivelaktigt som en hyllning på gränsen till reservationslös.

Boken bygger på den rika litteraturen om huvudpersonen där författaren själv varit bidragande och Lukacs verkar ha en god överblick över bokfloran. Han rör sig vant bland olika uttolkare, både positiva och negativa, innan det hela tiden sammanfattas till något positivt om Churchill. Churchills visioner var avgörande för motståndet mot Hitler när läget var som mest allvarligt i början av kriget. Vidare var hans visioner och statsmannaagerande helt avgörande för hur Europa skulle utformas efter kriget och tack vare honom föll inte mer av Europa under Stalins skugga, menar Lukacs. Inte ett ord om att Churchills visioner med stor sannolikhet innefattade ett djupt rotat rasistiskt tänkande och att han var en imperialist ut i fingerspetsarna.

Avsnittet om huvudpersonen som historiker borde rimligtvis innefatta en del kritik från en fackman som Lukacs men den lyser med sin frånvaro även här. Lukacs hyllar Churchills ickeobjektiva historia som någon sorts tidig postmodernism. Hans många gånger kritiserade historiska publikationer, bland annat biografier om berömda anfäder, får fullgott betyg av professorn. Det är emellertid tveksamt om dessa verk någonsin kommer att bli standarverk inom historisk grundforskning och inte många universitet använder sig av dem i litteraturlistorna, utom då kanske vid Chesnut Hill College. Därmed inte sagt att de helt saknar värde.

Det känns trist med den ensidighet som präglar boken. Till och med i avsnittet om huvudpersonens misstag lyckas Lukacs vända det mesta till Churchills fördel. Det är naturligtvis inte så att jag helt och hållet betvivlar den "store" brittens gärningar men när de presenteras med lapp för ena ögat blir även det andra ögat ansträngt. Den här boken behöver med andra ord kompletteras med ett eller flera ytterligare verk som nyanserar och komplicerar bilden betydligt.

Similar Posts:

• Rätt man på rätt plats
• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Majestix
• EU-historia i lättillgänglig bok
• Hjälteinsats med fatala misstag

Resultatet, som tydligt kan avläsas än idag, fick också proportioner av aldrig tidigare skådat slag. Visst hade egypterna ett välde, Alexander den store var en erövrare av rang och Roms gränser var vidsträckta, men aldrig nådde några av dessa lika långt och djupt som Västeuropas imperialister.

Många forskare har tidigare framhållit de tekniska, naturvetenskapliga och militära förstegen hos européerna, men det räcker inte anser Alfred W. Crosby. Visst spelade teknik och vetenskap en stor roll. Crosby har själv behandlat hur det rationella tänkandet började utvecklas i Västeuropa under medeltiden och hur man i regionen successivt övergick från en kvalitativ tankemodell till en kvantitativ. Ett vetenskapligt lyft var ett faktum. Men utan naturens hjälp hade inte världskartan sett ut som den gör idag, menar Crosby.

De tekniska framstegen och det nya tänkandet i all ära men det var följaktligen naturen själv, i form av bakterier och frön, som bäddade för den europeiska frammarschen. I de områden som i något liknade Europa slogs inhemska delar av floran i många fall ut av aggressiva invandrarväxter. Detsamma gällde faunan. Där förhållandena var extra gynnsamma blev naturen så gott som förbytt och dessa områden kallar Crosby för Neoeuropa. Här fanns enorma möjligheter för expansiva européer. Vete och boskap var exempelvis efterfrågade i hemmaregionen och lätta att etablera i de nyvunna territorierna. Australien, Nord- och Sydamerika och Nya Zeeland är några av de områden som genomgick stora förändringar.

Det var nu inte bara inhemska djur och växter som fick stryka på foten för kolonialisterna. I lika hög grad drabbades människorna. Urinnevånarna var ofta totalt chanslösa gentemot de aggressiva bakterier de tvingades konfrontera. Infödingar dog som flugor och i samtliga neoeuropeiska områden dominerar idag människor med europeiskt ursprung. Ovan nämnda exempel inkluderade.

Crosby tryckte i och med denna bok på knappar som egentligen borde ha tryckts på för länge sedan. Fenomenet med den ekologiska delen av imperialismen hade visserligen redan då varit känt, men ingen hade ännu skrivit något med sådan genomslagskraft som Den ekoligiska imperialismen hade. Med tanke på upplagor och översättningar finns fog för att tala om en bestseller inom facket. Och uppmärksamheten är välförtjänt.

Med övertygande argument och ett pedagogiskt upplägg får man förloppet presenterat på ett utmärkt sätt. Mycket positivt skulle kunna sägas om den här boken, men att författaren lyckats med att skriva en bok som kan attrahera många utan att för den skull göra avkall på trovärdigheten får räcka.

Similar Posts:

• Rationell förklaring till Europas expansion
• Energihistoria i ilfart
• Imperiet under attack
• De stora visionerna möter Amazonas
• Imperiet ur andra perspektiv