Jag är en stor Majakovskij-beundrare så att jag tyckte om boken förundrar mig inte, men det sätt som Torbjörn Säfve genomför bragden att gestalta historien lämnar mig mållös. Han låter Majakovskij själv berätta hela historien och de första hundrasidorna sträckläser jag, utan att knappt andas det finns ingen tvekan jag hör Majakovskijs röst och jag […][...]

Med en vetenskapsmans intresse, en forskares nyfikenhet, ett barns fantasi och ett enkelt språk som är en blandning av både det ena och det andra tar författaren Maja Lundgren med oss till Pompeji, åren före katastrofen. Hon skriver om tiden som var då, men drar sig inte för att dra in jämförelser från vår tid. […][...]

I de historiska romaner som producerats under 1900-talet kan skönjas en utveckling som tenderar att lyfta fokus från själva historiciteten. Detta framkommer bl.a. genom minskad arkaisering av språket, uppenbara analogier med samtiden eller avslöjande, metafiktiva inslag. Utvecklingen har i många fall varit positiv, historien har blivit ett fruktbart redskap för många författare. I fallet Konstantinopel […][...]

Svulstigt, torrt och macho hade nog varit det slutliga omdömet angående Jan Guillous medeltidstrilogi om Arn Magnusson från Aranäs om jag inte läst böckerna utan endast låtit mina förutfattade meningar spela fritt. Detta efter tidigare, mindre goda erfarenheter av möten med Guillous förre hjälte Carl Hamilton (både i bokform och på film). Efter att ha […][...]