Han är en udda ensling men lyckas ändå inleda vänskaper som håller genom år och långa avstånd, trots kommunikationen som tar veckor och månader med brev som hamnar på avvägar – men också imponerande många som når fram.

I fonden pågår det trettioåriga kriget och det är en hård värld som målas upp men för somliga ändå en privilegierad sådan. Med ett rekommendationsbrev från en vän får han en tjänst hos kungen men den blir ganska kortvarig – å andra sidan får han där stifta bekantskap med ett av bröderna Francinis underverk, en kvinna helt av metall men med något nästan mänskligt över sig. Plötsligt finner han en ingång till det han funderar över, kopplingen mellan kropp och själ. Maskinen och människan, automaten och själen.

De pornografiska etsningar som hyrdes ut av en skolkamrat, liksom historier om och besök hos prostituerade, väckte enbart hans intellektuella intresse men ändå blir han oväntat far till en dotter och kärleken och ömheten hon väcker hos honom känner inga gränser, samtidigt som hon blir hans studieobjekt.

Det han kommer fram till tas inte väl emot, i denna brytningstid mellan vetenskapliga framsteg och kyrkans makt, där Galileo Galileis teorier ledde till inkvisitionens domstol. Tänkaren går ännu längre vad gäller att ifrågasätta teser, vilket i förlängningen skakar synen på Gud, och några av hans metoder för att undersöka sina hypoteser är dessutom ljusskygga men han värdesätter kunskap och sanning långt högre än moral.

Någonstans på vägen passerar han gränsen mellan vetenskap och galenskap, som de flesta skulle se den. Hur långt får man egentligen gå för att söka kunskap?

Det är obehagligt och vackert, trovärdigt men samtidigt fantastiskt och mycket tragiskt om en man i en värld som än så länge är för liten för hans föreställningsförmåga.

Similar Posts:

• Spelets fånge
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Fattiga och rika på 1600-talet
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Lite om nästan allt

Det går dåligt för Grand Hôtel. Trots det fina läget och ett synnerligen gott rykte bär det sig inte ekonomiskt och 1901 kommer styrelsen fram till att något radikalt behöver göras: de anlitar Wilhelmina Skogh, som driver framgångsrika hotell i mindre städer, som ny hotellchef. På hotellet i Rättvik arbetar Ottilia Ekman och när hon får höra talas om detta inser hon att det är till Stockholm och detta hotellens hotell hon ska.

De kommande åren görs förändringar och stora investeringar och Wilhelmina får kämpa rejält för sina visioner. Kring sig har hon ett antal mycket lojala och kompetenta medarbetare – och några som inte alls är vare sig det ena eller andra. Hon är en nitisk men rättvis chef som främjar frigörelse från destruktiva relationer och tar tillvara andras begåvning på bästa sätt, men alltid med hotellets bästa som motivering. Hon har också en stöttande man och en väninna, som dock har sina egna problem.

Under närmare tio år får man följa Wilhelmina och Ottilia och deras kvinnliga medarbetare och hur de tar sig fram i ett samhälle som är långt ifrån jämställdhet mellan könen. Rösträtten är ännu långt borta och en make är en kvinnas förmyndare. Men förändringarnas vindar börjar blåsa.

Ibland blir det kanske lite väl svartvitt vad gäller skurkarna, som i samtliga fall är män, men det finns också gott om män som beter sig korrekt och anständigt, även om en del av dem kanske är lite motvilliga till en början. Kvinnorna, liksom de ”goda” männen, får å andra sidan vara ganska nyanserade. De blir sårade och arga, gör misstag och fattar förhastade beslut men för det mesta går det att ställa saker och ting tillrätta. Ibland kanske en aning för enkelt men det kan också behövas som motvikt till de svårare saker som tangeras.

Jämte hotellet är det vänskapen mellan kvinnorna som står i centrum. De ställer upp för varandra och finns där i medgång och motgång. De är olika sinsemellan men har alla hjärtat på rätta stället. Flera gånger får de mig att tänka på kvinnorna i serien om Ellens val, som inleds något senare. Där ligger ett betydligt större fokus på såväl kärlek som kvinnlig frigörelse men vänskapen är det som binder det hela samman.

Wilhelmina Skogh har funnits på riktigt och författaren har fått tillgång till Grand Hôtels arkiv och kring detta har hon vävt sin skildring med flyt och driv. Man vill veta hur det ska gå för de inblandade och för hotellet, även om man i det fallet har ett facit i att det står kvar på sin plats. Små och större mysterier och spänningsmoment hjälper till. Här och där har det smugit sin in små fel, som att det dyker upp en tiokrona, vilket inte fanns på den tiden, men som helhet är det trovärdigt på den nivå det behöver vara det.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• Mer än körsång
• En författare som vet att bygga upp nyfikenhet och förväntan
• Inte ett bröllop att minnas
• Läppstift och livsaptit

Och mor väntar barn igen. Ett svältbarn som tycks äta upp henne ifrån. Ett barn som kanske ska sälla sig till alla syskonen på kyrkogården? Eller till de båda levande, till Stina och Oskar? Fast det blir inte den nye lille lillebrodern som dör. Det blir mor.

Far ser ingen annan råd än att skicka de båda äldsta, tolvåriga Stina och sjuårige Oskar, till faster Märta i Amerika. Prästen hjälper fadern att skriva till fastern, och församlingen samlar till biljetterna. Så får de båda syskonen ge sig iväg. Ensamma. Över havet.

Den har redan kallats en Utvandrarna för barn, Christina Wahldéns mellanåldersroman Över havet. Det är första delen i en serie med namnet Amerikaresan, och en fortsättning behövs, för denna första del lämnar syskonen åtskilda och utsatta i New York. För en vuxen läsare bådar också adressen till faster Märta som Stina memorerat illa: Swede Hollow, Saint Paul, Minnesota.

(Om Swede Hollow inte säger dig någonting, är Ola Larsmos roman med samma titel att varmt rekommendera. Den hör för övrigt till källorna som nämns i slutet av den här boken.)

Över havet är en bitvis tung och hjärtskärande historisk berättelse, inte minst just med moderns död i barnsäng. Delvis är den nog tänkt att ljusas upp av den gullige Oskar, som sjunger så vackert och blir vän med alla djur, fast jag upplever honom som väl idealiserad (småbröderna är ju också sjukt störiga, även om man såklart håller ihop för allt vad man är värd). Bättre tycker jag om Stina och hennes kärlek till språket. Det är som att den smittar både läsaren och själva bokens språk. Med hjälp av Oskars skolbok lär hon sig sätta ihop bokstäverna:

D som i drake.

Staden reser sig framför våra ögon. Den lyfter på sitt huvud och tittar på oss.

B som i bävan. L som i lättnad.

Det blir en farofylld färd över Atlanten, men faror lurar också i det nya landet. Det lömska New York påminner en hel del om Camilla Lagerqvists bokserie för samma åldersgrupp, Amerikaäventyret, även om den utspelar sig ett gäng decennier senare. Det är hemskt roligt att de historiska mellanåldersböckerna tycks ha fått en renässans. Båda författarna har skrivit flera historiska serier, och barns farofyllda resor över Atlanten kan man också ta del av i exempelvis Tara på Titanic, Jag överlevde Titanics undergång 1912 och Connies farliga resa till Amerika, om skeppet Mayflowers resa redan 1620.

Men här kan vi ju inte lämna Stina, ensam i 1870-talets New York. Vidareläsning krävs.

Similar Posts:

• När vi var Dom
• Nygammalt
• Vilda västern med resten
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

I Död mans kvinna får vi återigen träffa de fyra kvinnorna från första boken; Olga, Fredrika, Hildur och Edit. Deras liv i trappuppgångens flätades samman för alltid, trots att de till vardags lever i olika samhällsklasser. Året är nu 1897 och hela Stockholm håller andan, det är dags för den magnifika Stockholmsutställningen. Det är festivalyra på stan.

På väg till festligheterna lyckas Hildur och Fredrika istället snubbla över ännu ett misstänkt dödsfall, Södermalms nya privatdetektiv Pehr Fredrik Molinder (det vill säga Fredrika) får ett alldeles eget (obetalt) fall att lösa. Det är fint att återse huvudkaraktärerna från förra boken, men berättelsen känns mer som en återträff än en deckare. Fallet från Katarinahissen engagerar inte alls på samma sätt som dödsfallet i första boken, och känns mer som ett sidospår än den huvudsakliga handlingen.

Det jag gillar med skönlitteratur är att det går att ta del av en mängd olika (fiktiva) levnadsöden världen över, både i nutid och i historien. Genom att läsa historiska romaner kan läsaren också få mer kunskap om hur förutsättningarna för exempelvis kvinnor i Stockholm faktiskt såg ut kring sekelskiftet. Livet var definitivt ingen dans på rosor, oavsett samhällsklass får kvinnorna stå tillbaka för männens åsikter och nycker.

Katarina Wennstam vill så gärna berätta om dessa kvinnors vardag. Hon vill det så mycket att det stundtals går till överdrift. Istället för att låta berättelsen tala för sig själv tar hon läsaren hårt i handen och pekar på orättvisorna. Dessa förtydliganden stör tempot och hackar upp vad som annars skulle vara en intressant berättelse. Det är synd att hon inte vågar släppa lös läsaren att själv uppleva de orättvisor som Edit, Hildur, Fredrika och Olga och andra kvinnor i Stockholm utsätts för. Det hade gjort läsningen mångt mycket mer intressant.

Död mans kvinna är till stora delar en transportsträcka på vägen mot bok tre och den (förmodade) spännande upplösningen av det som händer i bok ett. Det är först i slutet av boken som berättelsen får ordentlig fart igen och börjar engagera mig som läsare. För förbannad över de orättvisa livsvillkoren, det blir ju även jag.

Similar Posts:

• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Mordmys och historiebildning kring sekelskiftets jultraditioner
• Vasastans egen Kitty Drew
• Om vi inte hade gått så tidigt …
• Incels och influencers

Berättelsen är uppdelad i flera delar. De första delarna är ljusa och skimrande. Karin målar, utvecklas och umgås. Hon blomstrar i de andra konstnärernas sällskap och hennes måleri i mötet med både fiktiva och verkliga konstnärer. Sen kommer Carl, och den himlastormande förälskelsen som skimrar på ett alldeles eget vis. Väninnan Julia kan inte göra annat än att se på när Karin ohjälpligt förlorar sig i kärleken till Carl och offrar sitt eget målande för husfridens skull.

Jag är en fiktiv roman om riktiga personer. Karin Larsson blir mer och mer känd för sitt eget konstnärskap och den roll hon spelat i att skapa bilden av svenskhet. Den här boken kommer troligtvis leda till att ännu fler får upp ögonen för den roll hon spelade i Carl Larssons konstnärskap. Trots att jag vet att boken är fiktiv lyckas Ulrika Ewerman ge mig känslan av att jag var där, jag var på plats när Karin upptäckte kärleken till utomhusmåleri. Jag var på plats när konstnärsvännerna återsamlas på kvällen för att bedöma och berömma de tavlor som skapats under dagen. Jag var på plats när Karin insåg att hennes tavla var bättre än Carls.

Berättelsen rör sig drastiskt från den första delens ljus och framtidshopp till att bli mer och mer ångestfylld. Ewerman skildrar på ett skickligt sätt hur glidningen från egna framtidsplaner till att vara den som står bakom och bredvid kan ha sett ut. Hur Karin, genom att läsa av Carls humör skyddar, stärker och räddar honom från sig själv. Det är smärtsam, men vacker läsning.

Similar Posts:

• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Att ha en längtan i sig
• Fascinerande konstnärsöde
• En vacker biografi om Bruno Liljefors
• En resa i surrealism

En av hennes patienter, Lilo, är särskilt orolig under slutfasen på sin graviditet och värre ska det bli när hon får reda på att hennes granne Rita hittats död i kanalen. Självmord säger de, men Lilo är övertygad om att något inte står rätt till med den förklaringen, och efter ett besök från polisen börjar även Hulda tvivla. Hon lovar Lilo att försöka höra sig för vad som kan ha hänt, men blir mer och mer nyfiken på fallet. Tillslut kan hon inte låta bli att starta sin egna utredning om Ritas död, till den stilige kriminalkommissarien Carl Norths stora förskräckelse. Han är rädd att börja nysta i fallet då han misstänker att det kan finnas kopplingar till hans egen bakgrund.

Första delen av boken läser jag entusiastiskt, det är både spännande och en intressant inblick i Berlins vardags- och nattliv. Hulda, Carl och de andra lever i en brytningstid där en ogift kvinna som Hulda både kan ta sig stora friheter, men ändå blir påpassad av sin hyresvärdinna. Hon kan ge sig ut och dansa på egen hand, men måste smyga in eventuella herrbesök i vindsrummet. Men halvvägs in i boken tappar berättelsen farten, Hulda pendlar mellan att vara en smart person och att helt oförstående försätta sig i farliga situationer.

Beskrivningen av relationen mellan Hulda och Carl får aldrig flyt, författaren lyckas inte fånga den ambivalenta känsla jag tror hon försöker skapa, utan allt känns bara stolpigt. Det hela känns mer osannolikt än laddat och läsaren får ingen egentlig förklaring till deras beteende. Det är synd, då det gör berättelsen mer fragmenterad än den behöver vara. För det är verkligen ett ambitiöst försök till en spänningsroman som rymmer mer än bara ond bråd död. I Kvinnan i kanalen får läsaren får ta del av Berlins historia, fasansfulla berättelser från stadens gamla mentalsjukhus, de ökade klasskillnaderna under mellankrigstiden och en mörk undre värld där kvinnors plats alltid är villkorade på ett eller annat sätt.

Similar Posts:

• Ett omvälvande år i Berlin
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• Platsen omformar dig
• Östergren klår Ibsen

Edna är av annat virke än fadern trots sina unga år. Hon biter ihop och arbetar sig både trött och stark. Sparar sina slantar och kan ge svar på tal. Ett sparkonto får hon ordnat åt sig förutom den plåtask under sängen där hon gömmer sina slantar. Det är också hon som hittar en öde stuga där de flyttar in. Fadern tvekar och gruvar sig men Edna för deras talan med kommunens lantdagsman och bönder. Hon sliter, bökar, gräver och gräftar. Målfärg till huset ordnar hon och mot faderns vilja målar hon stugan röd så hon ser den lysa ”som ett smultron” när hon återvänder hem på kvällen efter dagens möda.

Mot en fond av världshändelser går Ednas dagar. Det är emigrerade föräldrar, den tidens behandling av psykisk sjukdom, tuberkulos, förryskning och första världskriget och unga män som beger sig till Lockstedt i Tyskland för att utbilda sig till jägare. Hon får se havet för första gången när hon gör sällskap med Teodor till Gamlakarleby. Stadens torg får henne att vackla och förundras över allt liv med handel och vandel.

Hon drömmer om ett eget självständigt liv såsom mejerskan Marta lever. Eget hem, arbete och egna pengar. Intrigen kramas åt när det visar sig att kommunstämman vill sälja huset som Edna och hennes far rustat upp åt sig. Fadern Rafael är skyldig pengar. Det hela kan lösa sig genom att Edna börjar pigtjänst hos storbonden Anton. Där får hon vara med om svåra upplevelser och övergrepp men Edna visar sig ha vänner i byn som ställer sig på hennes och faderns sida. Ofta tvivlar hon på sin förmåga och irriteras över faderns vankelmod men hon vågar tänka rätt och handla därefter. Edna får ofta fungera som förälder åt sin egen förälder. Men hon tyr sig också till sina släktingar med jämnåriga Anton, förtrogen och arbetskamrat, och värkbrutna farmodern Tyra som styr och ställer från sängen.

Det finns en tradition av fattiga men livskraftiga flickor. Läsaren kan påminnas om den unga hjältinnan i Martha Sandwall-Bergströms Kulla Gulla-böcker från 1940-50-talet. I den finlandssvenska litteraturen – både äldre och nyare – har Edna systrar i till exempel Sally Salminenss Katrina (1936), Anna Bondestams Vägen till staden (1957) men också i Annika Åmans Lumpänglar (2022) och Ann-Luise Bertells romaner Vänd om min längtan (2016) och Glöm bort din saknad (2022).

Men Ulrika Hansson skriver specifikt om ett halvår i en 14-årings liv och mutar in ett alldeles eget område i norra, svenska Österbotten, i Terjärv. Hon skriver om andelsrörelsen med mejerinäringen som var viktig hela första halvan av 1900-talet i Österbottens byar. Själv med många släktingar aktiva inom den blir jag som läsare imponerad över hur Hansson detaljerat och riktigt beskriver arbetslivet med mjölkhanteringen. Från en svunnen tid när korna, mjölken och fähusen var livsnerven på finländska landsbygden.

Språket är en njutning att läsa. I Ednas omgivning används ett målande talspråk med bilder och uttryck som jag direkt kopplar till människor födda i början av 1900-talet: ”Helvetet blir aldrig fullt” och ”kosacken tar det som sitter löst” eller ”huggormsår”. Ibland används riktigt gamla (dialektala) ord, uttryck såsom ”tasmas bort” (ta eller bli slut) eller ”veseln” (vekling), ”söis” (på så sätt) eller ”slut ti pjas di” (sluta pjåska dig). Enda invändning mot en annars skicklig språkanvändning är att några gånger förekommer ordet ”stress” som inte användes i svenskan i början av 1900-talet utan har lånats in från engelska långt senare.

Nej, det är verkligen inte synd om Edna. Hon är inget offer trots hårda tider. Berättelsen är en fin och uttrycksfull skildring av en stark ung flicka i ett bysamhälle med klasskrankor och orättvisor på 1910-talet. Romanens titel håller hela vägen. Månne Ulrika Hansson fortsätter att skriva om Edna? Flickan som lånar drag av Ulrika Hanssons egen farmor, född 1903. En farmor som författaren aldrig träffat.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• Livets vägar
• Lumpänglarna lever vidare
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Donner versus Donner

Men det är framförallt livet i och runt lasarettet som står i centrum i denna serie, som inleds med Än finns det hopp (2013), för att följas av Livet går vidare (2015), Lätta ditt hjärta (2018) samt Med liv och lust (2024).

Persongalleriet kan till en början tyckas överväldigande. Det innefattar skräcködlor till avdelningsföreståndare, jäktade doktorer, hunsade biträden, fisförnäma doktorinnor, exploaterade barnflickor, hårt arbetande badbiträden, stroppiga överläkare med flera.

Om jag ska nämna ett par favoritkaraktärer vid namn, så är Ella-Kristin Banér och Stina Rudström, som delar rum på elevhemmet, givna. Den rara Ella-Kristin är förlovad med den slätstrukne underläkaren Carl Emilsson, som suktar efter den av polio drabbade skolflickan Ulla. Ella-Kristin drömmer om att få barn (vilket ska visa sig problematiskt), medan den mer tillknäppta Stina ämnar vidareutbilda sig till barnmorska. Hon får något av en chock när det kommer fram att sjukvårdsbiträdet Wilma Borg är hennes biologiska mamma.

Allra mest har jag nog ändå fastnat för den attraktiva, rättframma Nancy Brandh, som är gift med den snåle och lite träige Egon. Han är kirurg och ständigt i tjänst. Nancy har vuxit upp på Södermalm och känner sig som en katt bland hermelinerna i den Ekstadska societeten. Hon finner hemmafrutillvaron enahanda och tar lyckligt chansen när hon erbjuds skriva för Ekstad-Tidningen, de fyra barnen till trots.

Författarens sympati omfattar framförallt kvinnorna. Det är också främst genom deras blickar som vi får erfara sjukvårdens hackordning. En läkare skulle gudförbjude aldrig komma på tanken att fika med ett biträde och vice versa. I matsalen signalerar de vita dukarna på doktorernas bord hög status. Och en sådan sak som att medlemmarna i ”Läkarfruföreningen” gör sig märkvärdiga med anledning av sina mäns yrkesstatus känns idag mest skrattretande.

Med stor inlevelse beskrivs de långa tärande jourpassen, den ständiga personalbristen, arbetsplatsmobbningen samt den evinnerliga oron över att göra misstag, vare sig du är sjuksköterskeelev eller assistentläkare. Men här ryms också arbetsgemenskap, solidaritet, arbetsglädje samt hemliga amorösa förbindelser.

De flesta anställda bor på sjukhusområdet och spisar i personalmatsalen. En pikant detalj är att vi bjuds på redogörelser för vilka maträtter som står på menyn. Uppenbarligen var måltiderna viktiga avbrott i personalens långa arbetsdagar, som ofta var uppdelade i två arbetspass (delade turer). Inte undra på att det på 1950-talet började mullra i sköterskeleden med krav på legitimation, högre lön och bättre villkor överlag.

Förändringens vindar blåser i bok fyra, Med liv och lust, som utspelar sig 1963. För ett par av våra vänner hägrar pensionen. Den blå sjuksköterskeuniformen med hätta börjar kännas omodern och kan – till det gamla gardets förfäran – bytas ut mot enkla vita rockklänningar. Många av biträdena har tagit chansen att förkovra sig med hjälp av en sex-veckors-kurs och kan titulera sig undersköterskor. Polioepidemin är numera ett minne blott, efter att det efterlängtade vaccinet blev tillgängligt 1957. I takt med att lasarettets byråkrati vuxit har också läkarsekreterarnas antal ökat. ”Olycksfall” benämns nuförtiden ”Akuten” och ”Epidemin” ”Infektionskliniken”. Vidare har papporna så smått vågat höja sina röster för att få närvara i förlossningssalen.

Jag upplever att författarens entusiasm för att ta upp allehanda viktiga frågor emellanåt tar överhanden, på bekostnad av gestaltningen. I synnerhet gäller detta för den tredje delen.

Karin Wahlberg har infört mer spänning i Med liv och lust. En pyroman gäckar polisen och skrämmer upp Ekstads invånare samtidigt som en våldtäktsman går lös. Vi får bevittna dramatiska scener på Akuten och i operationssalarna, närvara vid en komplicerad tvillingfödsel med mera. Den fjärde boken skiljer sig också från de tidigare på så vis att författaren – tråkigt nog – förpassat en del av de välbekanta karaktärerna ut i kulisserna. I stället introduceras vi för en lång rad nykomlingar. Ibland får vi knappast mer än ett namn och en yrkestitel. Men framförallt tyngs framställningen av de många – stundtals omständliga – upprepningarna. Detta blir enerverande och tradigt för oss som följt romanserien från start.

Men sammantaget rör det sig om en ambitiös och på det stora hela lyckad – om än i mitt tycke något ojämn – romanserie, som gett mig mycket läsglädje. I synnerhet imponerar den livfulla och vederhäftiga beskrivningen av dåtidens sjukvård. Inte minst berör redogörelsen hur synen på barnavård över tid radikalt förändrats, och hur övertron på professionalism gick överstyr, då föräldrarna utestängdes från vårdavdelningarna.

Av bokslutet drar jag belåtet slutsatsen att en fortsättning vankas. För att citera Karin Wahlberg själv: ”Livet går vidare”. Både i Ekstad – och annorstädes.

Similar Posts:

• Epidemi, efterkrig och kvinnlig frigörelse
• Tvivel och femtiotal i sjukhusmiljö
• Om sorg och omsorg
• Drabbande om vården och ond bråd död
• Trovärdiga läkare och bisarra maffiabossar

Där upptäcker polisen Edgar Stephens några väskor innehållande en kvinnokropp i tre delar. Eftersom tankarna går till trolleritricket med den (skenbart) itusågade damen tar han kontakt med en gammal bekant, trollkarlen Max Mephisto. Edgar och Max tjänstgjorde tillsammans under andra världskriget, i ett förband med uppdrag att lura tyskarna att den skotska kusten var bättre försvarad än den egentligen var genom att skapa falska krigsfordon och fartyg. Illusioner.

Denna lilla styrka, The Magic Men, kastar på olika sätt sin skugga över Edgars och Max efterkrigsår. Det gör också intrigerna kring varietéscenen, där Max uppträder och kan fungera som informell ingång.

I deckarseriens sjätte bok, The Midnight Hour – som såklart är omöjlig att presentera utan att avslöja en del av vad som hänt i de tidigare romanerna – har vi hunnit fram till år 1965. Varietéscenens dagar är räknade, Max är numera en etablerad filmstjärna med glamorös Hollywoodfru och Ed har hunnit få tre barn med sin fru Emma, tidigare en av Brightons första kvinnliga poliser och numera privatdetektiv.

Det där med könsroller började som en av seriens nackdelar. Med sitt fokus på The Magic Men och polisarbete gjorde den historiska miljön, och såklart författarens val, den första boken lite trist enkönad. Kvinnor var reducerade till lättklädda assistenter att i bästa fall sukta efter och försöka rädda, i värsta fall mörda. Möjligen tröttnade Griffiths själv snabbt på detta, och plockade in Emma och Max vuxna (”oäkta”) dotter Ruby.

Därefter har rollistan fyllts på. Den skarpa journalisten Sam är numera Emmas partner som privatutredare, och på polisstationen visar den unga Meg framfötterna. Hon får förstås fortfarande inte köra polisbil eller andra okvinnliga saker, och nu har Griffiths vänt skildringen av kvinnornas begränsningar till en klar fördel. Visst bubblar man av frustration när Meg hela tiden är beroende av att få skjuts (fast hon mycket väl kan köra bil), och jublar när Emma lyckas dumpa minstingen på fadern för omväxlings skull och lösa brott istället. Hon är ju så bra på det.

I The Midnight Hour har den gamle teatermogulen Bert Billington hittats död. Förgiftad, visar det sig, med råttgift. Han hustru, den bedagade varietéstjärnan Verity Malone, blir såklart misstänkt och anlitar därför Emmas och Sams detektivbyrå. En av parets söner antyder faktiskt att det är modern som läst Betty Friedan, fått konstiga (det vill säga feministiska) idéer, och ledsnat på att ta hand om sin sjuklige, ständigt otrogne make.

Samtidigt dyker det upp anspelningar på en föreställning som Billington medverkade i 1949. Där spelade han rollen som Råttkungen. Är det möjligt att orsakerna till mordet finns i det förflutna?

Mellan bok fyra och fem i serien gjorde Griffiths ett hopp i tiden på tio år. Det var ett hopp från en lite nedgången efterkrigsvärld till ett påtagligt modernare 1960-tal, en värld där allt ännu inte helt ställts på ända, men definitivt börjat bubbla. Kvinnor ifrågasatte alltmer sin självklara plats vid spisen, och på stranden i Brighton drabbade ungdomsgrupperna Mods och Rockers samman. Det var också ett hopp i karaktärernas liv som jag först hade lite svårt att förlika mig med. De blev liksom medelålders i ett slag. Lite tröttare, stundtals bittrare.

Nu har jag hunnit komma in i dem igen. Emma har fått ett nytt utlopp för sin begåvning som detektiv – även om det är befängt att hennes och Eds giftermål ska vara en fjäder i hatten för hans karriär och slutet på hennes. Nu vill jag veta hur det ska gå för dem vidare: Vilka nya turer tar Max och Rubys liv? Vilket blir Sams och Emmas nästa fall? Kommer deras intressen att krocka med polisens? Och när ska Meg egentligen få köra polisbil?

Nästa bok i serien ges ut i slutet av oktober.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• De sista kvarlevorna?
• En deckare som lovar mer än den håller
• Människor förrädiska som tidvatten

Scenen i Erika Olofsson Liljedahls senaste roman Paradishamn är således Mölle och tiden ett par intensiva sommarmånader i mitten av 1930-talet. I centrum står två unga kvinnor. Dels hotellägardottern Ester, som är ytlig, viljestark och bortskämd, dels fiskardottern Hilda med missbildat ansikte, läsintresse och skinn på näsan. Därtill figurerar Hotell Grands gäster och personal samt en och annan Möllebo.

Ester saknar den kosmopolitiska atmosfären från förr. Konkurrensen om de nuförtiden mestadels inhemska turisterna är hård, även om det eleganta hotellet uppe på kullen – med sitt torn och sin storslagna grosshandlarveranda – har stamgäster som troget återvänder år efter år.

Hotellets driftiga chef Mor-Karins hälsa sviktar och på sin läkares ordination reser hon iväg för att dricka brunn och vila upp sig i största allmänhet. Hennes dotter Ester har aldrig visat minsta intresse eller fallenhet för hotellets skötsel och det är inte utan onda aningar som modern motvilligt lämnar ifrån sig tyglarna till hotellet.

En oro som inte är utan grund ska det visa sig. Dottern anser hotellet hopplöst gammalmodigt och gästerna sorgligt medelklassiga och är därför fast besluten att modernisera efter eget tycke. Stråkkvartetten får exempelvis stryka på foten till förmån för en jazzorkester. Ester ser också till att plocka bort den dugliga Hilda från serveringen. Eftersom hon tycker illa om hennes kaxiga attityd och stör sig på hennes säregna utseende får Hilda knoga i brygghuset i stället.

Ankomsten av syskonparet Carl och Carolina, som Ester lärt känna i Köpenhamn, ställer allt på ända. Det dröjer inte länge förrän inte bara Ester, utan även Hilda trollbinds av den stilige unge mannen med författaraspirationer och passion för de gamla grekerna. Det grekiska temat färgar av sig på boken i sin helhet. Allt ifrån hotellgästernas lekar och upptåg till språkliga liknelser av typen ”likt sorgerna i Pandoras ask”. Berättarperspektivet skiftar inte bara mellan Hilda och Ester. Likt kören i en grekisk tragedi kommenterar även hotellet händelseförloppet. Det sista ett grepp som känns aningen krystat, kan jag tycka.

Läsarens sympatier ligger helt och fullt hos Hilda, men tack och lov bjuds det inte på något Askungeslut, utan den bildsköne Carl lämnar Mölle. Vad jag däremot inte begriper är varför författaren valt att göra Ester till en sådan ensidigt illvillig person. Låt vara att hon är besviken över att hon snuvats på en sommar i Köpenhamn och nu tar ut sin frustration på alla som kommer i hennes väg. Hilda har Ester haft ett ont öga till ända sedan barndomen; möjligen har hennes svartsjuka triggats av mammans till synes oförklarliga intresse för fiskardottern.

En talangfull berättare är Erika Olofsson Liljedahl utan tvekan, som tillägnat sig konsten att bygga upp nyfikenhet och förväntan hos läsaren. Frågetecknen hopade sig under läsningens gång och jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. Det var knappt att jag kunde slita mig för att äta och rasta hundarna. Visserligen trodde jag mig rätt snart ha klurat ut hur allt ligger till, men det skulle visa sig att jag tänkt fel och att det är författaren som sitter med trumf på hand.

Nu håller jag tummarna för att det kommer en fortsättning. Kanske med Esters kommande äventyr i Berlin i fokus?

Similar Posts:

• Feministisk feelgood med flyt och driv
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Platsen omformar dig
• Teaterroller och livsroller