Den som har en matning uppmanas av Sveriges ornitologiska förening att under den sista helgen i januari notera och räkna vilka fåglar man ser vid sitt fågelbord. Listorna samlas in och sammanställs och ger statistik till Vinterfåglar inpå knuten. Talgoxen är en ständig vinnare. Vinterfåglar samlar 60 av de vanligaste vinterfåglarna baserade på dessa listor och Jonssons egna iakttagelser vid den egna fågelmatningen utanför ateljén på Gotland. De fågelporträtt som ges i Vinterfåglar är alltså av hyggligt vanliga fåglar, och många har nog en egen erfarenhet av dem. Jag uppskattar hur Jonsson ger stort utrymme åt också de väldigt vanlig fåglarna, de som ibland kan upplevas som trista även av oss som uppskattar fåglar:

När jag nu rådbråkar mitt förhållande till tamduvan får jag nästan dåligt samvete. De är trots allt levande fåglar och en del av det urbana och agrara ekosystem där nästan alla av oss ingår. Med lite eftertanke är kanske klippduvan i alla dess framavlade former en av de mest spännande fågelarter som finns, ur ett kulturhistoriskt perspektiv vill säga. Duvor har tillsammans med hönsfåglar och andfåglar funnits i människans närhet under mycket lång tid.

Kanske till följd av det dåliga samvetet får duvorna extra långa genomgångar och ett extra kapitel om den speciella duvgrå färgen. Den så vanliga talgoxen får också ett helt uppslag med olika talgoxindivder från grågula honor till bjärt gula hanar. På så vis gör Vinterfåglar alla fåglar lite mer spännande och jag blir inspirerad att gå ut och titta närmare på talgoxarna i min närhet. För att verkligen SE dem, inte bara notera att de finns där. Men Jonsson sticker inte under stol med att vi trots allt rangordnar de små liven:

För oss som matar regelbundet och skådar ut genom fönstret med stor entusiasm finns det en informell rangordning bland besökarna. Enkelt beskrivet, ju ovanligare desto högra rankade. /…/ Några definitiva rankinglistor finns naturligtvis inte, det ska mer ses som en personlig upplevelse beroende på i vilken landsända och biotop man har sin utfordring. De vanligaste, mest triviala arterna får inga ögonbryn att höjas, de bara finns där. Men varje gång blicken går ut mot matplatsen finns en liten förhoppning om att någon mer ovanlig art ska dyka upp, kanske en gråsiska bland grönsiskorna, eller en steglits. Det behöver inte vara något mycket märkligt, men omväxling förnöjer.

Vinterfåglar är en fröjd för ögat med Jonssons vackra fågelakvareller och en alldeles utsökt formgivning som författaren gjort tillsammans med Annika Lyth. Varje fågel har fått åtminstone ett gediget akvarellporträtt, men här finns också skisser och färgklotter. Här och var dyker en fjäder eller klo upp i marginalen. Det känns kreativt och inspirerande.

De skrivna porträtten är av olika längd och de innehåller både hårda fakta om arten, kulturhistoriska inlägg och personliga anekdoter. Som konstnär diskuterar Jonsson också ofta ingående fåglarnas färgnyanser och hur svåra de kan vara att få fram.

Jag målar inte själv, men jag fotograferar gärna fåglar och känner att jag blir väldigt inspirerad av Jonsson sätt att verkligen se alla fåglar. Även de ganska trista duvorna. Och eftersom han beskriver de fåglar som de flesta av oss har möjlighet att se utan allt för stor ansträngning tror jag att den här boken kan fungera perfekt som inspiration för att få fler att bli intresserade av fåglar.

Och om du tillhör den lyckliga skara som har ett fågelbord utanför köksfönstret, glöm inte att räkna dina gäster sista helgen i januari.

Similar Posts:

• Vackert och rogivande
• Tillbaka till skolbänken
• Kanske är det kråkan…
• Matnyttig guide för fågelskådare
• För vems skull matar vi fåglar?

Fredrik af Klercker har samlat ihop sin erfarenhet (lång) och sina kunskaper (omfattande) om klassisk herrstil i en informativ och snyggt designad bok med många illustrationer och exempel. Boken täcker det mesta inom ämnet, från kostymen till sportkläderna. Historien bakom plaggen nämns i artiklarna och man får massor av tips och trix så att man icke behöva göra bort sig i finare sammanhang. Allt från strumplängd till slipsknutar avhandlas kunnigt och ibland till och med lite roligt. Stilikoner från ”Beau” Brummell till Robert Redford dyker upp som inspiration mellan kapitlen.

Som presentbok eller uppslagsbok för mannen med ett nyvaknat intresse för kläder och stil är den föredömlig och en bra representant för sin genre. Undrar man något om vilken sko man ska ha på sig när, eller var man bör placera monogrammet på sin skjorta finns svaren här. Förutom kläd- och stilhistoria finns ett kapitel om klädvård och ett annat om kroppsvård, lite resetips och herrklubbar ryms också innanför pärmarna.

Det var det positiva, en fin bok inom sitt ämne helt enkelt. Vad finns det då att störa sig på kan man fråga sig.

Tja … Dels att jag inte tycker att den nämvärt skiljer sig från liknande böcker i ämnet, själva grunden i den klassiska herrstilen är ju just att den är klassisk, inte mycket händer (eller ska hända), så har man läst en tidigare bok så vet man redan det mesta. Men böcker finns ju inte alltid i tryck och Stiljournalen är den senaste varianten på svenska. Har man intresset men inte något av de tidigare volymerna som avhandlar ämnet fyller den sin plats i hyllan.

Trots baksidestextens brasklapp, ”Och den som kan klädkoderna kan också med gott självförtroende välja att bryta mot dem!”, kan jag störa mig på den kategoriska tonen och den onödiga formaliteten som alltid är en del av den här sortens guider, punkaren i mig skriker av panik och upprorsanda. Vad är det för fel på svarta t-shirts till exempel (Fredrik tycks ha svårt för svarta kläder överhuvudtaget, undantaget högtidskläder), vad är problemet med bruna skor på kvällen, varför måste shortsen vara så korta?

Att skilja agnarna från vetet och sortera folk i olika fack är en av den klassiska herrstilens huvuduppgifter. Det är en klassmarkör att vara medveten om vissa klädkoder vare sig man sedan väljer att följa eller bryta mot dem. Att fylla garderoben med kläderna Fredrik rekommenderar att man ska ha kostar också en hel del pengar. Var man prioriterar att lägga sina slantar beror inte bara på vad man är intresserad av utan också hur många mynt man faktiskt har att spendera.

Att inte alla behöver en smoking i garderoben är väl självklart. Men faktum kvarstår att vi i vissa sammanhang fortfarande bedöms efter vad vi har på oss för kläder och att alla har inte råd med det som krävs för att accepteras av en del grupper i samhället.

Nåväl, om vi bortser från klassperspektivet och det petimeteraktiga i de mer formella sammanhangen så är boken ett utmärkt julklappstips för dem som inte är födda med min naturliga stilkänsla.

Similar Posts:

• Kläder är så mycket mer än kläder
• Hopp för en modeanalfabet
• Ett parallelluniversum av lekparker
• Kunglig glamour
• Att våga lära sig nytt

Götalands bästa fågellokaler är första delen i en planerad serie på tre böcker. Här behandlas södra Sverige och de kommande delarna kommer att behandla mellersta respektive norra Sverige. Det är en överskådlig och matnyttig guide, rikt illustrerad med Magnus Ullmans fotografier.

Ur ett skånskt perspektiv så ger inte de presenterade fågellokalerna några aha-upplevelser, det är de vanliga fågellokalerna som nog de flesta redan känner till. Min absoluta favoritlokal i Skåne finns inte med men däremot finns kyrkogården jag bor granne med omnämnd, så kanske får jag uppvärdera den lite. Under varje huvudlokal presenteras flera bra observationsplatser och här finns en del nytt att hitta. Den stora behållningen är genomgången av årstiderna och vid vilken tidpunkt respektive lokal är bäst att besöka. Det tillsammans med var man kan förväntas se olika fåglar gör detta till en perfekt guide att ha som utgångspunkt när man planerar sina fågelskådarutflykter.

Varje lokal är försedd med en karta med symboler för allt från bra observationsplatser, fågeltorn och naturtyp till kaféer, kyrkor och ruiner. Allt i allt används 65 olika symboler och då tycker jag att det är fasligt synd att man inte valt att lägga in busshållplatser. Först tänker jag att det är en miss bara, att författaren är så van vid bil att han inte tänkt på det, men så hittar jag det här stycket och blir ännu mer besviken:

Många av lokalerna kan nås per cykel eller med allmänna transportmedel /…/ Men trots allt finns det knappast någon verksamhet där bilen är så lämplig som fågelskådning, eftersom det ofta gäller att ta sig snabbt från en avsides plats till en annan lika otillgänglig plats, och inte sällan vid tidpunkter som över huvud taget inte täcks av allmänna kommunikationer. I många fall är bilen överflödig, men för fågelskådaren är den i allmänhet det överlägsna transportmedlet, och bokens kartor och vägbeskrivningar är därför anpassade till bilburet skådande.

Här tycker jag att man lite missar att hänga med i sin tid och att man alldeles för bestämt hävdar vad fågelskådning är och bör vara. Fågelskådning är en hobby på uppgång som sprider sig till grupper som traditionellt inte har ägnat sig åt fågelskådning och som kanske inte främst sysslar med det för att köra på larm eller snabbast möjligt fylla sin 300-lista. Det finns fågelskådare som inte äger en bil. Jag är en sådan. Och jag vet att det går alldeles utmärkt att ta sig till flera av lokalerna i boken med kollektivtrafik, till Falsterbo skulle jag till och med säga att det är onödigt att ta bil. När man ägnar några septembersoliga timmar åt rovfågelskådning på Skanörs ljung så passerar den gula regionbussen långa stunder oftare än rovfåglarna.

Med det sagt så är guiden värdefull även för oss som inte är bilburna. Med den fina informationen om när de olika lokalerna är lämpligast att besöka blir det lättare att planera sitt besök så att man får ut mesta möjliga av det. Och då blir ju (hyr)bilen egentligen bara ännu oftare onödig och kan sparas till de platser och tillfällen då den verkligen behövs.

Similar Posts:

• Bra introduktion till fågelskådning
• Perfekt balans mellan konst och guidebok
• ”Synd bara att jag inrättat mitt liv så att jag aldrig får uppleva det här”
• Vackert och rogivande
• Intressant men rörigt

Citatet ovan är från Miranda Hobbes ur ett avsnitt av Sex and the city som handlar om hur vi hanterar våra ex. För nog kan man fundera över det faktum att vi kan vara så djupt involverade med en annan människa, att denna människa är vår andra hälft, vårt allt, och när vi sen gör slut är det poff; – hejdå! Ignore! Allt vi får nu är en stel fika om året. Om vi har tur.

När det gäller ex har de flesta erfarenhet av saken. Eller ”Alla har ett ex”, som Nicolas Jacquemot uttrycker det. Och även om många väljer just Mirandas sätt att förhålla sig till saken, där kontakten avbröts ögonblickligen eller åtminstone långsamt tonar ut för att slutligen försvinna helt, så är det inte alltid så okomplicerat. Kanske har du barn med ditt ex? Kanske tycker du alldeles för bra om ditt ex som vän, för att förlora personen? Eller också är exet till besvär för dig, just för att du har svårt att komma över det…

Du och ditt ex tar upp alla tänkbara scenarion du kan stå inför. Svartsjuka ex, klängiga ex, exen du jämför alla andra med, you name it. Upplägget är en vanlig självhjälpsbok med inflikade intervjuer, både med samtalsterapeuter, ”experter” på olika vis, och med vanliga människor och deras erfarenheter. Har du svårt att komma över ditt ex kan du till exempel fylla i listan med bra och dåliga saker, och sen fråga dig: var ditt ex verkligen den rätte för dig? Du säger en sak innan, när allt färgas rosa av att du bara minns det som var bra. Men en sak efter listan, när den påmint dig om det som faktiskt inte fungerade.

Vad är det egentligen som händer när vi förlorar en annan person?
”När vi älskar någon börjar den personen leva i vår hjärna, i våra neuroner. När vi förlorar personen blir vår hjärna förvirrad. Vi väntar oss att personen ska vara där. Därför blir vi deppiga och förlorar glädjen, vi kan till och med känna fysisk smärta när personen är borta. (ur intervju med Malena Ivarsson, sexolog.)

Studier i antropologi gjorda av Helen Fisher, forskare i USA, visar att hjärnan reagerar efter ett uppbrott ungefär på samma sätt som vid drogavvänjning. Beroendecentrum i hjärnan aktiveras av att vi umgås och tänker på den person vi är tillsammans med. När förhållandet tar slut blir belöningssystemet lidande. När man under en studie visade bilder först på okända människor, sedan på exet, uppvisade försökspersonerna samma hjärnaktivitet som en drogberoende visar vid abstinens. Det är alltså fullt förståeligt att veckorna efter ett uppbrott är svåra att ta sig igenom, särskilt om förhållandet inneburit att paret bodde tillsammans eller umgicks intensivt.

Som vanligt när det handlar om självhjälpsböcker och hur människor fungerar tas skillnader mellan män och kvinnor upp. Är det vanligt att män kastar sig in i ett nytt förhållande direkt efter uppbrottet? Är det bara kvinnor som ältar vad som blev fel? Visst påpekas det att det manliga och kvinnliga beteendet inte är utan undantag, men detta är ändå avsnitt som stör mig. ”Mäns och kvinnors hjärnor är väldigt olika”, säger till exempel Malena Ivarsson, och jag vill flyga i taket. Men; andas, andas; säkert är detta avsnitt som hjälper andra med stöd och vägledning.

Om man är homosexuell då? Jacquemot visar genom intervjuer att det ibland kan skilja väldigt mycket på hanteringen av ex när man rör sig i homosexuella kretsar.

Att gayvärlden är liten och att ”alla känner alla” är en vanlig förklaring till varför goda relationer upprätthålls efter att kärleksrelationen tagit slut. Riskerar man att stöta ihop i tid och otid är det jobbigt att vara bittra fiender. (…) En annan förklaring som är återkommande är att homosexuella betraktar sig själva som ”utanför normen”. Frånvaron av traditionella strukturer är tydliga. Definitioner av manligt, kvinnligt, familjer och relationer ser annorlunda ut och många upplever att man har en friare och mindre inrutad syn på relationer. Att bryta med sitt ex ses inte som något självklart, det är inte ”normalt” eller ”naturligt” på samma sätt som det tycks vara bland strejta.

Jacquemot funderar vidare kring om det kan ha att göra med att kvinnor ofta har kvinnliga vänner som sina närmaste, och män har manliga. Generaliseringar förstås, men på samma sätt som de upprörde mig tidigare kan det som sagt ligga något tröstande och vettigt i dem, de gånger de visar sig stämma. Med många alternativ framför dig hittar du slutligen det som passar dig.

Om man har barn tillsammans är det självklart att kontakten med exet måste fungera, åtminstone någorlunda. Har man inte något självklart som binder en till exet, är det kanske snarare en fråga att ställa sig; varför vill jag att det här ska fungera? Jacquemot är väldigt bra på att vrida och vända på frågeställningarna. Det är inga enkla lösningar vi erbjuds, utan en palett av frivillighet med olika ställningstaganden. Betänk att det kan bli ett problem för din nuvarande om du har för bra kontakt med ditt ex, till exempel. Är det då värt det? Och fundera över hur relationen slutade. Kanske är det jobbigare för ditt ex att bli sams, än det är för dig?

Kanske har du svårt att släppa ditt ex för att du känner dig orättvist behandlad? Tanken på hämnd är vanligt förekommande, men något du egentligen främst lider av själv. Visst kan man, som den 59årige mannen, släppa ner 19 möss i brevinkastet hos sin paniskt musrädda exfru. Men hämndkänslor mår egentligen bäst av att komma till uttryck på annat sätt. Skrik av dig, skriver Jacquemot. Gråt, slå på en kudde, gör en piltavla med hjälp av ett foto och kasta pil på ditt ex. Själv har jag både brutalt mördat en hjärtkudde från IKEA, klippt sönder bilder och slagit itu en cd-skiva.

Och många, många gånger önskat just det som Miranda säger. Vi har testat, vi fungerade inte, you need to not exist. Men även om ens ex bor i en annan del av Sverige, eller ens världen, så finns det allt som oftast kvar. Lever och frodas, och det kan hända att du stöter på det. Hur du handskas med saken är upp till dig att bestämma. Låter du minnet av ditt ex styra ditt liv? Är du rädd för ditt ex, eller saknar du fortfarande så mycket att du kreverar? Den här boken kan vara någon att hålla i handen, på vägen till en mer lyckad ex-relation.

Similar Posts:

• Gör det bara!
• V.6 på dagensbok: Vårens böcker anländer!
• Intressant om könsroller – men lär bara övertyga de redan frälsta
• Alternativt äktenskap?
• Är sex en mänsklig rättighet?

I min släkt har rollerna alltid varit strikt uppdelade, på mer eller mindre alla områden. Det finns till och med något som kan likna en yrkesstolthet, där kvinnorna briljerar i köket medan mannen kallas in som räddaren i nöden när det handlar om allt som kräver hammare, borr eller såg. Och så får det förstås vara, om man trivs i det. Men nog undergräver det bilden av den självständiga människan, som lär sig att klara det mesta på egen hand? Jag känner tydligt att den här boken är riktad till såna som jag. Som bekvämt ringer pappa så fort det är nåt, som är livrädd för elektricitet och som gärna köper bilden av sig själv som efterbliven när det gäller ”sånt där praktiskt”. Men behöver det vara så?

I den här boken får du på pedagogiskt sätt lära dig vad som ska göras när det blir stopp i kranen, när du behöver kraftigare upphängning till tavlan än vanlig spik, hur man byter en propp, målar ett linoleumgolv eller slipar en kökskniv. I enkla steg, ungefär som ett recept, och med tydliga varningar för vad man ska tänka på så att man inte riskerar att skada sig. Men behöver man inte vara stark då? Eller lång? Nej. Oftast inte. Det främsta du behöver göra dig av med är det starka motståndet inför att lära dig nåt nytt. Eftersom mannen oftast kan det bättre, av den enkla anledningen att han sedan barnsben uppmuntrats till att lära sig, för att det ju är ”sånt killar gör”. Av samma anledning som du kan reda en sås, kan husmorsknep om hur man enklast rengör en ugn eller är mer effektiv när ni ska städa.

Layouten på boken är otroligt söt. Bilder där författarna poserar som bimbobrudar med verktygen i högsta hugg, ”klantmaja”-rutorna där vanliga misstag listas tillsammans lösningen på dem, skapar en rolig, söt och förlåtande inramning. Vissa avsnitt hoppar jag snabbt och lätt över och funderar över varför de är med. Öppna en champagneflaska, vem fan kan inte det? Fast så inser jag att det också är en sån där typisk ”pappa fixar biffen”-grej. Och att enda anledningen till att jag kan det, är att jag gärna tar med en champagneflaska med på fest, och man lär sig om man övar.

Man lär sig om man övar.

Det här är en utmärkt handbok att ge sin tonåring som flyttar hemifrån, tillsammans med en verktygslåda. Tjej som kille. Själv ska jag snart sätta mig ner med avsnittet ”Städa datorn invändigt”. Och därefter kanske ”Rensa vattenlås”.

Similar Posts:

• En blinkning till fantasin
• Panini och kartoffler mellan bilturerna
• Hur ska man hantera sina ex?
• Nytt om gamla kläder
• Hopp för en modeanalfabet

Jag börjar med att läsa Våga analsex. Sexet som fått så mycket skällsord kastade efter sig, att man liksom gått miste om det faktum att den anala orgasmen är den mest kraftfulla, och faktiskt övervinner både klitorisorgasm, g-punktsorgasm och annan stimuli. En killkompis sa att hans tjej fick orgasm direkt när de hade analsex, vilket gjorde mig väldigt avundsjuk. Själv har jag upplevt dels upphetsningen av det rent djuriska i akten, ”betäckandet”, dels underkastelsen och overklighetskänslan i att vara penetrerad i det ställe där man är van vid att saker forslas ut, inte in … Detaljer som Coralie Trinh Thi förstås tar upp i den här boken.

Men först får sig läsaren en ingående historielektion, med syfte att ta bort de tabun och ”orenlighetskänslor” som finns kring analsex. Historielektionen finns med i inledningen av alla fyra böckerna, Våga analsex, Våga cunnilingus, Våga fellatio och Våga SM, och är för det mesta mycket intressant. Sodomi, som det också kallas, var tidigare ett samlingsnamn för allt sex som inte syftade till befruktning. Det vill säga homosex, oralsex, diverse perversioner, samt i stort sett all sex som skedde innan giftermålet. Fortfarande idag finns det lagar som ger fängelsestraff i vissa delar av världen om man blir påkommen med att utföra dem(!).

Syftet att göra mig mer avslappnad fungerar bra, och ju mer jag läser om knipövningar, eget utforskande, strap-ons, och kikar på bildförslag på olika ställningar, desto mer nyfiken blir jag. Ständigt dyker det upp små citat, där tonen känns igen från diverse diskussioner på nätforum. Rösterna är antingen för eller emot, och resultatet att ha med dem blir både nyfikenhet och en hemvan känsla: om andra känner så här och gör så här, då kan väl fan i mig jag också?

Trinh Thi tar också upp intressanta detaljer jag aldrig tänkt på, som den psykologiska spärren för en man att ta emot analt. Hur mansrollen faktiskt behöver omvandlas i situationen av undergivenhet. Mannen är van att vara den aktive, den som driver på, tränger in. Och nu pratar vi inte bara bögsex; den här boken tar även upp situationen där tjejen tränger in med exempelvis en strap-on i mannens anus. Något som båda behöver övning på, dels för det psykiska, och dels för det fysiska. Juckande är tydligen inte så lätt som det ser ut …

När det gäller bilderna stör jag mig på att det där presumtivt lesbiska paret inte förekommer nånstans. Det känns tråkigt och stereotypt, även om bokserien i övrigt verkligen har försökt att rikta sig till alla, utan normer, och gör ett bra jobb med det. I inledningen till Våga analsex stör jag mig på att Trinh Thi vill kalla den mottagande parten för Ying och den givande parten för Yang. Jag har alltid haft svårt för new age-flum och tänker att det här aldrig kommer att funka, att jag hade föredragit vetenskapstermer. Men i fortsättningen av boken är det inget jag tänker på. Snarare gör de kortare termerna att boken blir mer snabbläst. Det är trots allt bara ord det rör sig om.

Ying och Yang som tilltalsnamn förekommer inte alls i de andra handböckerna. Och nu saknar jag det. Hur kommer det sig att man inte använt sig av det fullt ut? Om man nu bemödar sig med att hitta greppet? Visserligen är det olika författare som florerar, men intrycket blir alltjämt lite hattigt och inkonsekvent. Särskilt med tanke på de andra saker som återkommer, som genomgången av sexleksaker, hygien och tankar kring njutning, där ordvalen är nästan exakt samma.

I Våga cunnilingus får jag ingående kartor över kvinnans könsorgan och ett lite för långt, allmänt pepptalk kring det vackra i en vagina, samt tips om hur man bäst tar bort hår, om man nu föredrar det … Ja, det tar en stund innan boken kommer in på faktisk praktik.

När den väl gör det inleder man med det spännande tipset att fästa upp en apelsin att öva tungmusklerna mot! Jag funderar fortfarande på att prova … I de kommande ingående styckena om olika tekniker läser jag om avsnitten fram och tillbaka. Försöker se framför mig, visualisera händelseförloppen. Det är mycket upphetsande men också förvirrande. Halvvägs in i Våga fellatio inser jag felet: att själva handbokens syfte går förlorat i min brist på försökskanin. Kanske vänder sig böckerna främst till människor i förhållanden? (Eller är jag lat i mitt förhållningssätt och borde bemödat mig att öva mera, klaga mindre?)

Våga fellatio är underhållande den med, lärorik, visst, jag skummar och hummar. Samtidigt som jag tänker att detta är böcker som vänder sig till nybörjare som är måna om att göra allt rätt första gången (vilket förstås är en omöjlighet), tänker jag att min egen taktik, ”Får jag öva mig på att suga på dig? Jag har fobi för det”, visade sig funka minst lika bra. Kanske hade jag snarare blivit avskräckt av Dinos (författaren går under pseudonymen Dino) inledande snack om hur mycket en kille vill ha oralsex, hur viktigt det är för honom, i samband med ruttna skämt om att en i övrigt värdelös kvinna som suger bra är värd att behålla. Den skämtsamma tonen och de påföljande psykologiskt ömsinta styckena väger liksom inte riktigt upp varandra. Dino lyckas inte spegla min inställning, vilket får mig att tänka att ”handböcker i all ära, men att vara Alice i fucking Underlandet är bästa alternativet när allt kommer omkring”.

I boken Våga SM, som tar upp sadomasochism, kommer detta till sin spets. Den här boken kan jag faktiskt inte ens rekommendera. Den vimlar av felaktiga uppgifter, generaliseringar, den blandar ihop begrepp och kommer med underliga antaganden. För dem som är nyfikna på BDSM i stort rekommenderar jag varmt ett medlemskap på sajten www.darkside.se. Registrera dig (du kan vara hur hemlig som helst), kika runt och läs så mycket du kan. Där finns frågeforum för alla dina undringar. Kolla på folks profiler, hitta vad du gillar och inte gillar i denna omfattande värld. Det tror jag i sanning ger mer än den här boken, som bland annat kommer med följande intressanta påståenden:

Filmer bidrar till att ge form åt det som vi i hemlighet drömmer om. Därför gillar heterosexuella undergivna teveserier som Alias, Xena – Krigarprinsessan eller Dark Angel eftersom de identifierar sig med offren.

eller

Hetero- eller homosexuella män upptäcker oftare att de har en masochistisk tendens. Självklart! De reagerar mot den aktiva och dominanta roll som tilldelats dem i samhället och längtar efter att i sitt sexualliv leka med polerna dominant/undergiven på ett sätt som vänder på ända den roll de tilldelats sedan födseln.

Vi har helt enkelt högläsning och skrattar på stranden.

Nej, den största behållningen med Våga SM är de söta illustrationerna som till skillnad från de andra böckerna går mer i stil med framsidornas runda, oproportionerliga kroppar. Med överdrivna ansiktsuttryck och diverse rollutstyrslar utför de olika typer av dominans/underkastelsehandlingar, som oskuldsfulla dockor på hardcore-safari. Mycket sött! Och i slutet av boken finner du en användbar referenslista.

En detalj som också leder till en del ofrivillig humor är det faktum att böckerna är franska. Det vill säga många referenspunkter fungerar inte i Sverige. Någon som hört talas om den välkända Marseilletvålen, till exempel? Översättarna kunde säkert ha gjort ett bättre jobb, men helst borde böckerna genomgått en större omarbetning från början. Eventuellt skrivits i samarbete med en sexolog? Visst finns det mycket att hämta i Xstorys eggande serie, som om inte annat sätter igång lusten och nyfikenheten med sitt befriande tilltal. Men jag hade hoppats på något ännu bättre.

Similar Posts:

• Avtändande
• Nytt om gamla kläder
• Matnyttig guide för fågelskådare
• Om kärlek, sex och respekt – för alla
• Hur ska man hantera sina ex?

Eftersom jag nu är en av dessa och till på köpet är inne i slutmånaden på nästan ett år av föräldrarledighet, anser jag mig ha en välmeriterad bakgrund för att inte bara bedöma boken som sådan utan även de lekparker den beskriver. Alla har jag inte varit i, men en knapp tredjedel av bokens sjuttiosju beskriva parker har trots allt besökts. Då har flertalet av dessa också besökts efter det att jag för någon månad sedan fick den här boken. Vilket givetvis också är den främsta orsaken till att den är väl värd sina 200kr. För den här boken öppnar upp Stockholm, gör staden större och allt man behöver är ett SL-kort eller ett par rejäla promenadskor.

Boken är uppbyggd med en geografisk områdesindelning som följer gränserna för Stockholms kommun med innerstaden, söderort och västerort (inklusive Solna, men utan Sumpan). Varje område är i sin tur är indelad i fyra till sju stadsdelar. Områderna får en kort introduktion medan varje stadsdel inleds med en karta. Sedan består varje uppslag av en lekpark, där vänstersidan förutom en text om varje park även har en faktaruta med adress och hur man hittar dit, eventuella öppetider, byggår och eventuell webbsida (ja numera har även enskilda lekparker sin plats i cyberrymden). Här finns även ett symbolsystem med tio små symboler som anger om parken till exempel är inhägnad, om det finns toalett, skateboardramp eller om det finns djur där. Dessutom lyckas de även få in ett litet foto.

Det kan tyckas plottrigt, men så är det absolut inte då texterna är korta och utan vidare omsvävningar ger den information som är nödvändig för ett besök. Det är ju trots allt en guidebok till lekparker i Stockholm och inte Lonely Planet Southeast Asia on a shoestring. Den högra sidan består helt av ett foto, tagna av Jenny Drakenlind, vilket tillsammans med texten ger en väldigt bra bild över respektive lekpark.

Författaren är trogen det enkla upplägget vilket inte bara ger boken en bra överblickbarhet utan också ger varje lekpark lika stort utrymme. De korta faktameningarna till trots är den även riktigt rolig att bläddra i och jag slås av den lite okända parallellvärld av lekparker som finns över hela staden. För många av dessa lekparker ligger i direkt anslutning till platser man ofta varit på men utan att man alls reflekterat över att de existerar.

Då inledningen i boken även består av några sidors historik över lekparkerna har jag överhuvudtaget svårt att komma med några invändningar utan kan bara konstatera att den för ändamålet är helt förträfflig! Min upplaga är numera välbläddrad, nedspild och till vissa delar sönderriven men den har ändå fått en obligatorisk plats i den väska som fästs på barnvagnen. Att det stora flertalet av er läsare på dagensbok inte tillhör dess målgrupp är förstås självklart, men många av er är ju ändå släkt och vänner till sådana som är det. Och till dem är Stockholms lekparker en riktigt bra present.

Similar Posts:

• Upptäck Stockholm
• Lär känna Stockholm och Strindberg
• Barnvagnar, bin och en och annan bulle
• Punk, anarki och 1980-tal
• Stockholmskonst för dig och mig

Bokens urval av kaféer verkar inte särskilt begränsat, de allra viktigaste och äldsta ställena i de städer som besökts i Europa finns helt säkert med. Det är sammanlagt 57 kaféer som presenteras i följande sexton städer: Köpenhamn, Oslo, London, Paris, Barcelona, Zürich, Florens, Padova, Venedig, Istanbul, Budapest, Wien, Salzburg, Prag, Berlin och Warszawa. Bokens titel och omslag lockar verkligen till läsning. Omslaget föreställer det gamla kaféet och restaurangen Café à Porta vid Kongens Nytorv i centrala Köpenhamn, som ligger mittemot Det Kongelige Teater. Kaféet öppnade redan 1792, men det var först när krögaren Stephan à Porta på 1850-talet tog över stället, som det fick den karaktär det har nu. Det är nyligen renoverat, en renovering som gjordes med hjälp av historiska fotografier från Københavns Museum. På så sätt har man återställt dess originaldekor, dess traditionella och eleganta stil. Boken ger en glimt av hur det var där på 1800-talet och tidigt 1900-tal:

Snabbt blev à Porta träffpunkt för oroliga konstnärssjälar som Strindberg och
H C Andersen, skådespelare från Det Kongelige, journalister och politiker. Hjalmar Söderberg i exil från Sverige lär ha skrivit romanen Gertrud vid ett fönsterbord här.

Även om jag själv varken är politiker, journalist, skådespelare eller lider av en överdrivet orolig konstnärssjäl, sitter jag mycket snart efter läsningen av Klassiska kaféer i Europa, en tidig junikväll på det gemytliga och stämningsfulla Café à Porta, avslutande min måltid med en espresso och en himmelskt smakande crème brûlé. Kvällen är dock inte slut med detta, istället väntar en Irish Coffee på Café Dan Turèll på St. Regnegade, inte långt därifrån. Café Dan Turèll är det andra kaféet i Köpenhamn, som Sommar beskriver i sin bok. Det öppnades 1977 (i boken står att det öppnade 1978, vilket är rätt?) inspirerat av kaféerna i Paris, och fick sitt namn av den mycket populäre och kontroversielle danske poeten och romanförfattaren Dan Turèll (1946-1993). Hans namn fick användas av kaféet mot att han fick äta och dricka gratis där. Idag är väggarna i kaféet dekorerade med omslagsbilderna från 45 av hans böcker. Efter kaffedrinken på DT återstår för oss bara att upptäcka Frederik VI, det tredje och sista kaféet i Köpenhamn, som beskrivs i boken. Men det är beläget i stadsdelen Frederiksberg, så ett besök där hanns inte med denna gång.

Som guidebok fungerar alltså Klassiska kaféer i Europa ypperligt, och med sin inledande historik över kaffet och kaféerna, sin betraktelse över kafélivet och med korta beskrivningar av varje kafé, illusterade med många vackra, läckra och inbjudande fotografier, blir det svårt att lägga den ifrån sig och man tar gärna den med sig när man reser iväg. De flesta fotografier är tagna av fotografen Miriam Preis, som Sommar samarbetat med tidigare. Det är mycket skönhet och tradition som visas fram, och jag längtar efter att slå mig ned i så gott som alla dessa vackra lokaler med till exempel en cappuccino och läsa några av de många tidningar, som brukar finnas fritt tillgängliga på dessa kaféer. En kravlös, avslappnad tillvaro när man är på semester, med atmosfären fylld av både historiens och nuets spänning. Några av kaféerna i Paris som presenteras har jag tidigare besökt och jag har även besökt ett av de tre kaféer i Oslo som presenteras: Theatercaféen, som ligger nära Nationaltheatret. Men för övrigt är alla kaféerna oupptäckta. Och vad ska man säga om det? Jo, att människolivet är felkonstruerat: det är alldeles för kort. Det skulle tidsmässigt åtminstone behöva multipliceras med tio.

Ingrid Sommar presenterar så många kaféer i sin bok att hon bara har möjlighet att nosa lite på vart och ett. Fördjupad kunskap om dessa får man alltså av naturliga skäl söka någon annanstans. Hon nämner tre viktiga böcker: Kaféliv, författare på kafé under hundra år (1996) i urval av Daniel Hjorth (något föråldrad i sin inledning dock, där Hjorth konstaterar: ”Skrivmaskin och persondator har trots allt inte lyckats göra sig hemmastadda på något kafé.”), Grand Literary Cafés of Europe (2008) av Noël Riley Fitch och Das Café. Vom Reichtum europäischer Kaffeehauskultur (1995) av Walter Vogel.

Similar Posts:

• Rapport från kolonin
• Lär känna Stockholm och Strindberg
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• Strindberg åt folket?
• Autodidakt och individualist

Musik kan ju lätt bli lite nördigt när man börjar trassla in sig i skivor, band, medlemmar, olika utgivningar, singelsläpp mm. Hur många är det inte som totalt snöat in på att samla Beatles samtliga engelska utgåvor av deras singlar eller som febrilt jagat den där turkiska pressningen av någon obskyr gammal vinylare. "Roadrunner" är boken för alla dessa människor, men även för de som bara är smått nyfikna på en tid då musiken verkligen var på riktigt. När band och artister verkligen harvade med sina sånger i olika garage och källare för att bli bättre. En tid då rocken började utvecklas och hitta sina olika skepnader.

London var på 60-talet ett kokande centrum för musik och mode och hela världen riktade sina ögon mot denna huvudstad. Själv är jag givetvis för ung för att få ha upplevt denna tid. Mitt första och hittills enda besök i London, skedde i tioårsåldern och även om mitt musikintresse så smått börjat ta form, så var jag betydligt mer intresserad av Natural History Museum och Madame Tussauds, än var The Move spelade in sin live-ep "Something else".

Nu finns dock all möjlighet att råda bot på detta. I "Roadrunner" ges en förträfflig överblick av 60-talets London kontra 00-talets. Vilka klubbar och studios finns kvar idag(?)och samtidigt som dessa frågor besvaras får man som läsare den perfekta guidningen av alla de band som härjade runt på The Marquee, Flamingo Club, 100 Club eller Ad Lib. Boken är också välkryddad med mängder av gamla konsertannonser, skivkonvolut, reportage från klassiska tidningar som NME och Melody Maker, samt synnerligen roliga och intressanta bilder på Jimi Hendrix, The Beatles, The Rolling Stones, The Who och Donovan, för att bara nämna en bråkdel. Lägg därtill utmärkta kartbeskrivningar om hur man hittar till alla dessa klassiska landmärken, och du har en av de mer intressanta reseguider jag någonsin läst. I vanliga fall läser man valda delar av en sådan bok, men i det här fallet blir det garanterat sträckläsning, då boken till lika stor del är en historisk berättelse om en tid som aldrig kommer tillbaka.

Det roliga är att författaren aldrig besökte London under detta årtionde, utan först på senare år vandrade runt i huvudstaden. Boken inleds med denna redogörelse och Madelid förtäljer även om hans något komiska försök att ta sig dit 1966. Ett försök som slutar i ett vattendike vid den holländska gränsen.

Boken har egentligen inga brister, förutom att jag skulle kunna tänka mig ett större format, för att bilderna mer skulle kunna komma till sin rätt. Å andra sidan är ju hela vitsen med en reseguide att den ska vara av ett mindre format för att lätt kunna packas ned i resväskan.

Efter att nu ha läst klart boken, lyssnat på The Rolling Stones "12×5" och speciellt deras ypperliga "Empty heart", återstår nu bara för mig att dra till London, vandra runt i musikens värld och drömma om en tid då musiken levde och frodades på ett sällan skådat sätt.

Similar Posts:

• Övernattningstips från beresta barndomsvänner
• Kultur, mat och shopping i världsklass
• Barnvagnar, bin och en och annan bulle
• Inte ett användbart resesällskap
• En blinkning till fantasin

Den som är road av annorlunda proportioner kan till exempel söka upp världens största klädhängare eller ett solur som är 38,33 meter i diameter. Lockar detaljstudier mer kan du lära dig historia i miniatyr när tennfigurer får spela huvudrollerna. Du kan delta i stadsvandringar på hustak, åka linbana 13,6 kilometer eller vandra genom Stollgången, en tunnel 45 meter under jord.

En annan rolig tråd i boken är hur platser namnges, vad de kommer att kallas i folkmun: Karusellpaviljongen blev Konjakbespararen.

När en ny elektrisk portalkran inköptes av hamnbolaget i Sölvesborg 1938 för att effektivisera arbetet blev följden att ett stort antal hamnarbetare blev arbetslösa. Den nya kranen fick då snabbt öknamnet Brödtjuven för att den stal brödfödan från arbetarna.

Återkommande årliga arrangemang omnämns också: Stångaspelen på Gotland, Harrens dag längs Kalixälvdal och Old Style Weekend i Backamo för att nämna några.

En del upplevelser är gratis och finns på platser du kan uppsöka själv när du vill, som drivvedskonstverket Nimis vid Kullaberg. Andra kostar en slant, men då kan du kolla prisläget i boken. Några butiker med ovanligt sortiment som köttätande växter eller kaktusar finns med, men tyngdpunkten ligger på det icke-kommersiella.

Visste du förresten att Trollywood, eller Trollhättan, har sin egen Walk of Fame? Eller att det finns ett Gubbdagis i Hede?

Det är lätt att orientera sig i boken, texterna är sorterade geografiskt och grupperade landskapsvis. Kartorna i boken är inte så detaljerade, men å andra sidan finns det tydliga kontaktuppgifter till alla platser. Eftersom boken rymmer 264 tips, blir informationstexterna korta, men de innehåller ändå en variationsrikedom.

Släktforskarnas hus samlar även på annorlunda förnamn. Bland favoriterna hittills hör Translotus, Volrathine och Bryngel. Har man ett udda namnbidrag så tas det tacksamt emot.

Genomsnittlig resenär eller inte, jag har varit i de flesta av landskapen och har ändå bara besökt sju av platserna i boken, hittills, så jag tycker att författarna lyckas bra med sin ambition att plocka fram sevärdheter som skiljer sig från mängden.

Nästa gång du är på väg att susa förbi en liten anspråkslös vägskylt kanske du stannar upp för att ta en närmare titt?

Similar Posts:

• En blinkning till fantasin
• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk
• Barnvagnar, bin och en och annan bulle
• Kultur, mat och shopping i världsklass
• Övernattningstips från beresta barndomsvänner