Vi är många som läser och skriver för att kunna överleva. Det finns ingenting passivt över det, ingenting försonande. Det är en speciell slags hunger. Det är en speciell slags törst.

Detta slår Kristian Lundberg fast redan tidigt i den nya boken. En skrivande människa är i det närmaste alltid också en läsande människa. Att läsa, och framför allt att läsa andra, borde också alltid vara en del av den skrivande människans poetik.

”Om du vill lära dig att skriva så måste du skriva.” är en annan sentens som, åtminstone den som har gått en skrivarkurs eller läst någon form av skrivhandbok någon gång i sitt liv, har hört i evinnerlighet. Egentligen borde det inte behövas mer. Skrivhandböcker är en industri på samma sätt som självhjälpsböcker är det. Att läsa om skrivandet, i stället för att helt enkelt skriva hjälper ingen – något som Lundberg också påpekar när han förklarar sin poetik. Kanske är det också därför många skrivhandböcker riktar in sig på konkreta råd. Den skrivande människan behöver handla och hen behöver få veta hur hen ska göra det.

Men så enkelt är det ändå inte. Skrivandet är mer än det som går att samla i listor. Särskilt för oss som inte känner igen oss i ”Så skapar du driv i din berättelse” eller ”Fem knep för att lyckas med ditt bokmanus”. För oss är det en tröst i snö att få lyssna till hur en poetik formuleras, så som den görs i Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

Den som tidigare har läst Kristian Lundberg vet att hans skrivande är cirkulärt, att han ständigt omprövar det och försöker hitta en ny plats att börja på. Samtidigt tycks det som han har försonats med sitt språk. Om detta skriver han också:

Jag hade börjat upptäcka det egna språkets hemlighet, den ryggrad som finns i oss alla. För mig var min hemlighet elva ord. Mitt språk, min dikt.

Också detta måste vara en del av skrivandet. Den som, likt jag själv, vill syssla med poesi, upptäcker befrielsen i det. Att acceptera sitt språk. Att det finns punkter dit du behöver återvända. I repetitionen blir språkets nyanser till – det är där det kan ombildas. Det är också i repetitionen ett författarskap kan fördjupas.

Något annat som jag också uppskattar mycket i Kristian Lundbergs skrivande är han känsla för Platsen.

Jag skriver om Torpgatan, Malmö. Jag skriver om Ringgatan intill Värnhemstorget. I själva verket formulerar jag mig biografi, ger den form. Jag rör mig genom staden, gatorna, torgen, Alla dessa platser. Allt i denna stad sjunger för mig.

Och lite senare skriver han:

Ett sätt att skriva en dikt är att låta den finnas till i just det ögonblicket som den skapas, i detta ”nu” som länkar din hand till ditt hjärta, till din hjärna.

Varför känner jag mig så hemma i dessa formuleringar? Jag vet ingenting om Värnhemstorget, ändå blir allt så outsägligt rimligt när jag läser om det. Kanske för att det är så det går att bringa ordning i dikten. Den får ett fäste, gör sig obeveklig och blir närvarande i kroppen på ett sätt som inte går att bortse från. Detta är ett sätt att skriva dikt. Det är också ett sätt att läsa. Lundberg skriver om Marguerite Duras, han skriver om Inger Christensen – två författare jag läser just så. Med omedelbarhet. ”Christensen reducerade omvärlden, destillerade den, återbördade orden till verkligheten.” står det i Lundbergs bok.

En författare som skriver sin poetik länkar också lämpligen ut till det som har lett fram till denna poetik. Människor, minnen, text. Lundbergs bok leder, förutom till Duras och Christensen, vidare till författare som Pia Tafdrup, Michael Strunge, Göran Sonnevi, Arthur Rimbaud med flera. Han kretsar kring deras ord, växlar till sin egen biografi, till Kairo, till Värnhemstorget, till ett rum där ljuset faller över stolarna, och försöker på så sätt göra det begripligt hur dikt blir till.

Men det blir det aldrig. Skrivandet är inget som går att fatta. ”Att skriva är konkret. Det är en rörelse som måste upprepas. Dag efter dag.” säger Lundberg. Jag tänker: i bästa fall hittar du skrivande vänner som peppar dig efter refuseringar och går med på att läsa dina texter om och om igen. I annat fall kanske du hittar en bok som Kristian Lundbergs. Att bära med sig, spilla kaffe på och ha som en påminnelse om vad som behövs göras.

Similar Posts:

• De döda måste rymmas
• Tröstande medicin
• Från en ljusare plats
• En skrivande kamp
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson

I Ner med allt? samlar Svedjedal essäer om den tidens ”protestlitteratur” i brokigt och personligt urval. Syftet är inte att sammanfatta tiden, men att undersöka demokratisyn och estetik hos en serie utvalda verk, författarskap han kommer tillbaka till. Några kanoniserade, andra närmast bortglömda.

Jan Myrdal, Sonja Åkesson, Göran Sonnevi, Lars Gustafsson och Gun-Britt Sundström får egna kapitel, liksom Per Wahlöös dystopiska framtidsromaner, dokumentarismen (i rapportböcker och romaner) samt låttexter av Blå Tåget respektive Hoola Bandoola Band. (Musiken har alltid haft en plats i litteraturvetenskapen hos Svedjedal, som tidigare skrivit om bland andra Bob Dylan – som för övrigt här blir indragen till exempel i en fotnot om hur svårt det är definiera ”protest”. Nej, det blir sällan lättare att definiera något med hjälp av Dylan, men det blir ju alltid roligare.) Dessutom tillkommer de för mig okända Staffan Beckman, Olof Moberg och Staffan Seeberg med egna kapitel.

Ganska grabbigt blir det ju. Ett par av de nyss nämnda vet jag knappt om jag skulle klara av att läsa med tanke på vilket sexistiskt intryck de ger – även om Seebergs ”radikalmodernistiska” variant av realismen, ”en metod som han själv menade bäst efterliknade den mänskliga hjärnans sätt att fungera”, gör mig ganska nyfiken – men Svedjedal hanterar det med humor. ”Den som inbillar sig att tidens litteratur var grå kollektivskildringar lär bli överraskad av det myller av individer som befolkade den”, skriver han.

Samtidigt rymmer den här litteraturen också en rad typgestalter, figurer som vandrar mellan berättelserna: FNL-aktivisten (gärna skäggig), frasradikalen och flummaren, de ängsliga föräldrarna, de inskränkta lärarna, den lögnaktige politikern, den trötte fackföreningsmannen, den unge mannen med rock’n’roll-drömmar i ögonen – för att inte tala om den frigjorda unga flickan, alltid beredd att kasta kläderna (men bara i berättelser av män). Till sist liknar detta gäng av typer nästan en trupp för en folkhemmets moderna Commedia dell’arte, långdansande hand i hand från revolutionsromantikernas verk till Bo Baldersons skämtromaner.

Över huvud taget är ren formuleringsglädje en av behållningarna med Ner med allt?. Man kan riktigt ana författarens förtjusning när han till exempel beskriver hur det tidiga Blå Tåget lät (”illa. Men det var meningen.”):

Många av gruppens tidiga inspelningar låter som kontrollerat kaos – och ta då lätt på ordet ”kontrollerat”. Jämrande fioler, falsettsång full av sprickor, tutande blåsinstrument, trummor som verkar utsatta för någon sorts rituell bestraffning, ylande sopransaxofon och pruttande klarinett. Den kollektiva improvisationen på ”Alienation” (Vargatider) får tankarna att vandra – ja, just, ungefär så skulle det låta om någon lagt hallucinogena droger i jordgubbssaften på välkomstfesten för nybörjarna i kommunala musikskolan.

En annan stor del av behållningen handlar om den där mångfalden. Lika lite som den progressiva musiken egentligen utgjorde någonting enhetligt, gjorde litteraturen i snävare mening det. Visst fanns en gemensam idé om att kulturen kunde vara med och förändra samhället, men hur, varför och till vad – där spretar det lite åt alla håll.

På så sätt gör Svedjedal upp med flera fördomar: Dels den att den politiska konsten var likriktad, dels att den saknade någon egentlig estetik, att den var rakt upp och ner plakatpoesi, slagord och diskbänksrealism. Naturligtvis finns det ingen gestaltning av verkligheten utan idéer om hur den där verkligheten både ser ut och bäst gestaltas.

Vagast är kanske föreställningarna om vad som borde träda istället. Borde man göra revolution? I vilken bemärkelse? Det fanns, skriver Svedjedal, ”en upplevelse av en kris i den västerländska demokratins sätt att fungera”. Av bristen på social rättvisa och jämställdhet, av kriget i Vietnam och av brutalt polisvåld mot demonstranter. Svedjedal romantiserar knappast, men han begripliggör. Det som är svårast att förstå, när boken är utläst, är kanske ändå var den där känslan, behovet av protester, tog vägen sedan?

Ja, den där frågan om avståndet mellan 1968 och nu som jag ställde i början då? Den är inte Svedjedals, utan kanske snarare Anneli Jordahls. I sin recension av Ner med allt? i Aftonbladet skriver hon:

Jag skulle gärna se att den produktive professorn i litteratursociologi gav ut essäer där han jämförde dagens politiska litteratur med protestgenren. Vilken demokratisyn har Johan Jönson och Kristian Lundberg och Susanna Alakoski? Hur står de sig estetiskt i förhållande [till] 60- och 70-talens revolutionära litteratur? Jag vet i alla fall en väsentlig skillnad. De flesta av dagens politiska författare skriver från ett självupplevt underifrånperspektiv.

Är det så? I dagarna, när public service eventuella vänstervridning debatteras som om det var 1976 eller något, känns det onekligen som intressanta frågor. Hur levande är arvet från den här perioden? Är den bara någonting vi kan idyllisera på tryggt avstånd? Nog kunde han skriva om det nästa gång? Eller hon?

Similar Posts:

• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• I 68:ornas långa skugga
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”

Det är ofta morgon, ofta på resa. Jeschko-Edbergs diktjag tar sig via pendlarresorna på den skånska slätten, till dunkande tågvagnar genom ett mardrömsfärgat Europa, till turismens Paris och vidare till Oklahoma. Det är en samling som gör sig bra i den kaotiska morgonrusningen på en tunnelbanestation, som uppmanar läsaren att betrakta det hen har runt sig och försöka sätta ord på det som hela tiden dör men samtidigt är i rörelse.

Det finns en förväntan
som förblir osynlig i morgonrusningen,
ett framåtskridande vilket tyglar sig självt
tills träden i allén börjar brinna,
ett efter ett,
trädkronorna brister ur i eldfärgade blommor
ovanför huvudena på alla de som tittar ner i marken.

Att Jesckho-Edberg har Göran Sonnevi som förebild är inte svårt att tänka sig. Trots att poeterna stilmässigt skiljer sig en del åt, finns här en lika uppriktig samhällelig förtvivlan som stiger ur texten. ”Jag försöker frammana de ord/ som skulle kunna sätta världen/ i ett bärnstensskimrande ljus/ som vandrar genom våra leder”, skriver Jeschko-Edberg. I flera dikter befästs också kontrasterna mellan den sorg glädje som uppstår i intima relationer, och den större strukturella sorgen, som diktjaget ofrånkomligen är en del av. Utgångspunkten är ofta minnen eller fotografier ur vilka nya scener avtecknar sig och för med sig bilder av krig och dess människor. Allt sker med en stillsam krusning – två verkligheter flyter ihop, ungefär som när en mänsklig gestalt avtecknar sig i en vattenpöl. Först är bilden grumlig, för att sedan bli skarp, sedan grumlig igen, för att slutligen lägga sig blank och stilla. Dikten Snart kommer min dotter att vakna fungerar just så, och är exempel på när Eldträd tidig morgon är som bäst:

[…]
Det snöar, en värld som sakta täcks av död.
Ett vitt landskap som smälter samman med snöröken, kylan kryper närmare
snön lägger sig över de halvt genomskinliga människorna och tynger deras steg.

Snart kommer min dotter att vakna till ännu en dag
jag vill vara bredvid henne då hon stiger upp
så jag vänder mig om och träder tillbaka in i vardagen,
när jag tagit mig över det långa diket och satt mina fötter på asfalten
skrapar jag av snö på mina skor,
medan jag väntar på att bussen skall svänga runt hörnet
och långsamt krypa fram till mig
hör jag hur skottlossningen fortsätter ute på åkrarna.

Jeschko-Edberg skriver med en registrerande närvaro som å ena sidan håller ihop dikterna, å andra sidan ibland är nära att bli kyliga referat. En betraktare är ju som bekant sällan bara en betraktare. Hen måste alltid välja att antingen närma sig eller distansera från omgivningen. Och även om ett sådant närmande inte tycks ske rent fysisk i denna diktsamling, så är det uppenbart att här finns ett diktjag som ser omvärldens sorg lika mycket som sin egen. När dikten då och då uppgår i för många politiskt eller poetisk undervisande fraser som ”samhällsekonomin vittrar sönder” eller ”skapandet är inom ramarna för vårt symboliska universum” tappar den mig lite. Det här är redan lyrik som får sin kraft ur sitt försiktiga, nästan stillastående tempo, men då och då är den nära att stanna upp helt.

Politisk dikt blir inte enbart till genom analytiska utsagor, utan också genom att göra läsaren uppmärksam på det redan sedda. Genom att visa fram politiska processer – krigsbilder, förtryck, våld – igen och säga: det här händer också nu. Det här pågår samtidigt. Medan någon sitter på ett pendeltåg fortsätter Rysslands intåg i Ukraina. I den här diktsamlingen blir det tydligt.

Similar Posts:

• Vecka 51: Omtalade efterlängtingar och personliga vendettor
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• En poetik att lyssna till
• Guldramen som gastkramar tavlan
• Havets visa

Hela den kommande veckan kan den som bor i Stockholm och gillar poesi för övrigt förlusta sig kungligt. På måndag kväll är det poesikväll på Forum med bland andra Anna Hallberg och Göran Sonnevi, och på tisdag firar Kulturhuset vårdagjämningen med läsningar av Katarina Frostenson, Steinar Opstad och Ida Börjel med flera.

På själva världspoesidagen på fredag ordnar Stockholms stadsbibliotek ett lunchprogram, kl 12.30, med den rumänska poeten Svetlana Carstean och svenska Athena Farrokhzad. De två poeterna träffades i samband med en översättningsworkshop där de inledde ett samarbete och en vänskap som lett till att de översatt varandras hela diktsamlingar, Skruvstädsblomman och Vitsvit.

Dagen efter, på lördagen, är det sedan poesibokmässa på Stadsbiblioteket, och man kan (förhoppningsvis) fynda bland böcker från ett tjugotal förlag, litterära sällskap och tidskrifter som kommer att finnas på plats och sälja sin poesiutgivning. Dessutom blir det läsningar under hela dagen, till exempel kommer Johan Jönson, Sanna Hartnor och Thomas Tidholm finnas på plats och läsa ur nya diktsamlingar samt förlaget Dockhaveri att presentera ny och gammal gurlesk poesi. Dessutom prisutdelning i en remixtävling ordnad av sajten podpoesi.nu, där uppdraget var att använda inlästa dikter och skapa nya ljudverk.

Bor man i Malmö eller Lund finns det fina föreställningar också där på Världspoesidagen. I Malmö blir det bland annat läsning med Magnus William-Olsson och Eva Runefelt samt fotoutställning och samtal kring poesi. I Lund läser bland andra Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun.

Bråda dagar för poesiälskare med andra ord! Tipsa gärna om sånt som händer på andra ställen i Sverige.

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2014
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Poesi på världspoesidagen
• Världspoesidagen 2011
• Samtidspoesin och framtidspoesin

Monika Fagerholm, känd för svenska läsare framförallt med augustprisvinnaren Den amerikanska flickan, och Martin Johnson, konstnär och radiomakare, har producerat ett program som gått i P1 där de reflekterat och resonerat kring fenomenet Havet. Programserien var tydligen så pass lyckad att den nu resulterat i en bok, där man fört vidare och utvecklat temat. Radioprogrammen och boken är alltså inte identiska. För den som inte hört radioprogrammen, som undertecknad, går det dock alldelels utmärkt att bara läsa boken – det är nog så givande. För det är en givande liten volym dessa två har totat ihop.

Titeln är Havet – fyra lyriska essäer. Undertiteln gör mig först misstänksam. ”Lyriska essäer”? Kommer stilen vara sådär kladdigt ”poetisk” på ett, som det ofta kan bli, konstlat sätt? Essä är essä, lyrik är lyrik – så brukar jag i min trångsynthet resonera. Men författarna klargör detta i förordet, där de skriver att begreppet ”lyrisk essä […] är kanske mindre poetiskt än vad det låter.” Snarare handlar det lyriska om ett slags collageteknik där associationerna får spela stor roll. Kanske gäller detta i högre grad Fagerholms del av essäerna – jag skall återkomma till detta.

Det handlar alltså om fyra essäer, med fyra tämligen väl avgränsade ämnen. Det är inte så att Fagerholm skrivit två av essäerna och Johnson två, utan de varvar hela tiden sina texter inuti essäerna. Detta markeras genom att avsnitten har olika typsnitt beroende på vem som har skrivit. En av essäerna heter t.ex. ”Under ytan”, och handlar om det som finns under havsytan på botten – representerat av Östersjöns döda bottnar. På så vis får miljöaspekten också plats. Intervjuer med Göran Sonnevi och en marinekolog i Stockholm varvas med ”lyriska” utbrott om att ”[v]i har dödat ett hav”. Detta senare är kanske mindre lyckat – det blir lite förnumstigt.

I samma essä finns också ett suggestivt avsnitt om ubåtsolyckor. Det skildras hur ubåtar gått till botten med man och allt och krossats under vattnets tryck flera tusen meter under ytan. Havets skrämmande aspekt. Överlag kan jag tycka att reportage- och faktaavsnitten kunde fått större plats och de lyriska infallen mindre. Dessa senare måste jag nog (tyvärr, får jag säga, för alla som gillar henne) tillskriva Fagerholm. Johnson verkar ha utfört de flesta av intervjuerna (t.ex. med Tomas Tranströmer i essän ”Labyrinten”) och står för det mera faktabetonade.

Den sista essän (”Ensamheten”) gillar jag nästan bäst. Här möter Johnson en av, i mitt tycke, svensk reselitteraturs styvaste författare: Kristian Petri. Läsningen av Havet – fyra lyriska essäer kan med fördel kompletteras med Petris böcker Den sista ön och Fyren – två böcker som berör fenomen i direkt anknytning till havet. I denna sista essä passerar även författare som Joseph Conrad och David Foster Wallace revy – denne siste i ett längre avsnitt signerat Fagerholm, som handlar om resandet och ensamheten som en förutsättning för berättandet. Detta blir nästan något av en programförklaring för boken.

Alltså: Mina misstankar mot det ”lyriska” vikar snabbt undan. Boken är späckad av historier och fakta utan att vara tungrodd på nåot sätt; den är tvärtom snabb- och lättläst. Havet får genom Fagerholm och Johnsons behandling många olika aspekter. Denna bok är bara att rekommendera.

Similar Posts:

• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Vecka 38, redan!
• Finsk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012
• Utanför och innanför
• Nordiska rådets litteraturpriser 2020

Själv kan jag skämmas över mitt tycke för Tomas Tranströmer. Dels låter diktinnehållet så urbota träigt och avtändande när man ska återge det. Vad skriver han om, denne begåvning av guds nåde? Jo, naturmotiv och religiöst färgade upplevelser i vardagen. Klassisk musik, fåglar och träd är återkommande. Det låter ju som lyriken i familjesidornas insändarspalt.

Men det värsta är hur ohyggligt överens alla är om Tranströmer. Hans författarskap är omringat av en samstämmig hyllningskör. Det finns inga alternativa uppfattningar om hans verk, bara ett stort nationellt konsensus. Ingen finner sprickor i monumentet som kunde göra det mer komplext.

Därför lät det som ett framsteg när Lundensiska litteratursällskapet i våras ordnade Tranströmerafton och lät framhålla problemet med piedestaliseringen. Man talade om den ”förlamande ikonisering” som finns kring diktaren. ”Monumentaliseringen ställer sig i vägen för själva dikten”, sa Niklas Schiöler. ”Poesin döljs bakom statyn av poeten.” Kristian Lundberg uppger att han blivit mordhotad efter att ha recenserat ett Tranströmerverk som ”en konsekvens av bristen på mod i den svenska bokutgivningen.”

En som rider i spetsen på det jublande Tranströmertåget med sin senaste bok i högsta hugg är Staffan Bergsten. Utifrån brev, personliga minnen, diktutkast, dagboksinlägg, intervjuer och tjänstgöringsintyg vill han teckna en bild av personen bakom – och i – den stora lyriken. ”Ett diktarportätt” kallar han den. Biografi vore missvisande, och till en regelrätt sådan verkar inte gå att utvinna tillräckligt material ur diktarens ganska beskedliga liv.

Tranströmer växer upp på söder i Stockholm med sin mor och är ett ensambarn med fältbiologiskt särintresse. Tonåren är depressiva. Debuten sker 1954 med 17 dikter och förutom vänsterorienterad kritik under senare delen av 60-talet fortsätter hyllningskurvan därefter stiga uppåt. Bosatt med familj i Västerås samsas diktandet med arbetet som psykolog. En mängd utlandsresor och uppläsningsturnéer avverkas innan stroken 1990 orsakar afasi och halvsidig förlamning.

Den som önskar sig White Line Fever göre sig alltså icke besvär. Enda skuggorna av skvallerdramatik som skymtar till är en tillfällig roll som ”av- och till-älskare åt en flera år äldre och erotiskt erfaren kvinna” samt att Tranströmer en gång i ett brev kallat Göran Sonnevis välkända vänsterpoem ”Om kriget i Vietnam” för ”överreklamerad”. I brist på annat blir det kanske också anmärkningsvärt att Tranströmer bor hemma hos sin mor fram till 27 års ålder. Hursomhelst behandlas inget av detta mer än i förbigående.

Och ingen som skaffar Bergstens bok lär göra det i förhoppning om sensationella snaskigheter. Flera borde däremot lockas av dikternas tillblivelse. Hur sker miraklet, med vilka trix förädlar magikern vardagen i Västerås till lyrik med internationellt genomslag? Metoden är att långsamt, ibland under åratal, låta dikterna växa fram som kompositioner av lösa fragment och impulser som kastats ned i anteckningsböcker. Som i en kompost trängs formuleringar och motiv i skrivblocken för att omprövas och omprövas tills något av dem omsorgsfullt kan sammanvävas med andra och blomma ut i färdig dikt. Till exempel har över 60 manussidor kokats ned till 46 rader i dikten ”Drömseminarium”.

En annan dragkraft ligger i tillfället att ta del av den erfarenhetsmässiga bakgrunden till många av Tranströmers dikter. Många av dem är som bekant en direktförmedling av något självupplevt. Om monsterhiten ”Romanska bågar” berättas att Tranströmer 1984 besökte San Marco-domen i Venedig och verkligen måste ledas ut efter att synen av valven förblindat honom med tårar. Och ängeln som omfamnade honom – jo, han upplevde det faktiskt precis så.

I att återge metod och ge bakgrundsinformation till verken är Bergsten med nördig lärdhet utförlig. Ömsom är det fullt dugligt litteraturvetarhantverk, ömsom ger det ungefär samma nöje som att efterkolla en films inspelningsuppgifter på IMDb. Höjdpunkten ligger i det förkastade materialet, hos vilket det inte alltid är självklart varför något kasserats. Som att ”de drömda människorna” i ”Drömseminarium”, de som är fler än vi, vore ”nog för att kolonisera Jupiter.” Eller det koncentrerade porträttet av Wagners fru i ”Sorgegondol nr 2″:

Hon är som en ambulans som kör med påslagna siréner igenom livet.
”Ta hand om mig före de andra!”

Att följa med Bergsten till Tranströmerland är som att resa med någon som har besökt resmålet många gånger förut och mer än gärna demonstrerar sin kännedom – på gott och ont. Titta, verkar han vilja säga, visst är det fint? Visst är det bra? Så sympatisk Tomas är. När Tranströmer med uppriktig självdistans kallar sig småborgare måste Bergsten kliva fram och rätta honom – han är ju förstås världsmedborgare.

Den slags Tranströmer som Bergsten vill överräcka till läsaren är alltså den förväntade pusselbiten till en redan etablerad bild: Tranströmer den fläckfrie, den ofelbare, det fulländade fenomenet. Som porträttmålare kan Bergsten påminna om hur man avbildade kungar på 1700-talet. Någon problematisering kring ikonen Tranströmer finns inte.

Det vore en befrielse om det kunde bråkas kring Tranströmers verk. I sin blindhet för den saken förblir Bergstens berättelse ofullständig.

Similar Posts:

• Vingar under utveckling
• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Svensk poesihistoria genom hundra poeter
• Något litet om Tranströmer
• Epilog – om Tranströmer, dagen efter

- Nja, man är ju inte direkt underbarn när man är 42, så det tänker jag nog inte så mycket på.

- Kristina Lugn skrev i en gammal recension av Kött (Expressen 21 maj 1991) att du drog nytta av att du hade det så lätt för dig. Hon menade att du skulle bli en verkligt betydande poet när din begåvning började bjuda dig motstånd på allvar. Har det hänt tycker du?

- Det var insiktsfullt skrivet av Kristina Lugn. Jag var mycket latare och nöjdare med mig själv då än vad jag är nu. Det där med motstånd är viktigt. Livet bjuder automatiskt på en massa motstånd och dessutom har jag nog tvingat mig själv in i en massa situationer där det har uppstått motstånd, till exempel att börja göra film trots att jag inte kunde någonting. Jag tycker att jag lyckas bäst när jag arbetar med någonting som är svårt, när det blir en strid mellan mig och materialet, ämnet, till exempel mellan mig och döden.

- I din senaste bok både citeras och omnämns texter ur Bibeln. Så har det varit genom hela ditt författarskap. Hur tänker du kring det?

- Inget jag tänker på. Det bara blir så.

- Du har valt att använda ditt eget namn i Döden & Co. Det finns även många likheter med ditt liv samtidigt som det finns tydliga skillnader. Varför har du valt att göra så?

- Det är inte mitt eget namn. Huvudpersonen heter Lucas, jag heter Lukas. Det är en liten skillnad men små skillnader är viktiga. Jag intresserar mig mycket för de små skillnaderna, och i likhet med romanens huvudperson fantiserar jag ofta om hur mitt liv skulle ha sett ut idag om bara någon liten grej i mitt förflutna hade förändrats. Jag kan även uppleva att jag har en massa parallella liv runt omkring mig, som till exempel den ganska dysfunktionelle Lucas med c. Jag är absolut inte han, men jag hade kanske kunnat vara han om tre-fyra saker hade varit annorlunda. Jag känner en oerhörd ömhet när jag tänker på honom.

I största allmänhet tror jag på en litteratur som baserar sig på total identifikation. Det är inte nödvändigtvis samma sak som att skriva självbiografiskt, men jag tror att en författare, precis som en skådespelare, måste känna sig 100% närvarande i de personer han eller hon skriver. Som till exempel Sofi Oksanen eller Marcel Proust eller Herta Müller. Jag tror absolut inte att vartenda ord i deras böcker är sant och självupplevt, men jag upplever starkt att de identifierar sig fullständigt med sina karaktärer.

Jag har svårt för litteratur som känns alltför påhittad och konstruerad. Eller i och för sig, som ren underhållning kan jag tycka att det är kul att läsa en deckare eller en historisk roman eller något sådant, men jag blir bara berörd på djupet när jag känner att jag läser någonting som kommer från någons hjärta (som till exempel de ovan nämnda författarna).

- Vad finns det för skillnader i ditt sätt att arbeta när du skriver manus för film jämfört med när du skriver romanmanus?

- När jag skriver en bok är texten färdig när den är färdig. Ett filmmanus är bara en skiss. Det är också lättare att vara subjektiv i en bok, lättare att skriva vad någon tänker och känner. En bok är bättre än en film på att skildra vad som rör sig inuti en människa.

- Vad driver dig att skriva böcker nu för tiden? Är det någon skillnad mot för tjugo år sedan?

- Nej, det är nog ungefär samma tvång som driver mig, men kanske använder jag hjärnan lite mer nuförtiden, tidigare följde jag nog enbart min intuition (och den ledde mig ofta helt fel). Jag har sent omsider kommit fram till att man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver.

- Vilken av dina böcker tycker du själv bäst om och varför?

- Döden & Co, för att den är bäst och för att den var roligast att skriva. Vilket kanske kan låta konstigt, eftersom det är en ganska sorglig bok, men det kanske har något att göra med det där motståndet som Lugn pratade om, att det är roligt när det är som en brottningsmatch, det blir något slags adrenalin.

- Det nämns en hel del författare och andra romaner i din roman Döden & Co. Vilka författare inspireras du av i ditt skrivande?

- Att skriva är som att vara en del i ett samtal. Man pratar med sin omgivning, man pratar med sina framtida läsare, man pratar med andra författare, det är en ständigt pågående dialog, och det skiftar hela tiden vem det är man pratar med.

När jag var yngre var det nästan bara poeter som jag pratade med (och ibland, tyvärr, försökte härma) – Gunnar Ekelöf, Bruno K Öijer, Michael Strunge, Ann Jäderlund, Göran Sonnevi, Kristian Lundberg. Nu är det nästan bara romanförfattare, till exempel Marcel Proust och Marguerite Duras, men även en och annan poet, till exempel Anna Achmatova och Sylvia Plath. Just idag läser jag Anne Franks dagbok, den är mycket fascinerande, på en massa olika sätt.

- Döden & Co handlar mycket om döden och ensamhet, när vi läser den märker vi hur vi blir tunga i sinnet. Var den tung att jobba med?

- Hur man reagerar på den är nog olika, jag har hört många som blir glada av den. Själv hade jag väldigt roligt när jag arbetade med den. Jag tycker att det finns mycket humor och liv i sådana tunga saker som döden och allt det absurda i tillvaron. Jag känner mig själv väldigt levande och närvarande när döden finns i närheten. Och så kändes det hela tiden när jag skrev boken, att döden fanns tätt intill mig, min egen död, min pappas död, alla människors död. En annan anledning till att den var rolig att arbeta med kan ha varit kontrasten mot att göra film: det var en befrielse att skriva rakt på sak om vad som pågår inuti huvudpersonen, hans tankar, idéer, drömmar, fantasier. Jag har upplevt det som en begränsning när jag gjort film att jag varit fast i den synliga världen, att jag har haft svårt att komma in i karaktärernas huvuden.

Men missförstå mig inte, jag tycker inte att det är ”fel” att ni blir deppiga av boken, alla måste få reagera på sitt sätt, det finns ingen objektiv läsning, man måste alltid utgå från sig själv. Så har det alltid varit med mina filmer också, att människor reagerar på väldigt olika sätt, och det har jag alltid varit glad över.

- Vad tror du själv händer när man dör?

- Man kommer till himlen.

Fotograf: Per-Anders Jörgensen

Similar Posts:

• En poetik att lyssna till
• Ett tågavtryck med graffiti, tack!
• Lite lyckopirr i höstmörkret
• I huvudet på Bodil Malmsten
• På Dödens ö spelas Mahlers sexa

Den näst sista novellen, som heter Den sista berättelsen, beskriver en tillvaro och ett samhälle, där skrivandet och författandet blivit det mest vinstgivande och trendiga i samhället för alla: barn, ungdomar och vuxna. Det är t. ex. utsålt i Globen inför Göran Sonnevis diktuppläsning där. Alla skriver, alla vill hålla på med ord. Och längtan efter att se verkligheten som den är utan att sätta ord på den blir stor hos huvudpersonen i novellen, vilket kanske en författare kan känna, som alltid har något skrivande på gång:

Det finns en värld bortom språket. En värld som helt och hållet är värld. [...] Jag tittar på mina barn. De är bara barn. Jag noterar väderleken mot kinden, den är bara väderlek, och kinden bara en kind – inte språk, ord – och jag känner att jag är framme.

Samlingens allra sista novell, Vårmusseronerna i Telefonplan, som först publicerades i Omkopplingar: Avskrifter, Listor, Dokument, Arkiv (med särskilt avseende på Midsommarkransen-Telefonplan) av Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson, är en betraktelse över hur smärtsamt det är att slita upp sina rötter från en ursprungsbygd, men att det går att hitta en ny plats att trivas på och kalla hemma.

Titelnovellen, I Gorans ögon, handlar om en författare som blir värvad att spela i svenska landslaget i fotboll och en fotbollsspelare, som tvärtom söker sig därifrån till författandet. Alingsås, Lindbergs uppväxtstad, med omgivningar förekommer i novellerna och på ett ställe nämns Karin Boye, för alltid förknippad med staden.

Det som är bäst i Lindbergs noveller är det originella och verkligt fantasifulla i en del av berättelserna. På så sätt utnyttjar han väl författarens möjlighet: att i princip helt fritt hitta på vad som helst, bara den egna förmågan till fantasi sätter ju gränser. Det som jag tycker sämst om är den cyniska tonen i de flesta av novellerna, framhävandet av det vulgära i tillvaron (med lite humor hade det kunnat vara verkningsfull satir) och en människoskildring, som ofta känns föraktfull och därmed uppgiven.

Frågorna som uppstår är: vilket är syftet med dessa, de flesta av depressivitet ganska tunga berättelser? Varför måste allt vara så svart, så trist, så utan skönhet? Kan någon läsare, helt olik mig, istället tycka att novellerna är helt fantastiska?

Émile Zola myntade en gång uttrycket: ”Une uvre d’art est un coin de la création vu à travers un tempérament”. (Ett konstverk är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament.) Det temperament genom vilket Stefan Lindberg oftast verkar se skapelsen är, tack och lov, mycket olikt mitt eget.

Similar Posts:

• En vardag av spruckna segel
• Genre för eftervärlden: ”namedroppism”
• Smakprov av Österrike
• Strindberg åt folket?
• Moralkakor som står sig