Boken är andra delen i en serie och utspelar sig ca 200 år före händelserna i Sagan om is och eld, även känd som succétvserien Game of Thrones.

Mina förväntningar är skyhöga när jag läser inledningen ”En historik över dynastin Targaryen, kungar över Västeros av ärkemästaren Gyldayn i Citadellet i Gammelstad. (Här återgiven av George R.R. Martin)”.

Idén om att berättelsen berättas av en fiktiv person som lever i världen berättelsen utspelar sig i och att det i själva verket är en nedtecknad historia från den fiktiva världen som jag sitter och läser är fullkomligt kittlande för en fantasyfantast som jag. Jag kan knappt tänka mig ett mer effektivt sätt att få läsaren att komma så pass nära en fantasyvärld och nästan få känna sig som en del av den.

Tyvärr har jag nog aldrig känt mig så distanserad till en berättelse som när jag läser den andra delen av Eld & Blod. Det som skulle kunna vara ett genidrag faller istället platt.

Jag vill känna hjärtat rusa sekunderna innan drakarnas eld nästan träffar mig, rygga för odören i Loppsänkan och gå bredvid karaktärerna på Västeros gator och tjuvlyssna på deras samtal. Istället sitter jag på en åhörarbänk och får berättelsen berättad för mig.

Texten svämmar över av överflödiga parenteser med anteckningar av ärkemästaren och i många fall förvirrande och ointressanta redogörelser över händelser där flera karaktärer citeras och deras åsikter och handlingar förklaras, då ärkemästaren är en objektiv berättare som tar hänsyn till allas åsikter och handlingar för att redogöra hur det faktiskt var.

Fast jag inte sugs in i berättelsen så som jag önskar är det fortfarande en spännande historia. Som vanligt har Martin en välbyggd fantasyvärld, tack vare detaljrikedomen. Har man som jag läst Sagan om is och eld så är det som att komma hem när man återigen befinner sig i Västeros, man känner igen teman som makt, lojalitet, hat och kärlek och det är många välbekanta namn som får hjärtat att skutta till.

Till min lycka får vi ta del av extramaterial i sann fantasyanda som anteckningar över dynastin Targaryen daterat efter Aegons landstigning och ett välbehövligt släktträd som pryder insidan av bokens pärm. Berättelsen förhöjs av vackra svartvita illustrationer av Doug Wheatley, där särskilt drakarna är fantastiska. Det är de många små detaljerna som gör att boken ändå är helt okej. Främst var det trevligt att få besöka Martins magiska värld igen.

Similar Posts:

• Äntligen riktigt bra fantasy
• Tillfredsställande avslutning
• ”I will murder the world”
• En ny generation skolas in
• Fantasyns Pripps blå

När jag hör att Marlon James själv kallat detta ”en afrikansk Game of Thrones” vill jag tro att det är en ironisk blinkning åt förlagets marknadsavdelning. Inte för att dissa GRRM, och om det får fler att läsa den så visst, men…

It was the year your most excellent King shat his most excellent life out in the most excellent shit pit.

Speaking ill of the King is punishable by death in the South Kingdom.

He’s a corpse, not a king.

Fast även om jag lutar mer åt ”queer afrokaribisk Gravity’s Rainbow” eller ”The Palm-Wine Drinkard på meskalin” som hisspitch vore det ju dumt att förneka att Black Leopard, Red Wolf är ett fantasyepos – del ett av tre, dessutom, sägs det.

Vi har en familjelös hjälte, Tracker, som blir anlitad av en mystisk storman för att tillsammans med ett hastigt hoprafsat följe av hamnskiftare, jättar, häxor och andra antihjältar spåra upp en pojke som kanske eller kanske inte är kungadömets rättmätige arvtagare, och på sin resa genom magiska träsk och högteknologiska trädtoppstäder upptäcka hemligheter både om sig själv och om hur världen fungerar. Men till skillnad från till exempel Solstenen nöjer han sig inte med att flytta över en standardfantasyplot till en annan kultur. Han släpper läsaren pang bom rakt ner i en våldsam, till synes kaotisk blandning av afrikansk och karibisk mytologi och bestiarium, kaotiska politiska intriger och personliga anslag, utan intresse av att hålla oss i handen eller passa in allt i en enkel treaktsstruktur, och med ett språk som…

I James språk får du antingen en vansinnesfärd eller drunknar, där varje mening bär på dubbeltydigheter och månghundraårig historia vi inte har rätt att få förklarad. Där En kort krönika om sju mord lekte med olika dialekter av engelska måste hans språk här återge ett halvdussin olika språk, återge idéer och myter de talande är mer bekanta med än vi, en berättelse där de stora hoten och orättvisorna blivit så självklara och ingrodda att verktygen de tagit fram för att hantera dem blivit helt omedvetna, och herregud vad mycket kul han har när han gradvis skalar av lager efter lager. Att han i Tracker skapar en av årets bästa huvudpersoner – så motvillig, så oförutsägbar, så full av knutar, den perfekta ciceronen på en resa som aldrig tar den uppenbara vägen – skadar inte.

Jag vet, jag vet, jag tappade er säkert så fort jag ens nämnde Game of Thrones. Men det finns en poäng. Där den TV-serien urartade till att bara trött rapa upp samma fantasyklichéer den en gång vände utochin, behöver vi historier som faktiskt går åt andra hållet – som plockar isär dem till oigenkännlighet tills vi ser dem för vad de faktiskt är, och hur svåra de är att knäcka, och hur befriande de är när de till slut hamnar i rätt händer och får betyda något.

Black Leopard, Red Wolf är så tät att man knappt kan andas, men också med så många små hooks och tunnlar man vill upptäcka vidare. Och det kommer vi tydligen att få, eftersom de två kommande delarna lovar helt nya infallsvinklar på samma story. Jag kan knappt vänta.

Similar Posts:

• Punky Reggae Dub
• Heeeeere’s Danny!
• Martins magiska värld
• Magiskt på riktigt
• Äntligen riktigt bra fantasy

I Feberdröm befinner vi oss dock långt ifrån Westeros (inte så konstigt, den kontinenten var väl knappast uppfunnen 1982). Närmare bestämt på Mississippifloden och året är 1857. Abner Marsch, en man vars fysionomi påminner starkt om Martins, är redare för ett ångbåtsbolag och har haft rejäl otur när han fått större delen av sin flotta förstörd under en sällsynt sträng vinter.

Trots viss tvekan slår Marsch till när den mystiske främlingen Joshua York dyker upp och föreslår att de ska bygga den största och snabbaste flodångaren som befarit Mississippi-floden, en praktfull båt som får namnet Feberdröm. Det följer dock med vissa underliga förbehåll med kompanjonskapet. Till exempel sover York på dagen och vill inte störas. Han är desto piggare på natten.

Ja, ni hör ju vartåt det barkar. York och de likasinnade vänner han samlar runt sig visar sig snabbt vara en variant av vampyrer som på en del sätt skiljer sig från traditionen och på andra sätt följer den väl. Glöm speglar och vitlök, men ta gärna med en påle, om man säger så.

Det visar sig att York är en jämförelsevis god vampyr som högaktar kompanjonskapet med Marsch. I träsken runt New Orleans finns det dock en betydligt mer ondskefull vampyr vid namn Julian som också har sitt eget entourage och sina egna planer. Upplagt för tvekamp mellan vampyrerna och för Abner gäller det att behålla sin älskade Feberdröm utan att hamna i kläm och få sitt blod utsuget.

Feberdröm är med andra ord som en blandning av Mark Twain och Bram Stoker. Vi får exotiska miljöer, den fuktiga och febertunga Mississippi, det depraverade New Orleans, välbeställda herrar som dinerar och smörjer kråset nätterna igenom, slavar som svettas och sliter vid ångmaskinerna, fala damer som suger blod … ja, hela baletten. Det är inte utan att jag känner mig förflyttad till en barndom när jag slukade Twain, Jules Verne, Alexandre Dumas och andra äventyrsförfattare.

Däremot finns det inte så mycket att säga när det gäller det estetiska. Det är en flyhänt äventyrsberättelse; handlingen kommer alltid i första hand, karaktärs- och miljöbeskrivningar i andra hand och karaktärsutveckling sker knappt alls. Det finns egentligen bara ett viktigt kriterium att bedöma den här typen av berättelse efter och det är om den är spännande eller inte.

Och på den punkten kan jag lugna alla som undrar. Ja. Det är en riktig sidvändare. Det är lite som i den där kända tv-serien. Har du väl kommit in i den fångas du av berättelsen och följer den till dess slut.

Det gråa runt pupillerna verkade levande, rörde sig likt dimslöjor över vattnet en mörk natt då stränderna och ljusen försvinner och det enda som existerar i hela världen är båten och floden. I slöjorna fick han hastiga glimtar av syner som sedan försvann. Ut ur dimman kikade en kylig intelligens, men där fanns också en mörk och skräckinjagande best, fastkedjad, ilsken och rasande, liksom ensamhet och grym passion. Allt det rymdes i Yorks blick.

Men främst lyste ögonen av styrka, av en fasansfull kraft lika obönhörlig och obarmhärtig som isen som hade krossat Marshs drömmar.

Similar Posts:

• Open up and bleed
• Nedräkning till den storm som skall komma
• Grym gothromantik
• Heeeeere’s Danny!
• Urvampyren går igen

Det är en slingrande kulturhistoria om ett ämne som otaliga människor kommit i kontakt med genom litteratur, tv-serier och film men som få studerat. Det är förstås också väldigt olika i hur hög grad de fiktionella språken har utvecklats. Medan det går fint att ta kurser i det utomjordiska klingonska språket från Star Trek-universet och lära sig alvisk grammatik är exempelvis lilliputianska (från Gullivers resor) eller wookiernas tungomål shyriiwook (från Star Wars) i princip omöjliga att behärska.

Yens Wahlgren skiljer på så kallade conlangs, constructed languages, som en bredare benämning där allt från esperanto till borduriska (som talas i ett par av Tintinalbumen) innefattas och artlangs, artistic languages, vilket är språk som skapats enbart för konstnärliga skäl och som vi möter i populärkulturen. Och även om en som läsare får ta del av de försök att skapa nya världsspråk, som exempelvis solresol, som utvecklades på 1800-talet av Jean Francois Sudre och bygger på olika kombinationer av notskalan (do, re, mi, fa, so, la osv) eller ovan nämnda esperanto, så fokuserar Liftarens parlör till galaxen på artlangs. Mellan pärmarna möts man av alla från Pingu, Tarzan och Anthony Burgess stökiga och säreget slangtalande ungdomsgäng från A Clockwork Orange. Alla har de sina egna uttryckssätt.

Låter det nördigt? Det är det också. Men till lika stor del ger boken en fascinerande inblick i hur författare och filmare genom en stor del av den mänskliga historien kryddat sina verk med innovativa språkkonstruktioner. Ibland plockar de inspiration från redan existerande tungomål, som när ljudkreatören Ben Burtt skulle förse de teddybjörnsliknande ewokerna från Return of the Jedi med ett eget språk. Burtt spelade in en kvinna som pratade kalmuckiska, en mongoliskt språk och tillsammans med tibetanska blev det grunden för klangen i ewokernas uttryck. Några meningar på förgrundsspråken följde med i ljudstudion varför de utomjordiska nallarna kan höras säga saker som ”Här finns det gott om pengar!” och ”Jag är en tyst person. Bäst du lämnar mig ifred” på tibetanska. I andra fall, som när George R. R. Martins A Song Of Fire And Ice-böcker skulle överföras till tv-serieformatet och nyckelpersoner i historien skulle höras prata dothrakiska anlitades lingvisten David J. Peterson för att bygga ut ett språk från de få ord och egennamn som förekommer i böckerna.

Yens Wahlgrens vittspännande och välresearchade genomgång är underhållande, lättläst och intressant, och landar i insikten om att mänskligheten antagligen alltid kommer att ha behovet att skapa nya kommunikationssätt inom ramen för popkultur och litteratur. Och hur vissa av de nya språken sträcker sig bortanför boksidorna och filmernas ljudbilder och tar nya vägar i händerna på både fans och språkexperter.

Similar Posts:

• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?
• Ojämnt men sött
• Monstruöst medeltida djurlexikon
• Ett kryddmått för hastig bladvändare
• Äntligen …

Det är de tankarna som går genom huvudet när jag plockar upp Doktor Sömn, Kings uppföljare till The Shining, 36 år senare. Det, och att det här med författare som skriver uppföljare på sina genombrottsromaner många år senare (Bret Easton Ellis, jag tittar åt ditt håll) känns lika småpinsamt som medelålders rockband på återföreningsturné som lovar att spela sitt hitalbum från början till slut. Men jag har alltid älskat att King inte är rädd att låta sina karaktärer leva med konsekvenser, så vad hände med lille Danny Torrence egentligen?

Jo, han söp ner sig, tackarsomfrågar. Minnet av en mordisk far, ilskan han ärvt av honom, och de där värdelösa mentala förmågorna som bara gör det omöjligt för honom att inte se saker, allt det stoppade han ner i en flaska. Men förr eller senare gör han ett sista försök, han slår sig ner i en liten stad i Maine New Hampshire (och så säger folk att King är förutsägbar!) och försöker förbli nykter. År av hårt arbete, AA och något som börjar likna frid följer… tills han kontaktas av Abra, en flicka vars mentala krafter får hans att framstå som ett veckogammalt Expressenhoroskop. Det är monster efter henne, monster som lever på barn som henne, barn som Danny en gång var. Och eftersom det är USA 2013 så ser de ut som ett gäng vita medelklass, medelålders, lagom liberala och vänligt leende republikaner i husbilar. De blir ju helt osynliga i en post-9/11-värld.

Och jo, på många sätt är detta som att återupptäcka den gamle Stephen King. Dannys kamp mot alkoholen är något av det bästa han skrivit på mycket länge, Abra är en härlig karaktär (svårt att inte gilla en 12-årig flicka som lärt sig att man måste slåss fult av att ha läst George R R Martin), och även om han kunde gjort mer med monstren är det en uppdatering av vampyrmyten som fungerar mycket bättre än många andra. Monstren som en rik vit medelklass som gradvis inser att de inte äger världen längre och gör allt för att klamra sig fast, det är en snygg metafor. Fan, till och med den högst pliktskyldiga översättningen där varenda amerikanskt slanguttryck låter som styltad svensk filmkomedi (nej, ”fanskap” är inte ”F-ordet” på svenska) är som på den gamla goda tiden. Men till skillnad från lysande 22/11 1963 blir det ändå aldrig en historia som känns som om den legat och kokat i King i 30 år. Snarare känns det som om allt han egentligen ville var att skriva en epilog till The Shining som tacklade Jacks, Dans och Stephens alkoholism på ett bättre sätt, och sedan använde all sin erfarenhet för att bygga en handling runt den, som fungerar, men inte mycket mer. Det där jag sa om Kubrick och King i början: samma skräckhistoria kan ju betyda helt olika saker beroende på vilken vinkel man tar på den, bara det finns en idé om man vad man vill säga. Doktor Sömn är en roman med många bra uppslag, men King hittar sällan den där riktigt bärande idén som får mig att klamra mig fast i boken med nerbitna naglar.

Det sagt har han sannerligen skrivit sämre, och trots allt gillar jag detta, precis som jag gillar att King verkar vilja säga åt de klassiska skräckmonstren (och Twilight) att de får passa sig, det här är 2014 och vi har alla saker inom oss som skulle ge mardrömmarna mardrömmar. Yippie-ki-yay, fanskap, come here and take your medicine.

Similar Posts:

• Komplext om kultfilmer
• Kungen av kioskvältarna
• Come as the King, you best not miss
• Var får vi allt ifrån?
• En legends upprättelse

Marknadsföringsknep eller inte, det är fortfarande härligt att få komma tillbaka till världen Martin skapat även om historien utspelar sig innan böckerna tar vid. Dunc är väpnare åt en riddare som dör och lämnar all utrustning efter sig. Vad gör man då om inte själv tar vid och plockar upp svärdet. För att vinna ära och berömmelse ställer han upp i en turnering och det är där historien verkligen tar fart. Som väpnare har han ofrivilligt fått en ung pojke som påminner honom lite för mycket om honom själv och för att få delta i turneringen måste han bli allt mer som den gamle man vars utrustning han använder. Vändningarna är många och det är inte helt trivialt att hålla isär alla släkter, hur de hänger ihop och hur det påverkar historien. Det hela slutar med en händelse som i allra högsta grad får effekter i böckerna.

En charmig historia som säkerligen uppfyller syftet att slussa in en ny generation läsare i världen lagom långt innan boksläppet. Om nu boken släpps någon gång. Det är inte utan att man börjar misströsta …

För att vara extra juste finns det med en förteckning över alla släkter i historien och hur deras vapen ser ut. På slutet finns dessutom en kort bonusserie. Trevligt men kanske lite futtigt.

För riktiga fans är detta bara en liten punschpralin i väntan på hela skålen. Man vill inte vara utan pralinen men vem faan blir glad av bara en?

Similar Posts:

• Äntligen riktigt bra fantasy
• Febrig vampyrroman
• Bored now Â…
• Martins magiska värld
• På väg nedåt?

Jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta bra och intressant fantasy när jag var nere i Göteborg och för ovanlighetens skull styrde stegen mot Science Fiction-bokhandeln där istället för i Stockholm. En expedit tipsade om en spännande författare som skrev fantasy där dom mystiska inslagen var rätt nedtonade. Inga drakar och rätt lite magi. Den författaren var George R.R. Martin och serien heter A Song of Ice and Fire och både Martin och serien lever utan tvekan upp till vad som utlovades där mellan bokhyllorna i Göteborg. Martin är den som väljer att förekomma. Under några månader läste jag dom tre delar som hittills kommit ut i serien. Den fjärde skulle ha kommit i april men är försenad och ryktet säger att det nu är februari 2004 som gäller men det är nog mer förlaget förhoppningar än något annat. Martin skriver själv på sin webbplats att manuskriptet inte lämnats in till förlaget ännu och det är ändå det som räknas.

Denna recension handlar om del två av den tredje boken. Till pocketsläppet har den alltså delats upp i två delar, något som tyvärr inte är så lyckat. Boken står inte helt på egna ben och det gjorde att jag sänkte betyget något. Annars är Martins vision och ambition med serien är imponerande och citatet på omslaget sammanfattar det hela bra för en gångs skull:

"Colossal, staggering – all the intoxicating complexity of the Wars of the Roses or Imperial Rome" SFX.

Vi möter en komplicerad värld där ett antal släkter kämpar om kronan med hjälp av diplomati, spioneri, magi och förräderi. Släkterna Stark och Lannister är de två främsta som kämpar om makten i kungariket Westros efter att kung Robert Baratheon mördats. Parallellt med historien i Westros har vi den sista överlevande släktingen till den gamla härskarätten, Targaryens, som tidigare störtats av Robert. Daenerys Targaryens har nu samlat ihop en armé och drar ut på erövringståg genom The Lands of the Summer Sea med siktet inställt på Westros där hon tänker ta tillbaka makten. Hon kommer antagligen vara en av de riktigt stora huvudpersonerna i de tre sista böckerna och när hon anländer till Westros kommer det bli riktigt intressant. Men, och det finns alltid ett men när det gäller Martins böcker, det är mycket möjligt att hon dör i början på nästa bok och allt tar en helt ny vändning. Man vet aldrig. Det är det som är det fina med Martins stil. Man kan aldrig vara säker på vem som kommer att leva och vem som kommer att dö. En person man fått följa nära inpå livet och som då borde finnas med till slutet på historien kan helt plötsligt bara försvinna. I första boken i synnerhet är det en rejäl omsättning på huvudpersoner men trenden håller till viss del i sig genom alla tre böckerna.

Westros är uppdelat i tre delar, syd, nord och landet bortom muren som ligger ännu längre norrut. Muren är Westros egen version av den kinesiska muren och landet där bortom tillhör det gamla släktet där det fortfarande finns jättar och magiska varelser. Den vaktas av Night’s Watch men Kungen bortom muren har samlat sina styrkor och är nu på marsch mot söder där allt är kaos. Det finns egentligen ingen som kan stå emot dom när släkterna Stark och Lannister lägger all tid och energi på att bekämpa varandra. Det finns ett antal mindre spelare som också gör anspråk på kungariket eller delar av det men i kaoset är det ingen som verkar blicka norrut för att upptäcka det annalkande hotet.

Det är välskrivet, noga genomtänkt, ambitiöst, storlaget, fantasifullt och spännande. Martin har verkligen löpt linan ut för att ge läsaren något utöver det vanliga till skillnad från till exempel Robert Jordan som verkligen kan konsten att mjölka dom sista dropparna utan att riskera något. Modet han visar när han för historien framåt utan att tänka på de enskilda personerna utan bara på historien är imponerande. Hela serien är helt enkelt så oerhört bra att det nästan är brottsligt att missa den om man gillar fantasy över huvud taget.

Similar Posts:

• Fantasyns Pripps blå
• Dokusåpa spetsad med magi
• Påminnelse till slutet som inte finns inom räckhåll
• En ny generation skolas in
• Martins magiska värld