Det kanske första intrycket av att läsa så många av hans krönikor samlat på det här viset är bredden på det han skriver om. Från slashasrap till indiepop, synthpop och dub. Från naturromantisk death metal till EBM. Från sjöpunk till goth, häxhouse, dubstep, kommersiell techno, stadiumrock, islamistisk nasheed och amerikansk country. Och förstås: Ondskan (a.k.a. Melodifestivalen) och Idol- och Talang-tävlingar. Eller nazireggae. Bara indexet med alla musikgrupper och artister han skriver om sträcker sig över 19 sidor. Lägg sedan till krönikor på alla möjliga musik-relaterade teman: vinylskivor och stenkakor, konserter, festivaler och decibel-regler. Eller Record Store Day, ett par gånger om. Därtill får vi också en rad krönikor om andra populärkulturella fenomen, som filmer, smurfar, läsplattor, ”actionfigurer”, seriestrippar, särskrivningar, enhörningar, ordvitsar, fildelning med mera, med mera.

Bredden förtjänar alltså, redan den, respekt. Strage skriver dessutom underhållande. Han lyckas med konststycket att både ta musiken och musikerna på allvar, och samtidigt skriva om dem med både känsla och inte sällan med en stor dos humor, eller – när så behövs (läs: Morrissey) – med en rejäl känga. Med tiden verkar Strage också ta allt mer hjälp av sina två musor – kallade Hipster-Kristofer och Metal-Christoffer – för att få inspiration och uppslag till, och inspel på, idéerna till sina krönikor, liksom även av de egna barnen och deras musiksmak (från pappans naiva förhoppningar om att fostra ett nytt Kraftwerk-fan till den brutala verkligheten med Dolly Style).

Att läsa den här boken är därför som att fullständigt gå upp i och bli ett med Populärkulturen i en rad av alla dess inkarnationer. Men samtidigt; fenomenet att få för mycket av det goda. Ett koncept som funkar en gång i veckan, vecka efter vecka, gör sig kanske inte riktigt lika bra som samlad bok. Anledningen till att författaren känner att han behöver samla ihop just 242 stycken av sina alster (avslöjas i bokens avslutning för den som inte redan listat ut det själv) beror tyvärr inte främst på att det råkar vara just att alla dessa krönikor faktiskt förtjänar det.

Men just då all denna Populärkultur börjar stå en lite väl högt upp i halsen, så börjar Strages krönikor i högre grad också att få en lite annan karaktär: mindre fokus på obskyra popkulturella fenomen och mer fokus på att också sätta in popkultur i ett bredare samhällsperspektiv. När högerextremismens växande styrka gör att det blir kontroversiellt att tycka om, och skriva om, fenomen som hbtq-frågor eller hiphop så känner Strage tydligen behov av att bli allt mer politisk, men han lyckas göra det med samma sorts känsla och humor som tidigare. Det gör att boken lyfter och åter blir tillräckligt intressant för att räcka hela vägen till slut.

Similar Posts:

• Lysande svensk musikjournalistik
• Punkig aktivisthandbok
• Kärlek
• Uppdaterad genikanon
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land

Sonja Schwarzenberger och hennes mamma gick på bio i nattlinne, med blomkål som snacks. Hon verkar ha en mamma som struntar i jantelagen och vågar synas, sträcka ut handen för att ta tag i livet och kräva. Men mörkret har också krävt, av både mor och dotter. Svåra dagar, när Sonjas mamma legat deprimerad på soffan och Sonja försökt trösta och hjälpa. Sonja växte upp och kände också av det där mörka som fick henne att vilja supa och tröstäta, fast hon lät bli. Hennes terapeut sa åt henne att hon och hennes mamma ”borde luckra upp det förbund som var vårt och bryta en ohälsosam symbios”. Så hon satte sig på tåget från Västerås till Stockholm och grät hela vägen dit.

Anna Jörgensdotter minns inte sin mamma. Hon berättar hur hon kände som barn: ”Fast hon är där precis hela tiden längtar jag efter henne, så det känns som jag ska dö.” Hennes mamma städade, fixade, lagade mat och var hemma nästan hela tiden. När hon gick till Konsum kände Anna en stark oro, som inte lättade förrän mamman kom hem igen. Som mormor river Annas mamma ut otäcka bilder ur böcker och plockar bort allt som får barnbarnen att gråta. Att döma av Annas beskrivning, skapar mamman en skyddad, men aningen låst tillvaro, en bubbla där det svåra sorteras bort. Det verkar också ha funnits ytterligare en bubbla under Annas uppväxt. Där levde Annas mamma och gick inte att nå.

Augustin Erba skriver ett brev till sin mamma, som han inte tror hon kommer att läsa. Hon ligger nämligen till sängs, isolerar sig och vill varken träffa barnbarn eller svärdotter, eftersom hon tror att kontakten med människor gör henne sämre. Augustin håller ett tal på sin bröllopspicknick. Han säger till gästerna att de är hans familj; ”för det är ni som är här.” Mamman är inte där.

Kristian Lundberg var elva eller tolv när hans mamma insjuknade i schizofreni, men hon hade visat symptom på det även tidigare. En dag samlade hon alla barnen i bilen och berättade att ett radioaktivt moln skulle förinta deras hus. Gummit i bildäcken skyddade dem tills faran var över. Kristians pappa lämnade familjen efter den incidenten och återvände aldrig. I Kristians text finns en dialog där en mager pojke frågar sin mamma om det finns någon mat hemma. Mamman sitter vid köksbordet och skriver brev. Hon brukar göra det. Skriva brev efter brev till myndigheter, utan att få svar. Mamman ställer en motfråga till sin son:

-Har du träffat Pappa?
-Nej.
-När träffade du honom senast?
-Det vet jag inte.
-Nej, det är just det. Du vet inte.
-Nej?
-Han kan ha opererat om sig. Det är inte helt ovanligt. Han kan ha bytt både ansikte och röst.

Till slut säger hon:

-Idag får du verkligen gå till skolan. Du måste äta där.

Det finns många mammor och många sätt att växa upp på. Det kan inte vara lätt att skriva om något som ligger så nära en själv, men som samtidigt också berör någon annan. Författarna i Mor, mamma, morsan har vågat ställa dörren på glänt. Det är väl värt att titta in.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Att sakna mamma
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Studier av en försvunnen mor

Vi får följa Rick, polisen som i första albumet vaknade upp ur en koma, till en öde stad. Helt öde var dock inte staden, utan full av zombies, det vill säga halvdöda skelettliknande människor som stapplar fram och endast består av instinkten att äta allt levande som kommer i deras väg. Rick flydde mot närmsta stora stad, men insåg snabbt att det inte var någon idé. Tillsammans med en ung kille, Glenn, tar han sig till ett läger strax utanför staden, som människor har byggt upp i väntan på att myndigheterna ska komma och rädda dem.

Fast ganska snart inser gruppen att de enda som hittar dem är de zombies som kommit på avvägar från staden. Trots ständig bevakning och skydd i form av vapen, som alla tränat sig att skjuta med (även kvinnorna, även om de vid attack gärna glömmer bort hur man gör och blir räddade av männen, eventuellt barnen), blir man snart tvungna att bryta upp och ta sig vidare. Del två tar sin början här.

Utan att avslöja för mycket av handlingen är detta en seriebok som andas hopplöshet, mänsklig ondska och kyla. Liksom i vilken krigszon som helst vimlar det av uppoffrande hjältar, men kanske allra främst av själviska skrämda individer, som tar till drastiska åtgärder för att rädda sitt eget skinn. Vem kan man lita på? Vilka förpliktelser har man till sin nästa? Vilka hemligheter bör man dela med sig av? Och de vi förlorar på vägen: är de för evigt förlorade, eller finns möjligheten att komma tillbaka? Som Fredrik Strage påpekar i det tjusiga förordet, så är människorna vi följer så pass bra porträtterade att vi faktiskt bryr oss om vad som händer med dem. Till skillnad från många sämre zombiefilmer som gjorts, där de slafsiga morden och halvnakna brudarna blivit behållningen…

Att läsa The walking dead är ungefär likvärdigt med att se en film, så välgjord är serien. En sak jag tänker på när jag läser båda albumen i rad är förvisso att karaktärernas anletsdrag har förändrats lite i bok två. Det beror på att det inte är samme tecknare, vilket förvånar mig. Efter ett tag är det förstås irrelevant, och Charlie Adlard i samarbete med Cliff Rathburn är lika skickliga som Tony Moore, även om layouten skiljer sig något. Men till en början är det en detalj som stör mig.

Trots en del klyschor beträffande könsroller (för de finns) och viss förutsägbarhet i handlingen (vissa händelser är obligatoriska i alla zombiesagor. Det gör dem inte nödvändigtvis mindre gripande), blir jag totalt uppslukad av denna mörka döende värld. Jag läser varje ledig stund jag har, och märker hur lättskrämd jag plötsligt blir. För även om det som sagt inte är zombies i sig som är det skrämmande, så inser reptilhjärnan att det är bäst att vara på sin vakt. Helt enkelt den typen av inlevelse som följer på en väl berättad historia, och jag är glad att Apart förlag dragit denna story till Sverige. Det råder ingen tvekan om att jag kommer att kasta mig över del tre när det är dags.

Similar Posts:

• Zombieserien som aldrig slutar
• Emotionell distansering
• Utan fotfäste i en laglös värld
• Inte ens den nya världen blir bra
• Köttet är svagt

Detta var i slutet av nittiotalet då Ny demokrati suttit i riksdagen och vit makt-musiken fått sitt stora genombrott. På den tiden var skinnskalle synonymt med nynazist. Bilden av honom (det var alltid en han då) hittade man i Romper Stomper och American History X. Edward Norton med en stor svastika på bröstet som går med pistol i kalsonglinningen och spräcker skallbenet på inbrottstjuvar. I Sverige var det Jocke Karlsson, sångaren i Pluton Svea, som fick bli sinnebilden. En gammal kåkfarare som spöade sin tjej, sniffade kokain och skrev texter om den ariska eliten. Det var egentligen en bedrövlig tid att vara skinnskalle. Alla såg ner på en, såväl invandrarna som punkarna som nynazisterna. Antingen fick man stryk för att man var för vänster eller för att man var för höger trots att man gav blanka fan i politik.

Men så hände det något under tidiga 00-talet. Plötsligt blev det på modet att ha hängslen och på Göteborsscenerna syntes Håkan Hellström med uppkavlade chinos och plommonstop. I skivaffärerna sålde Trojan-boxarna som smör, bland annat en som hette ”Skinhead-reggae”, och i en Telia-reklam hördes Jimmy Pursey skråla ”Hurry up Harry” – en riktig gammal skinnskalleklassiker. Allt oftare nickade folk förstående när man sa att man var opolitisk och på skolan blev ens kläder allt trendigare. Nu kunde helt plötsligt Ben Sherman köpas på MQ och Fred Perry fanns överallt.

Så kom This is England 2006 som den stora genombrottsfilmen för skinnskallerörelsen. Plötsligt visste alla att det fanns snälla skinnskallar såväl som elaka. Att de kunde vara både svarta och vita och lyssna på punk såväl som reggae. Det kändes väldigt befriande trots att jag själv lagt undan kängorna. Jag stod i en bokhandel då och såg hur människor kom och köpte Richard Allens gamla klassiker om skinnskallen Joe Hawkins och Gavin Watsons ursnygga fotobok Skins. The times they are a-changin, tänkte jag, och kände mig löjligt lillgammal.

Men någonting hade faktiskt hänt med samhällsklimatet. Subkulturerna hade liksom fått mera luft och det hade blivit lättare att andas som alternativ. I DN skrev Fredrik Strage om Gothick Lolitas och för något år sedan kom Chris Anderssons Long tail som förutspådde ett samhälle bestående enbart av subkulturer. Tänk er det för tjugo år sedan. Eller för tio. Idag är det inte längre okej att se ungdomskultur som enbart ett uttryck för hormoner, att betrakta alla punkare som ”Rebels without a cause” eller alla skinnskallar som huliganer. Man måste närma dem sig mera varsamt, förstå dem på deras egna villkor och lyssna till vad de faktiskt säger. Kanske är det till och med så att varje subkultur inom kort kommer att ha sin egen skildring, sin egen fotobok och sin egen avhandling. The times they are a-changin, som sagt.

Tillbaka till skinnskallekulturen. Förra året gjordes faktiskt ett försök att skriva den stora skinnskalleromanen i England. Det var författaren John King, mest känd för sin Fotball Factory, filmatiserad härom året, som gjorde den heroiska ansatsen. Boken hette Skinheads kort och gott och var ett försök att ta ett helhetsgrepp på subkulturen. Den handlar om Terry, en femtioårig skinnskalle som äger en taxifirma och som drömmer om att starta en egen klubb, och den något yngre Ray, som lever för fredagsbläckan och slagsmålen på läktaren. I bakgrunden finns också Lol, en liten babyskin som upptäckt att hans kängor och uppkavlade jeans blivit hippa. Tillsammans representerar de skinnskallekulturens tre faser. Födelsen på 60-talet med reggae och soulmusik, uppblomstringen på 80-talet med punkrörelsen och återkomsten på 00-talet. Samtidigt är Ray, Terry och Lol olika personlighetstyper som blivit närmast stereotypa när man skildrar skinnskallar. Terry är den propra med ett alltid perfekt veck på jeansen och en tjusig crombiecoat. För honom handlar skinnskallekulturen om sammanhållningen och kärleken till musiken medan det för Ray är slagsmålen och det hårda i stilen som lockar. Lol är en slags blandning som gärna lyssnar på både punk och reggae och har en bandtröja och ett par Levis Sta-prest samtidigt.

Handlingen då? Faktum är att det inte händer så mycket i romanen. Den är rentav ganska stillastående. För den mesta av tiden går Terry och Ray runt och fantiserar. Terry om sin klubb, Ray om sina slagsmål. Det hade kunnat funka, om det hade varit bra skrivet. Men dessvärre är King ingen särskilt bra författare. Han är rentav en riktigt usel stilist. Emellanåt är det platt, emellanåt riktigt pinsamt. Smaka på den här meningen till exempel. Här står Ray och tittar sig själv i spegeln: ”The close shave did him proud, suited the shape of his head, which was strong and built with ancient Anglo-saxon bone”. Ska man skratta eller gråta? Det låter ju som en text från något av de riktigt dåliga Oi-band jag lyssnade på i fjortonårsåldern. Lite mera ska man väl kunna begära.

Ett annat problem med romanen är att den inte har något kritiskt förhållningssätt till skinnskallekulturen. Ray och Terry skildras som schyssta snubbar, sköna skins, trots att de faktiskt är misogyna nationalister med aggressionsproblem. Och detta är ett problem över lag i skinnskalle-skildringar. Ofta upprepar man bara frasen: ”det finns faktiskt skinnskallar som inte är rasister” och svär sig på så sätt fri från frågan om varför nynazister söker sig till just skinnskallekulturen. Kan det vara så att dess macho-ideal och våldsförhärligande faktiskt liknar nynazisternas? Kan det handla om att det är en genuin manskultur? Och var man verkligen så opolitiska på sextiotalet? Gick man inte ut på ”Paki-bashing” även då? I filmen This is England finns en ansats till att diskutera dessa frågor men i övrigt råder fullkomlig tystnad.

Så skinnskallerörelsen väntar fortfarande på sitt magnum opus. Den väntar fortfarande på en skildring som tar den på största allvar men som samtidigt riktar en kritisk udd mot den. Shane Meadows har nu gjort det på film. Vem gör det på bok?

Similar Posts:

• Slafsigt och slarvigt och lättsålt
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Trivselfantasy på tomgång
• Boken jag inte vill läsa
• Man får vad man betalar för… eller?

Här kommer nu Sense and Sensibility and Sea Monsters. Pride… var en remix, där Seth Grahame-Smith tog sig vissa friheter med en del detaljer, men i stort behölls Austens fantastiska originaltext, och med bokens ironiska ton fungerade tilltaget också hyfsat. Ben H Winters tar sig för något som mer är att likna vid en mash-up. Två separata stycken som framförs samtidigt, tillsammans men oberoende av varandra. Inför boksläppet i september utlovade Quirk Classics 60% Austen och 40% sjöodjur och tja, jag har inte räknat, men det kan nog stämma. Lite för stor andel vattenlevande djur för min smak. Förutom att låta Marianne och Elinor träffa jättelika bläckfiskar, onda svärdfiskar och en slumrande Kraken åker de fashionabla inte längre till London över vintern, utan till Sub Station Beta, en stad uppbyggd i en stor glaskupa på havsbotten. Där går man inte på promenader och konserter, man rider på tama delfiner och går på föreställningar där gigantiska tama (nåja) humrar slåss mot varandra.

Winters är ingen stor stilist och han verkar fullt övertygad om att han är hysteriskt rolig, vilket i kombination gör att det inte blir särskilt njutbart att läsa. Jag bli ganska irriterad. Om man ger sig på en klassiker på det här sättet måste man ju ändå vara ganska övertygad om vad man kan tillföra, om något.

Willoughby är ärelysten och överste Brandon är en gentleman, som vanligt, även om den senare haft väldigt mycket otur. Hans lätta haltande har utvecklats till ett tentakelprytt anlete och förmåga att kunna andas under vattnet. Vilket ju är bra när damer ska räddas undan skäggprydda pirater som slaktar allt och alla. Mycket slaktande är det, och en del slafsigheter. Lucy Steele är också ärelysten, och kanske är hon även något mycket mer skrämmande.

Mmmm. Jag blir rädd. Det här är otäckt. Betyder det här att nästa steg är ”Emma-Vampire Hunter” eller ”Persuasion and Poltergeists”? Det finns ju en massa pengar att tjäna, och jag är rädd för att de kommer tjäna pengar på mig. För jag kommer inte kunna låta bli att läsa de här böckerna, om så bara för att få tillfälle att förfasa mig. Sjöodjur då? Tilltalar de en manlig eller kvinnlig publik? Är de mer som vampyrer eller mer som zombier? Är det här ett trick för att få män att läsa Jane Austen? Hemska tanke? Vad är nästa steg? Kvinnor som läser Chuck Klosterman?

Similar Posts:

• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Välkommen till klubben!
• Två sätt att få hjärtat krossat
• Gillar hon ens Northanger Abbey?
• We’ve got the biggest balls of them all

Men hur är det då för oss som är lite fina i kanten och fullständigt skiter i om Liza Marklund, Jan Guillou och Leif GW Persson kommer med en ny. Si sådär skulle jag säga. Visst är det en och annan man knappt kan bärga sig inför men på det stora hela märks faktiskt bristen på översatt litteratur. Framförallt för oss som är extra stroppiga och råkar gilla poesi. Säsongens siffra måste vara den mest katastrofala någonsin. Typ sex stycken. Vad har hänt med alla poesiöversättare, undrar man egentligen.

Men nu ska vi inte bli bittra. Det finns som sagt mycket att se fram emot också. Det som särskilt slår mig är att de ovanligt många debutanterna på fack-sidan som skrivit böcker att längta efter. Sen slås jag också av att det finns tre stora essäsamlingar som väcker mitt ha-begär; mer om dessa snart. Här kommer några högst personliga tips:

Allra gladast är jag faktiskt över två gamla tanter (den ena död visserligen) som kommer med en sprillans ny och en gammal diktsamling. Det rör sig om Wislawa Szymborskas Här på ellerströms och Inger Christensens Det (från 1969) på Modernista, vilka för övrigt lovat att ta sig an ett författarskap som det finns skamligt lite av på svenska.

Sen är jag som sagt mycket glad över tre essäsamlingar. Det är kulturprofilerna Aase Berg och Horace Engdahl (Bonnier), samt den alltid lika smarta Fredrik Strage (Alfabeta) som samlat ihop sina artiklar. Förmodligen har jag väl läst det mesta innan, i alla fall av Berg och Strage, men jag har verkligen ingenting emot att läsa om det.

Som jag också nämnt är det många fack-debutanter att se fram emot. Bland annat Johanna Wallin som skrivit en bok med den smarta titeln Om detta må jag berätta (Ruin) om Palestiniernas vardag, Emre Gyngör och Nima Dervish som i Varför mördar man sin dotter? (Norstedts) skrivit om hedersvåld och Rasmus Fleischer (Ink förlag) som ger ut sitt postdigitala manifest.

Sen bör väl nämnas att det finns en del stora namn att se fram emot som Kerstin Ekman, J. M. Coetzee, Klas Östergren, Claes Hylinger och Carola Hansson. Alla deras verkar såklart superspännande.

Slutligen vill jag också förutspå höstens snackis. Det tror jag blir Elisabeth Åsbrinks Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander (Natur och Kultur) där material från Noréns privata arkiv, brevväxling och opublicerade delar av manuset kommer att offentliggöras. Det blir något att se fram emot för den som redan hunnit klart med (eller gett upp) dagboken.

Similar Posts:

• Hederskultur, mord och det svenska samhället
• Vad hände sen med Johan Kraft?
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak

Tonårsflickorna som väntar utanför nattklubbar eller konserthallar klumpas ihop med regelrätta förföljare och våldsverkare. Hon som bröt sig in hos Ace of Base-stjärnan Jenny Berggrens familj med en kniv; hon som brände ner Evert Taubes Sjösala enligt vad hon uppfattade var kodade uppmaningar från stjärnan; han som utvisades flera gånger för att han vägrar förstå att Agnetha Fältskog inte vill ha med honom att göra.

Men bilden av den holländske ABBA-fantasten är något mer komplicerad. Han hade faktiskt ett förhållande med Agnetha Fältskog. Det är här det blir som mest läskigt och skrämmande. Hur stor skillnad är det egentligen på de idealbilder vi gör oss av människor omkring oss och de vi skapar av folk vi aldrig träffat? Var går gränsen mellan ”normala” känslor och besatthet?

Huvudintrycket är ändå djupt sympatiskt. Det är en rolig blandning av beundrade människor och företeelser Strage lyckats åstadkomma. Från Lill-Babs till Judas Priest, Morrissey och Paris Hilton. Och han beskriver de fans han följt och intervjuat med stor ömhet och träffsäkerhet. Han skriver lättläst, smart och underhållande och som författare är han en trivsam figur att ha med på resan. Han börjar med att bekänna sina egna fan-upplevelser och blir charmerande tafatt när han någon gång dras in i skeendet av viljestarka intervjuobjekt. Som när han hänger i Idol-stjärnan Darins trappuppgång med ett gäng unga tonårstjejer. ”-Ska du inte skriva något?” frågar Sibel. Jag vill inte verka feg så jag ritar ett hjärta med tuschpenna på väggen.”

En smula teoretiskt påläst är Strage dessutom, även om dessa korta avsnitt känns absolut minst originella. Har man läst någon som helst om fans förut så kan man historien – modernitetskritikens skräck för massan kontra tilltron till populärkulturkonsumentens aktiva val, och så vidare – inklusive den obligatoriskt moderata dissen av John Fiske. Men här finns ändå en del att hämta. Att det faktiskt finns en och annat vettig teori om fans även hos psykologer var till exempel en nyhet för mig. Hur massmedias stalker-föreställningar påverkat lagstiftningen utan att ha särskilt mycket med verkligheten att göra är också ett intressant kapitel, liksom övrig analys av detta.

I en värld där berömmelse är mer åtråvärt än något annat fyller stalkern en funktion som ett medieskadat monster vi kan peka finger åt. Precis som den ensamme förföljaren projicerar sina fantasier på en kändis projicerar omgivningen sin kändisbesatthet på den ensamme förföljaren. Stjärnkåtheten som genomsyrar resten av samhället framstår plötsligt som oförarglig. Kanske är det därför vi behöver stalkarna. De får oss att känna oss normala.

Vad som mest bara antyds är vad fansen själva får ut av sin beundran. Det är inte alltid så lätt att beskriva. Det är ju helt enkelt roligt att bry sig om något, att snöa in och bara älska (lite lagom okomplicerat). Men är kärlek verkligen hundra procent irrationellt? Här finns också betydligt mer konkreta exempel. Jeannette reser jorden runt för att se Michael Jackson, men hon blir också en fullfjädrad mediaexpert genom att organisera stöd under rättegången mot honom. (Några av boken roligaste scenen utspelar sig just i villervallan kring detta – se textutdrag.) Att de båda konkurrerande Westlife-fanklubbarna erbjuder en hel del möjligheter för de utagerande medlemmarna tycks också uppenbart.

Jag är kanske ändå mest svag för den svenska Star Wars-fanklubben. För mig verkar det helt enkelt mer lockande med en hel berättad värld att engagera sig i än en enskild individ (som trots mediakonstruktioner i slutändan bara är människa). De verkar helt enkelt bara ha så roligt med sin fanfiction, sina kostymer, mässor och Darth Vader-muffins. Jag önskar att vår egen bransch var mer så. Mindre pretentioner och mer kärlek. Och mer utklädningskläder! Vad tror ni om att gå på bokmässan nästa år som er favoritförfattare eller favoritkaraktär? Ja?

Similar Posts:

• Lysande svensk musikjournalistik
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Jane Austen-landet Sverige
• Höstens bokutgivning – tips till finsmakarna
• Välgjord dystopi

Författare är musikskribenten Fredrik Strage som tidigare bl a arbetat som redaktör på de numer nedlagda tidningarna Bibel och Pop. Det var också i den senare han skrev sin omtalade sågning av Petters debutalbum Mitt sjätte sinne vilket senare ledde till att Strage fick finna sig bli upptryckt mot en vägg när de båda stötte på varandra på krogen. Men det är något de bägge lagt bakom sig vilket Petter också påpekar i bokens förord.

Mikrofonkåt är inte huvudsakligen en bok om hur den svenska hiphopen uppkom, det sammanfattas i kapitlet med undertiteln ”En svensk raphistoria”. Det centrala är istället de intervjuer och reportage Strage gjort med en mängd svenska hiphopare under ett års tid. Vi får följa med på turnéer, skivinspelningar, ut till förorten och hem till de intervjuade. En del handlar om stora etablerade artister som Feven och Ken, en del om sådana på väg upp, Mobbade Barn Med Automatvapen och Fattaru (som i skrivande stund nu verkar få sitt genombrott med singeln Mina Hundar). Mainstream eller underground spelar ingen roll, alla får komma till tals.

Själv intar Strage en passiv roll där han suger upp allt som sägs och sedan redogör för det på ett både levande och ogenerat sätt. Han låter de medverkande berätta sina historier och föra samtal utan att delta mer än nödvändigt själv. Ett förhållningssätt som är en av Mikrofonkåts stora förtjänster. Just genom att han håller sig i bakgrunden lyckas han många gånger tränga in genom artistfasaden och låter oss istället möta människorna bakom.

Enligt författaren själv handlar boken om ”hur svenskar använder hip hop, om vår fascination för sådant som är svart och amerikanskt”. Så förutom de rena reportage- och intervjukapitlen finns det också ett par avsnitt där Strage själv kliver fram och insiktsfullt analyserar hiphop-fenomen som t ex Jiggy och Wiggers. Inte minst kapitlet om Wiggers (slarvigt sammanfattat: vita som vill vara svarta), som han delar in i sex undergrupperingar är mycket underhållande.

Andra favoriter är när Dogge från The Latin Kings tar med Strage på sightseeing i Botkyrka och det kaotiska och samtidigt lätt tragiska hemma hos-reportaget hos Leila K. Hennes vasstungade kommentarer om ett gäng svenska rappare är, milt uttryckt, inte nådiga.

Fredrik Strage ger oss på ett både initierat och synnerligen underhållande sätt en inblick i den mångfacceterade svenska hiphopscenen. Men Mikrofonkåt är inte bara en oumbärlig bok för alla med det minsta intresse av hiphop. Den har också kvalitéer som gör att den med god behållning kan och bör läsas av så många fler. För framförallt är Mikrofonkåt ett tidsdokument över en kulturyttring som skapas och formas runt omkring oss just nu. En ögonblicksbild av Sverige år 2001.

Ett stycke lysande svensk musikjournalistik.

Similar Posts:

• Att gitta från verkligheten
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• På jakt efter hiphopens kärna
• Kärlek
• Höstens bokutgivning – tips till finsmakarna