dagensbok.com » Fredrik Lindström

Fredrik Lindström "100 svenska dialekter"

Gäst — Fri, 03 Jan 2020 23:00:21 +0000

De flesta böcker med vidhängande ljuddel, ni vet: en kant i plast med knappar på, brukar säljas på barnavdelningen. Det här är dock i högsta grad en bok för äldre personer, åtminstone textmässigt – underhållande i klassisk Fredrik Lindström-stil, men samtidigt med vetenskaplig förankring och väl avgränsade detaljer för den som vill nörda in sig på sådana. Samtidigt gör ljuddelen att även en närstående sexåring fattade intresse för dialekter, och hur exempelvis småländska egentligen låter (eftersom det de pratar i filmatiseringar av Astrid Lindgrens många böcker sällan är äkta småländska). Men för den vuxne, som inte kräver bilder till all text, finns det rejält med intressanta fakta i denna bok.

Vi serveras en översiktssida i början av varje landsända med några typiska ord (Vem vet vad ”jopp”, ”otndag” eller ”haok” innebär på matbordet?), exempel på kändisar som kommer från landsändan (visste du till exempel att politikern Beatrice Ask pratar härjedalska och hockeyspelaren Håkan Loob gotländska från början?) och flera vackra foton från olika delar av vårt avlånga land. Därtill får vi insprängda ordkartor: Var kallar folk sin förälders kusins barn för syssling, tremänning respektive A-kusin? Och var kallas hallon för bryngebär eller fallbär? Allt sådant får läsaren svar på, eller kan skapa egna frågesporter av under kommande helger och lov.

Inledningen upprepar dock en brasklapp: Lindström & Co. är nödda och tvungna att begränsa sig, och då är 100 ett jämnt och fint tal att begränsa sig till. Alla landets dialekter får helt enkelt inte plats i en bok som ska kunna säljas till fler än de nördigaste ibland oss. Det gör att många av oss nog får nöja sig med någon dialekt från de platser i landet vi bor eller har bott på, eller rentav som vi känner någon ifrån. Som kompensation får vi dock rejäla beskrivningar av såväl övergripande, regionala drag som specifika dialekters extremare särdrag, i såväl text- som diagramform. Jag kommer på mig själv med att sitta och försöka härma orden eller fraserna som beskrivs i diagrammen, upp och ner genom tonhöjderna, såpass att jag säkrast läser denna bok när ingen blir störd av mina läten, hummanden och småskratt. Boken har även en historisk sammanfattning av dialektforskningen i Sverige, som till stor del förklarar hur de som tidigare samlade in dialektexempel tänkte, och hur folk snarare tänker idag. Det är populärvetenskap på hög nivå.

Storleken gör att den blir lite som en kaffebordsbok – så länge kaffekopparna hålls undan från ljudkanten, förstås – men med extra allt. Det är inte en skrytbok, men samtidigt som den är snyggt formgiven kan hela familjen samlas runt den och välja dialekt att lyssna på, eller försöka härma (med eller utan diagrammens kurvor), eller rentav skapa frågor om (fenomenet att trycka in snö i någon annans ansikte, vad kallar du det för?). Den är inte heller riktigt gjord för läsning i sängen – den är stor och otymplig, vilket gör den ganska ergonomiskt oriktig – men passar bra på ett bord.

Fördjupningarna på särskilt märkta sidor gör också att den passar för olika personer – såväl den allmänt intresserade som den mer insatta eller vetgiriga. Den ger oss också en insikt i vilket omfattande och mångspråkigt land Sverige är, till och med när vi bara pratar det som kallas svenska. På gott och ont får vi dock olika berättelser på varje dialekt – det hade varit roligt om Lindström vid intervjuerna kunde ha bett alla att läsa samma sak också, kanske en enda mening eller strof, för att läsaren ska kunna jämföra – men då kanske de intervjuade hade blivit stela och fått svårt att låta naturliga, så vi nöjer oss med de olika berättelserna. De är också väldigt olika, från äldre till yngre, från betongförort till mörkaste granskog – och trots svårigheterna med att hitta kvinnor som talar dialekt (Lindström konstaterar själv i en kvällstidningsintervju att det är svårt att hitta kvinnor, eftersom de oftare strävar efter ett mer utjämnat språk) så har de fått med en hel del olika personligheter och medryckande historier. Gôtt jobbat, pôjkaR! som vi skulle säga där jag bor.

Malte Persson "Till dikten"

Mattias Lahti Davidsson — Tue, 22 May 2018 22:00:34 +0000

Malte Perssons nya diktsamling har ett militärgrönt omslag med gula generalstjärnor. Är detta beredskapspoesi? Möjligen, här finns ett samlande tema som kan beskrivas som diktens öde i vår tid. Det hela börjar vemodigt.

En gång fanns poesin
och den finns kvar
i skrevor här och där.
Som regnvatten i kaffekoppar
glömda på verandan.
Den dyker upp ibland
när vindar röjs och åkrar plöjs
och får förklaras av experter.

Dikten är glömd, poeterna är döda. Så tycks Malte Persson resonera. Egentligen är det märkligt, att dikten tappat så i status. Många är stolta över det svenska språket, och det med rätta. Vi kan träta om ”svenska värderingar” och om huruvida Du gamla, du fria ska sjungas på skolavslutningar eller ej. Men engagemanget i språket är intensivt och ofta förenande. Fredrik Lindströms böcker och teveserier om språk har funnit en stor publik, liksom tidningarnas språkspalter. Sedan mer än tio år finns Språktidningen som riktar sig till en bred allmänhet. Språkliga innovationer som ”hen” väcker livlig debatt.

Språkintresset borde skapa ett sug efter poesi. ”Poeterna är språkets partisaner” skriver Malte Persson. Och han har rätt. Så varför har inte poesin högre status? Varför läser inte fler dikter? Kanske tycker sig många sakna den tid och det lugn som krävs. Kanske saknar allt fler förmågan att koncentrera sig. Kanske skyggar en del för det inbillat högtidliga, för den förhöjda känslan.

Malte Perssons diktsamling ropar inte bara ”var är läsarna, varför är det ingen som bryr sig?” Den handlar också om självtvivel.

Varje utsaga är en vulgär tatuering
att för alltid ångra, men ändå.
Man gör vad man kan, och efter ett tag
så kan man också det man gör.
När kommer jag till saken egentligen?

Dikterna innehåller ofta den här typen av frågor som poeten ställer till sig själv, men som naturligtvis träffar läsaren. Det fungerar engagerande. Jag aktiveras och blir gripen, jag känner att jag kommer närmare. Här finns åtskilligt som andas självmedvetenhet. Jag känner igen det och det är inget lyckligt tillstånd.

Poesin fanns innan
någon uppfunnit poeterna -
nej, vad vet jag om det,
men poesin fanns kvar
i alla fall när de var borta.

Men Malte Persson har samtidigt självdistans. Han klibbar inte på läsaren någon sentimental nostalgi. Snarare väcker han nyfikenhet. Det är bra. Som läsare får jag gott om utrymme att känna och fundera själv.

Förr i tiden slog poeterna fast hur det var,
och det var skönt att de visste bättre
och att man fick underkasta sig deras
pregnant formulerade livsvisdomar
och nästan ovedersägliga teser
spikade på en dörr av luft.
Men så är det inte längre.

Visst kunde forna tiders dyrkan av poetiska snillen skorra lite falskt, men poeterna ÄR språkets partisaner. Tänk på klassiker som Carl Michael Bellman, Anna Maria Lenngren och Gustaf Fröding. Dikten är fronten, eller i alla fall en av fronterna, för språklig utveckling. Inom dikten finns även utrymme för kamp. Tänk Athena Farrokhzad eller Johan Jönson.

Vår beredskap borde vara god, vi älskar ju språket – men många läser alltså inte dikt. Eller gör de det? Visst har det blivit populärt med poetry slam? Publiken betalar för att se poeten som estradör.

En och annan poet blir folkkär även i vår tid. Se på Kristina Lugn eller Bodil Malmsten. Men den förra älskas kanske mest för sin personlighet som den framstår i teve. Den senare nådde den verkligt stora publiken först när hon började blogga.

Jag kan inte bestämma mig. Kanske behöver vi dikter för att höja beredskapen. Eller så är det bra att det råder kris ett tag och att dikten får en chans att ladda om. Eller så finns ingen kris alls. Spänsten i Malte Perssons egna strofer är det hur som helst inget fel på.

Dikten är en bister fana.
Dikten reas ut på Dressman.
Dikten är Bayeauxtapeten.
Dikten är en banderoll.
Dikten är en t-shirt där det står:
I went to Biskops Arnö
and all I got was this lousy poem.
Dikten blev bara en tumme.
Dikten är inte ett tyg.
Dikten är ett otyg.

Fredrik Lindström "När börjar det riktiga livet"

Eva Björnberg — Tue, 29 May 2012 22:00:57 +0000

Jag kan tänka mig att de allra flesta människor, vad de än upplever för positiva saker i sitt liv, ändå kan tänka som så, att visst kan det blir ännu bättre än så här. Och då börjar det riktiga livet, det som man är ämnad att leva. Kanske tänker de flesta, som lever i ett land i fred och relativt välstånd, att hur bra de än har det, nog kunde det vara ännu bättre. För människan tycks var skapt att inte kunna känna sig nöjd. Det verkar hela tiden finnas en gnagande känsla att allt kan förbättras. Därav utvecklingshysterin och tillväxthysterin i västvärlden. Den är så att säga inbyggd i livet här. (Detta räddar oss dock inte från tanken på, och faran i, att det ju väldigt lätt och när som helst dessutom kan bli sämre.)

Om detta, men även om mycket annat, handlar Fredrik Lindströms noveller, som finns i novellsamlingen När börjar det riktiga livet. Men bara en tredjedel av de femton novellerna verkar ha detta som direkt tema. En röd tråd är nog ändå att berättelserna handlar om ganska bortskämda medelklassmänniskor, utan överväldigande problem. Snarare har de ganska små problem som de förstorar upp. Vi får inblickar i många olika människors vardag i de korta, lättlästa och av en stilla sarkasm och ironi genomsyrade novellerna. Språket är oftast mer kåserande än litterärt. Berättelserna är underhållande på ett stillsamt sätt. De är ömsom skruvade, ömsom realistiska, ibland helt allvarliga.

Syftet med dem verkar vara att underhålla, men också att med hjälp av satir och känsla göra läsaren medveten om absurditeterna i tillvaron och att vi beter oss konstigt, men att vi verkar sitta i samma båt och dela samma öde, utsatta som vi är för vardagens förtretligheter och vårt eget missnöje. Det riktiga livet, det vill säga, det riktigt lyckliga och perfekta livet, verkar inte vara så lätt att få till. Till exempel handlar det i novellen ”Ett fullutrustat kök” om Nina och Rickard, som har ett nytt topputrustat, perfekt planerat kök, fast de inte kommit igång med att använda det:

Det är klart de ska börja laga mat, Nina och han, och använda sitt fullutrustade kök. Det är klart att det riktiga livet börjar någon gång, då när de ska ha stora fester och stå i köket med sina vackra vänner, laga mat och bara skratta.

Annars kan det exempelvis handla om någon som brukar hosta på teatern, någon vars hög med omaka strumpor blir större och större efter varje tvättpass, om relationsproblem, kärleksdrömmar, sömnproblem, barns oerhörda mängd med gosedjur, vikten av kvalitetstid, och om det svåra att hitta rätt soffa – den som ska vara så mycket: bekväm, passa i stil till övrigt möblemang, passa ägarens personlighet, uttrycka något, vara unik, etc.

När det gäller novellen med titeln ”Åttioårskrisen” anar man dock i stället för ironi en fördomsfullhet hos Lindström. För i denna novell skriver han på ett konstaterande sätt följande:

Ni vet hur det är att vara runt 80. Det händer inte mycket, man har lite ont i en höft, går runt och letar efter saker, hittar inte de bra läsglasögonen, försöker läsa tidningen i alla fall, pratar lite med en granne, sitter en stund i parken och glor, försöker förstå sig på den nya dosan för TV-kanalerna eller sopsorteringsanvisningarna, besvarar en felringning. Man försöker köpa en kvällstidning ibland men förstår inte längre vad det står, det är kändisar man aldrig hört talas om [...]

Det verkar alltså som om Fredrik Lindström tror att livet för dagens äldre ser ut så här. Själv har jag flera släktingar som är runt 80 år gamla, och jag känner genom dem andra 80-åringar. Alla är de febrilt aktiva och precis som förut insatta i allt som händer runt omkring dem. De skulle knappast känna igen sig i den här beskrivningen. Detta är gamla klyschor, här krävs verkligen bättre research!

Däremot ska författaren ha en eloge för att novellerna inte innehåller ett enda mord eller någon annan brutalitet; detta i en vansinnig tid, där underhållning tyvärr ofta stavas våld.

Stilla hav, skräck, debutbar och kattspecial.

Anna Liv Lidström — Mon, 28 May 2012 19:53:36 +0000

Syrénerna blommar som bäst och doftar som mest. Semestern kan skönjas i horisonten. På Dagensbok smider vi planer, och läser böcker. Denna vecka bjuder vi er till exempel på detta;

Idag, måndag skriver Anna C om debutanten Malin Nords Stilla havet och den stannar kvar hos Anna med sina kontrastrika miljöer och skirligt vackra formuleringar

På tisdag skriver Björn om Jenny Milewskis Skalpelldansen – ny svensk skräck i gränslandet mellan det psykologiska och det slafsiga.

På tisdag beger vi oss även till Rotundan på Stockholms stadsbibliotek för att mingla med vårens skönlitterära debutanter, och höra dem berätta om och läsa ur sina färska böcker. Här ska tydligen avhandlas allt mellan Alzheimers till kolonialism, från människans längtan efter naturen till reklamvärlden lovar Stadsbiblan. Vår dubbelrecenserade Jonas Joelson samt nyss nämnda Malin Nord är två av färskingarna. Läs mer här. Klockan 18 börjar kalaset.

(Fotomontaget tillhör Stockholms stadsbibliotek.)

På onsdag skriver Eva om När börjar det riktiga livet, som är en novellsamling av Fredrik Lindström. Med ironi och sarkasm berättar han om ofta ganska bortskämda medelklassmänniskor.

På torsdag skriver Emelie om Alltid Astrid en bok om Astrid Lindgren som innehåller minnen, samtal, brev och textanalyser av hennes böcker. Det är en fin bok som Emelie ändå hade förväntat sig mer av.

På fredag skriver Richard om W B Yeats poesiklassiker Tornet. Spännande, komplex och fantastiskt vacker läsning, i skicklig svensk tolkning.

På lördag är det kattspecial. Emelie skriver bland annat om Linda Skugges barnbok Godnatt min katt, om sorgen efter en katt. Och om två böcker i Sanna Töringes nya kattserie ”Katt kan”. Alla tre fint illustrerade av Kristina Digman. Camilla skriver om Don Fritjof s En tuff katt, men även en tuff katt kan möta sitt överhuvud.

Detta och såklart mer därtill serverar vi er denna tjugoandra vecka av 2012. Väl mött läsvänner. Häng på!

Mikael Parkvall "Lagom finns bara i Sverige"

Irene Elmerot — Mon, 27 Apr 2009 22:00:18 +0000

Av någon anledning har jag aldrig läst någon av Mikael Parkvalls böcker. Tack vare att jag hittade Lingvistbloggen fick jag även upp ögonen för denne lingvists alster, och nu blev det dags.

Efter de första kapitlen är jag helfrälst. Roligt, bitskt, men ändå vänligt och aningen … tja, liksom suckande. Men efter drygt halva boken så skiner Parkvalls käpphästar igenom, och när jag ser min kollega Sigrids recension av hans Vad är språk ser jag att det tycks finnas ett par upprepningar från den boken här.

Vare hur det vill med det, jag trivs(!) under läsningen. Boken är tänkt att läsas ”även av den som inte har någon särskild språkvetenskaplig bakgrund”, och jag sitter och nickar när han lite ofint mellan raderna får fram att han skulle göra sig bättre som språk-”expert” i tv-sofforna än Fredrik Lindström, eftersom Parkvall redan i förordet konstaterar att

… ambitionen är också att det ska vara besserwissreri med åtminstone en antydan till glimt i ögat.

Syftet här är att krossa ett antal myter som Parkvall i egenskap av lingvist fått höra genom åren, och till slut börjat gräva ner sig i. Det är alltså en uppbygglig, undervisande bok, som vill få oss att se helheten och tänka efter lite innan vi sväljer vad som helst som sägs om språk i allmänhet, och om engelska och svenska i synnerhet.

Här tas upp myter som att ’lagom’ betyder ”laget om” (nej, det är dativ plural av lag som i lagtext), att det svenska språket är på väg att urholkas (njä, inte så länge så många miljoner faktiskt talar det) och Parkvalls stötesten att teckenspråket inte är ett ”riktigt” språk (men det är det, med annan struktur än svenska, fast ändå inte detsamma som teckenspråk i andra språkområden). Därtill kveruleras det en aning mot slutet över myten att ”världens mest svensktalande kommunligger i Finland”, vilken Parkvall konstaterar i själva verket beror på spännande matematiska beräkningar.

Självklart beror det höga betyget på att jag redan är ”frälst”, men också på att Parkvall är rolig, försöker folkbilda och samtidigt envetet stöder sig på den vetenskap han kan bäst. Mina invändningar blir detaljer i sammanhanget – boken som helhet är ändå mer än läsvärd för gemene svensk. Man lär sig garanterat något nytt.

Fredrik Lindström och Henrik Lindström "Svitjods undergång"

Per Warmark — Mon, 07 May 2007 23:00:00 +0000

Debatten om Svea rikes vagga verkar aldrig riktigt lägga sig. Sannolikt beror det på att svaren är så få och frågorna många. Otaliga historiker, övriga forskare och tokstollar har framfört argument av mycket varierande kvalité angående vårt lands första, stapplande steg. Var det i Mälardalen eller i Västergötland som riket uppstod? Det är frågan! Läget har länge varit låst och många av de respektive sidornas förespråkare har vägrat att vika en tum från den egna övertygelsen. Något som emellanåt dragit ett löjets skimmer över debatten som i mångt och mycket visat hur djupt rotad lokalpatriotism kan slå knut på sig själv.

När så bröderna Lindström ger sig in i den här, på många håll fortfarande infekterade, debatten blir den omedelbara frågan; vilken sida står de på? Är de anhängare av sveaskolan eller har de anammat västgötaskolans argument? Svaret blir, trots debattens ofta klara skiljeväggar, inte helt solklart! Bröderna själva talar om en "tredje väg" men visst luktar det lite Västergötland om hela inlägget.

Den Lindströmska huvudtesen är att det som en gång i tiden kallades Svitjod, ett område förlagt i huvudsak till vårt nuvarande Svealand, skall ha ersatts av ett helt annat rike. Ett kristet sådant, påvelojalt och med helt nya strategier för hur ett "land" skall styras. Det nya riket var det begynnande Sverige och de maktstrider som ägde rum under 1100- och 1200-talen, där bland annat de så kallade folkungarna deltog, var en direkt följd av den här utvecklingen. Således stod det nya mot det gamla och med facit i hand vet vi hur det gick. Landet blev kristet och så småningom en nationalstat med allt vad det innebär.

Bröderna Lindström bygger sina teorier på de fåtaliga originalkällor som finns och på den relativt rikliga forskning som bedrivits inom området. Förutom det lägger också (förmodligen broder Fredrik) till en språklig argumentation som tycks styrka det som skrivs. Vissa ord och grammatiska kvarlevor kan möjligen tyda på att de har rätt i sina tankar om Svitjod.

Men precis som alla andra forskare kan man inte säga nåt helt säkert. Även Lindströmarna tvingas vrida och vända på de fåtaliga textrader och arkeologiska lämningar som finns att tillgå. Och visst blir man lite trött när de exempelvis definitivt slår fast var slaget vid Gestilren stod. De är inte de första som försöker göra det och säkert inte de sista men som läget är nu är det helt enkelt inte möjligt att komma förbi den kvalificerade gissningens nivå! Men de har som sagt sina poänger och mycket av det som skrivet verkar vettigt och också relativt vedertaget.

På det hela taget är det en trevlig bok om ett spännande ämne, om än utsmetad på för många sidor. Stora delar av boken består av rubriksidor och radavstånden är onödigt stora. Det gör att boken visserligen blir lättläst men man köper inte böcker för papprets skull. Förmodligen blir pocketversionen bättre rent layoutmässigt. Att bröderna har en ambition att förklara går heller inte att ta miste på och de återkommande jämförelserna med samtiden är ett tydligt tecken på dessa populärhistoriska ambitioner.

Årets bästsäljare i pocket belönade

Ella Andrén — Wed, 21 Mar 2007 09:51:00 +0000

I dagarna har Pocketparty och Svenska förläggareföreningen delat ut sina priser till bästsäljare i pocket. Åtta böcker får i år utmärkelsen Platinapocket för över 100 000 sålda exemplar. Däribland romanerna Skam av Karin Alvtegen, Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson och deckarna Stenhuggaren av Camilla Läckberg, Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson och Box 21 av Anders Roslund och Börge Hellström. Ensam i fackklassen blev Självkänsla nu! av Mia Törnblom och Alexander McCall Smiths Giraffens tårar renderade både författaren och översättaren Peder Carlsson varsin platinapocket för mest sålda översatta bok.

Pocket Shops pris för bästa omslag, pocketgalans enda inte enbart kvantitativa pris, gick till Sara R Acedo för Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill.

Guldpocketpriset, för mer än 50 000 sålda exemplar, gick till följande böcker och författare: Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg, Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, Jenny S av Denise Rudberg, Underbar och älskad av alla av Martina Haag, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, Gregorius av Bengt Ohlsson, Asyl av Liza Marklund, Svart fjäril av Anna Jansson, Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg, Rum nr 10 av Åke Edwardson, Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson, Dominans av Björn Hellberg, Den inre kretsen av Mari Jungstedt samt Ninas resa av Lena Einhorn.

Silverpocket, för över 30 000 sålda exemplar, tilldelades John Ajvide Lindqvist för Hanteringen av odöda, Karin Alvtegen för Skuld, Inger Frimansson för Skuggan i vattnet, Arne Dahl för Mörkertal, Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg för Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak, Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist för Ego girl, Fredrik Lindström och Hasse Pihl för Vem är Björn och vem är Benny?, samt Expert på att rodna av Katarina von Bredow, som alltså blev storsäljaren bland ungdomsböckerna.

Och nej, vi har inte kopierat förra årets Pocketparty-nyhet. Det är bara lite likt.

Daniel Ernrot & Emil Holmström "Om ett ord"

Johan Wirdelöv — Wed, 01 Mar 2006 23:00:00 +0000

Att vara "grötmyndig" är att vara dryg, pompös och uppblåst. Men utan att ha något med gröt att göra härleds ordet från lågtyskans grootmündig, där groot betyder stor och där mündig syftar på munnen. Stor i munnen, det vill säga. Denna, och över femhundra andra etymologiska anmälningar, gör reklamskribenterna Daniel Ernerot och Emil Holmström i boken Om ett ord. Det började som små dagliga mejlutskick med ordförklaringar, blev populärare, och lät sig efter två års tid göras bok av.

I sann Värsta språket-anda är det hela maximalt lättfattligt och riktat till största möjliga målgrupp. Ärendet är tydligt: ord är kul och ämnet ska ut bland fikaborden på arbetsplatserna. Tonläget är medvetet sympatiskt och småpedagogiskt. Ibland nästan i överkant, till och från känns den kort-kortfattade copywritersvenskan som en blandning mellan tonen hos en barnbok och den hos en reklamannons. Typ samma stil som på baksidan av mjölkpaketen. Det ger ett intryck som är trivsamt för tillfället, men blir tröttsamt i längden. Å andra sidan, någon sträckläsare varken är eller borde boken vara. Snarare något man sitter och bläddrar i lite på måfå.

Varje ordförklaring i boken har i regel tre beståndsdelar. Först en definition av ordet, som att en barbar är en rå och ociviliserad vilde eller att en lisa är en lindring och lättnad. Sedan kommer exemplet, som sträcker sig från att ordet finkel förekommer i 1736 års översättning av Jeppe på berget, till att ordet brasklapp användes i en recension på dagensskiva.com 2003. Och sist kommer härledningen, som att alkohol kommer från arabiskans al-kuhl eller att däst bottnar i det isländska ordet dæstr. Allt detta står med stor korthet och är intill bristningsgränsen avskalat. För lättfattlighetens och populariserandets skull, får man anta.

Jag tycker att etymologi är intressant och att det är bra att fortsätta popularisera lingvistiken. Men det jag ifrågasätter är liksom vad man ska ha boken till. Man kanske tänker sig att man ska lägga en massa ord på minnet och kunna glänsa med dess historik när tillfället kommer, men hur ofta kommer det tillfället? När jag hör grötmyndig nästa gång har jag glömt det lilla jag visste om ordet. Ska boken ge läsaren en allmänt ökad förståelse och en helhetsbild av hur ord vandrar och utvecklas genom språk, och hur det speglar samhälle, kultur och tidsanda? Den är inte på långa vägar tillräckligt grundlig för det uppdraget. Där uträttar den ingenting som Fredrik Lindström inte redan gjort. Ska man ha den till att slå upp ett ord man börjar fundera över när man sitter i telefonkön till Försäkringskassan? Okej för det, men endast det. Och då får man hålla tummarna för att det finns med, femhundra ord är inte överdrivet mycket i sammanhanget. Mer och mer känns det som en typisk bok som folk tycker är snygg och småtrevlig att ge bort i present, snarare än en man verkligen har glädje och nytta av.

Fredrik Lindström "Jag är en sån som bara vill ligga med dej"

Csabi Urbán — Mon, 09 May 2005 23:00:00 +0000

Den här boken är ganska lättrecenserad. Den är lättsam som lemonad en sommardag eller som en varm choklad uppe i backen i alperna. Den är pojkaktigt charmig, jag kan inte stå emot, fast sågen, motorsågen var på gång ett tag. Den är kort och gott som Värsta språket men i poesiform. TV-programmet är dock bättre.

Men tro för den delen inte att dikterna inte är allvarligt menade, men de är ändå så tillbakalutade så de stör nog inte någon eller kanske är det just det dom gör, just därför. De stör inte mig, jag trivs i sällskap med sådan här poesi. Jag tycker Fredrik Lindström är modig för han vågar vara en renässansmänniska idag, här och nu och fullt ut. Gör allt och lite till. Jag gillar det.

Dikterna är vardagsfunderingar med snärtar och spretighet. Det håller mitt intresse uppe nästan hela tiden utom när Lindström ger sig in i metaforikens konst. Då skär det illa i mina öron och skorrar falskt. Jag jagas av känslan om han menar allvar eller inte. Detta beror väl på att jag har sett honom i så många andra roller och jag vet inte än hur han spelar rollen som poet. Det påminner mig om Lundell och hans diktbok Tid för kärlek. Romantiken ligger ungefär på samma nivå och i samma stad. Detta är storstadslyrik, en ersättning för naturlyriken kan jag tycka.

Problemet är väl kanske att inte många kommer ta den här boken på allvar i det litterära Sverige. Han är ju känd och ges ut därför. Jag kan tycka det är tråkigt för diktsamlingen är inget att skämmas över. Samtidigt kan jag ge mig tusan på att den inte skulle getts ut om det hade varit en slumpmässig Lindström ur telefonkatalogen som skickat in en dikt som t.ex. "Kvinnan och mannen".

Kvinnan
i begynnelsen
av historien
blyg och skygg,
fulländad
- en guds avbild.

In kommer mannen
från vänster
och vill genast
ta henne på fittan.

Och det tycker jag är lite synd.

Fredrik Lindström "Vad gör alla superokända människor hela dagarna?"

Rikard Liljenskog — Mon, 04 Feb 2002 23:00:00 +0000

Vad gör alla superokända människor hela dagarna?

Uppenbarligen har denna fråga gnagt så länge i Lindströms sinne att han kände sig tvingad att skriva ned sina tänkbara svar. Till stor sorg för alla, ja utom bokförlaget och Lindström själv antagligen.

Vad vi serveras är ett antal superokända människor någonstans i det mentalt fastfrusna Sverige, i trakterna mellan ungdomen och vuxenskap. Parmiddagar med tillhörande satir över stackars människor som försöker vara vuxna, kravlösa förhållanden med oroande tankar om framtida familjebildningar och över hela denna sötsura anrättning en översittarsås baserad på en författare som känner det som en plikt att påtala denna hur patetiska liv bokens superokända gestalter genomlever.

Lindström har som bekant redan tidigare nyttjat temat kring vuxenskapets vara eller inte vara. Men till skillnad från filmen Vuxna människor så saknas i Lindströms skönlitterära alster en positiv underton av igenkännande. Lindströms karaktärer är små och ytliga och de eventuella existentiella problem de stöter på kan de inte bekämpa med annat än tillkämpat vuxet socialiserande eller lägenhetsdrömmar.

Samtidigt vill jag gärna tro att Lindströms ambition egentligen inte är att avskärma sig från dessa superokända människor, utan snarare påvisa det allmänmänskliga strävandet efter att finna någon form av mening i tillvaron. En vindsvåning i Stockholm och regelbundna påhälsningar från tidningen Sköna Hem. Parmiddagar med formell informalitet och taffliga kommentarer om årgångsviner. Antagligen vill Fredrik Lindström med sin bok uttrycka en samhörighet med oss superokända. Men jag tycker inte han lyckas. Ironin leder inte till igenkännande skratt. Den lägger sig som en klump i halsen. Som läsare vill jag inte känna så. Tror inte heller att det var författarens avsikt.

Personligen önskar jag att Fredrik Lindström överväger att sluta skriva om superokända människors futtiga liv och börjar skriva om den halvfulla vinflaskan. Även om det står ”Diamant” på etiketten och vinet har en besk eftersmak av personliga misslyckanden och tillkortakommanden.

Och lämna den vältrampade ironiska stigen. Den skönlitterära formen förtjänar bättre än att fyllas med förlegat skräp från Killinggängets ruiner.

dagensbok.com » Fredrik Lindström

Fredrik Lindström "100 svenska dialekter"

Similar Posts:

Malte Persson "Till dikten"

Similar Posts:

Fredrik Lindström "När börjar det riktiga livet"

Similar Posts:

Stilla hav, skräck, debutbar och kattspecial.

Similar Posts:

Mikael Parkvall "Lagom finns bara i Sverige"

Similar Posts:

Fredrik Lindström och Henrik Lindström "Svitjods undergång"

Similar Posts:

Årets bästsäljare i pocket belönade

Similar Posts:

Daniel Ernrot & Emil Holmström "Om ett ord"

Similar Posts:

Fredrik Lindström "Jag är en sån som bara vill ligga med dej"

Similar Posts:

Fredrik Lindström "Vad gör alla superokända människor hela dagarna?"

Similar Posts: