Men det är inte Barbro som vattnat blommorna. Det är Felicity.

Felicity har ett mörkt förflutet och hon lever sitt liv som en skugga i samhället. Hon övernattar i säsongsstängda sommarstugor och uthus. Hon kan aldrig stanna upp och slå sig ner, för då kommer hon bli hittad av de som söker efter henne. Ständigt hungrig och smutsig, med trasiga skor, hankar hon sig fram med dåligt betalda svartjobb.

På ytan är Marilyn motsatsen till Felicity. Hon bor där hon alltid har bott och rutinerna är hennes räddning. Inom sig bär Marilyn på starka känslor av att hon inte duger. Hon är ingen Marilyn Monroe trots att hon är döpt efter henne. Hon är för stor, för klumpig och alltid fel. I Marilyns ångestfyllda liv låter hon många behandla henne som de vill, så väl den påträngande och gränslösa grannen Kattis som den odrägliga chefen Martin.

De två något udda personligheterna möts av en slump en sen kväll på kontoret. Marilyn jobbar över och Felicity kommer för att städa.

Relationen kvinnorna emellan som börjar med irritation växlar snabbt mot värme och medkänsla, främst från Marilyns håll. Felicity försöker hålla distansen men dras ändå med av den vänlighet som Marilyn helt naturligt visar henne.

Marilyn börjar nysta i vad som hänt Felicity och Felicity börjar ifrågasätta Marilyns beslut om att inte göra något av sina drömmar som faktiskt finns där under ytan.

Bränn allt som var är en bladvändare som jag knappt kunde lägga ifrån mig. Jag sträckläste den en regnig helg med paus för lunch och lite kaffe.

Boken har många nyanser men det som ligger kvar efter läsning är en härlig, mysig och varm känsla av att allt är möjligt.

”Spänningsroman” står det på framsidan och jag håller med. Men det är också en bok om relationer och om att våga välja tilltro till vänskap och kärlek trots att man blivit sviken tidigare i livet.

Bränn allt som var är en mycket fin debut av Gussarsson och jag får vibbar av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann i kombination med En hondjävuls liv och lustar. Det är kvinnor som hämnas med finess samtidigt som humor och värme ständigt är närvarande. Bitvis är det en magisk historia där de starka karaktärerna mot alla odds hittar vägar framåt i livet.

Händelseförloppet känns inte alltid helt realistiskt, men det gör ingenting för det är varsamt hanterat i texten och Gussarsson knyter ihop berättelsen helt strålande. Jag gillar hur karaktärerna inte är lagom mellangrå utan pendlar mellan att vara goda och ibland även onda.

Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Eva Gussarsson!

Similar Posts:

• Utanförskap och revansch
• En oretuscherad ikon
• Ytlighetens insida
• My week with Marilyn
• Betagen är rätta ordet för känslan

Ledsenheten kryper fram för varje sida. Här sipprar minnen in från barndomen med föräldrar som sällan visade ömhet. Föräldrarnas måttfullhet i kärleksbetygelser går i arv. En kram för lite – var det skälet till att det egna äktenskapet upplöstes?

När arbetsgivaren en dag ber Sylvie att bevaka och rapportera om arbetskamraternas insatser gör hon som hon blivit ombedd. Hon förstår att göra rätt. Att vara stark när man nyss blivit lämnad känns så mycket bättre än att visa sig sårad eller ledsen.

På bokens omslag finns bilden av ett lås och ett handtag – vilket är mycket passande för några av scenerna i romanen. Jag tänker att händelserna kunnat drivas framåt i ett annat tempo om den formats med thrillerns verktyg. Men då hade det blivit en annan roman som lekfullt ställt frågan: Vad vore livet utan en bra kökskniv?

Romanen ger i stället plats för Sylvies nuläge och tillbakablickar. Hon agerade inte utifrån hämndlystnad. Låsningen, känslan av att trängas in i ett hörn, är närmast att likna vid ett utdraget födsloarbete. Värkarna återkom men med långa mellanrum. I en plötslig och sista kraftansträngning blandat med klarsyn kommer det ur henne: ”Nej – nu går det inte längre!”

Många är bottnarna i en människas förtvivlan. Det kan röra sig om bristen på föräldrarnas ömhet, som jag redan varit inne på. Men också hur männens blickar är något som kvinnan/kvinnor ständigt måste förhålla sig till. Snyggheten tycks alltid slå andra talanger. En kvinna kan vara arbetsam och bra på att hålla ordning och reda. En sådan kvinna kan tillåtas att avancera, men bara till en viss gräns.

Också klassperspektivet gör sig tydligt i Bouraouis berättelse. Det är lätt för en kvinna i högre samhällsklasser att sätta ord på olämpliga sexuella närmanden. Att däremot ha föräldrar som aldrig pratat om kvinnors och mäns vitt skilda möjligheter i samhället, gör att man bara lärt sig sopa händelser under mattan. Då blir man aldrig någon Ebba Witt-Brattström som kan skriva av sig frustrationer under titlar som Historiens metoo-vrål.

I romanen varvas reflektioner med de jordnära händelser som utspelat sig i Sylvies liv. Jag får lust att läsa såväl Karin Johannissons Den sårade divan (nu måste jag verkligen ta tag i den!) och att läsa om Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar. Så fungerar bra böcker, de placerar sig ihop med andra böcker och aldrig vet man vilka som lierar sig med varandra.

Similar Posts:

• att omskapa bilden av sig själv
• En magisk röst
• Om rädslan att mötas
• Ensamhetens labyrint
• Sommar av konsekvenser

Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet. Hon skriver en hel massa om kärlekens väsen. Hon ljuger.

Med de meningarna har Fay Weldon egentligen summerat upp sin i särklass mest kända roman, En hondjävuls liv och lustar, redan på första sidan. Det handlar om kärlek och lögner och makt. Om sagor, och om hur jävla hopplösa de är att leva upp till.

För det är ju inte Mary Fisher som är huvudperson i romanen – och det vete tusan om det egentligen är berättaren, Ruth, heller. Jo, det är det förstås. Men vem är egentligen Ruth?

Ruth är, som Helen Zahavis Bella, ”ingen särskild”. Hon är inte mycket mer än det förtvivlade försöket att leva upp till sagan. Först om den skötsamma hemmafrun och sedan, när det gått i kras, om hämnden på Mary Fisher. Ruth är besattheten av Mary Fisher; hämnden är allt förtärande.

Om denna resa från förnöjsamhet till furie handlar En hondjävuls liv och lustar. Ruth beskrivs i romanens början som klumpig och ful och helt enkelt tacksam för att få sköta sitt hem, sin man Bobbo, deras två ganska osympatiska barn och de ännu mer osympatiska husdjuren. Så kliver författaren Mary Fisher, revisormaken Bobbos glamourösa nya klient, in i familjens liv. Bobbo meddelar Ruth att han är förälskad i Mary Fisher, att han faktiskt har en affär med Mary Fisher och till slut – när Ruth inte lyckas ta sig samman, sköta släktmiddagarna på ett snyggt sätt och unna maken denna välförtjänta lycka – att han lämnar henne för Mary Fisher.

Det blir början på en förvandling för Ruth, på en resa för att på en gång krossa Mary Fisher och att bli Mary Fisher. Förvandlingen är utsträckt, tålmodig och fullständigt grotesk. Visst skrattar jag en hel del – torra, torra små skratt över Weldons brutala klarsynthet och befängda fantasi – men jag får lika delar ont i magen. Ruth är långt ifrån någon feministisk förebild; det här är ingen Girl power-berättelse med lyckligt slut. Det är en obehaglig, roande och djupt oroande historia som man får vrida och vända på långt efter att man slagit igen boken.

Som någon ”renlärig feministbibel” står sig romanen knappast, skriver Unni Drougge i förordet till den här snygga nyutgåvan. Det är heller inte poängen (och det är faktiskt svårt att tänka sig att den någonsin betraktats så). Det är en hämndfantasi, och som sådan uppenbarligen oändligt lockande, en kultförklarad succéroman, men också en uppgörelse med just den romantiska kärleken som idé, som det Drougge beskriver som kvinnornas ”opium för folket” – det dravel Mary Fisher och andra författare som hon prånglar ut från sina fyrtorn.

Similar Posts:

• Värmande spänningsroman
• ”O, öde, öde, om du gör dig till Elins hämnare, då är min strävan överflödig” – om en bortglömd bok ur en odödlig genre
• Någon annans tur att vara rädd?
• Brutalt 90-talskorståg mot manssamhället
• Hennes låsning

I onsdags var det Internationella Bokbytardagen och dagensbok.com bytte böcker på Stockholms kulturhus. Jag bytte bort min gamla Flyga drake, inklusive sandkorn från stranden i Albufeira och fick en köttig prosalyrisk kärlekshistoria hem till bokhyllan Billy.

Denna vecka är dagensbok.com fullmatad med bland annat detta;
På onsdag skriver Emelie om Stockholm rosé av debutanten Sophia Wolf Lövnitz med bonusrec av Elsas värld, den andra boken i en triologi om Elsa skriven av Sofi Fahrman. Två romaner om Stockholms nattliv. Gemensamt för dem är att båda tar upp tjejers sexualitet på ett bejakande och utan pekpinnar-sätt. Dessutom avhandlas mens, könssjukdomar, onani och abort på ett rättframt och befriande sätt i den första tycker Emelie. Den senare har mer betoning på mode och tar oss med till både NYC och LA.

På fredag skriver Anna L om Fay Weldons självbiografi Auto da Fay, plötsliga nedslag i ett stormigt liv.

På lördag återkommer Emelie men då handlar det om hästar. Först Marike Ollners Hästar som läromästare. Den handlar om hur hon kommunicerar med hästar genom massage och reiki – en sorts healing och energiöverföring. Vi får följa med till spanska ridskolan och Stig H Johanssons travstall samt träffa Marikes egna häst. Som bonus ligger Hoppa högt Sigge av Lin Hallberg. En barnbok i serien om shetlandsponnyn Sigge. Den här boken handlar om hur svårt det är att växa ur sin ponny, som Sigges nuvarande skötare Jossan håller på att göra och hur jobbigt det är för Elina att vänta på sin tur, för hon har blivit lovad att bli skötare på Sigge efter Jossan.

På söndag recenserar Lina Mian Lodalens Tiger. Det är bättre sent än aldrig (den tillhör förra årets utgivning) men den är aktuell som pocket. Det är en bok om att växa upp som lesbisk i 70talets Jönköping. En underbar läsupplevelse både för unga och lite äldre tycker Lina.

Det och mycket mer händer på dagensbok.com i veckan. Och söta ni, glöm inte att gilla oss på facebook så missar ni inte vad som händer med oss och litteraturen framöver.

Ha en skön, grön läsvecka önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Realistisk ridskoleskildring
• Små hästar, stora känslor
• Stor sorg och gränslös glädje
• Ponnylycka
• Söt shettissaga

Det som alldeles uppenbart förvånar och, jag ska inte hymla, stör mig, när jag börjar på Brev till Alice är den översvallande tonen. Det är ”Mitt kära barn! Min kära, söta lilla Alice” och ”litteraturen, med stort L”. En återkommande liknelse av litteraturen som Skapandets stad, där författarna bygger rejäla verk eller fuskbyggen och besökarna strömmar hit och dit, under entusiasmens sol, inspirationens måne, i skuggan av det väldiga Shakespeare-slottet och allt vad det är, gör mig riktigt illa till mods.

Men jag vänjer mig, och Weldon spär ut det storvulna med humor och samhällsengagemang. Hon ger, genom romanens brev från författaren Fay till systerdottern Alice, en personlig bild av världen, skrivandet och Jane Austen.

Romanens upprinnelse är den att den unga Alice börjat läsa litteratur på universitetet, umgås med planer på en egen roman och ber sin moster om hjälp med att uppskatta Austen. Som i de flesta brevromaner känns ramberättelsen väl konstruerad, men själva brevformens pratiga, informella stil är riktigt trivsam.

Mottagaren, Alice, får inget verkligt liv för mig. Hon pysslar med sin roman, sina ohörda frågor och sina små kärleksaffärer och känns som en platt karaktär (men är säkert en trovärdig ung dam egentligen, jag är möjligen bara för ung själv för att gärna inse det). Här antyds också ett slags skuggberättelse om den ansträngda relationen mellan Alice föräldrar och den författande mostern. Den förefaller intressant och är skickligt tecknad i bakgrunden, precis utom räckhåll för läsaren.

Om Jane Austen har Weldon en hel del intressant att säga både vad gäller framsläpade faktauppgifter om Austens tid och miljö och vad gäller egna tolkningar och åsikter. Hennes favorit bland romanerna är originellt nog Lady Susan, också den för övrigt en brevroman. Hon positionerar sig också som nitisk försvarare av mrs Bennet i Stolthet och fördom och får mig faktiskt att skämmas en smula för alla föraktfulla skratt genom åren. För vad skulle man egentligen göra om giftermål var enda chansen att rädda sig och sina barn från ruinens brant?

Så den pretentiösa liknelsen om Skapandets stad får jag väl leva med. Och jag har faktiskt riktigt kul när hon beskriver kritikerna som stadens självgoda busschaufförer.

Similar Posts:

• Ladyn som gör vad som faller henne in
• Lapptäcke i brev och bilder
• Läsa om
• Litteratur och underhållning
• Biografi som tänker själv

Jane Austen skrev sex romaner, det är vad man får lära sig. Men det finns alltså andra verk, och brevbagatellen Lady Susan hör till dem. Romanen innehåller brev av en rad karaktärer och kretsar kring titelpersonen, hennes förtryckta dotter och deras äktenskapsplaner.

Som änka utan större tillgångar än dottern, det egna förnuftet och förmågan att charma och dupera har Lady Susan att säkra sitt uppehälle och sin framtid med de medel som står henne till buds. I likhet med syskonen Thorpe i Northanger Abbey eller Wickham i Stolthet och fördom tar hon sig fram genom det mest skamlösa ljugande och manipulerande. Hon våldgästar släkt och bekanta, hon snärjer män och krossar äktenskap och förlovningar bara för att det roar henne för stunden.

Jane Austens samtid hade förmodligen vänt sig emot en så omoralisk hjältinna. ”Antihjältinna” vore kanske rättare. Men det är kanske främst konstruktionen och karaktärerna som aldrig riktigt fungerar och det är svårt att riktigt engagera sig i någon. De olika perspektiven i brevsamlingen hade kunnat bli något, hade kanske i någon mån kunnat kompensera för den kvicka, sarkastiska berättarröst vi är vana vid i Austen-romaner.

Det känns heller inte trovärdigt att samtliga brevskrivare fokuserar sitt intresse så helt på Lady Susan och hennes förehavanden. Så är det ju sällan – var och en är vi ju huvudpersoner i våra egna mer eller mindre intressanta berättelser. Jämför med till exempel den förträffliga mrs Allen, Catherine Morlands följeslagerska i Northanger Abbey, som är alltför upptagen av muslin och priset på spetsar för att alls ta notis om sin unga skyddslings kärleksbekymmer.

Fay Weldon, den enda jag stött på som verkligen uppskattar Lady Susan, gör det, så vitt jag begriper, därför att Susan är en stark kvinna som ser till att ordna det för sig trots begränsade juridiska och ekonomiska möjligheter och därför att hon anser att familjen Austens konventionella ogillande satte stopp för projektet. Författaren tycks också ha gett upp romanen – strax efter vändpunkten lämnar hon brevformen och bara sammanfattar slutet med de sedvanliga belöningarna och bestraffningarna. Det är som om luften gått ur alltsammans.

Den omoraliska Susan blir därför bara vagt underhållande, de rättrogna människorna är endast bekymrade och tråkiga, och det finns egentligen ingen anledning att bry sig om någon av dem. Lady Susan hade säkert mycket väl kunnat utvecklas till en livskraftig och vansinnigt underhållande karaktär, även om tanken förefaller en smula ahistorisk. Sådana sprudlande antihjältinnor skrevs ju inte på Jane Austens tid, och görs det knappt idag heller.

Lady Susan förblir ofullgången och Susan själv framstår som en austensk bifigur som av misstag fallit ur och fått sin egen roman. Nog kan man tänka sig böcker med Lady Catherine från Stolthet och fördom, mr eller ms Elliot från Övertalning, general Tilney eller John Thorpe från Northanger Abbey som huvudpersoner. Men förmodligen inte böcker av Jane Austen.

Similar Posts:

• Gillar hon ens Northanger Abbey?
• Lapptäcke i brev och bilder
• Skapandets stad och livets villkor
• Romantiska griller att älska och vårda
• “Everybody knows where the Pump Room in Bath is, for God’s sake!”

Det är på sätt och vis en uppmuntrande tanke. Aldrig skall bokberget sina. Men ändå. Ibland blir man lite beklämd. Det finns en massa författare och böcker därute i historiens mörker som ingen pratar om. Och tyvärr är det inte alltid de bästa, mest intressanta eller läsvärda författarna som får äran att leva vidare.

Ett säkert sätt att se till att ingen läser en viss bok är att säga att den hör till populärlitteraturen. Marie Sophie Schwartz (1819–1894), till exempel, har du med rätt stor sannolikhet inte läst. Hon sålde ruskigt många böcker världen över, och nuförtiden säger alla att hon skrev skräp. Mannen av börd och kvinnan av folket hörde till hennes bäst säljande bästsäljare. Det gör förstås att den är intressant redan som ett litteraturhistoriskt dokument: till skillnad från många av de så kallade klassiker som din gymnasielärare tvingade dig att läsa så har den här boken berört (och därmed haft någonting att säga till) större delar av befolkningen än de som skrev litteraturhistorien. Men det må vara hänt. Det är ju faktiskt inte historia vi pratar om här, utan litterär kvalitet, eller hur? Om den där svenskläraren som prackade på dig klassiker i gymnasiet hade vetat vem Schwartz var så hade hon eller han säkert kunnat argumentera väldigt övertygande emot att du skulle läsa Mannen av börd och kvinnan av folket. Troligen hade hon eller han sagt någonting om populärlitteraturens ytliga karaktärer och banalitet. Helt säkert också: "Ett säkert tecken på kvalitet är tidlöshet. Marie Sophie Schwartz böcker har helt enkelt inte så mycket att säga oss idag."

Det kommer säkert inte som en chock för dig, men det kan vara värt att påtala i alla fall: din gymnasielärare visste inte vad hon eller han pratade om alla gånger. Jag tänker inte gå närmare in på vilken underlig och ologisk beteckning "populärlitteratur" är, utan nöjer mig med att säga att den är underlig och ologisk, och att de egenskaper man tillskriver den litteratur som man bestämt sig för att kalla för populärlitteratur dessutom är ingenting mindre än felaktiga. Har man läst en så har man läst alla, säger folk, och eftersom böckerna är så ytliga och tidsbundna så är det alldeles outhärdligt att läsa dem om de är äldre än ett halvår.

Men banne mig om det ligger någonting i det där. Jag tycker verkligen inte att Mannen av börd och kvinnan av folket är en tråkig bok. Jag har heller aldrig förstått varför teman som kärlek, hat och hämnd (bara för att nämna några exempel) är odödliga när vissa författare skriver om dem, men tvärtom tidsbundna när andra gör det.

Så. Nu slut på detta tal till populärlitteraturens lov. Vän av ordning frågar sig kanske om du inte kunnat få vara utan denna lilla lektion, när du nu tänkt dig att få läsa en trevlig liten recension, och inte en avhandling. Nej, tänk för att det kunde du inte. Jag ska erkänna att jag var rädd att du skulle höra din gymnasielärares röst eka i huvudet, sucka lite om jobbiga idealister som ska gräva upp gamla böcker till vad pris som helst och sedan avsluta din bekantskap med Marie Sophie Schwartz redan innan den börjat. Nå, så hade vi ju inte kunnat ha det!

Dessutom lämpar sig en föreläsning om fördomarna mot populärlitteratur särskilt väl just här. Mannen av börd och kvinnan av folket handlar nämligen på sätt och vis om samma sak (fast ändå helt annorlunda): om att göra sig av med gamla fördomar och istället låta förnuftet råda.

Boken inleds med melodramatik av bästa sort: den oansenliga flickan Elin dyrkar sin stolte, icke-adlige far, som är hopplöst svartsjuk på sin hustru, som bedrar honom med den bördsstolte greve Herman Romarhjärta, vilken i sin tur är föremål för Elins heta ungflicksförälskelse. Fadern har hotat Elin att skjuta både sig själv och Herman om han får reda på att hustrun är otrogen, och när ett avslöjande av förhållandet mellan styvmodern och Herman är nära ser Elin ingen annan råd än att låtsas som om hon är den som smusslat med Herman. Genom att ta på sig styvmoderns skuld räddar hon alltså sin far och den man hon i hemlighet älskar ur fördärvet. Men får hon någon tacksamhet för det kanske? Nej då, fadern förskjuter Elin och tvingar greve Herman, som anser henne långt under sin adliga värdighet, att gifta sig med henne. Herman överger henne direkt efter vigseln, och hon står ensam utan varken far, make eller heder. Detta är upptakten.

Bokens verkliga handling börjar tio år senare (och om du tyckte att inledningen lät krånglig kan jag trösta dig med att tempot är lite lugnare då). Nu är det dags för den stolte greve Herman att kräla i stoftet och vinna syndernas, och Elins, förlåtelse för allt han har ställt till med. Det är till viss del fråga om en slags uppfostringsroman – där Hermans fördomsfulla idéer ska motbevisas och han själv tvingas till omvärdering – men ett nästan tydligare tema i boken är hämnd. Den som ska återuppfostra Herman är nämligen den rika amerikanskan Stefana Stephensen, som å Elins vägnar ska "tvinga greve Romarhjärta erkänna, ett ärvd ära är ingen ära."

Herman, som blivit utblottad under de år som har gått, tvingas först sälja sin fädernesgård till Stefana, som okänslig för allt vad adel heter bryskt tar ner hans gamla familjeporträtt ("För mig utgör de blott en samling av skräp") och gör sig av med de antika möblerna ("de är mig vidriga; de talar om en tid av förtryck, som är mig förhatlig"). För att undkomma konkurs måste han dessutom ta anställning på gården, som Stefanas underlydande. Det fortsätter i samma stil. Herman förnedras och kommer att hysa en slags hatkärlek till Stefana – för var han än går och vilka olyckor som än drabbar honom så står hon där, med ett alltid lika ljuvt leende och talar om arbetets välsignelse och adelns dumhet. Hon är förstås snygg som jag vet inte vad, och Herman faller till slut motvilligt pladask för hennes behag och knivskarpa argument.

Jag vet inte om hämnd-böcker är en egen genre. Men en uppenbar och till synes tidlös lockelse har det i alla fall. När jag var liten såg jag filmen En hondjävuls liv och lustar med min mamma och hennes väninna, och vi hoppade i soffan av pur glädje när huvudpersonen metodiskt förstörde sin svinige före detta makes liv. Något liknande sker i Mannen av börd och kvinnan av folket, och det är nästan pinsamt lustfyllt att läsa om hur Herman blir fråntagen all sin stolthet, och istället steg för steg tvingas erkänna Stefanas emotionella och intellektuella överlägsenhet.

Det var liksom om hans högmod och stolthet förvandlat hans inre till ett enda omätligt sår, som i sin smärta absorberade alla andra intryck. – Stackars Herman! Du stod ännu blott på första trappsteget, som skulle föra dig ned från den höga ståndpunkt, på vilken du i din dåraktiga förblindelse ställt dig själv och den klass du tillhörde.

Men är det sniken hämnd det handlar om, eller vill Stefana på ett sant kristligt sätt uppfostra Herman till en bättre människa? Det vet man inte riktigt. Faktum är att Stefana inte verkar veta det själv heller. Utåt liknar hon ett alldeles vanligt kvinnoideal från den här tiden: "Ni är en ängel av godhet" tvingas Herman medge, när hon hela tiden behåller lugn och vänlighet. Men till skillnad från de helgonlika kvinnor som översvämmar mycket annan litteratur från samma tid (och för den delen även senare, förmodat mer upplysta, tider) har Stefana en plan och ett mål med sina uppoffringar. Genom att visa sig helgonlik för Herman vinner hon hans förtroende – och uppnår sitt mål: en helt förändrad Herman och "en hämnd värdig Elin."

Men det gäller att läsa lite mellan raderna ibland, för det är då det blir riktigt roligt. Vid ett tillfälle säger till exempel Stefana till Herman:

Lika visst som mannen äger förmågan att mäktigt inverka på kvinnans karaktär, lika sant är det, att kvinnan, då hon lyckats vinna en mans aktning, utövar ett stort inflytande på hans tänkesätt och även på riktningen av vissa karaktärsdrag. Såsom er verkliga vän smickrar jag mig med att även i någon ringa mån kunna verka på er.

När du, kära läsare, läser det stycket i boken så har du redan följt Stefana och Herman ett tag, och då vet du lika bra som de att bakom detta blygsamma "i ringa mån" ligger en hel del. Stefana har nämligen vid det laget ändrat Hermans hela tankesätt, rubbat den världsbild han byggt sitt liv på. Stefanas blygsamhet kan vi därför tolka både som äkta och spelad, eller, troligen, lite av varje. Den kan förstås också ses som ett ypperligt sätt att få dig att se Stefana som en oklanderligt blygsam (och därmed sant kvinnlig) hjältinna – samtidigt som hon demonstrerar sin självmedvetenhet och sin påverkan på Herman.

På grund av litteraturhistorieskrivarnas inkompetens och bokmarknadens tröghet kan du inte köpa Mannen av börd och kvinnan av folket i närmaste pocketshop. Men misströsta inte. Leta i välsorterade biblioteksmagasin och på loppmarknader, Mannen av börd och kvinnan av folket – liksom flera andra av Schwartz böcker – kom ut i stora upplagor så sent som på 1920-talet och är inte alltför svårhittade. En nätversion med moderniserad stavning finns dessutom att ladda ner alldeles gratis, som pdf från utmärkta eBoklagret.

Similar Posts:

• Hell has no fury like a woman scorned
• Värmande spänningsroman
• Och kvinnorna?
• En tom vandring
• ”Vem är radikal nu?”

Till viss del är det en indelning efter genre. ”Spänning” utgörs av deckare, thrillers och liknande. ”Fantasy” anses väl också etablerat. Humor, tja, det är ju svårt att säga vad som får olika människor att skratta. Själv har jag svårt för det just när något stämplats i förväg med ”roligt”. Stand-up comedy, till exempel.

Men min absoluta irritationsfavorit är ändå kategorin ”Underhållning”. Efter en snabb blick i denna hylla översätter jag till populärlitteratur. Populärlitteratur för kvinnor, vill säga. Även kallat romantik och tantsnusk. Eller, i senare generationer, chick lit. Barbara Taylor Bradford, Rosamunde Pilcher, J M Auel, Helen Fielding och Marian Keyes.

Att manliga författare knappt finns representerade är uppenbart. Däremot återfinns Jane Austen, Fay Weldon och Siri Hustvedt. Så i slutändan tycks ”underhållning” vara kategorin för kvinnliga författare med en stor majoritet av kvinnliga läsare. Är då verkligen kvinnor mer underhållande än män?

Den här kategorin böcker har alltid haft svårt att ta sig in på biblioteken. Och för all del har den klarat sig bra ändå, om än inte på kultursidorna. Nu har man väl ändå i något svagt ögonblick av demokratisk anda bestämt sig för att den bör få vara med. Och så ändå inte riktigt velat låta den beblanda sig helt med den finare litteraturen.

Å ena sidan finns här en uppenbar könsorättvisa. Män som skriver om relationer och sex eller för den delen dryper av stereotyper är ständigt lika välkomna i litteraturhistorier och kultförklaringar. Kvinnor är sentimentala och vulgära. Och kvinnliga läsare är verklighetsfrämmande Emma Bovary-typer. Inget nytt under solen.

Å andra sidan gör man den ”fina” litteraturen en djup orättvisa genom att lägga beslag på epitetet underhållande. Varför skulle de böckerna vara mindre underhållande än något annat?

Nej, när jag nu mer eller mindre lärt mig alfabetet utantill vill jag kunna hitta de böcker jag söker med hjälp av detta. Inte irra runt i andra människors värderingar och leta.

Similar Posts:

• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• I Bridget Jones fotspår
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Skapandets stad och livets villkor
• Ladyn som gör vad som faller henne in