Det skulle egentligen inte finnas några monster i Lucille länge.
De fanns i stan förr, såklart – i vilken stad gjorde de inte det? Förr i tiden fanns de överallt, det kryllade av dem i luften och på arbetsplatserna, på gatorna och hemma hos folk. De var poliser och lärare och domare och till och med borgmästare; japp, det var ett monster som var borgmästare förr. Nu är det en annan borgmästare i Lucille. Den här borgmästaren är en ängel – alla de senaste borgmästarna har varit änglar. Inte en sån där från-himlen-ängel, ingen inte-riktigt-verklig-ängel utan en bakom-och-inuti-och-framför-revolutionen-ängel, just-därför-väldigt-verklig-ängel.

I staden Lucille lever man ett bra liv efter enorma oroligheter många år tidigare. Monstren är borta och barnen är trygga. På flera sätt är det en utopi – lagstiftningen kring, liksom lagförandet av, de som begår övergrepp är hård men samtidigt byggd på terapi. Funktionsvariationer är inget märkligt eller hindrande, flersamhet inget uppseendeväckande och könsdysfori är något man löser utan att det är något provocerande.

Jam föddes som pojke men har vid sexton års ålder transitionerat fullt ut. Mestadels talar hon teckenspråk; även om hon hör bra och tekniskt sett kan använda sin röst undviker hon det i det längsta. Hon är omhuldad av sina föräldrar och av sin bästa kompis Redemptions familj och allt är som det ska vara men hon har börjat fundera mer på monstren och änglarna.

Jams mamma Bitter är konstnär och en tavla hon arbetar med talar till Jam på ett särskilt sätt. En dag händer något i ateljén och ur tavlan stiger Pet, en skräckinjagande varelse som säger sig vara på jakt efter just ett sådant monster som inte längre finns, och det är hos Redemption det vill leta. Jam slits mellan lojaliteter både gentemot sina föräldrar och sin bästa vän men om någon är i fara finns det inget val – hon måste följa Pet.

Akwaeke Emezi får fram en mängd sinnesintryck i sin skildring – färger, strukturer, dofter, smaker, ljud – och skiftningarna i atmosfären från det varma och trygga till det osäkra till det fullt ut förfärliga. Det är lätt att börja tänka på formuleringar som ormen i paradiset, då det handlar om något lömskt och ondskefullt i en för övrigt så varm och välkomnande atmosfär. Samtidigt är detaljerna vaga eller omskrivna och det förmildrande sättet att beskriva vissa skeenden känns rätt, eftersom böcker för ”unga vuxna” ofta läses av ålderskategorier under denna.

Språket är poetiskt och målande men samtidigt enkelt och de flesta av personerna har namn som även har andra betydelser. Någon gång förklaras det tydligt varför en person heter som den gör men annars kan man fundera över namn och personliga egenskaper.

Någon gång känns det märkligt att tonåringarna både beskrivs och behandlas som om de vore yngre men det är också en del av det utopiska Lucille – barn ska få vara barn och slippa ta ett visst ansvar för tidigt; det är något av det man uppnått. ”Bli inte vuxen för fort” säger Jams pappa Aloe men om de vuxna inte ser det de borde se måste någon annan göra det.

Similar Posts:

• Någonstans i tidens flod
• Kärlek Då och Efteråt
• Fantasy med fokus på relationer
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Lukt av ladugård, depression och död

Jag har läst en hel del fantasy i mina dagar och mycket känns tyvärr som repetition vid det här laget. Ledsagarljus är dock ett trevligt avbrott från en på förhand utstakad dramaturgi och bjöd på en hel del överraskningar. Det var både spännande och oväntat, samt ett ambitiöst världsbygge.

Ledsagarljus är den första delen i Ikona-serien. Slutet lämnar många lösa trådar och öppnar upp för fortsatta äventyr. Romanen känns stundtals som en introduktion och ett avstamp för något större och jag ser fram emot att följa Björn Swendséns författarskap och läsa nästa del av berättelsen.

Boken lider dock av det som många fantasyböcker gör: alldeles för mycket information för tidigt. Den första delen av berättelsen är seg, det tar tid att komma in i berättelsen och en redaktör hade kunnat gå fram mycket hårdare för att få fram berättelsens kärna. Mycket information är överflödig och stör snarare läsningen i stället för att underlätta förståelsen. Det blir hackigt och jag tappar tempot i läsningen. Låt läsaren kastas rätt in i berättelsen, det mesta brukar lösa sig ändå tids nog. När de första kapitlen är avklarade framträder dock en berättelse som är värd att vänta på.

Berättelsen är skriven ur flera olika perspektiv. Läsaren får bland annat följa Jaye som är yngst av regirerna och trött på hur de behandlar människorna i staden. Helst av allt vill hon bara ta sitt pick och pack (och sin familj) och dra. Inget håller dem kvar i borgens dammiga korridorer nu när revorna slutat dyka upp. Varför inte ge sig av och utforska världen, se vad som gömmer sig bortom bergen? Varför följa gamla traditioner som ingen minns varför eller hur de uppstod?

I staden bor bland andra Remy, rebell och uppgiven. När möjligheten att ge sig av kommer tar han den inte, han har bara ett enda fokus kvar i livet: att ta livet av regirerna. Kosta vad det kosta vill. Tillsammans med de andra rebellerna fortsätter han att planera och bida sin tid. En dag. En dag ska de lyckas.

Ledsagarljus är en intressant berättelse med en stor fråga: vem har egentligen rätt att existera på bekostnad av vem?

Similar Posts:

• Magi och stenhovsdjur
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Verklighetsflykten som aldrig når målet
• Ojämn fantasy med Stockholmsförankring
• Bland spillror av sagor och myter

Och den unga kvinnan bad:
”Berätta något otäckt för mig, så jag glömmer det andra otäcka!”

Det blir berättelsen om Fenet som rymmer från sin hemstad dagen före den efterlängtade och fasansväckande initieringen som gör en till människa. Hon flyr ut i skogen, finner en vän i ett djur med stora ögon och små, små tassar som precis liknar händer och möter så småningom en rik man från en annan stad, som gnistrar av juveler och välstånd – åtminstone i den finare Ovanstaden. Där är det andra regler som gäller och Fenet gör vad hon kan för att anpassa sig till dem men svårigheterna hopar sig.

I Vánhc är det vackert och väldoftande, så till den grad att lyssnerskan tröttnar, men ändå något hon är utsvulten på, liksom romantik – fast hon värjer sig mot erotik, medan Shahrzad finner ett visst nöje i att dröja just där.

Det är ett berättande med ständiga förhinder. Shahrzad är trött, in i märgen trött efter tusen sinom tusen berättelser. Minnesbrunnarna är djupare än förr, den kroppsliga och själsliga kraften på upphällningen. Och lyssnerskan har önskemål och klagomål, invändningar och åsikter. Det blir ett gnabbande och tjafsande, små konflikter och eftergifter, ursäkter och så småningom också ett samförstånd – och egna berättarförsök från lyssnerskans sida.

Deras dialog är på sätt och vis den verkliga historien, en historia om berättandets och fantasins makt och villkor. Den både bränner till, är rolig och hämtar associationer från allt möjligt men samtidigt känns det som om de ständiga avbrotten blir lite tröttsamma och som om de går ut över sagan. Faktum är, att ju längre det lider, desto mer känns det som om inte bara Shahrzad, utan även Inger Edelfeldt tröttnat på sin saga. Slutet kommer abrupt, för abrupt, tycker jag.

Språket är ålderdomligt och ordvalen speciella, med en blandning av verkliga och påhittade begrepp och namn för företeelser. Den fantastiska berättelsens element tas fram och används, ibland enligt de gängse reglerna ibland snarare tvärt emot dem.

Som läsare kan jag bli lite trött på avbrotten, som sagt, men samtidigt kan jag vila i de båda berättelserna. Jag kan njuta av beskrivningarna av allt utsökt vad gäller såväl naturens vyer som konsten, maten och drycken. Och jag kan le när det anspelas på andra historier, såväl dem som ingår i Tusen och en natt och helt andra, som Bibeln och Lille prinsen. Ja, vad skulle vi vara utan berättande och berättelser?

Similar Posts:

• En lovsång till berättandet
• Magiska berättelser
• Kampen mot järnklon
• Framtidskänslor
• Saga om flickan som blev tyrann

För Pärlbäraren gör jag gladeligen ett undantag. Maria Hellbom fångade mig verkligen med sin debut Älgkungen härom året. Fortsättningen bara måste jag läsa så fort den kom ut.

Det här är mellanåldersböcker (för 9-12-åringar, ungefär) som känns både samtida och sådär lite evigt sagoaktiga. Huvudpersonerna Klara och Aron står med ena foten fast förankrad i myllan i lilla jämtländska Vidås, dit bådas familjer nu flyttat permanent, och den andra i den omgivande naturens magi.

I Älgkungen brann skogen. Inte bara släkternas hem och marker var hotade, utan också den övernaturliga världen omkring dem. Där fanns älgkungen, Reynir, som Klara fått ett särskilt band till, skogsrån och skogsfolkets härskarinna, Midvinterdrottningen. Ja, och så den mystiska Sara, Klaras faster Sunees älskade, som också tycktes stå med en fot i vardera världen.

Redan i Älgkungen fanns Ödemarken med, ett fruktansvärt kalhygge där varken djur, människor eller väsen kunde trivas mer. I Pärlbäraren får vi möta kalhyggets upphov, en avlägsen släkting till Klara som bara bryr sig om skogen som inkomstkälla och plats för nöjesjakt. Nils-Erik Erling, som han heter, har inte bara förhärdat sitt hjärta för skogens magi. Han har faktiskt helt gjort sig av med det.

Mina tankar går till Astrid Lindgrens mest sagoaktiga berättelser. Till Riddar Kato, som ersatt sitt hjärta med en sten. Fast Nils-Erik Erling sitter inte och tronar i något mörkt sagoslott. Han är istället gubben som häver ur sig rasistiska plattityder utanför Konsum. Klara och Aron blir utsatta för det, och Klaras faster, Ida Sunee, sätter sig själv i klistret genom att skalla honom (”Jag hade ju grejor i händerna!”). Klara har svårt att skaka av sig alltsammans, och det påverkar hennes känsla för det övernaturliga omkring sig. Det blir liksom en störning. Magin … dör undan.

Det hade kunnat bli övertydligt. Didaktiskt i negativ bemärkelse. Sagor blir ju ganska lätt det. Men Hellbom klarar den balansen. Hon lyckas blanda vardag och magi på ett sätt som blir både spännande och intressant. Värt att vända och vrida på.

Älgkungen och Pärlbäraren är inte böcker man sätter i händerna på vilken ung läsare som helst. Med sina 200 respektive 350 sidor och välarbetade språk kräver de lite läsvana. Fast för den som plöjer Harry Potter fungerar de förstås utmärkt. Och så vore de riktigt fina att läsa högt tillsammans.

Similar Posts:

• Vidugast och vänskap i Jämtland
• Hästar och pappor
• Varför kan de inte vara sams?
• Stackars Klara
• Föl är ömtåliga

The Atlas Six, eller Atlas de utvalda som titeln har översatts till är en bok som fick sin stora framgång mycket tack vare TikTok. Inget förlag nappade på historien, utan författaren Olivie Blake fick ge ut den på egen hand. Sen fick TikTok tag på den och älskade den så pass mycket att ett större förlag plockade upp den och gav ut en ny version. Nu har succén även hunnit översättas till svenska av Bokfabriken.

Atlas de utvalda handlar om sex exceptionellt begåvade unga magiker som valts ut av det Alexandrianska Samfundet. Medlemmarna bevarar och skyddar det uråldriga biblioteket och den kunskap som finns bevarad däri. Under ett år ska de studera tillsammans och fördjupa sig i magins värld. De är gemensamt ansvariga för att skydda både biblioteket och sig själva mot yttre (och inre) hot. Första natten tvingas de plötsligt att samarbeta, samfundets motståndare och fiender har alla som tradition att försöka bryta sig in när en ny grupp tagit över ansvaret för biblioteket.

Olivie Blake bjuder på ett fantastiskt persongalleri och karaktärerna är både egensinniga och irriterande. Trots fonden av fantasy och magi kretsar boken framför allt kring de sex unga personerna och relationerna dem emellan. Det är en grupp utan tydlig sammanhållning, där misstänksamhet och avoghet tillåts slå rot. Läsaren får följa alla karaktärer och se händelserna, och de andra ur respektive persons perspektiv. Det blir lite hoppigt men efter ett tag kommer man in i stilen och uppskattar att få återvända till tidigare personer för att förstå hur just den personen tänker och känner.

Atlas de utvalda är en bok som växer med tiden. Ju längre tiden går desto mer får vi lära känna karaktärerna och deras innersta tankar och känslor. Och vad är det egentligen för regler för att bli initierad i sällskapet? Varför frågade de aldrig om de finstilta detaljerna? Och hur långt är de egentligen beredda att gå för att få stanna kvar i gemenskapen?

Och vem är det egentligen som bestämmer vilka böcker du får läsa?

Similar Posts:

• Magi och stenhovsdjur
• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy
• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Realistiska häxor
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro

Genom Airas resa får vi utforska landet utanför den lilla kustbyn i landet Kiritar där hon spenderat hela sin barndom, tillsammans med sina föräldrar och sin bror. På klassiskt Sam-manér så tar varje steg henne längre bort från den skyddade värld där hon spenderat sin barndom. I byn var Aira lärling till arkivarien och studerade framförallt skrifter på duliska, lämnade av folkslaget som en gång i tiden ockuperade hennes land. Föga anar hon att det duliska skriftspråket ska komma henne närmare än hon någonsin kunde föreställa sig.

Uhlin Lilja målar upp en helt ny värld, och även om världsbygget inledningsvis sker lite hackigt kommer läsaren tillslut in i världen och får sig en bild av landskapet som Aira reser genom. Vi får träffa stenhovsdjur, churoxer och skymningsmaror. Tillsammans skapar de en värld som är inbjudande på dagen, men livsfarlig på natten.

Det dröjer inte länge innan Aira träffar på en snygg ung man vid namn Veon och slår följe med honom. Genom Airas nyfikna ögon får vi besöka stad efter stad i det föränderliga landskapet. Men allt går inte Aira och Veons väg, de stöter på motgång efter motgång på sin resa mot havet.

Berättelsen har potential och det är synd att den inte fick tid att mogna innan den kom i tryck. Jag är sällan känslig för språket men den här historien hade mått bra av en aktiv redaktör. Språket flyter inte utan låter stundvis som en slarvig översättning från engelska.

Ansatsen är storslagen och läsaren förstår att ett episkt äventyr är att vänta för Aira, men berättelsen är ojämn och det blir aldrig något riktigt flyt, hemska saker sker lite i förbifarten, relationerna utvecklas i otakt och det är svårt att hänga med.

Jag kommer på mig själv med att bli irriterad på Airas fjompighet allt för många gånger. När Veron berättar för vår huvudperson att hon minsann inte är som alla de andra kvinnorna som passerat hans liv tidigare vill jag ta fram alla mina röda flaggor och vifta med dem. Ska detta vara romantiskt eller bäddar författaren för en twist?

Det är med blandade känslor jag lägger ifrån mig den utlästa boken. Historien får plötsligt ordentlig fart i de sista kapitlen, men kanske är det alldeles för lite, alldeles för sent. Jag blir dock lite nyfiken på vad som komma skall, kanske måste jag läsa del två för att se vilka nya äventyr som väntar Aira.

Similar Posts:

• Bibliotek och magi
• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy
• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Borgar och revor
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid

Mor och dotter lever ensamma i öknen som nomader, tills Onyesonwu kommer upp i skolåldern och mamman beslutar sig för att hon behöver träffa andra människor. Gå i skolan. De slår sig ner i en by, Jwahir, där okeke-människor fortfarande lever i fred, i stort sett ovetande om krigets fasor längre västerut. Men inte heller här är ett ewu-barn socialt accepterat. Folk föreställer sig att resultatet av en sådan ond handling bara kan bli en ond människa.

Inte blir det lättare när Onyesonwu börjar visa prov på övernaturliga förmågor. När hon som elvaåring ska omskäras är det som att skräcken plötsligt gör henne osynlig. Byns äldste vill inte låtsas om att det händer, men de tre jämnåriga flickor som är med uppfattar att det är något särskilt med Onyesonwu. De fyra blir oskiljaktiga vänner, och när tillvaron i byn längre upp i tonåren blir ohållbar för Onyesonwu bestämmer de sig för att följa med henne tillbaka västerut.

Då har Onyesonwu hunnit utveckla sina förmågor en hel del, delvis med hjälp av en ytterst motvillig magiker och hans lärling, Mwita. Mwita är byns enda andra ewubarn, och de båda blir ett par. Också han följer med henne västerut, liksom en av de andra tre flickornas fästman.

De sex ungdomarna ger sig av västerut för att på något sätt stoppa våldet, folkmordet och förslavandet av okekefolket som begås av nurufolket, under ledning av en general som också är en mäktig magiker. Det är den konflikten Onyesonwu och Mwita fötts ur, och den som de tycks vara födda till att försöka stoppa.

När berättelsen börjar har allt – nästan allt – redan hänt. Onyesonwu sitter fängslad av nuru, och väntar på sin avrättning. Hon har redan upplevt den i en magisk vision, länge vetat att det var detta som väntade henne. Att hon ska offras.

Nnedi Okarafors berättelse har många drag av klassisk fantasy. Den utvalda hjälten, omgiven av en trogen skara medhjälpare men samtidigt ensam med sitt öde. En outsider, som får kämpa för att få utbildning och hjälp. Ett förfärande påbrå.

Genom att kombinera alla dessa välbekanta drag med afrikansk folktro, ökenmiljön, konflikterna mellan folkgrupper, krig och våldtäkt åstadkommer Okorafor samtidigt något väldigt nytt, angeläget och påtaget vuxet. Det här är en slags modern, dystopisk fantasy som inte skyggar för vare sig sexuellt våld, kvinnlig omskärelse, sexism – eller sex. Intrigerna mellan ungdomarna på sin ödesresa gränsar ibland nästan till sängkammarfars. Det är oväntat, underhållande och hjärtskärande på samma gång.

Nigeriansk-amerikanska Nnedi Okorafor är något av en stjärna på SF- och fantasyhimlen, och jag har köpt flera av hennes böcker på engelska tidigare. Ändå har jag lyckats missa denna första svenska översättning, som kom härom året på lilla Palaver Press. Till sommaren släpper de första delen i Okorafors Binti-trilogi, och det är ju tur, för det här är verkligen fantastik utöver det vanliga.

Similar Posts:

• ”When adventure call, sometimes cat must answer”
• Migration som rör upp känslor
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy

I Vidås finns det som Klara kallar ”familjetrasslet”. Både hennes mor- och farföräldrar bor där och nu verkar det dessutom som om hennes mystiska faster också tänker bosätta sig där. I en liten by som Vidås, blir familjerelationerna mycket viktigare än i en stad. Släktens historia spelar en stor roll i vardagslivet och Klara börjar bli stor nog att förstå sammanhangen.

Särskilt farfar men också andra personer i berättelsen ger oss en liten lektion i dialekten jamska. ”Ja nu är hon glad. Ida är hemma. Det var så länge sen vi hadd bägge barna hemma. Å du, Elin, och lillflickan. Nu är hon glad, he är hon.” säger farfar om farmor som glädjer sig åt att hela familjen är i Vidås över sommaren.

Siv på hembygdsgården talar inte bara jamska, hon berättar även om sitt möte med vidugast:

He var 1982, säger Siv. Je jobba natt på ålderdomshemmet som vi hadd hen då å je cykla heim på morgonen. I gryningen var he. Långt hår som skiftade i silver och grönt, alldeles som he sägs. Hon stod på kyrkogården, vid n´dan gamla bänken under björken.

Vidugast är snarast att översättas med skogsfolk och här blandar Maria Hellbom kända övernaturliga väsen med sina egna. Här samsas Midvinterdrottningen, Älgkungen och Skogsfrun och för alla handlingen framåt.

De tidigare somrarna har Klara varit ensam med sin kärlek till skogen och sin magiska förbindelse med vidugast, men i år blir hon vän med Aron som verkar dela hennes förmåga att uppfatta det övernaturliga. Det är fint att se hur vänskapen mellan barnen växer fram och hur de utvecklas till en blandning av detektiver och rådiga spöktämjare, men fortfarande får vara barn som älskar tacos.

Just blandningen av möten med övernaturliga väsen och verkligheten med klimatkatastrof och skogsbränder, gör att boken faller även fantasyskeptiker som mig på läppen. Det är tillräckligt mycket konkret skog, badande i sjöar och matlagning för att det ska tilltala oss som gillar det konkreta och verkliga. Men vem vet egentligen, vilka väsen som bor i skogen och Maria Hellbom skildrar dem lika tydligt som hon beskriver hur det känns att gå på mossa.

Ibland tycker jag dock att det blir lite för överbelastat. Att skildra byliv kontra stadsliv, kärlek till naturen, vänskap och ansvar för varandra räcker gott för mig. Maria Hellbom bygger dessutom in rasism eftersom farmor kommer från Thailand och Klaras föräldrars misslyckade provrörsbefruktning och jag tycker att det gör hela berättelsen lite mer tungrodd än vad det hade behövt vara.

Men faktum kvarstår: det är en fin berättelse där naturen tillåts spela huvudrollen.

Similar Posts:

• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Uråldrig magi och moderna monster
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• En kraft som vägrar släppa greppet
• Framtidskänslor

Det är inte förrän Alina och Mals trupp måste korsa Ohavet, en enorm massa av mörker som delar landet i två delar, full med livsfarliga varelser som inte vill något hellre än att äta människor som försöker ta sig igenom, som något vaknar inom Alina. När volkror (de människoätande skuggvarelserna) anfaller skeppet och allt verkar förlorat, frambringar Alina (omedvetet) så mycket ljus att mörkret skingras och volkrorna ger sig av.

Det visar sig att Alina kan vara Solbringaren, räddningen som Ravka väntat på, den som slutligen kan skingra Ohavets ogenomträngliga mörker för alltid och ena Ravka igen.

Hon förs genast bort till Lilla Palatset, där Grishan (den magiska eliten) bor och tränar. Alina trivs inte, utan vill tillbaka till Mal. Hon kritiserar överflödet Grishan och hovet lever i, vilket är fullt förståeligt, men även där hon har poänger (varför ska eliten leva i total lyx medan majoriteten av landet svälter?) framstår hon mest som en trumpen och otacksam tonåring, eftersom hon är missnöjd med precis allting. Tränaren är för hård, magin är inte tillräckligt enkel att bemästra, sängen är för mjuk, Skuggmästaren (Grishans överhuvud) ger henne för lite eller för mycket uppmärksamhet…men värst av allt: Mal svarar inte på hennes brev.

Ni som sett Netflixserien Shadow and Bone, men inte läst den här boken, känner förmodligen inte riktigt igen min beskrivning av Alina. Det hade inte jag heller gjort. Seriens Alina är någon jag hejade på, en stark och motståndskraftig och modig person. Bokens Alina hade förmodligen sagt något spydigt om att seriens Alina hade för tjusigt hår. Det här är en av de där sällsynta gångerna när filmatiseringen faktiskt är bättre än boken. Det är inte det att Ravka (en fantasyversion av tidiga 1900-talets Ryssland) är en ointressant miljö, eller att handlingen inte är fängslande. Det är en bokstavlig kamp mellan ljus och mörker, som Leigh Bardugo dessutom lyckas göra tämligen originell. Och visst visar Alina till slut större mod och kämparglöd, men då är boken redan nästan slut. Jag kommer läsa nästa del, för jag vill trots allt veta hur det går. Jag hoppas bara att Alina fortsätter utvecklas trots Mals missnöje, och att Mal antingen slutar vara det primära kärleksintresset, eller skärper sig och slutar vara en sån tjurig mansgris. Mal, du är i sällskap med Grishans Beyonce. Klart hon överglänser dig. Sluta göra ner henne och var glad att henne ljus räddade dig, din otacksamma snorvalp.

Similar Posts:

• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Magi och stenhovsdjur
• Fantasy med fokus på relationer
• Tortyr är ungdomsbokens nya svarta
• Hemliga sällskap och magisk noir

Järnulven inleder en ny trilogi, Vardari, och utspelar sig i en fjärde värld i Pettersens universum. Vardari är en sorts varelse som lever där, inte som ”vanlig folk”, utan som en mytomspunnen minoritet som verkar i kulisserna. Lite som en fantasyvärldens konspirationsteori, kan man säga.

Pettersen skriver en skitig, vuxen sorts fantasy. ”Socialrealistisk fantasy” kallar Steven Ekholm den i DN, och den är en mycket träffande självmotsägelse. Pettersen berör teman som missbruk och psykisk ohälsa. Det är mörkt och blodigt, bitvis även med erotiska undertoner.

Blod är centralt i berättelsen. Huvudpersonen, nittonåriga Juva, har brutit med sin familj för att istället jaga varg. Vargblodet används för att driva handelstaden Náklavs stenring, genom vilken människor reser, och Juvas familj hör till stadens styrande blodläsarsläkter. Hennes mor är bland de ledande i blodläsarnas skrå Sejdalag, och hennes lillasyster Solde bereder sig på att axla den rollen. Blodläsarna har stort inflytande och tjänar grova pengar på att spå människors framtid, i synnerhet hur länge de ska leva, och Juva vill ingenting ha att göra med det här cyniska utnyttjandet av människors rädsla.

Samtidigt sprider sig en otäck sjukdom i staden. Vargblod tycks hela tiden komma på avvägar, och ”blodpärlor” används som en drog. Nackdelen är att den som missbrukar blodet kan drabbas av ”ulvsjukan”, utveckla huggtänder och bli blodtörstande galen.

Eftersom Juva som jägare känner sig ansvarig för att blodet över huvud taget kommer in i staden bestämmer hon sig för att ta reda på hur det kommer på avvägar och vem som är ansvarig. Samtidigt kallas hon hem till Sannsägarhuset, där modern säger sig vara sjuk och vill reda ut arvet. Det är ett hem som alltid gett Juva ångest. Hon vill bara skriva över allt på systern och komma därifrån. Ödet vill annorlunda.

Jag är kanske inte alldeles lika begeistrad över Järnulven som jag var över Pettersens tidigare trilogi. Det finns element i den här berättelsen som gör att jag håller den lite mer på armlängds avstånd. Samtidigt är det här, precis som tidigare böcker, verkligen högklassig fantasy i modern tolkning – en värld väl värd att göra sin bekantskap.

Similar Posts:

• Fantasy mitt ibland oss
• Död mans svans
• Slutet på en trilogi – och en världsordning?
• Bland tomtar och troll
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar