dagensbok.com » Émile Zola

Lena Kåreland "Franska flanörer"

Anna Magnusson — Thu, 18 Nov 2021 23:00:00 +0000

Att det har varit svårt för oss alla att resa under pandemin är väl något av en underdrift och vad passar då bättre än att resa i litteraturens värld? Lena Kåreland tar oss inte bara med till Paris utan även bakåt i tiden till flanören och dandyns tid.

Franska flanörer börjar med Honoré de Balzac och avslutas med Patrick Modiano. Däremellan får Charles Baudelaire, Victor Hugo, Gustave Flaubert, Edmond de Goncourt, Émile Zola, Guy de Maupassant och Georges Simenon sitt utrymme.

Varje författare ges gott om plats i boken och Kåreland beskriver detaljerat tidsandan, familjeförhållanden och miljöerna som påverkat respektive författare i deras verksamma era. Beskrivningarna delas med inlevelse och engagemang och det är en ren fröjd att läsa. Varje författare hade sitt sätt att se Paris och genom Kårelands öga blir beskrivningarna levande och äkta.

För Balzac var, enligt honom själv, flanerandet en vetenskap, ett ögats gastronomi. Han byggde sitt skrivande på att fånga kulturlivet, folket och byggnader och njöt av att insupa atmosfären i staden.

Victor Hugos politiska engagemang (som dock inte var speciellt lyckat) skildras, och ger honom ett djup som jag var ovetande om.

Kårlands djupdykning i Patrick Modiano är så fin. Modiano är nämligen en stor favorit hos mig och Kåreland lyckas med sina ord fånga på pricken vad det är jag älskar så mycket – nämligen tidlösheten, den drömska känslan och att dåtid och nutid knappt kan urskiljas utan flyter ihop till en ibland komplex men fascinerande helhet.

Franska flanörer är inte bara en bok om författarna utan lika mycket en berättelse om hur Paris utvecklades som stad – bland annat de stora skiftningarna som Haussmann gjorde när Paris skulle omskapas under 1800-talet, och som bland annat påverkade Charles Baudelaires skrivande.

Franska flanörer är språkligt en fullträff – Kåreland är ett proffs och bokens upplägg gör den lättläst och spännande. Det är en fantastisk tidsresa läsaren bjuds på i boken. Det enda som stressade mig med Franska flanörer är att det finns så oerhört mycket mer att lägga till på min Att läsa-lista.

Johan Rundberg "Nattkorpen"

Ella Andrén — Wed, 03 Nov 2021 23:00:24 +0000

Det är i slutet av februari 1880. Den långa vintern och kylan genomsyrar Stockholm. Det är ont om mat och ved, åtminstone om man är fattig, och fattiga är de föräldralösa barnen på Allmänna barnhuset. Elvaåriga Mika är ett av dem.

Mitt i natten knackar det på barnhemmets port, och en ängslig ung man lämnar över ett nyfött spädbarn. ”Den Svarta Ängeln vet att det var jag som tog henne”, är det enda Mika får ur honom innan han försvinner vidare i snön och mörkret.

När polisen förhör henne dagen efter kan hon ändå ge ett så bra signalement på pojken att poliskonstapel Valdemar Hoff får upp ögonen för henne. Dagen efter dyker han upp och vill ha henne med sig – för att identifiera ett lik. Känner hon igen pojken som lämnade barnet, mannen som ser ut att ha blivit mördad av någon som ska ha varit död i flera månader nu, mördaren som kallades Nattkorpen?

Det blir början på ett lite oväntat samarbete mellan den luttrade konstapeln och den gatusmarta barnhemsflickan. Hemligheterna de kommer på spåren bevakas av högt uppsatta herrar, och även om mysteriet med Nattkorpen avslutas i den här romanen, finns också gott om trådar att spinna vidare på i fortsättningen.

Johan Rundbergs nya historiska serie för tankarna till författare som Charles Dickens, Victor Hugo eller Émile Zola. Här står vi på de fattigas sida, på samhällets skuggsida, där föräldralösa barn står nästan lika lågt i kurs som råttorna och lössen. Här finns ingen nåd, ingen hjälp och medmänsklighet mer än vad fattiga människor tar sig råd att ge varandra. Mikas tillvaro hade varit ren misär om hon inte haft de andra barnhemsbarnen att ty sig till och ta hand om. Med sina karska historier för hon in lite skratt och fantasi i de yngres grådaskiga, undernärda vardag. Från de äldre barnen, de som redan tvingats lämna hemmet och försörja sig bäst de kan, kan hon få handfast beskydd och stöd.

Nattkorpen är en nästan gotiskt mörk, men också varm och mänsklig, suggestiv och mycket spännande historisk roman för mellanåldern. Ska man läsa själv krävs nog god vana, men den är säkert en härligt läskig högläsningsbok med massor att diskutera tillsammans.

Nu tog jag tag i den här boken tack vare Augustprisnomineringen, men det är ju för väl att det redan hunnit komma ut ytterligare två delar i serien – Tjuvdrottningen och Dödsängeln – för den här världen vill jag läsa mer om. Genast.

dagensbok.com gästbloggar på HejLitteraturen.se

Emelie Novotny — Wed, 25 Aug 2010 10:30:25 +0000

Hej Litteraturen! är SVT:s ungdomsprogram om litteraturhistorien, på deras blogg tipsas det om litteratur från litteraturhistoriens olika epoker. Idag är det dagensbok.com och Anna N som står för boktipset! Boken är Émile Zolas Thérèse Raquin, Anna N tycker att den är bättre och mer spännande än alla deckare, motiveringen hittar du här, in och läs och inspireras!

Annette Årheim "När realismen blir orealistisk"

Ella Andrén — Fri, 05 Mar 2010 23:00:06 +0000

Att ”sanna historier” säljer råder det knappast någon tvekan om. Bokmarknaden har under de senaste decennierna fullkomligt svämmat över av dem. Men vad är det egentligen som gör de där berättelserna så lockande?

Det frågar sig litteraturvetaren och gymnasieläraren Annette Årheim i sin avhandling När realismen blir orealistisk. Litteraturens ”sanna historier” och unga läsarens tolkningsstrategier. Hon har intervjuat och följt gymnasieelever som säger sig föredra just texter som ska skildra verkligheten. Till deras favoriter, och till de texter som diskuteras mest ingående, hör Liza Marklunds Gömda, Dave Pelzers Pojken som kallades Det, Lena Katarina Swanbergs Hedersmordet på Pela. Lillasystern berättar och Johanna Nilssons Hon går genom tavlan, ut ur bilden.

Åtminstone den sistnämnda är ju faktiskt en roman – och det är ganska symptomatiskt. Det finns en bunt sådana romaner som närmast hör till den inofficiella skolkanon, romaner som elever ofta tycker väldigt mycket om och där de också sätter likhetstecken mellan romankaraktär och författare. Jan Guillous Ondskan och Jonas Gardells Ett ufo gör entré är andra exempel.

Och det är inte bara eleverna som sätter de där likhetstecknen. Också lärarna i Årheims undersökning verkar tämligen oförmögna att föra diskussioner kring sanning och litteratur, kring vad som eventuellt har självbiografiska bottnar och vad olika vinklingar på berättelser vill säga. Istället för att förhålla sig kritiska till förlagens marknadsföring förstärker lärarna ofta böckernas sanningsanspråk. Så blir Juha lika med Jonas, Erik lika med Jan och Hanna lika med Johanna.

Man kan bara hoppas att den senare tidens heta debatter, bland annat kring Marklunds Gömda, har skapat större medvetenhet kring problemen. Årheim pekar bland annat på hur skolans läroplaner har en fullkomligt romantisk tro på litteraturen som bärare av goda värden. Bara eleverna läser böcker så kommer de att bli demokratiska, toleranta och harmoniska medborgare, tycks läroplansförfattarna ta för givet. Och läsning av, och inte minst diskussion kring, litteratur kan spela stor roll i sådana saker – med rätt verktyg, menar Årheim, med en smula kritiskt förnuft, men inte med blott och bart populism.

Då kan litteraturen lika gärna användas för att till exempel bekräfta rasistiska stereotyper. Så tycker sig till exempel en gymnasiekille i Årheims undersökning som upplever ”en stor och av skolan nedtystad problematik kring mångkulturens villkor” få ytterligare belägg för hur muslimska män egentligen är i Marklunds Gömda.

Förutom konkreta möten med elever, roliga direkta citat som gör framställningen levande och som jag gärna hade sett ännu mer av, går Årheim igenom just de där lite lömska marknadsföringsknepen kring några av de ovan nämnda titlarna. Inte minst Gömdas ompaketeringar genom åren är talande.

Men precis som de senaste årens litteraturdebatt tar Årheim upp också mer grundläggande frågor kring fiktion och verklighet. Hon konstaterar till exempel att just eländesskildringen blivit någon form av garant för det sanna i de ”sanna historierna”. Ju hemskare en bok är, desto mer trovärdig upplevs den ofta vara. Och det är kanske inte helt konstigt, med tanke på att de flesta sanningar vi ser i nyhetsjournalistik och liknande just är eländesskildringar?

En intressant jämförelse mellan de ”sanna historiernas” realism och realismen under 1800-talet får man sig också till livs i denna något splittrade avhandling. Eleverna läser inte bara sina fritt valda nutidsromaner, de måste också läsa lärarens val, Zolas Thérèse Raquin. Här kommer dock elevernas läsning ganska mycket i skymundan för Årheims egen analys av romanen (och realismen och tidens bildkonst). Och det är sannerligen inget fel på hennes analys, men jag hade hellre hört mer om elevernas tolkningar.

För i slutänden undrar jag vad de över huvud taget menar med realism och trovärdighet, om inte även det mest fantastiska kan vara trovärdigt? Fundera till exempel på den här Kafka-referensen en tjej gör i en diskussion kring vad självbiografier egentligen är:

Jag tänkte på den här som vi läste om han som blev förvandlad till en insekt, att det kunde vara en typ av självbiografi, fast han skrev om en insekt.

Litteratur kan vara så många, många olika saker. Hur pressar man in essensen av det på några lektionstimmar?

Stefan Lindberg "I Gorans ögon: berättelser"

Eva Björnberg — Sun, 16 Mar 2008 23:00:00 +0000

I Stefan Lindbergs nya novellsamling I Gorans ögon finns tolv noveller. Av dessa har fyra stycken tidigare varit publicerade i tidskrifter och i antologier. Jag tycker bäst om de två sista novellerna i samlingen.

Den näst sista novellen, som heter Den sista berättelsen, beskriver en tillvaro och ett samhälle, där skrivandet och författandet blivit det mest vinstgivande och trendiga i samhället för alla: barn, ungdomar och vuxna. Det är t. ex. utsålt i Globen inför Göran Sonnevis diktuppläsning där. Alla skriver, alla vill hålla på med ord. Och längtan efter att se verkligheten som den är utan att sätta ord på den blir stor hos huvudpersonen i novellen, vilket kanske en författare kan känna, som alltid har något skrivande på gång:

Det finns en värld bortom språket. En värld som helt och hållet är värld. [...] Jag tittar på mina barn. De är bara barn. Jag noterar väderleken mot kinden, den är bara väderlek, och kinden bara en kind – inte språk, ord – och jag känner att jag är framme.

Samlingens allra sista novell, Vårmusseronerna i Telefonplan, som först publicerades i Omkopplingar: Avskrifter, Listor, Dokument, Arkiv (med särskilt avseende på Midsommarkransen-Telefonplan) av Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson, är en betraktelse över hur smärtsamt det är att slita upp sina rötter från en ursprungsbygd, men att det går att hitta en ny plats att trivas på och kalla hemma.

Titelnovellen, I Gorans ögon, handlar om en författare som blir värvad att spela i svenska landslaget i fotboll och en fotbollsspelare, som tvärtom söker sig därifrån till författandet. Alingsås, Lindbergs uppväxtstad, med omgivningar förekommer i novellerna och på ett ställe nämns Karin Boye, för alltid förknippad med staden.

Det som är bäst i Lindbergs noveller är det originella och verkligt fantasifulla i en del av berättelserna. På så sätt utnyttjar han väl författarens möjlighet: att i princip helt fritt hitta på vad som helst, bara den egna förmågan till fantasi sätter ju gränser. Det som jag tycker sämst om är den cyniska tonen i de flesta av novellerna, framhävandet av det vulgära i tillvaron (med lite humor hade det kunnat vara verkningsfull satir) och en människoskildring, som ofta känns föraktfull och därmed uppgiven.

Frågorna som uppstår är: vilket är syftet med dessa, de flesta av depressivitet ganska tunga berättelser? Varför måste allt vara så svart, så trist, så utan skönhet? Kan någon läsare, helt olik mig, istället tycka att novellerna är helt fantastiska?

Émile Zola myntade en gång uttrycket: ”Une uvre d’art est un coin de la création vu à travers un tempérament”. (Ett konstverk är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament.) Det temperament genom vilket Stefan Lindberg oftast verkar se skapelsen är, tack och lov, mycket olikt mitt eget.

Patrick Süskind "Duvan"

Rikard Liljenskog — Wed, 30 Jan 2008 23:00:00 +0000

Patrick Süskinds debutroman Parfymen är en sådan man minns. Det är svårt att tänka bort huvudkaraktären Grenouille och hans makabra jakt på den slutgiltiga parfymen och de offer som kantar hans väg. En debutroman som börjar bland fiskslamsor i en naturalistisk studie äcklig nog att göra Zola stolt och slutar i en vild orgie där huvudrollskaraktären blir uppäten. Hur glömmer man det som läsare? Och vart vänder man sig som författare när uppföljaren skall skrivas?

Svaret blev en kortroman med titeln Duvan och en karaktär vid namn Jonathan Noel. En man med enda mål att låta det – livet – gå så obemärkt och händelselöst förbi som möjligt. Från ett sju kvadratmeter stort rum på sjätte våningen På Rue de la Planche i Paris skapar han sin borg mot människorna, med jobbet som vakt vid en bank på Rue de Sèvres som enda kontaktyta mot människorna. Ett jobb, en säng, en stol, en glödlampa och en klädhängare. Kistan smyckad.

Men en dag så bryts rutinen. En duva letar sig in genom ett öppet fönster och väntar plötsligt utanför tröskeln. Inte en korp med förebud om olycka, men åtminstone en duva som ”är inbegreppet av kaos och anarki, [...] som bara träckar och sprider farliga bakterier och meningitisvirus.” Där kan han inte stanna och efter en evighetslång sekund av stirrande in i duvans stela öga så lämnar han tryggheten i den friköpta lägenheten och lämnar våningen utan tanke om att någonsin återvända. Nevermore.

Flykten från Duvan blir därefter en inledningsvis ofrivillig flykt från de behagliga rutinerna – säkerheten när ingenting någonsin händer. Det stela ögat dröjer sig kvar i medvetandet och tränger bort vaktens vaksamhet och plötsligt är inte bara lägenheten besudlad. Han ifrågasätter sitt yrkesval och i ett oväntat möte med en Clochard och dennes till synes helt ogrundade livskraft så skakas hela monotoniparadigmet och dess trygghetsaxel ur kurs. Hur kan en människa berövad till och med den integritet det innebär att kunna göra sina behov bakom stängd och reglad dörr – hur kan han fortfarande njuta av livet? Vägen tillbaka till lägenheten, för även löftet om att inte återvända tvingas Noel ge upp, blir en omstörtande argumentation mot samhället och dess invånare. Apati förbyts i aggression.

I sin kompromisslöshet i sina gestalter är det möjligen intressant att dra en parallell mellan Süskind och den senare skandalförfattaren Houellebecq vars karaktärer också ofta är närmast symboliska idébärare i ett experiment utfört i skönlitterär form. Också Süskind driver sina karaktärer till ytterligheter – precis hur ointresserad kan en människa vara av sin egen existens och samtidigt välja att förlänga den. Hur låga anspråk kan man ha? Skulle Sisyfos verkligen fortsätta knuffandet om möjligheten fanns att kliva åt sidan.

Som romanexperiment är det lätt att uppskatta Duvan. Det språk som förmådde ge liv åt den i fråga om brist på eget uttryck faktiskt närbesläktade karaktären Grenouille gjuter liv också i denna minst sagt anspråkslösa historia. I slutet av historien står Jonathan Noel åter utanför sin dörr. Duvan är borta. Allt träck likaså. En möjlig återgång till det normala. Men Süskind lämnar honom och läsaren att välja. Ett val med konsekvenser.

Nick Flynn "Ännu en jävla natt i Suck City"

Csabi Urbán — Sun, 25 Feb 2007 23:00:00 +0000

Slentrianmässigt hamnar jag i "hata USA-fållan" på partydiskussioner. Men det är inte hela sanningen – det är medelklassanningen, och jag börjar avsky medelklassen. Jag inser detta när jag speglar mig själv i boken, liksom bokens författare Nick Flynn speglar sig själv i sin far. Dessutom inser jag att jag är uppfödd på USA, det råa, kalla, nedre skiktet av USA, uteliggarna och alkisarna i ett kargt stadslandskap – det som boken skildrar i Jack Kerouac- och Bukowski-anda.

Nicks far är med egna ord Amerikas största författare, han skriver ständigt på den stora amerikanska romanen. Han är det oupptäckta geniet, en av alkisarna på Bostons gator. Han ger aldrig ut romanen, den blir aldrig färdig. Han super sig istället sönder och samman och hamnar på gatan.

Boken handlar om Nicks far, men lika mycket om Nick själv; deras öden är sammanflätade. Det är en självbiografi, med en fiktiv touch som tillför romanen ett konstnärligt värde. Det självbiografiska ger närvaro och det är en historia jag vill återberätta. Den alkoholiserade fadern, modern med de många karlaffärerna som tar sitt liv, sonen som verkligen blir författare, men som även han nästan gått ned sig innan dess, i droger och alkohol. Fadern är frånvarande under Nicks uppväxt. Han tar kontakt som vuxen med fadern för att filma honom, för att skriva boken. Tidigare har han inte velat veta av sin far. Samtidigt är det en skildring av livet på gatan, de utslagnas tillvaro, en skildring av USA som ett misslyckat projekt.

Nick Flynns berättelse är episodiskt skriven (årtalen är utsatta allt efter som kapitlen skrivs) med en poetisk skärpa. Det är en viktig roman, en stor roman, men det är inte helt självklart. Jag tänker ofta när jag läser på varför just denna blivit översatt (förutom att nå'n kände nå'n som kände nå'n som kände Nick och så en drink och så ett projekt). Den är så Amerikansk. Vad har den att säga oss i Sverige? Efteråt vet jag: den säger att såhär kan det bli här inom en snar framtid, om allmännyttans lägenheter blir privata och vi får lika många uteliggare som i romanen, som i USA. Samtidigt är det redan såhär mellan söner och fäder – Boston kan ses som en kuliss bara.

Romanen växer efter läsningens slut, och får mig allvarligt att reflektera över detta eviga far- och sonförhållande som är vårt samhälles ryggrad. (Jag vet inget om mor-dotterrelationer, därför uttalar jag mig inte om det.) Kvinnorna spelar birollerna i det eviga dramat far och son. Så är det även i denna roman som luktar piss och dålig vodka som gör en delirisk, men skärpt. Romanen är mänsklig, mörkt mänsklig, men den slutar dock hoppfullt, i och med att romanen finns, som ett monument över en far vars liv på ett sätt inte alls skulle ha funnits utan romanen och över en son som tog sig fram och ut till faderns mål.

Hur förhåller sig boken till den självbiografiska genren då? Svårt att säga, men det är ingen bekännelseroman à la Augustinus eller Zola. Men det är heller ingen biografi över en far, det är en blandning snarare. Den har beröringspunkter med På drift av Kerouac, men den är ju ingen uttalad självbiografi utan en roman. Detta är ju också fiction, trots att det handlar om författaren och hans far. Den förhåller sig närmare sådana verk som inte är uttalat självbiografiska, men som jag läser som något väldigt nära författarens liv, av nån anledning, som Samuel Becketts prosa och Nick Caves sångtexter.

Det som får mig att gilla boken är detta tydliga anslag till en tradition, som jag på nåt sätt alltid läst och är uppväxt på. En slags intellektuell arbetarklass som Eyvind Johnsson på speed ungefär, eller som på Valands konsthögskola.

Med andra ord ska man läsa boken för historien den berättar, för den rena fina prosan, och för att det är ett oromantiskt avtryck ur det man, i brist på annat, kallar verkligheten.

Kjell Espmark "Litteraturpriset"

Ella Andrén — Wed, 11 Oct 2006 23:00:00 +0000

Inte vet jag om Alfred Nobel skrev ner sitt testamente på ett kaffekvitto eller inte – det är i alla fall det intryck instruktionen ger. Så luddigt är det att det gett generationer av Nobelkommittéer nästintill fritt tolkningsutrymme. Med varierande resultat. Nobelpriset är inte bara världens största litteraturpris – det är förmodligen också ett av väldens mest utskällda. Som i en de boklärdas Melodifestival älskar vi att förarga oss över att fel bok vann.

I Litteraturpriset – hundra år med Nobels uppdrag ger Kjell Espmark, själv akademiledamot sedan 1981, en liten inblick i hur det blivit så. Espmark urskiljer perioder där olika ideal styrt utdelningen av priset. Den konservativa begynnelsen, försöken att förhålla sig neutral i politiska krislägen, 1920-talets humanistiska omtolkning, 30-talets populism och 40-talets ”banbrytare”. Sedan 70-talet har man velat vidga vyerna och lyfta fram både mer okända författare och anlägga ett mer globalt perspektiv. För visst får priset en begränsad betydelse om det går till någon som redan är rik och berömd, eller redan i det absoluta slutet av sitt skrivande. Eller ja, därom tvista de lärde.

Att Espmark själv är en del av det han beskriver har förstås både positiva och negativa sidor. Som akademiledamot har han tillgång till diskussioner och dokument som är hemlighetsstämplade för allmänheten. Samtidigt är hur Akademien arbetat kring priset så självklart för honom att det ibland blir svårt att hänga med i svängarna. Lojaliteten med Akademien försätter honom dessutom lite väl mycket i försvarsställning.

Men förmodligen har han rätt i att Akademien fått mer skit än de förtjänar för sina utnämningar. Ett pris om året kan omöjligt täcka in all bra litteratur och även om pristagarlistan är långt ifrån klockren har man också fått med en hel del giganter. Hur meningarna har skiftat kring dessa rättmätiga giganter framgår i förbifarten när kritiken sätts in i ett historiskt perspektiv, och visst får man hålla med om att dessa självmordbenägna författare inte heller gör det särskilt lätt för en stackars byråkratisk institution att hinna med.

Särskilt intressanta är de sista resonerande kapitlen om kritik mot Akademiens urval, både om viljan att skilja litteraturen från politiska ställningstaganden och om faktiska missar och fullträffar i de pristagarval som gjorts. Dessförinnan blir det lite tungrott med den massiva citatlasten av högtravande litteraturkritik. Avsnittet kring de första åren har emellertid oanade komiska kvaliteter. Även om man får försöka hålla i minnet att litteraturhistorien är så mycket klarare med – för närvarande gångbart – facit i hand så gör den här periodens resonemang verkligen ett gräsligt och pinsamt intryck.

Svenska Akademien i 1900-talets början valde att tolka Nobels ord om ett pris till ”ideal” litteratur ytterst snävt och helt i linje med sina egna estetiskt och politiskt konservativa värderingar. Därmed avfärdade de alla författare som på något sätt ifrågasatte både Konsten som det höga och sköna och rådande samhällsskick. På så sätt lyckas man dissa såväl Tolstoj, ”som i ofantligt många av sina arbeten negerar ej blott kyrka, utan stat, ja till och med äganderätt, vilken han dock på inkonsekvent sätt själv åtnjuter, samt bestrider folks så väl som individers rätt till självförsvar och nödvärn”, som den ”andelösa, ofta grovt cyniska” Zola och Georg Brandes, för hans ”negativt skeptiska, fullkomligt ateistiska och i etisk-sexuella frågor mycket äventyrliga och lösliga uppfattning”. Ibsen gick samma väg och Strindberg kom inte ens på fråga.

Sådant är ju på sätt och vis ganska tröstande. Tycker ingen om dig nu så gillar de dig kanske om hundra år. När allting kommer kring.

Stefan Whilde "August Strindbergs levnadshistoria för 2000-talet"

Rikard Liljenskog — Sat, 26 Aug 2006 23:00:00 +0000

Ska man skriva en bok om Strindberg som folket kan ta åt sig så görs det bäst genom att lyfta fram detaljer som att han dog i Blå Tornet med blodblandade spyor i sängen och att han vid något tillfälle kan ha uttryckt en önskan om att äta sköldpaddssoppa ur en klosett. Först då, nedkastad från ”universitetens och Socialdemokratiska partiets njuga piedestal” kan folket ta Strindberg till sig. En nedlåtande syn på potentiella läsare som tyvärr förtar det mesta av läsglädjen när jag läser Stefan Whildes rabulerande En skandalskrivare i nattrock och kalsonger – August Strindbergs levnadshistoria för 2000-talet.

I dessa dagar av politiska utspel om att läsningen av Hemsöborna borde skrivas in i själva skollagen är det onekligen intressant att diskutera vilken förankring exempelvis Strindbergs författarskap har i de folkliga lagren. Har han – som ansåg sig ha den största elden i Sverige – fortfarande något att säga oss. Ja, säger Whilde men lyckas i sin egen väderkvarnskamp mot piedestalbilden av Strindberg att tappa bort den mest relevanta delen av Strindbergs levnadshistoria. Hans berättarkonst.

I Whildes biografi tecknas däremot en detaljrik om än spretig av samhället, idéerna och människorna i Strindbergs Sverige och Europa. Och så länge man som läsare inte förväntar sig att fullständigt följa författarens tankekedjor så är det njutbart att låta enastående individer som Ibsen, Key, Munch, Nietzsche, Heidenstam och Zola för att bara nämna några få skymta förbi när Whilde fångar in Strindberg i hans samtid.

Tyvärr är det också bara skymtvis som Strindbergs talang som författare ägnas något intresse. Avsnitten om själva texterna landar ofta i biografiska litteraturtolkningar som visserligen kan ha sin relevans, men knappast för det folk som Whilde ju vill skriva för. Och om Whildes ambition någonsin var att lyfta fram Strindberg till folket så ställer jag mig undrande till vad han egentligen vill ha presenterat. Att Strindberg drack absint, hade ett mycket komplext förhållande till kvinnor i allmänhet och dem han gifte sig med i synnerhet och att han under en period var övertygad alkemist?

Perspektiven som Whilde erbjuder är knappast nya, vilket är synd – för visst behöver vi 2000-talsmedborgare nya ingångar till Strindbergs författarskap. Men jag vägrar att tro att dessa ingångar måste ta sin utgångspunkt i en bild av en skandalskrivare i nattrock och kalsonger. Jag tror mer om oss, det svenska folket. Och det borde Stefan Whilde också ha gjort.

Jonas Brun "Den andra tiden"

Anders Edwartz — Tue, 31 Aug 2004 23:00:00 +0000

Enligt förlaget har de redan antagit Jonas Bruns nästa bok som ska bli en diktsamling. Det ser alltså lovande ut för denna Biskops Arnö-bakade författare. Men med vetskapen därom i bakhuvudet reser sig en del frågor under bekantskapen med Den andra tiden. Ty jag blir inte imponerad.

Fredrik och hans mamma vistas några månader hos mormor på landet. Berättelsen föregås antydningsvis av föräldrarnas separeration, varför mamman är nere. Hos mormor är det dock sommar fylld landsbygdsattribut. Det är bad, brunnar och bersåer. Intrycken står som en sommarskur i backen. För Fredrik skiner dessa bilder fram starkt och med ett barns nyfikenhet registrerar han allt. Det förmedlas läsaren med en saklighet som inte sträcker sig mycket längre än till just saklighet.

Även om Brun behandlar språket väl och skriver med gåspenneaktig lätthet, blir det tradigt. Alla vet hur en bil knastrar mot gruset, hur kvällssolen faller in på tapeten, hur syrenerna doftar. Dessa kunskaper förvärvas också av Fredrik, men det är bara vid ett fåtal tillfällen som perspektivet fördjupas och vi på allvar får veta vad han ser, känner och tycker.

Det är som att Brun likt en stormhattsbekransad Zola stått på barndomens frustande tåg med penna i ena handen och bruksanvisningen i den andra. Han ger egentligen inte så stort utrymme för den personliga variationen, utan texten känns i mångt och mycket kontrollerad, återhållen och stöpt. Medveten stilisering, javisst. Djärvt, uddigt och med nerv? Näe.

Jag vet inte om det beror på skrivarkursens band. Jag tror inte det, vill inte tro det. Jag vill tro att skrivarkursen är en kreativ miljö som sporrar och utvecklar människor med författarambitioner. Men, och det är ett alltmer påträngande men, jag tycker mig börja en likriktning i vad som via förlagen kommer ut från dessa kurser. Böckerna känns… försiktiga. Är det såhär en roman skrivs? Lite prövande. Jag tror det är dags att ta sig själv på större allvar.

Även en debutant ska väl sikta mot att skriva den bästa bok som någonsin skrivits? Eller ”även” … det gäller särskilt dom.

dagensbok.com » Émile Zola

Lena Kåreland "Franska flanörer"

Similar Posts:

Johan Rundberg "Nattkorpen"

Similar Posts:

dagensbok.com gästbloggar på HejLitteraturen.se

Similar Posts:

Annette Årheim "När realismen blir orealistisk"

Similar Posts:

Stefan Lindberg "I Gorans ögon: berättelser"

Similar Posts:

Patrick Süskind "Duvan"

Similar Posts:

Nick Flynn "Ännu en jävla natt i Suck City"

Similar Posts:

Kjell Espmark "Litteraturpriset"

Similar Posts:

Stefan Whilde "August Strindbergs levnadshistoria för 2000-talet"

Similar Posts:

Jonas Brun "Den andra tiden"

Similar Posts: