Att vi har fler tilltalsnamn för hundar än några andra djur kommer väl sig av att de är de enda som har så lite integritet att de lyder en människas dumma idéer. Nej, jag skojar. I sak har jag naturligtvis rätt, men jag älskar hundar liksom jag älskar de allra flesta djur. Utöver dem jag inte gillar, förstås. För tillfället har jag av praktiska skäl två katter, men min uppväxt har präglats av: katter, hundar, hästar, grannens av kobajs osande flugor, kaniner och en syster. Som ni ser har jag erfarenhet av det mesta i djurväg.

Första hunden i mitt liv hette Kickan och var en collie. Hon ska ha haft ett ont öga för mig, men det minns jag ingenting av. Inte så att hon ville slita mig i stycken, men en och annan ogillande blick föreställer jag mig att hon kastade mot mig, den där lille skiten som bara kom där och krävde uppmärksamhet. Fullt rimligt kan jag tycka. Den andra hette Ludde och var en cairnterrier. Bolltokig, dödade råttor medan katterna såg på, kissade på varje lyktstolpe han kom åt och lyssnade ungefär en av sju gånger när man ropade på honom. Fanns det en löpande tik i närheten krävdes det väl tilltagna röstresurser, kaffe och kaka och en död ängels tålamod. Jag och min syster försökte köra över honom med en snowracer.

Fler hundar har funnits i familjen, men den sista anekdoten vill jag viga åt en övergödd golden (finns det en sorgligare uppenbarelse?) tillhörande några bekanta. Ida som hon hette dog senare – till ingens överraskning – i sviterna av diabetes. Hursomhelst så jagade hon en dag en av våra katter tvärs över gården. Jag blev som en gnutta arg, sprang ikapp och tog tag i nackskinnet och var sådär sur man kan bli när någon vill äta ens kissemisse. Nu kommer säkert någon prisbelönt kennelägare eller välutbildad hundpsykolog och säger app app app man ska hålla sig i skinnet när det kommer till andras hundar, men nej ser du, jag kände den här hunden hyfsat väl. Det jag inte tänkte på var att hon antagligen ansåg sig vara det mest ståtliga och ärbara här i världen. Att jag då vidrörde hennes flottiga guldglimrande päls (solen sken) förtjänade ju ett rejält hugg över min handled. Aj. Bästa vän my ass.

Hundar med anknytning till litteraturen finns det ungefär lika många texter om som jag har katthår på valfritt plagg i garderoben. Gertrude Stein älskade hundar, Tintin springer ju runt med sin vita trotjänare, Gmork i Den oändliga historien är det läskigaste jag sett, Huan är en betydelsefull hund i mytologin som omgärdar Sagan om Ringen (han pälsade för sjutton på Saruon, snacka om good boy!), Den tappre soldaten Švejk kunde med några små knep få luspudlar att framstå som renrasiga hundar med adelsblod flödandes i ådrorna. Att sen färgen rann bort vid regn fick man väl ta med Reklamationsnämnden eller något. Švejk, den spjuvern, stod nämligen ingenstädes att finna.

Men här har vi alltså hundra och några sidor hund. Ni känner igen formatet, men förlaget är ett annat. Fyra författare, fyra noveller. Författarna är Virginia Woolf (Byrackan- inte Virginia då alltså, dummer!), Doris Lessing (Berättelsen om två hundar), Jeanette Winterson (24-timmarshunden) och Lydia Millet (Sir Henry). Ni ser ju själva att vi har att göra med starka papper rakt igenom. Novellerna spelar över hela känsloregistret, men så är det nu med husdjur: samboskapet inleds med tandagnissel och slutar ofta i smärta, tårar. Däremellan –

Om vi vill kan vi under läsningen bli påminda om några saker. Exempelvis att djur är och förblir djur. Kan det brinna till i vilket välslipat människohuvud som helst, vore det orimligt att det inte skulle kunna slå slint inne i skallen på en hund. Läs efter mig: det-finns-inga-hundar-som-är-garanterat-ofarliga. Jo, säger du, min fina Johnny har då aldrig bitit någon. Vad bra, svarar jag, men då har du heller inte utsatt honom för alla situationer som kan tänkas uppstå. Det finns en gräns, eller snarare situation, som kommer trigga igång något. Ofta passerar varken ägaren eller hunden på denna gräns under hundens levnad, men den har under livet funnits.

Lessing har skrivit en sorglig berättelse fullständigt befriad från allt vad sentimentalitet heter. Två rediga jyckar som någonstans i Afrika (kanske vad som idag är Zimbabwe då hon växte upp där) förvildas och lever på det de själva fångar. En sorts påminnelse att det är djur med instinkter som inte låter sig tuktas. Vad som ändå får dem på fall är människan, även om det inte sker på ett särskilt medvetet vis. Vad som däremot är medvetet är alla hundvalpar som dränks. Jag växte upp med att folk tog kål på oönskade kattungar på de mest snillrika och hemska vis, men hundvalpar som dräps är mig främmande…Nå, allt handlar väl om vad som är brukligt.

Woolf och Wintersons alster är ingalunda dåliga, snarare tvärtom. Men ändå är det Lessing och Millet jag fastnade för. Sir Henry är en avgjort rolig novell med många lustiga observationer. Den borde även vara ett stående i kurslitteraturlistan för Hundrastning 15 hp. En mer fulländad och komprimerad genomgång av hur en exemplarisk hundrastare bör bete sig har jag svårt att tänka mig. Lydia Millet är för mig en ny bekantskap och hon borde även bli en ny bekantskap för er om ni inte redan gjort er bekanta med henne. Sir Henry tycks vara det enda av henne som översatts till svenska, så här får ni alla förlag där ut ett köttben att springa efter – apport! översätt! ge ut! profitera!

Similar Posts:

• Hunddrömmar
• Griniga gamla hundar
• Ett liv som hund
• Inget för hundmänniskor
• Hundfrossa som tar sig

Människan var det berättande djuret, den enda varelsen i världen som berättade historier för sig själv för att komma underfund med vad för sorts varelse hon var.

Med dessa ord inleder Salman Rushdie sin bok, Joseph Anton. Läsaren får följa Rushdie från barndom, genom ungdomsåren och till sist de åren efter att Satansverserna publicerats. Rushdie föds i en icke-troende muslimsk familj och skickas till England för att utbildas. Han söker sin identitet i sitt nya land; han är en outsider, en emigré som slår igenom med en roman om Indien. Det är emellertid när han skriver om satansverserna, de verser som han menar utelämnades från Koranen, som han blir kontroversiell. Den muslimske Ayatollan Khomeini placerar en fatwa, en dödsdom, på Rushdie.

Rushdie lever ett kringflackande författarliv: kamp med diverse bokförlag om utgivandet av hans böcker, middag med kulturpersonligheter och alltid fara för det egna livet. Efter att först ha tagit fatwan som ett skämt, sjunker sakta insikten om dess långvariga konsekvenser in. Han kan inte längre träffa sin son lika ofta, och staten erbjuder endast skydd för honom, medan hans familj lämnas obevakade. Tiden går; stundvis tvivlar Rushdie på sitt ställningstagande. Var det fel att kritisera islam? Eller var han kanske för hård i bettet?

Memoarerna är Rushdies sätt att ge sin version av händelseförloppet och att visa människan bakom satansverserna; en människa som stod fast vid yttrandefrihet, dödshotet till trots. Rushdie är någon som försöker passa in utan att förlora sin egen identitet. Trots detta får man intrycket av att han inte riktigt vet vem han är. Hans försök att uttrycka utanförskapet på ett humoristiskt sätt misslyckas. Istället för att måla ett intimt portätt, skapar Rushdie ett avstånd mellan sig själv och läsaren. Ibland lyckas emellertid Rushdie slå an rätt ton vilket ger möjlighet för läsaren att få större inblick i hans författarskap. Detta sker bl.a. när han berättar om djävulen:

[det var Lucifer som förvisades] till en kringirrande, flackande vagabondtillvaro… utan fast hemvist… utan någon bestämd plats där han tilläts vila sina fötter. Denne utdrivne, landsflyktige Satan var kanhända det himmelska skyddshelgonet för alla landsflyktiga, utdrivna människor […]

Då Satansverserna handlar om de rader ur koranen som Satan skulle ha dikterat, kan detta vara nyckeln till att förstå både verket och människan. Djävulen förändras från att vara en ondskefull gestalt, till en rebell i humanismens namn.

I ett samtal mellan Rushdie och Doris Lessing hävdade Lessing att ”[Rousseaus sätt att skriva memoarer] var enda sättet, […] man måste bara säga sanningen, så mycket sanning som möjligt.” Detta kan inte sägas om Rushdies memoar. Vanligtvis brukar memoarer vara skrivna i jagform, istället är Joseph Anton skriven i tredje person, varför? Möjligen försöker författaren att distansera sig från sig själv i syfte att få en överblick. Jag längtar efter att lära känna människan Rushdie, men dessvärre stannar berättelsen vid dennes alter ego, Joseph Anton. Detta ego, som är hämtat från Tjechovs och Conrads namn, saknar dessa författares stränga, genomskådande blick. Joseph Antons blick rör sig snabbt över Rushdies kända umgängeskrets, men allt för snabbt för att få grepp om den. Rushdies händelserika liv är utmärkt romanmaterial, men dessvärre hittar språket inte alltid fram till läsaren.

WH Auden skrev en gång: ”when we encounter a natural style we are always surprised and delighted, for we thought to see an author and found a man”. Dessvärre är det inte så i Rushdies fall. Istället finner vi ett hopkok av ansiktslösa människor, återberättade på ett flyktigt sätt.

Similar Posts:

• A traveler of both time and space
• Islams upphovsman i närbild
• Vägg, vägg i spegeln där
• Deras hysteri – vår rättmätiga kränkning?
• Intelligens i svart fjäderdräkt

Jag hade turen att tillsammans med ett gäng andra svenskar få bo sju månader i Nicaragua förra året. Det var härligt på många sätt. Tropiskt klimat, fantastiskt land, massa fantastiska erfarenheter. Men allt detta fantastiska var också bitvis utmattande. Ny världsdel, nya rutiner och ett annat språk att tampas med i mer än ett halvår. Klart man blev trött. Och när kulturtröttheten faller på, vad passar väl då bättre än att fly till en annan kultur, en som kanske känns mer bekant? Något att vila i.

Så kom det sig att vi i den svenska gruppen började leta böcker. Inledningsvis hos varandra och alltid med vissa kriterier; det skulle vara hyfsat bra, helst oläst och gärna på svenska. Varje landgruppsträff förvandlades till bokbytardagar där vi möttes med tunga kassar och rosiga kinder, otåliga och förväntansfulla. Carina Rydberg byttes mot John Ajvide Lindqvist. Aino Trosell mot Katarina Wennstam, Doris Lessing mot Jonathan Safran Foer och så vidare. Vi ratade de böcker som inte var intressanta, de som inte hörde till vår ”boktyp”.

Månader passerade, svettiga boksöndagar i hängmattor förflöt och kulturtröttheten höll i sig. En dag, lagom till att alla bytesböcker börjat sina, hittade vi Guldgruvan. Den var allt vi hade hoppats på i det här läget, när desperationen över nya böcker var som störst och sju fortfarande vilsna latinamerikasvenskar ännu inte hade acklimatiserats färdigt. Guldgruvan var en svensk biståndsorganisation som skänkte bort böcker. Mestadels på svenska, men även engelska och finska förekom i hyllorna. Där hade människor lämnat sina favoritböcker, sådana de tagit med och älskat och inte kunnat vara utan, men som nu fanns där till allmän utskänkning. Guldgruvan blev vår räddning. Här kunde vi plocka på oss så mycket vi ville; faktaböcker, romaner, diktsamlingar, gamla godingar som tåldes att läsas om. Nu fanns inte längre någon anledning att vara kräsen, vi kunde äntligen mätta det där behovet av svenskspråkiga böcker genom att plocka allt vi ville ha.

Sju månader var dock en så pass lång period att kulturtröttheten med tiden mattades av. Så småningom längtade vi inte hem på samma sätt längre. Behovet av att minnas känslan av grådaskig januari eller den där särskilda stämningen precis i början av svensk sommar minskade. Men hemlängtan finns alltid, någon gång, hos nästan alla långtidsresenärer och det vet bokhandlare och turistbranschmänniskor om. På varje ort där det finns backpackers, finns också ett bokcafé som lockar med utländsk litteratur. Här i Sverige har Bokus.com gjort det möjligt för utlandsboende att beställa böcker från dem och mer än en gång har jag hittat bytesbokhyllor på hotell och hostels där många människor är på genomfart. Att läsa böcker är kanske det mest hållbara sättet att vara exakt där du vill hela tiden. En bra bok kan du bära med dig överallt och för varje ny plats du läser den på skapas en ny känsla som håller i sig även efter att du slagit igen den. För den som kan läsa, och vet att hitta sina guldgruvor, finns alltid möjligheten att komma hem en stund.

Similar Posts:

• Inget för hundmänniskor
• Min far är ingen berättelse
• Delvis oläslig romandebut
• ”Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland”
• Året med brevbäraren

Sina tre döttrar har Madame Liang skickat till bekanta i USA. De lever under sina amerikanska namnformer Grace, Mercy och Joy och vet mycket lite om situationen i det alltmer tillslutna Kina. Så en dag får Grace, som är botaniker inriktad mot medicinalväxter, ett brev från den kinesiska regimen:

Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland. Vårt nya Kina har behov av sina unga män och kvinnor. Ni kommer att avsegla den tjugonde dagen i den tredje månaden med ångare från San Fransiscos hamn. Er resa är betald. Fartyget avseglar klockan ett. Vid ankomsten till Hongkong skall ni omedelbart fortsätta till fastlandet. Vid gränsen möter en person som ni inte känner men som känner igen er.

Liknande påtryckningar utsätts Mercys man, kärnfysikern John Sung, för och när paret väntar sitt första barn bestämmer de sig romantisk-patriotiskt för att barnet bör födas i Kina. Frågan är bara om John kan förlika sig med vad regimen vill använda hans kunskaper till?

Pearl Buck räknas sällan till de Nobelpristagare som riktigt stått emot tidens tand. Hennes böcker gick ut i stora upplagor för några decennier sedan och är svåra att missa på antikvariat, men några nya svenska upplagor efter 1983 har jag inte kunnat lokalisera. Liksom Doris Lessing nu var Buck förutom en av ännu få kvinnliga pristagare en av de riktigt populära. Så vart tog hon vägen?

Som många spännande författare – och, återigen, Nobelpristagare – stod Buck med fötterna på två kontinenter. Många av hennes romaner utspelar sig i Kina, där hon, eftersom föräldrarna var missionärer, levt från tre månaders ålder. Det är ett turbulent Kina hon beskriver. Ett patriotiskt, stöddigt, oändligt komplicerat och ibland desillusionerat Kina.

Madame Liang är en överlevare med högt utvecklad känsla för diskretion. Hennes försök att skydda döttrarna har emellertid gjort dem oförmögna till just den diskretion och smidighet som är nödvändig för att klara sig i det på en gång radikala och konservativa kinesiska samhället. De dubbeltydiga varningar hon skickar dem begriper de inte. Som samhälls-, revolutionsskildring och kommunikationstragedi har Madame Liang och hennes tre döttrar med andra ord sina poänger.

Romanens andra fokus ligger emellertid på de tre döttrarnas kärleksrelationer och här måste jag tyvärr ge kritikerna rätt. Här blir det språkligt och dramaturgiskt sett så melodramatiskt och smetigt att min impuls närmast är att gå och tvätta händerna. Männen är starka och plikttrogna, kvinnorna barnkära och sällan utan epitetet mjuk. I synnerhet slutet gör mig tveksam till om jag alls läst en ganska intressant berättelse om Kinas dramatiska historia eller någon sorts obehagligt konservativ kärlekskioskvältare.

Kan man bortse från dessa storvulna, dravliga kärleksskildringar innehåller romanen dock en hel del tankvärt, både om Kina och om vad som händer med människor när samhället förändras så drastiskt som där.

Similar Posts:

• På luffen i Kina
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Kina i det långa loppet
• Att slåss mot en osynlig fiende
• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk

Mary hatar de svarta – långt mer än Dick som betraktar dem som ett nödvändigt ont, som kan skämta och prata med dem en och en men som tycker illa om dem i grupp. I viss mån är Marys förhållningssätt mer uppriktigt, och man kan se det som en inverterad reaktion mot hela systemet. Instinktivt känner Mary att något är fel, men det land och den tid hon lever i ger henne inget utrymme för att rätta till det. Istället blir reaktionen att skjuta de svarta så långt ifrån sig som möjligt. Men i hatet ligger också många andra komponenter: Marys rädsla och hat mot sig själv, mot sin far, mot det liv hon tvingas leva och inte kan ta sig ur.

Det handlar om ett inträngande porträtt av Mary, men vi förstår henne aldrig fullt ut. Hon är ett offer för systemet på flera sätt, dömd att gå under, men i omgångar – trots det – förtvivlat kämpande. Problemet är att hon aldrig förstår vad det är för fiende hon slåss mot. Hon ifrågasätter aldrig samhället, inser inte att lycka för henne aldrig kan nås så länge hon befinner sig innanför dess ramar, och därför är hennes kamp lönlös. Hon är en madame Bovary som uttråkad försöker finna en verklighet lik den i böckerna (i Marys fall filmerna) och som stångar sig blodig mot de väggar som hindrar henne, utan att se vari de består.

Mary avverkar tjänare efter tjänare som hjälper henne med köket, hon hittar ständigt något fel på dem, vill ge dem lägre lön eller förolämpar dem tills de slutar. När Moses kommer har hennes motståndskraft länge försvagats, och vem som egentligen är den starkare blir alltmer otydligt. Deras relation är oklar, subtil, men den handlar om makt på fler än ett plan. Liksom boken. Det finns ett så subtilt maktspel gömt i den till synes irrationella lynnighet som Mary uppvisar, att man först inte ser det. Hela samhället bygger på ett skört, hierarkiskt system vars fundament skakar när Mary inte kan hålla den sedvanliga axelryckning-parat-med-förakt-inställningen till de svarta. Och Lessing skildrar det fantastiskt.

Som jag uppfattar det är hennes främsta ärende att kritisera det rasistiska system som var ett faktum i Sydrhodesia när boken skrevs. Hon visar hur människor som tvingas leva i det blir förvirrade och olyckliga på grund av det naturvidriga i hela konstruktionen. Till viss del är boken också ett djupt och flerdimensionellt personporträtt – av Mary – men att detta porträtt är sekundärt i jämförelse med den större kritiken är tydligt. Lessing växlar mellan att beskriva skeendet ur Marys synvinkel, in- och medkännande, och att betrakta henne utifrån, kommentera henne nästan överlägset. De passagerna är ibland märkliga – när författaren didaktiskt berättar om hur vissa kvinnotyper beter sig – men stärker också komplexiteten i berättelsen. Likt läsaren behåller författaren ett ambivalent förhållningssätt till Mary boken igenom. Hennes man Dick är lättare att förstå sig på, och porträtteras också av Lessing som en mycket enklare människa. Moses däremot förblir boken igenom en Annan, och för bilden av honom är vi som läsare utlämnade åt den vita synvinkeln som Mary och i viss mån Dick ger oss. Också detta ser jag som Lessings sätt att visa hur systemet förfrämligar och mystifierar det som hade kunnat vara öppet.

Lessings språk är ordrikt, ibland onödigt pratigt, ofta väldigt vackert. Och framför allt suggestivt: man vaggas in i berättelsen, flyter fram på dess vågor och förs ständigt framåt och inåt i den. Den är svår att värja sig mot, deprimerande tung innehållsmässigt men samtidigt mycket behaglig att vistas i. Ju längre in i berättelsen vi förs desto mer komplex blir den också, desto mindre vet vi om vad som egentligen händer: trots de många beskrivningarna av sinnelag och konkreta händelser så blir de underliggande strömningarna mer och mer otydliga. Här låter Lessing också berättelsen smälta samman med Marys alltmer förvirrade tillstånd ända till det förväntade slutet, kongenialt med bokens karaktär av ödesdrama. Det är ett slut som förebådats boken igenom och som är på en gång oundvikligt och orsakslöst. Samt för mig en konsekvens inte så mycket av den enskilda historien som boken berättar, utan av det samhällssystem den skildrar.

Similar Posts:

• Fähundar, byrackor och avelsmaterial
• ”Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland”
• Läses mellan raderna
• Minnen utan ansikten
• En resa mellan livet och döden

Själv är jag allergisk och kommer aldrig att kunna ha en katt. Jag ser på kattägare med avundsjuka i blicken och kelar med deras husdjur även fast halsen kliar och näsan rinner. Att betrakta katter när de leker, jagar och bara hänger är ett heldagsnöje.

Men det är därför betyget inte blir högre. För att jag inser att om man inte är kattmänniska, ja då får man nog inte mycket ut av den här textsamlingen om några av alla de katter författaren ägt. Trots Lessings enorma talang för att fånga just de små detaljerna, trots det underbara språket, så enastående fångat av översättarna.

Det handlar om katters vardag, om deras Herran-på-täppan-kamp, om deras kräsna matvanor och om vissa katters alltför hårda liv. Lite som en katts dagbok. Det här är en författare som uppenbarligen har spenderat många långa timmar, ja år, med att iaktta katternas tillvaro. Hon skildrar varje katt nog lika detaljerat som en människa. Katter är olika, de är personligheter. De är fåfänga, ibland ointelligenta, men alltid underbara. Deras karaktärsdrag skildras så skickligt. De träder fram, blir individer, karaktärer som vilka som helst.

Lessing skildrar med oerhört varsam hand kissarnas vedermödor och hon är full av beundran inför deras överlevnadsinstinkter. Det är små kattbiografier. Det är så otroligt skickligt skrivet, små porträtt tagna ur andra böcker. Ändå känns det inte som lösryckta texter utan som en väl sammanhängande enhet. Allt samlat och det blir verkligen mycket katt.

När det oundvikliga slutet kommer för några av kissarna sitter jag där med tårar i ögonen. På tåget, bland främmande människor.

Similar Posts:

• Envis, busig och söt kattunge
• Eliots knepiga katter
• Att slåss mot en osynlig fiende
• Sorgen efter en katt
• Rörig kattjakt