Detta avskedsbrev, som också är en essä, föranleds av en stundande flytt. Martin Gelin och hans amerikanska fru samt deras lilla son kommer att emigrera till Paris. Allt sattes på sin spets när sonen föddes, skriver han.

Det som händer när du får barn i USA är att du kastas in i samhället, dess lagar och regelverk. Värderingarna som skapat samhället blir kusligt nakna; vi bodde inte bara i New York, utan även i USA. I decennier hade jag betraktat New York som en liten oas i det kaotiska amerikanska samhället, det politiska inferno jag skildrat i fem reportageböcker och tusentals artiklar. Men även här började de giftigaste aspekterna av den politiska utvecklingen märkas.

I USA saknas betald föräldraledighet, förskolegaranti och gravidpenning. En förskoleplats i New York kostar månatligen motsvarande en svensk heltidslön. På resor till andra städer som Tokyo, Stockholm, Paris och Taipei upptäcker han vad som skulle kunna kallas ”vänlighetens arkitektur”: ramper i tunnelbanan så man kan rulla barnvagnen, amningsrum, mjuk asfalt under lekplatsernas klätterställningar, bilfria zoner…

Värdet ligger inte bara i själva den fysiska infrastrukturen, utan i allt den symboliserar: glimtar av en mänsklig barmhärtighet, som institutionaliserats i stadsmiljöerna och signalerar att någon bryr sig.

Han börjar lägga märke till saker som inte var lika synliga för honom tidigare, när han inte var förälder. Brooklyns progressiva elit, hans grannar i Park Slope, sätter sina barn i dyra skolor utifrån strängt etniska mönster. Eleverna får lära sig hur man gör vid en skolskjutning. Stressen för att de akademiska meriterna ska vara otillräckliga för att kvala in på ett av de bästa universiteten är enorma. Han vill så ogärna bli ännu en europeisk betraktare som platt underkänner det amerikanska. Ändå landar det nog huvudsakligen i kritik.

Det är ett land fullt av anständiga människor, som gång på gång misslyckas med att skapa ett anständigt samhälle.

Men avskedsbrevet är mångfacetterat. USA-kritiken förbyts i något annat när han riktar blickarna mot det älskade New York City, en stad som knappast är representativ för USA. Martin Gelin intervjuar konstnären Christo. Denne föddes i Bulgarien men valde på 1960-talet att lämna Europa för Soho i New York. Christo förklarar skillnaden mellan Paris och New York. ”Jag talar jättedålig franska och det var ingen som kunde acceptera det i Paris. Jag talar jättedålig engelska också, men det är ingen i New York som bryr sig. Gå in i hörnbutiken eller snacka med taxichauffören och de kan knappt prata engelska de heller! Men vi är välkomna här ändå.” Det måste man älska. Vi européer är världsbäst på att identifiera amerikansk rasism, men ser inte vår egen ingrodda intolerans.

Debattören och samhällsbetraktaren Fran Lebowitz intervjuas också. Även hon framhåller pluralismen som New Yorks styrka. ”Jag tror att det viktigaste med New York alltid har varit invandringen. Det kommer ständigt hit nya invandrare. Ju fler olika sorters människor du har i en stad, desto intressantare blir den. New York vore ingenting utan invandringen.” Här frestas man att tänka på världens största ekonomi, USA, och sambandet med dess omfattande invandring.

Ändå ska alltså Martin Gelin med familj flytta till den gamla världen med dess moraliskt skuldtyngda nationalstater där fascismen återigen sticker upp sitt fula tryne. Mellan raderna anas en förhoppning om en nytändning, ”en chans att återfå barndomens blick”. Och så är det förstås: att flytta ger i sig självt nya perspektiv på verkligheten. Men det är osäkert om det är mänskligare på vår sida av Atlanten.

Sammantaget är detta en spretig och infallsrik essä om det nutida USA i allmänhet och New York i synnerhet. Den är läsvärd eftersom den inte slentrianmässigt hatar på allt amerikanskt.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Att väcka den där längtan
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?

När #MeToo-rörelsen briserade hösten 2017 utgjorde den våldtäktanklagade (och sedermera dömde) filmproducenten Harvey Weinstein något av dess ground zero. Han var en man med makt, som utnyttjat den makten för att ta för sig av andra människors kroppar. Oavsett om de ville det, oavsett om de vågade säga ifrån eller inte. En man vars position gav honom den möjligheten, och han valde att ta den. Är det vad som menas med banal ondska?

I Emma Clines roman möter vi en sliten Harvey, mitt emellan rättegång och dom. Han väntar på sin dom, nej, han väntar på sitt frikännande. Visst är det väl det som måste komma? Han kan inte föreställa sig något annat.

Det är en alltigenom banal tillvaro, en skruttig kropp som hasar omkring i ett lånat, flådigt hus. Jodå, han har fortfarande vänner med tillgångar. Människor som ser till att hålla sig väl med honom. Han har en dotter och ett barnbarn som pliktskyldigt besöker honom (den andra dottern har brutit kontakten) och en assistent som lyder hans minsta vink.

Vad tänker Harvey själv om de brott han begått? Inte så mycket egentligen. Bara som flyktigast låter Cline dem flyta upp i förövarens medvetande. Harvey tänker över huvud taget inte så mycket på andra, förstår man. Han tänker på sig själv, på sina egna små bekymmer och lustar. Sina framtidsplaner.

Harvey har nämligen fått en fix idé. Han bor i det lånade huset granne, eller tror sig bo granne, med författare Don DeLillo. (Kanske är det inte alls Don DeLillo, men Harvey är övertygad.) Nu slås han av tanken på att filmatisera DeLillos roman Vitt brus – det är också vad Clines roman/novell heter i original – en stor filmatisering av en stor amerikansk roman. En upprättelse.

Det är alltså vad som fyller Harveys tankar den här dagen. Det och hans onda rygg, hans snygga sjuksköterska, godisskålarna i filmrummet och de störande advokaterna som ringer hela tiden. Rättegången är som en irriterande fluga han försöker vifta bort. Vad är det här för fånerier? De där kvinnorna och deras påståenden är väl ingenting att bråka om?

Han har väl bara gjort vad de flesta skulle göra om de hade chansen? Om de hade hans position, hans fantastiska övertalningsförmåga.

Det handlade bara om hur lång tid det skulle ta, hur ögonblicken mellan hans krav och hennes kapitulation skulle se ut. I slutänden skulle det, när allt kom omkring, kännas likadant för honom som efter vilket triumfartat ögonblick som helst. Det var bara mitten som skilde sig åt, bestod av olika sekvenser av eftergifter, olika personers små egenheter. Vissa människor gjorde motstånd, andra inte. Vissa blev stilla, orörliga; vissa började skratta, av obehag. Han roades av alltihop, även de här mindre segrarna – det var som glass i olika smaker. Och i slutändan blev han alltid mätt, medan den andra personen andades häftigt, kisade, skruvade på sig, med en ny skam i ansiktet.

Cline placerar sin läsare tätt inpå Harvey – bara det att hon tvingar mig att tänka på honom på förnamnsbasis. Samtidigt låter hon honom vara undflyende. Hon ger inga enkla förklaringar. Låter oss möta honom en kort period i livet bara.

Ett stillastående ögonblick innan domen faller.

Similar Posts:

• Dekadent om människans komplexitet
• Kapitalismen under lupp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Den undflyende vågen
• Nä, kan vi det här nu?

That’s what happens when you personify hopes and dreams in one person. He becomes nothing more than a literary device.

A Brief History of Seven Killings handlar inte om Bob Marley. Eller jo, han är med i den både som en rollfigur och som en ständig närvaro, fast aldrig nämnd med namn; han är ”The Singer”, för mytisk och ikonisk för att ens behöva ett namn, en gigantisk valhaj i en liten damm med hungriga pirayor; men boken handlar inte om honom. James använder det misslyckade mordförsöket på Marley i december 1976 som nav för att berätta en mycket större och komplexare historia om ett litet land som plötsligt hamnar i strålkastarljuset hos både musiker, drogkarteller och kalla kriget-aktörer, som en The Wire i baktakt och extra tape echo.

And killing don’t need no reason. This is ghetto. Reason is for rich people. We have madness.

Alltså, omfattningen på det James vill göra i A Brief History (som, för att påpeka det uppenbara, alltså är 700 sidor lång och täcker flera decennier, möjligen sekel) är imponerande, men inte hälften så imponerande som hur självklart han hanterar det. Se hur han byter berättare; en död politiker, en gangsterboss från ghettot i Kingston, den lokale CIA-bossen som måste se till att Jamaica inte gör en Cuba, en Rolling Stone-journalist född tio år för sent, en kvinna som bara kände Marley för en natt och varit på flykt sedan dess, yrkesmördare, langare och vanliga maskrosbarn från både Trenchtown och Bronx som försöker leva sina egna liv mitt i det här stora. Se hur taktsäker han är; det var evigheter sedan jag läste en litterär roman som använder vanliga hederliga cliffhangers så här skickligt, varje kapitel tillför en ny vinkel och lämnar mig ändå precis på tröskeln till något större. Se på språket, den jamaicanska patoisen; han berusar sig på språket – ingen brytning, en egen engelska – men använder det för att säga något, för att vända på perspektiven, och se upp när någon byter dialekt för något händer i varje språkvändning.

People stupid. The dream didn’t leave, people just don’t know a nightmare when they right in the middle of one.

Inget får ligga still. Varje koncept av klass, ras, nationalitet, sexualitet, tro ska baxas upp och kollidera. Reggaemusiken är både upprorisk och full med homofobiska budskap. Religionen lovar uttåg och frihet men kräver att kvinnorna tjänar männen. USA och Storbritannien är både ett löfte om att fly slummen och kolonialmakterna som inte ens ser dem de kör över. Men i centrum hela tiden människor återgivna så närgånget att det gör ont långt innan det slutar som det måste för de flesta. Visst är det i mångt och mycket en amerikansk roman, arvet efter Faulkner, DeLillo och Morrison är tydligt. Säkert kan man hävda att det är något klichéartat att en jamaicansk romanförfattare ska använda sig av Marley. Men varför i hela fridens namn skulle han låta bli det när det låter honom skriva sådant här?

Three girls from Kashmir sling on bass, guitar and drums, fresh faces brimming out of burkas, propped up and held together by a backdrop of the Singer streaked in red, green and gold stripes, thick like pillars. They call themselves First Ray of Light, soul sisters to the Singer smiling with the rising sun. Out of a wrapped face comes a melody so fragile it almost vanishes in the air. But it lands on a drum that kicks the groove back up to where the song lingers, sweeps and soothes. Now the Singer is a balm to spread over broken countries. Soon, the men who kill girls issue a holy order and boys all over the valley vow to clean their guns, and stiffen their cocks, to hold down and take away. The Singer is support, but he cannot shield, and the band breaks away.

But in another city, another valley, another ghetto, another slum, another favela, another township, another intifada, another war, another birth, somebody is singing Redemption Song, as if the Singer wrote it for no other reason but for this sufferah to sing, shout, whisper, weep, bawl, and scream right here, right now.

Det finns så mycket passion i den här romanen, så mycket ilska och kärlek och sorg och skönhet. Och James får det att sjunga.

Similar Posts:

• Sånger för Ras Tafari
• ”I will murder the world”
• Historien skrivs av revisorer
• …In England’s green and pleasant land
• The really American way of life

…stoppade gubbsockor och kalsonger från långt före kriget.

Före vilket krig?

Han är tolk, men vissa saker går inte att översätta; kontexten för ”vilket krig?” är helt annorlunda för en ryss (där kriget bara byter namn då och då) och en schweizare (där kriget är det där som finns utanför gränsen). Men han är tolk, och det är hans jobb att översätta. Dag ut och dag in sitter han vid gränskontrollen i Schweiz, ryssen som inte är en ryss längre men aldrig kan vara något annat, och förväntas agera opersonlig översättare. På ena sidan av bordet sitter en uttråkad tjänsteman som hört alla historier 500 gånger redan. På andra sidan sitter någon som är villig att säga vad som helst. Vad spelar det för roll vem som säger vad? Alla kan manuset redan. Alla vet hur pjäsen slutar. Vill du komma in i det trygga Europa måste du sälja din historia; har vi hört den förut har vi redan avfärdat den, är den för underlig tror vi inte på den. Så vad gör översättaren? Han fyller i, han förekommer, han spinner loss. Kanske inte så någon hör det, men han kan sitt yrke, vet att hans närvaro är en formalitet och precis när i diskussionen det är dags för honom att säga ”Tyvärr”, han kan låta tankarna vandra, tänka sig alla tänkbara dialoger. Det finns ju så många historier att de börjar smälta ihop för honom; skillnaden mellan de grekiska soldaterna på jakt efter havet och ryska afghanistanveteraner, mellan mödrar från Rom och mödrar från Moskva, är ju bara en fråga om något så ovidkommande som tid. Europa är gammalt och fullt av myter som alltid kan nytolkas för att tjäna något.

Fråga: Historien är en hand och ni en vante. Historierna byter ut er som vantar. Ni måste förstå att historier också är levande varelser.

Svar: Och jag då?

Fråga: Ni finns inte ännu. Titta själv – pappersarken är helt tomma.

Och om detta låter komplext och svårt (”Svår.” Suck. Eller översatt till modern svenska, fuck. Folk kallar Dostojevskij ”svår” fast hans historier handlar om det mest grundläggande hos oss. Om Venushår är svår så är det för att livet är svårt. Och just därför känns den också så lätt) så vänta bara. Det här är absolut ingen simpel sedelärande historia om att det är svårt att vara flykting, Sjisjkin har fler historier än så att väva in här; tolkens eget liv, hans komplicerade förhållande till sin fru som fortfarande är kär i sitt döda ex (tror han i alla fall, med huvudet fullt av Tristan och Isolde och alla dess efterföljare, och vissa profetior är ju självuppfyllande), hans barndom i trygga gråa gamla Sovjetunionen, hans oavslutade biografi över sångerskan Isabella Jurieva, vars aldrig nedskrivna dagboksanteckningar från tiden runt revolutionen långa stycken helt tar över boken… Det är som om Sjisjkin hade låst in Tolstoj, Joyce och DeLillo i ett rum och fått alla tre att tro att det är de som frågar ut de andra två, tvingar dem att rättfärdiga sin närvaro. Tonårsromanser ställs bredvid judepogromer ställs bredvid skilsmässodramer ställs bredvid krigsförbrytelser ställs bredvid politiskt förtryck ställs bredvid helgonmartyrier ställs bredvid Disneysagor.

Vid samma tid firade man Röda arméns dag i det muntenska riket, som hellenerna just tågade igenom. Invånarna i Groznyj föstes samman på Stora torget, och det kungjordes att eftersom folket i republiken hade stött tyskarna…

Hur hänger allt det här ihop då? Det gör det förstås inte. Sjisjkin är inte så dum att han tror att man enkelt kan väva ihop något så komplext till en historia; det vore som att förvänta sig att man kan lösa allt genom att låta en tolk översätta artiga avslag.

Säg åt honom att man hittade hans bror Viktor medvetslös i går kväll klockan 18 utanför flyktingmottagningen i Glatt. Han var fortfarande vid liv, men avled under transporten till sjukhuset. Det är ännu oklart vad som hänt. Vi har försökt förklara det här för Andrej, men han förstår inte. Det var allt.

I stället låter han alla de här historierna studsa mot varandra, tills Venushår blir inte en enda tydlig roman utan en stor symfoni. Berättelserna bekräftar inte varandra, de tillåts krocka, cirklar runt varandra tills läsaren själv får ta på sig rollen som tolk och börja försöka åtminstone se alla vinklar, se den där näven som vinkar med oss, när den knyts och när den öppnas. Och det är inget lätt jobb, men det är kanske, nu mer än någonsin, något vi måste lära oss. Om inte annat så för att det är så hisnande roligt, trots att det är så hemskt.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• På promenad i den språkliga trädgården.
• I skuggan av döden
• I förskingringen
• Nä, kan vi det här nu?

Flygplan och skyskrapor. Ikaros och Babel.

Han skrev detta innan den 22 juli 2011, innan Anders Behring Breivik drog på sig en polisuniform, klev i land på Utøya med ett brett leende och mördade 69 människor, de flesta barn, i kallt blod. Men han tog med det i boken efter det eftersom det plötsligt blir en av de viktigaste frågor en författare kan ta itu med.

Geir Lippestad är ju inte författare, och exakt hur mycket av den färdiga texten i den här boken som är hans verk och hur mycket som är ghostwritern Jon Gangdal är väl egentligen ointressant; Det vi kan stå för är inte tänkt som ett litterärt mästerverk. Geir Lippestad är advokat, och det var han som tidigt på morgonen den 23 juli 2011 fick ett telefonsamtal från polisen: Anders Behring Breivik har begärt att få dig som försvarsadvokat, ställer du upp? Vad säger man då? Alla hans instinkter säger nej, han vill inte vara den som försvarar landets värsta brottsling i modern historia, han vill inte för evigt kopplas samman med det, han vill inte att hans barn ska få höra att deras far är medskyldig till mord. Men … någon måste ju. Som far till en svårt handikappad flicka och ingrodd medlem i Arbeiderpartiet (just det parti Breivik riktade sin attack mot) tror han på allas lika värde, inklusive mördarens. Och hans fru är sjuksköterska.

”Är du inte försvarsadvokat?”
”Jo, jag är ju det”, svarade jag lite förvirrat.
”Hade denne man kommit till oss på sjukhuset med allvarliga skador, så hade läkarna opererat honom och efter det hade vi sjukskötare gett honom vård. Vi hade inte frågat vem han var, vad han hade gjort eller varför han gjort det. Det är ditt jobb att tillvarata hans intressen.”

Så någon timme senare sitter han där i förhörsrummet och hör en blond, leende, fullkomligt oberörd man berätta om hur han gick runt där på ön, sköt ner barnen, gick fram till dem, hörde dem be för sina liv och avrättade dem. Om och om och om igen. Om hur det var svårt för honom först, men blev lättare sen, för det var ju för ett gott skäl, ett slag mot kulturmarxisterna och mångkulturivrarna och feministerna och muslimerna. Och i ett år ska han nu ägna sig åt att se till att denne man får en rättvis rättegång, att domstolsväsendet gör sitt jobb, att sanningen kommer fram, att det här inte förvandlas till en lynchning eller en ny Hamsun-rättegång.

På gott och ont är det i huvudsak bara det boken handlar om: rättegången mot Anders Behring Breivik, ur ett personligt perspektiv från en man som försöker förbli så objektiv man kan vara i det läget utan att för den skull glömma sina känslor. Hur han försöker jämka sin övertygelse om att den här mannen måste låsas in med vetskapen att det är hans roll att se till att det sker på rätt grunder. Obehaget när han inser att Breivik tänker använda rättegången som en politisk show för att föra fram sitt budskap, sin syn på hur världen styrs och vad som måste göras åt det. Kan han verkligen försvara en norrman som begått massmord på norska barn för att övertyga norrmän om hur farliga De Andra är? Karln har ju uppenbarligen inte alla hästar i kanoten. Å andra sidan, vore det egentligen önskvärt att Breivik förklarades otillräknelig och kunde bortförklaras som en ensam galning, en anomali som samhället inte har något som helst ansvar för? Å tredje sidan, är det inte precis det Breivik själv ville åstadkomma – att framställas som en fullt frisk, rationell soldat som bara slog tillbaka i ett krig andra startade, en ledare och tänkare som förtjänar att höras, en martyr för den högre norskheten? Runt de frågorna kretsar boken, om och om igen, med de viktigaste punkterna i sann journalistisk anda upprepade åtskilliga gånger på de knappa 180 sidorna. De bredare horisonterna som fallet öppnar upp, de det-här-får-man-ju-inte-säga-högt-men-myter och tankeströmningar som Breivik tog så bokstavligt, de liknande idéer som vinner mark runtom i Europa, berörs bara i förbigående; mer kan man kanske inte begära av en advokat som drivs av en idé som verkar så enkel att den nästan framstår som naiva plattityder. Att alla är lika värda, att kärleken måste triumfera, att man inte kan demonisera Breivik utan att samtidigt ge världens Breivikar alibi att demonisera andra.

Jag har en jävla respekt för jobbet Lippestad gjorde. Jag är glad att Breivik blev bemött på det sätt han blev. Men samtidigt, trots att Lippestad varnar för att bli för självgod, finns där också ett krypande obehag mellan raderna. Allt gick ju så bra. Poliserna gjorde sitt jobb. Advokaterna gjorde sitt jobb. Rätten gjorde sitt jobb. Journalisterna gjorde sitt jobb. Politikerna gjorde sitt jobb. Till och med Breivik själv gjorde sitt jobb, klädde glatt på sig rollen som talesperson för en idé som samhället kunde förenas mot. Intolerans bemöttes med tolerans, hat med kärlek, rädsla med öppenhet. Trollet släpades ut i solen, där det lämnades att spricka. Allt gjordes enligt boken.

Sedan röstade Norge in Fremskrittspartiet i regeringen och deras partikamrater i andra länder fortsatte oberört marschera uppåt i opinionsundersökningarna. Sedan fortsatte Breiviks nätkompisar glatt att sprida samma idéer. Sedan stödde svenska riksdagsmän nazistdemonstrationer i öppenhetens namn. Och självfallet tar alla avstånd från Breiviks handlingar, kliver glatt runt trollet där det ligger i solen. Så galna är vi ju inte, vi är inte rasister men, hur vågar ni påstå att vi skulle godta mord på barn, sådant stödjer ju inte vi här i det öppna samhället där till och med terrorister får rättvisa rättegångar så länge de är blonda och blåögda. Ser ni vad bra vi är? De där andra, däremot, utlänningarna, muslimerna, kulturmarxisterna, mångkulturivrarna, feministerna …

Utøya är inte längre något omöjligt utan en realitet, och det antyder att allt vi kan göra för att undvika det, och allt vi säger hitom det, kan vara acceptabelt. Breivik flyttade en gräns. Det kan man inte beskylla Lippestad för, men om nu terroristers jobb är att skapa berättelser kan det inte bara vara juristernas jobb att ta itu med dem. Utøya, liksom 9/11, är en för ikonisk händelse, en alltför hemsk historia för att vi bara ska kunna förklara fallet löst, och det finns jobb kvar att göra efter den här boken. Det är nu en gång så med troll att de bara spricker om historieberättaren och läsarna vill att de gör det.

Similar Posts:

• En bok att läsa med hopp i hjärtat
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang
• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• En ärelös jävel
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Spelare handlar om ett rikt par, som lever i New York. De har tappat lusten i vardagen och försöker hitta någon mening med livet. Mannen i relationen, Lyle Wynant, är en börshaj som på fritiden sitter bänkad vid TV:n för att se de senaste programmen. Plötsligt blir en person, som jobbar på börsen i New York skjuten i närheten av Lyle – en händelse som drar åt sig Lyles uppmärksamhet alltmer. Lyle låter sig dras med i en konspiration där allt ifrån revolutionärer till amerikanska staten är inblandad. DeLillo har skickligt vävt in sitt intresse för konspirationer med sitt intresse för teknik. Teknologin blir utgångspunkten för berättandet och därifrån utforskas dess effekter på människan. Hon blir förminskad till ett kugghjul, en del av ett större maskineri. Hon försöker bäst hon kan undvika detta öde, men till ingen nytta. Lyle belyser detta tidigt i romanen genom att säga följande:

Dagarna går utan att vi ifrågasätter någonting. Allt är så välorganiserat. Till och med ljuden är välorganiserade. Jag skulle vilja ifrågasätta lite, fråga vad det här är, vad det där är, var vi är, vems liv jag lever och varför.

Lyle flyr undan vardagen genom TVn: den cementerar hans nuvarande jag och gör honom passiv. När han sedan dras alltmer in i konspirationen blir han del av något som han egentligen inte har någon kontroll över. Han tvingas lita på vad andra människor säger och vissa får han enbart tala med via telefon. Lyles fru, Pammy, försöker återfå kontakten med en alltmer disträ Lyle. Trycket på att behöva visa upp en perfekt yta blir förkrossande. Dessvärre förblir porträttet av paret ytligt då det inte känns som om läsaren tillåts komma nära huvudpersonerna.

Valet av tema – västvärldens rikedom som onekligen leder till leda – anser jag aningen utnött. Temat var kanske populärt när Camus skrev L’Étranger, men man blir trött på det efter att ha sett en uppsjö av imitationer och variationer på samma tema.

Ett tecken på DeLillos inspiration från andra medier, exempelvis film, är hans flitiga användande av dialog. Förvisso är det inget ovanligt att använda dialog i en roman, men det är just sättet som dialogen används på som gör att den sticker ut och verkar bara konstig. När jag läser författarens dialoger tänker jag att detta eventuellt kunde varit roligt om en skicklig skådespelare levererat replikerna. Ett exempel på detta är följande passage:

-Vem är han, var är han, när kan vi prata?
-Jag vet inte vad han gör men han gör det i Langley, Virginia.
-Vilket betyder vad?
-Herregud, Lyle.
-Herregud, Lyle.
- Vad är det?
-Herregud, Lyle.
-Använd hjärnan, sa McKechnie.
-Men säg bara, okej?

Detta fortsätter drygt 2 sidor till. Lyle ska förment vara ironisk och dryg men istället ger han intrycket av att vara en onykter idiot. Det är därför dialogen i mina ögon förefaller orealistisk och påklistrad. Romanen är en av DeLillos tidiga verk, skriven under den period då han fortfarande sökte efter sitt författarjag. Även om många av de teman som återfinns i hans senare verk även belyses här, känns det som om att han lyckats uppnå samma djup som i Mao II eller Vågen. Dessa verk är längre och tog även längre att skriva. Detta kan vara en möjlig förklaring.

Bitvis är romanen skickligt skriven, och den gör höga anspråk men dessvärre missar den målet just kanske därför att den försöker ta in för mycket. Jag tycker att läsaren ska känna sig som en nyfiken fluga i DeLillos värld men istället känns det som om handlingen saknar trovärdighet och liknar lördagens TV 4- film – pikant underhållning som snabbt glöms bort. För den som är medveten om detta kan det vara en bra bok att läsa på planet eller på tåget, men annars rekommenderar jag att man istället väljer författarens mycket läsvärda bok Vågen.

Similar Posts:

• Den undflyende vågen
• The really American way of life
• Harvey Weinstein och den banala ondskan
• Livet som cinema
• Ökensprickor

Huvudpersonen Lee Harvey Oswald är en ung outsider som har svårt att passa in i det amerikanska samhället. Han söker sig tidigt till socialismen och den ideologin kommer att styra hans livsutveckling. Han verkar stundvis hata USA och flyr till Sovjet i syfte att skapa en ny identitet. Där har han tänkt studera politik och ekonomi, men istället börjar han jobba på en fabrik i Minsk. Tristessen i Minsk gör sig successivt märkbar och därför bestämmer sig Oswald för att resa tillbaka till USA.

Oswald blir ett redskap för ett gäng bittra män. De bär ett agg gentemot JFK för att Castro tagit över Kuba. De försöker desperat avsätta Castro, men misslyckas och börjar därför rikta sina blickar alltmer mot JFK. ”Bitterhet är en sak man kan bearbeta, man kan rena ångesten och agget. Det är en erfarenhet som innehåller löftet om fulländning” heter det. Det handlar inte bara om Kuba och JFK, utan även om hela den amerikanska identiteten. När Oswald först träffar dessa män blir han utfrågad i vilket tecken han är född och det visar sig att Lee är en Våg. Följande sägs om tecknet:

Vi har den positive Vågen som har uppnått självkontroll. Han är välbalanserad, klar i huvet, en vettig karl som alla respekterar. Så har vi den negative Vågen som är, låt oss säga en smula ostadig och impulsiv. Lätt, lätt, mycket lätt att påverka. Beredd att ta det farliga språnget. I båda fallen är balansen nyckeln.

DeLillo beskriver hur en mans öde synkroniseras med ett helt lands öde: Oswalds mord på JFK förändrar USA för alltid. Det är en brytningstid, då den amerikanska identiteten ifrågasätts från alla håll och en period fylld av motsägelser.

Romanen är skickligt uppbyggd och de olika huvudrollsinnehavarnas liv vävs samman i en enda expansiv berättelse. Ibland kan jag tycka att det känns som om DeLillo vill säga för mycket på bekostnad av de psykologiska porträtten; det blir viktigare att inordna människorna i ett mönster än att se dem som intressanta individer. DeLillo har valt att inkludera Oswalds mördare (Jack Ruby), ett antal CIA agenter, som är inblandade i mordet på JFK, och ett antal bipersoner i detta drama. Författaren balanserar mellan att ge en helhetsbild av det moderna USA och att samtidigt ge ett intimt porträtt av romanens huvudperson Oswald.

Enligt min åsikt är intressanta romaner sådana som organiserar verkligheten så att konturer av mönster syns, men läsaren lämnas att tolka mönstret själv. En av bipersonerna, Nicholas Branch, är forskare som försöker förstå mordet på både JFK och Oswald och genom denne får läsaren en insyn i arbetet associerat med att tolkningen av denna historiska händelse. Materialet är överväldigande, men så är kanske verkligheten också. Vi tvingas alla hitta mönster, försöka förstå livet men det förblir en gåta just därför att vi inte har översyn. Detsamma kan sägas om Oswald – en man som ena minuten förespråkar socialism och andra medborgarnas demokratiska rättigheter, någon som inte kan ta hand om sin familj men som hyser en stark tro på att han är en undantagsmänniska. Han är en människa som är en outsider i alla sammanhang utan att vara extraordinär.

DeLillo verkar vilja säga att vi alla har en del av Oswald i oss: vi vill bli hörda, sedda och erkända. Vi är kanske inte medvetna om detta och det är först när detta behov dras till det extrema som det blir så påtagligt att det inte kan förnekas. Oswald jämför sig kontinuerligt med betydande personer som Trotskij och Kennedy själv. Nicholas Branch säger därför följande:

Efter Oswald är det inte längre nödvändigt för människor i Amerika att leva sina liv i stilla förtvivlan. Man ansöker om ett kreditkort, köper ett handeldvapen, reser genom städer, förorter och shoppingcentra, anonym anonym, på jakt efter en chans att fyra mot första bästa plufsiga, tomma berömda ansikte, bara för att låta folk veta det finns någon där ute som läser tidningarna.

Oswald är anonym just därför att han saknar tydlig identitet, precis som JFK som här spelar det anonyma offret. Detta gör att JFK slutar vara människa, istället blir vederbörande bara en känd person – en centralpunkt i ett stort nätverk. På grund av att Oswald förblir gåtfull är han intressant och någon som alla kan relatera till. Detta är bokens stora behållning, men romanen blir långrandig vid de tillfällen då författarens blick rör sig ifrån detta. Intrigen hade varit mer fängslande om DeLillo valt att enbart fokusera på Oswald och dennes relation till omgivningen.

Similar Posts:

• Nä, kan vi det här nu?
• Den pikanta amerikanska berättarstilen
• Livet som cinema
• Ökensprickor
• The really American way of life

John F Kennedy var en av de stora. Lee Harvey Oswald blev det när han blåste skallen av Kennedy en novemberdag i Dallas. Det är ett av de där ögonblicken som blivit så stort att det redan blivit myt; se bara på alla konspirationsteorier som uppstått runt det, vad dess efterverkningar gjort med hela den politiska debatten i USA, eller för all del allt som skrivits och sjungits och filmats om det – Steve Earles lysande I’ll Never Get Out Of This World Alive från i år, t ex.

Jake Epping är – till en början – en av de små som flyter med strömmen. Han är gymnasielärare i Maine år 2011 när han plötsligt snubblar över ett av de där kaninhålen som finns i världen; det leder tillbaka till sommaren 1958, ett USA där allt var enkelt, där ingen brydde sig om kalorier eller bensinförbrukning, där radion spelade glad tonårspop, där män var Män och kvinnor var Fruntimmer och svarta var Negrer. Och idén ger sig själv: vad händer om man stoppar Oswald? Med helgonet Kennedy i livet, tänk vad mycket bättre allt skulle bli. Inget krig som dödar hela generationer amerikaner och vietnameser och piskar upp motsättningar. Inga rasupplopp. Martin Luther King och Bobby Kennedy behöver inte dö. Ett tryggare, godare Amerika, och därmed en bättre värld i stort också. Allt han behöver göra är att resa tillbaka till 1958, hålla sig obemärkt i fem år, påverka historien så lite som möjligt, inte försäga sig och vara för politiskt korrekt, bli helt säker på att Oswald verkligen var ensam (tänk hur pinsamt det vore om han stoppade Oswald bara för att se Kennedy bli skjuten från ett annat håll), och göra en… liten insats. (Det var enkelt att skaffa vapen i det gamla goda Amerika också.)

Som Kingfan vet man vad man får nu för tiden, även om 11.22.63 är bland det mest välskrivna och levande han fått ihop på många år. Förutom att här inte finns några egentliga monster flyter historien på som vanligt i berättelsen om att ändra historien: vi har vår lärarhjälte, vi har hans kärlekshistoria, vi har nickningar till Det och Död zon, och det nostalgiska Kingfanset i mig njuter i fulla drag när jag läser Kings detaljerade, kärleksfulla men aldrig okritiska skildring av sin barndoms 50-tal, om hur Jake, vår hjälte, offrar fem år av sitt liv för att göra en stor insats som ska ändra historien genom att hindra Lee Harvey Oswald från att offra sitt liv för att göra en stor insats som ska ändra historien. Så där sitter nu den blivande presidentmördarmördaren och spionerar på den blivande presidentmördaren och ser… en utfattig, humorbefriad fanatiker som inte ens klarar att försörja sin egen familj, som är fast i ett system där den amerikanska drömmen inte fungerar och är medveten om det. En person kan inte ta sig ur det. En person kan inte göra den sortens skillnad.

…Vänta lite nu här för fan. Var det inte precis det som var planen? Var det inte precis det som var drömmen? Är inte hela tanken med såna här romaner att en man kan göra skillnad?

Jo, 11.22.63 är stor underhållning, som King alltid är när han är i form. King kanske inte riktigt har den röntgenblick som Roth, DeLillo eller Oates (eller för all del Mad Men) har på ämnet, men kanske kan en underhållare som King göra något inte alla kan: berätta den gamla vanliga sidvändarfeberhistorian som vi tror att vi kan, och i smyg plocka isär hela idén om de Stora Männens förmåga att styra historien och småfolkets vardags betydelselöshet. Och någonstans börjar den där nostalgin, den där illusionen om en enkel historia vi redan kan, se ut som monstret.

Similar Posts:

• Tugg, tugg, tugg, guldkorn, tugg
• Den undflyende vågen
• The really American way of life
• Oengagerad sextiotalsnostalgi
• Så uppfostras en president

Den som sitter bredvid Elster på verandan och fungerar som åhörare är Jim Finley, romanens berättarjag. Han är om möjligt lika desillusionerad som Elster. Men han håller de värsta demonerna borta med drömmen om Det stora mästerverket. Han är nämligen dokumentärfilmare och hans senaste idé är att fånga Elster med kameran, rakt upp och ned, helt enkelt låta honom, med all den excentricitet som han besitter, tala fritt om sin syn på Irakkriget och de personer som dragit i marionettrådarna. Problemet är att Elster inte visar sig särskilt intresserad. Han vill helst fortsätta med sina monologer.

Omegapunkten är en liten tunn bok med stor text – och undertext. Ambitionerna är stora, trots den blygsamma omfattningen. Romanen suggerar, på ett sådant sätt som nästan bara tunna böcker, få ord, kan göra. Här är det stämningen, luckorna – i dialogerna och personteckningarna, det osagda och oartikulerade som utgör kvaliteterna.

Mest minnesvärt är första kapitlet, som skulle fungerat i sig själv, som novell. Hitchcocks Psycho visas på en konsthall i ultrarapid – hela filmen tar 24 timmar. Det konceptuella frispelet genererar en entusiastisk estetisk diskussion. Närmast essäsistisk. Snart övergår den i en allmänt filosofisk harang kring tidsbegreppet – som senare får bäring på skildringen. Det är fascinerande läsning.

Jag vet inte. Om Omegapunkten är den första bok man läser av Don Delillo kan man bli besviken. Åtminstone om man förväntar sig ännu en ”Den stora amerikanska romanen” som han är så bra på. Det här är inte en sådan.

Similar Posts:

• Sammansatt farväl till USA
• The Great american novel?
• Den undflyende vågen
• Den pikanta amerikanska berättarstilen
• Magiskt mörkt med ljusglimtar

Som om det inte räckte med att de amerikanska författarna med jämna mellanrum djupdyker i sitt sextiotal kan en brittisk författare göra det också. Som R.J. Ellory, vars thrillerdebut 36 dagar nu kommer på svenska.

1982. Daniel Ford har 36 dagar kvar att leva. Han är dömd till döden för att ha mördat sin svarte vän Nathan Verney. Med sig den sista tiden har han prästen John Rousseau, och tillsammans nystar de upp berättelsen om Daniel och Nathans vänskap ända från barndomen till den ödesdigra julhelgen 1969.

R.J. Ellorys sextiotal hämtar kraft från både från den ljusa och den mörka bilden av epoken. Det ljusa finns i den stereotypa uppväxtskildringen, den förutsägbart idealiserade tillvaron i en amerikansk småstad. Förväntningar, hoppfullhet, möjligheter – både i samhällsutvecklingen och hos huvudpersonen själv. Periodens mörker växer allt starkare ju längre in i romanen och årtiondet vi kommer. Daniel och Nathan lämnar sin barndoms stad för att undkomma inkallelsen till Vietnamkriget, och härifrån blir Daniels personliga katastrof en spegelbild av nationens brutala uppvaknande. När Watergateskandalen briserar 1972–1973 dör den sista gnuttan av tilltro till den politiska processen som sextiotalet burit med sig och i romanen sitter Daniel Ford i fängelse; hans liv, liksom hans årtionde, är över.

Men 36 dagar är inte en så välkomponerad tidsskildring som det kan låta. I slutändan är det en ganska nostalgisk berättelse som drar nytta av den mest sockersöta bilden av amerikanskt sextiotal. Karaktärerna är innehållslösa, de två viktigaste birollerna Nathan och Caroline är den genomgoda, bästa vännen någonsin, respektive den vackra, helylleamerikanska första kärleken. Slutet känns konstruerat och lämnar efter sig insikten om att författaren inte alls, som de bästa amerikanska författarna, försökt berätta om den kollektiva upplevelsen av sextiotalet, utan försökt förklara alla betydelsefulla händelser under epoken som resultatet av konspirationer utförda av maktens mörka män. Konspirationer som dödade den amerikanska drömmen och dömde Daniel Ford till döden.

Amerikanskt sextiotal är ett outtömligt ämne, men den som vill läsa en bra roman om den tiden får leta någon annanstans.

Similar Posts:

• Nä, kan vi det här nu?
• The really American way of life
• Trivsamt
• Dagens lunch med en bok
• Julklappstips till frånvarande fäder