Nåväl, jag har kommit att omfamna minimalism mer och mer med åren. Inte av försiktighet, tror jag, utan för att rena, neutrala ytor ger plats åt färg och form. Kasthalls gröna matta som ser ut som gräs inbjuder till att man lägger sig raklång för utblickar uppåt mot himlen genom fönstret, fastän det kanske är vinter. Stig Lindbergs retroblommiga tapeter är underbara, liksom William Morris maffiga arts and crafts-mönster. Perfekta som enskilda fondväggar. Fast en gång har jag haft den senares The Brook kombinerad med en lövmönstrad tapet i hela sovrummet!

Färg och form fyller också en högst konkret funktion i bokhyllan. Tillsammans med rudimentär ämnesindelning och ett lättsamt förhållande till alfabetisk ordning gör minnet av en boks färg att det går snabbt att hitta rätt. Även när man, som jag, har ganska många böcker.

En som omfamnar färg och form och inte räds blandning är Lotta Kühlhorn. Jag känner henne främst som bokformgivare. Under en era av Panacheseriens långa utgivning var det hon som begåvade denna avantgardelitteratur i svensk översättning djärva omslag.

Men Lotta Kühlhorn har också arbetat med kläddesign, förpackningar, reklam och heminredning. Hon är stor i Japan. Stilen är kraftfull och hon har någon gång sagt att hon ser dåligt på långt håll och därför gärna gör tydliga grejer.

Uppenbarligen är hon även en god pedagog för den handbok hon släppte härom året tränger ganska djupt in i ämnet mönster, det vill säga repetition av färg och form. Ändå är den synnerligen begriplig. Till slut finner jag mig läsandes om ”de 17 symmetrigrupperna ” så som de kan betraktas av en matematiker eller kanske konstnären H.C. Escher.

Men Lotta Kühlhorn är prestigelös och bjussig på ett sådant där sätt som bara mästare kan vara.

Det här är inget man behöver kunna eller ens förstå. Konstnärer har gjort mönster i alla tider utan att följa några regler, bara gjort det som går att göra. Men det här är den matematiska uträkningen för hur mönster fungerar.

Hon lägger mycket omsorg på att inspirera. Läsaren uppmanas att ”samla på” färger och former, att fånga impulser som ytterst kan leda till färdiga mönster. Och hon delar med sig av sin egen arbetsmetod i det avseendet.

Man kan ha den här boken som en handfast guide vid egenhändig tillverkning av mönster. Men den är förstås minst lika härlig som blädderbok när hjärnan behöver stimulans. För den bokintresserade finns här också mycket att hämta i kapitlet ”Rapporter från min mönstervärld”. Man får så att säga en inblick i tankarna bakom flera kända bokomslag. Till Brott och straff, exempelvis, och till en rad böcker av Natalia Ginzburg. Eller till en klassikerserie av pockets av Sylvia Plath, John Steinbeck och Hermann Hesse där bokstäver utgör grundelementen i mönstren.

Att få släppa tyglarna och använda tecknens former, mellanrumsformer och att läsbarheten inte är högsta prio, gör mig på särskilt bra humör.

Similar Posts:

• En lagom trevlig turistsouvenir
• Vackra bilder till trist text
• Hip to be square?
• Matinspiration med extra allt
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria

Sara Kristofferssons berättelse om Ikea (i boken skrivs Ikea inte med versaler i löpande text, varför jag valt att göra detsamma) är berättelsen om ett luddigt förhållande mellan ett multinationellt företag och dess ursprungsland, där beroendet är ömsesidigt och där bekräftelsen går åt båda hållen; trots att Ikea i många bemärkelser inte längre är att betrakta som svenskt (företagets säte är i Nederländerna) är det ändå en av landets främsta symboler utomlands.

Samtidigt som Ikea använt sig av Sverige och det svenska i sin externa och interna marknadsföring och därigenom sitt varumärkesbyggande, har Sverige använt sig av Ikea. Ikea har i många länder skapat bilden av Sverige och vid olika samarbeten med t.ex. ambassaderna har gränserna mellan vad som har Ikea och vad som har ”nationen Sverige” som avsändare blivit lite luddig.

Sara Kristoffersson visar hur Ikea använt sig av bilden av Sverige men att det också delvis är en av Ikea skapad bild av Sverige och det svenska som presenteras. Det handlar om ideal och värderingar på flera plan, det är demokrati, solidaritet, öppenhet och prestigelöshet såväl som enkelhet och sparsamhet. Det är i mångt och mycket en sorts chosefri godhet, där det kommunicerade målet är att förse även de som inte har så gott om pengar med möbler och inredningsdetaljer av god design. Det finns också en intressant sammanblandning av begreppen ”svenskt”, ”skandinaviskt” och ”nordiskt” i olika sammanhang där Ikea befäst sitt varumärke.

Ikea möblerade det svenska folkhemmet och fortsatte med att möblera världen och det var när den internationella lanseringen tog fart som det svenska identitetsskapandet inleddes. Tidigare flirtade man mer med att framstå som internationella i Sverige men nu blev det en idealiserad bild av Sverige som tog över, såväl vad gäller produktnamn och marknadsföring, som i organisationens internt förmedlade värderingar.

En stor del av detta identitetsskapande är byggt på det som inom marknadsföring kallas corporate storytelling, att skapa och berätta historier som förmedlar det man vill förmedla med en viss dramaturgi. I Ikeas fall handlar det i mångt och mycket om hur Ingvar Kamprad byggde upp sitt företag från ingenting, genom att förutse behov och genom att vara sparsam. Just sparsamheten går igen i många av historierna om Kamprad och det blir en rejäl överraskning när det visar sig att Kamprad i slutet av 1960-talet porträtterades i kostym och körde Porsche.

Mycket tyder på att Kamprad ”blivit” vad han ”är”. Det är också sannolikt att han lever som han lär, det vill säga att berättelserna om hur Kamprad letar extrapriser, åker lågprisflyg och aldrig bor på lyxhotell är sanna. Lika troligt är det att Kamprad är ödmjuk, vänlig och folklig. Få verkar dock slås av tanken att det är hans jobb att bo på billigare hotell och avstå från första klass på flyget. Det ingår helt enkelt i arbetsuppgiften att ha en image som är kongenial med företagets.

Där blir det en volt till – skaparen av företaget som för att göra det till sin avbild först måste förändra sig själv.

Det är mycket intressant att läsa om när Ikea blev det Ikea vi ser idag men än mer intressant hur det gick till, och hur de positiva associationerna ständigt tycks dominera över de negativa. Trots den avancerade ägarstrukturen med skatteplanering som främsta mål, trots avslöjanden om att Kamprad som ung haft nazistsympatier är det ändå de av Ikea valda berättelserna som lever vidare.

Mot den egenpåtagna godheten och önskan att hjälpa människor ställs också en del av de ”försäljningsknep” som används i varuhusen – hur de struktureras så att man måste passera i stort sett allt på sin väg genom dem och hur man skyltar för att produkterna ska framstå som billiga.

Sara Kristoffersson är dock inte primärt ute efter att kritisera Ikea eller sticka hål på några myter; hon redovisar vad hon finner i såväl intern som extern kommunikation från Ikea och i andras artiklar och böcker med målsättningen att förstå hur Ikeas historier kan vara så effektiva. Hela tiden är tonen saklig och språket förvånansvärt lättflytande, med tanke på att det rör sig om ett forskningsprojekt, vilket för övrigt främst märks på den omfattande notapparaten och källförteckningen. Boken gavs ursprungligen ut på engelska med titeln Design by IKEA. A Cultural History och detta är en lätt redigerad version där sådant som är självklart för svenska läsare uteslutits.

Omslaget är smått kongenialt formgivet av Sebastian Wadsted – som en brun kartong med välkända symboler och vita klisterlappar. Ett platt paket med ett innehåll långt utöver vad som syns vid första anblicken.

Similar Posts:

• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• Ambitiöst men okritiskt om folkhemmets möblerare
• We never stop. We never sleep. And now we’re in your home.
• Född med en rostfri sked i munnen
• Barbie presenterar arkitektur

Lindblad är en kunnig och insatt guide genom tillverkarnas och formgivarnas historia. Att han brinner för ämnet märks tydligt i texten, detaljrikedomen är hög och upptäckarglädjen smittande.

Jag blir glad av historien om hur industrisverige utvecklade och förnyade diverse bruksföremål, som till exempel köksutensilierna och ätredskapen. Hela idén med företag som inte bara vill tjäna så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt känns ganska ovanlig idag. Men i aluminium- och stålindustrin på 1950-talet så samarbetade man med Hemmens Forskningsinstitut, hade egna provkök och anlitade sin tids främsta formgivare för att skapa sina produkter. Målgruppen var den växande medelklassen, man framställde hållbara vardagsvaror av hög kvalité till (relativt) överkomliga priser. Man ville vara med när världen förändrades med nya material och nya familje- och livsmönster, som om folkhemstanken också smittade av sig på den ickestatliga industrin.

Hur miljökonsekvenserna och arbetsmiljön såg ut är kanske en annan historia och får berättas av någon annan. Lindblads fokus är på andra och mer upplyftande detaljer. Temat är designhistoria. Huvudsakligen vardagsvaror som kastruller, stekpannor, bestick och liknande. Många av dessa varor blev kanske inte standard i alla hem. Men de blev så vanliga att man känner igen var och varannan produkt som är avbildad. Inte bara folkhemmen utan också skolbespisningar, flygplatser, restauranger, personalmatsalar med flera, utrustade sina kök och matsalar med svenskt aluminium och rostfritt stål.

Till historien hör tyvärr också den ohållbara konkurrensen med låglöneländer och därmed följande sammangåenden, ägarbyten och industrinedläggningar, det är lite ledsamt att nästan inget finns kvar av den här industrin i Sverige. Men så länge alla de gamla kastrullerna och besticken inte har gått till nedsmältning och återvinning så kommer det att finnas i princip oförstörbara minnen (åtminstone i vanlig köksmiljö) av den här epoken i de flesta svenska kökslådorna. Själv använder jag till exempel mina morföräldrars gamla Thebe-bestick (designade av Folke Arström för Gense år 1944) till vardags.

Många formgivare som till exempel Erik Fleming, Folke Arström och Gunnar Cyrén och företag som Olofström, Skultuna och Gense med flera beskrivs ingående. Många av produkterna illustreras även med fina foton, gamla reklambilder etcetera.

Lindblads Aluminium och rostfritt stål kommer att bli standardverket inom ämnet för de som är det minsta intresserade av svensk bruksdesign och formgivning under 1900-talet. Sönderlästa (eller nedladdade) exemplar kommer att refereras till så länge det finns formstudenter, antikhandlare och loppisentusiaster.

Jag har faktiskt inga klagomål på den här boken alls vilket känns mycket ovanligt. Upplägg, utförande, text, bild, allt är där det ska vara. Jag rekommenderar helt klart en genomläsning.

Similar Posts:

• Hur Ikea blev Ikea
• Kroglivets historia
• Komiker har inte alltid haft det så roligt de heller
• Fotens bäste vän
• Hon förklarar historien genom popen, eller kanske tvärtom

Böcker är helt enkelt fyrkantiga. Så då måste väl de bästa bokhyllorna nästan med nödvändighet vara fyrkantiga också?

Ja och nej, kan man kanske svara. Med Alex Johnsons hjälp. Här finns till exempel bokhjulet från bokens omslag, Archive II av David Garcia, där hela hyllan är ett stort hjul som läsaren kan sitta, ligga eller gå inuti (coolt, men kanske svårt att göra plats för hemma). Här finns Younes Durets Zelli, inspirerad av marockanska mosaikmönster, och här finns inte minst Alessandra Papazzos glada gula vägghylla Puckman, ”en hyllning till 1980-talets kultvideospel med nästan samma namn” och slagen i tevespelsnostalgi bara av Tetris-inspirerade Tetrad, där de olikformade småhyllorna, precis som blocken i spelet, kan sättas ihop efter eget huvud.

Ganska ofta tänker jag ”snyggt, men tänkt så dammigt det måste bli” (och sen grämer jag mig lite för att jag låter precis min mor) och ganska ofta förefaller behovet att bryta upp de räta vinklarna lite sökt. Johnson påpekar att lutande hyllplan kan vara ett smart sätt att slippa bokstöd, men betydligt oftare verkar hyllorna kräva enorma mängder bokstöd för att alls hålla kvar några böcker. Givet att det finns exempel på snygga bokstöd också.

Många, många hyllor kan vara coola, men hade man dem hemma skulle de som en slags konstinstallation dominera hela rummet. Övrig möblering fick vara sparsam och anpassas till dem, vare sig det handlar om Sebastian Errazuriz enorma, svarta, stiliserade grenverk Metamorphosis eller Dennys Tormens neonfärgade Estante Vaco i form av en ko.

Några få prickar kanske helt in det på en gång snygga, lekfulla, innovativa och praktiska. Danny Kuos Staircase (som jag visserligen snarare skulle kalla skåp än bokhylla) utnyttjar höjden och kan med sina utdragbara sektioner använda de nedre som trappsteg för att nå upp till de högre. Hyllan Rek kan skjutas ihop som ett (väldigt snyggt) dragspel med bara rum för några enstaka titlar, eller dras ut för betydligt mer utrymme. Ur Charles Trevelyans stilrena Shelflife kan man vid behov skjuta ut både en stol och ett litet bord eller pall, liksom de enkla linjerna i Trick kan förvandlas från en ganska ordinär låg hylla till ett bord och två stolar.

Johnsons bok är som sig bör stilren och framhäver själva hyllorna, med bara korta kommentarer till varje bild och ett par lite längre inledande texter. Nästan undantagslöst är det en bild per hylla, men här och var hade det faktiskt behövts fler för att riktigt få grepp om form och funktion. Roligt kan det också vara med hela serier, som designkollektivet Ding 3000:s Pimp My Billy, med olika hyllvariationer avsedda för Ikea-klassikern.

Jag antar att designböcker handlar mer om inspiration än om att köpa hela koncept (åtminstone om man saknar både världens största hus och dito plånbok). Inspirerande är det, kanske framför allt därför att Johnsons sätt att se på bokhyllor skiljer sig ganska radikalt från min grundmotivation att bara få in så mycket som möjligt. Här kan varje bok förvandlas till ett konstverk, vare sig det handlar om att få en barockinspirerad ram eller att ramas in av exempelvis Oscar Nuñez pratbubbleformade Comic – eller varför inte förvandla boken till en uppslagen fågelliknande uppenbarelse med hjälp av Flying Vee?

Den bakomliggande tanken är förstås att i takt med att större delar av vårt bibliotek digitaliseras kommer vi att ha färre böcker och kanske bara köpa dem vi verkligen, verkligen gillar i klassisk fysisk form. Då vill vi förmodligen också förvara dem på ett sätt som framhäver just dessa få böcker.

Jag antar att det är en rimlig och ganska fin tanke, men själv är jag definitivt inte där än.

Similar Posts:

• Tema: Bokhyllor
• Humörhöjande färg och form
• Uppfyllda förväntningar
• Massagebad eller golvvärme?
• Överkurs i lantlig charm

Jag har alltid varit förtjust i Tricia Guilds inredning, jag är svag för den blommigt, romantiska engelska landsbygden samtidigt som jag gillar starka färger och precis där är Tricia Guilds design.

Vi får följa med genom ett antal olika hem som hon har renoverat och designat med färger, möbler, mönster. Det är inga små bohag hon har fått ansvar för utan en loftvåning i New York, ett engelskt lantgods, ett franskt slott samt en övernattningslägenhet i Paris. Det är nästan skrattretande när det som i boken framställs som en liten tillfällig boning innefattar en jättelik salong, ett ”litet” kök samt en romantisk boudour. Det är en helt annan värld än den värld som jag lever i, i min visserligen stora, men fylld av inneboenden, lägenhet i Rågsved. Därtill inreder Tricia Guild vissa av sina projekt med ”relativt liten budget” och det får mig också att le och fundera över vad det innebär med Tricia Guild-mått.

Rummet är inte bara vackert utan också praktiskt, med de båda schäslongerna som även kan fungera som extrasängar när huset är fullt av gäster.

Trenden i att allt runt omkring oss ska identifiera ens person håller i sig och det finns en inredningshets att förhålla sig till. En hets som föder inredningsmagasin, artiklar, reportage och ett nytt språk att förhålla sig till inredning med. Det är ett språk som tar sig självt på väldigt stort allvar, ett språk som kanske fungerar hjälpligt på engelska men som på svenska mest blir ironiskt. Men det finns ingen ironi i ”vackert ljusspel”, ”svalt sofistikerat”, ”atmosfär av intimitet”, ”stark sensuell karaktär” och ”ljuvliga gästsviter”. Det är adjektiv som ”intrikat”, ”flexibelt” och ”utsökt”, färger som ”gul chartreuse”, ”blekt ljunglila” och ”vilsamt turkos”. Just därför kan jag inte låta bli att älska det, liksom grotta ner mig ordentligt i det, frossa i blommor, mönster och färger.

Färgsättningen med svart och vitt mot en botten av ecru och inslag av mörkt ceriserosa skänker värme utan att ge avkall på tydlighet. De vitmålade snickerierna och ceriserosa inredningsdetaljerna med svartvita inslag bidrar till ett ledigt och elegant helhetsintryck – och ger en föraning om vad som väntar i övriga rum.

Och trots att det förekommer mönster på väggen bakom trappan och i den svartvita mattan framför soffan så saknar de kulör – ett bevis på att till och med blommönster kan ges ett sobert och lätt maskulint uttryck.

Det är fantastiskt vackra bilder tagna av James Merrell och hela boken går i ceriserosa och limegrönt. Det är ett överflöd av färska snittblommor i varje rum och jag tänker att vem hade inte kunnat få till vackra rum med det överdådet av blommor, men sen tänker jag inte så mycket utan bläddrar bara vidare.

Mot slutet av boken sammanfattar Tricia Guild själv inredningsdesignens stora gåta:

Trots att alla rummen är väldigt olika finns det ändå en känsla av rörelse, av något förenande, en röd tråd som löper genom hela huset. Och det är denna kreativa och sammanbindande förmåga som utmärker all god design.

Stilsäkert är en perfekt coffee table-bok, en perfekt gå bort-present och en perfekt inspirationsbok eftersom den fyller alla förväntningar och fördomar som man kan ha inför den.

Similar Posts:

• Massagebad eller golvvärme?
• Give up the funk
• Humörhöjande färg och form
• Hip to be square?
• Stort, dyrt och fräsigt

Jag var på IKEA-utställningen på Liljevalchs i somras. Det var ungefär som att befinna sig i ett av IKEAs varuhus, fast med något blandade stilar. Utställningen var oerhört insmickrande i tonen och var lika spännande som en genomsnittlig IKEA-annons. Retro-och nostalgifaktorn var hög, analys och kritisk granskning lyste med sin frånvaro. Faktum är att det finns många myter och frågetecken runt IKEA. Ägandet, via diverse stiftelser och moderbolaget Ingka Holding är ett exempel. Ingka Holding bildades på åttiotalet och ägs alltså i sin tur av Stichting Ingka Foundation, som är en skattebefriad, icke vinstdrivande stiftelse. Upplägget innebär mycket stora skattemässiga fördelar och också att företaget är skyddat från insyn. Jämför det med H&M, börsnoterat och Stefan Persson betalar mest skatt i Sverige. Absurda summor, även om H&M är ett av de bolag som varit särskilt skattemässigt gynnade i Sverige.

Kamprads bakgrund inom den mer ljusskygga delen av politiken har också debatterats flitigt. På senare år har det kommit anklagelser om mutor, miljöförstöring och uppgifter om att IKEAs fabriker motarbetar fackföreningar. Anklagelserna om plagiat har funnits med hela tiden, men IKEA har oftast lyckats klara sig ur just de kniporna.

Intressanta saker. Och saker som gör det svårt att svälja en helt okritisk utställning, som på Liljevalchs, eller en helt okritisk bok, som den här. Det finns en liten text om miljön, och en lite längre text om plagiatdebatten och olika rättstvister, men det här känns väldigt mycket som ett beställningsjobb. Författaren har haft tillgång till IKEAs arkiv, fått intervjua nyckelpersoner, däribland maestro Kamprad själv, och det säger sig kanske självt att för att få sådan tillgång måste man kanske anpassa sin ton lite till vad som önskas.

I övrigt är det en resa i tiden, en kavalkad av möbler, designerns och trender. Texter om och intervjuer med formgivare som arbetat för företaget genom åren, personer vars produkter finns över hela jordklotet och även hemma hos din eller min mamma. IKEAs betydelse för möbleringen av Sverige kan inte överskattas. Genom sin satsning på låga priser och att hela tiden ligga rätt i tiden för medel-Svensson har företaget blivit en helt självklar del av den svenska identiteten. Att åka till IKEA och äta köttbullar eller köpa med sig ostbågar, sill och Ballerinakex är en självklar ritual för tiotusentals utlandssvenskar.

Som blädderbok funkar den mycket bra. Det är en gedigen genomgång av IKEAs utveckling, både design- och rent marknadsmässigt. Särskilt kul är alla bilderna ur kataloger, från första utgåvan 1948 och framåt. Jag förstår att man som designkunnig inte har som högsta prioritet att granska sitt subjekt kritiskt från en politisk, moralisk eller ekonomisk ståndpunkt men avsaknaden av kritiskt granskande ger definitivt en menlösare slutprodukt.

Similar Posts:

• Hur Ikea blev Ikea
• Skönhet för alla
• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Svart på Vitt, utan Villius!
• De utsorterade

Svenska formgivare är dock inte alls en sådan bok. Den är visserligen mycket vacker att se på. Hela omslaget är av tyg. Och vilket tyg, sedan! Boken pryds av citronrankor designade av Josef Frank. När jag sedan öppnar den visar det sig att den har ett innehåll.

Visst har den bilder, och mycket vackra och informativa sådana men den innehåller också en betydande mängd fakta. Vad jag har fått i min hand är alltså en liten historiebok som utgår från de stora formgivarna i Sverige.

Ellen Key presenteras och länkas till makarna Larsson. Svenska Slöjdföreningen beskrivs och de stridigheter som präglade föreningens ungdom avhandlas och länkas samman med de övriga formgivarna som boken tar upp.

Jag har fått mig en välbehövlig historielektion där jag återigen blir påmind om hur de nationalistiska idealen präglade värnandet av den svenska folkkonsten i mitten av 1800-talet men också hur värnandet av skönhet inte bara gällde de mer bemedlade klasserna under modernismen.

Jag gillar det faktum att man inte behöver läsa boken från pärm till pärm för att få samanhang. Varje kapitel står för sig själv men de länkas till varandra och ger varandra tyngd.

Visst är detta en bok för sådana som jag som maniskt samlar Gustafsbergs porslin men den har absolut sina poänger som historiebok.

Vem vet, kanske är en vacker tekopp nyckeln till det förflutna.

Similar Posts:

• Strindberg åt folket?
• Varför valde farmor Viola just den stolen?
• Vackra bilder till trist text
• Nationalekonomi för dummies?
• Bland vita lår och gröna hagar

Författarna vill inspirera och få oss att bli mer kreativa. Att se det knäppa användningsområdet i en sak, och att det bara är knäppt så länge det inte har upptäckts av fler än dig själv. Kollektivet bestämmer vad som är rätt och inne. Författarna utmanar och klär av vår tids ideal och höga prestige kring konstnärlig formgivning, design, funktion och form. Det finns ju trots allt människor som betraktar formgivare som något slags moderna halvgudar som kan göra vår vardag lycklig bara genom sina gudomliga prylar. För vad är Designtorget annat än ett förhärligande och förvandlande av det knäppa till det kreativa? Vi verkar vara eniga om det.

Hade boken gjorts av Killinggänget eller Filip Hammar och Fredrik Wikingsson hade den fått mer uppmärksamhet. Men författarna varken representerar eller skämtar med den rena svenska designen och krav på funktionalitet, vilket kanske förklarar det smått förvirrade mottagandet. Men också för att boken ifrågasätter hela trenden och alla som har förstått att förstå formens och funktionens gyllene symbios som har till syfte att rena våra själar. Det här är kort och gott en smart korkad liten bok, som bara blir ännu roligare av sin seriöst torra framtoning. Och den är, vilket jag måste betona med eftertryck, inte ironisk. Läs den, rök upp den eller använd den som herbarium för dina vinterrankor.

Similar Posts:

• Strandläsning
• Nostalgikickar och gapskratt
• Vi ses i Köping!
• Zlatan + Fotboll = Sant
• Spännande prat

Jag är sedan länge helt förälskad i de mönster som denna man har skapat på tallrikar och karotter. Jag njuter mitt morgonkaffe varje morgon ur koppar som han har designat. Därför var den stora behållningen för mig med denna bok att få möjlighet att stifta bekantskap med Stig Lindbergs övriga produktion, som visade sig vara allt från bokillustrationer till utegrillar.

Dock är jag besviken. Texten är tråkig och det jag läser om konstnärens liv känns inte speciellt djuplodande. Texten är faktaspäckad och det jag saknar är helt enkelt berättelsen om den man som skapade så många nya och snygga saker.

Det som ändå gör boken värd att bläddra i är bilderna. Eftersom hela boken är gjord med stor noggrannhet är bildmaterialet stort och omfattande. Likaså finns det goda förklaringar till keramikens skiftande innehåll, glasyrernas många variationer men även prisuppgifter från auktionsfirman Bukowskis, och det är intressant.

Gisela Eronn och jag har kanske inte tillräckligt gemensamt för att vi skall kunna förenas runt denna biografi men jag vill ge en eloge till noggrannheten.

Similar Posts:

• Humörhöjande färg och form
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Vad skulle Märta ha sagt?
• Skönhet för alla
• En vacker biografi om Bruno Liljefors

Badrum gör precis det den utger sig för att göra, den inspirerar, varken mer eller mindre. Tyvärr skulle den behövt en ordentlig genomgång av redaktören innan tryck. Det hela är lite för slarvigt genomfört.

En av sakerna som gör mig fundersam är kostnadskalkylerna. Ibland ingår kostnader för hantverkare och ibland för arkitekter men oftast inte de för inredaren. Bättre kalkyler skulle underlätta jämförelser och besluten om man ska satsa på det ena eller andra när man själv ska sätta igång. I några få fall får man hyfsat detaljerade kalkyler men på tok för sällan. Lite snålt.

En annan är "rollistan" på slutet. Det finns ingen rubrik för inredare utan bara för stylister. Det är väl i och för sig ok men i kostnadskalkylerna står ofta inredare och det är bara ibland samma som stylisten. Inkonsekvent och lite förvirrande. Jag undrar också lite hur mycket material som hämtats från tidningen Allt i Hemmet, som Charlotta frilansar för, och hur mycket som är speciellt framtaget för boken?

Hur blev då mitt badrum? Nej, det är inte klart ännu men tack vare Badrum har vi kommit lite längre i planeringsarbetet. Är du på väg att renovera ditt badrum är detta absolut en bok för dig. Luta dig tillbaka, läs och låt dig inspireras.

Similar Posts:

• Uppfyllda förväntningar
• Hip to be square?
• Humörhöjande färg och form
• Give up the funk
• Varför valde farmor Viola just den stolen?