En konsertupplevelse är väldigt direkt. Det är lätt att blunda och se bilder framför sig när sammansatta klanger från violiner, kontrabasar och oboer rusar in i örat. Känslor kan väckas till liv och för egen del har jag oftast stoppat ned en bunt pappersnäsdukar i fickan.

Boken Så funkar en orkester är riktad till den yngre läsaren. Författaren Mary Auld har gett ordet till den engelske dirigenten Simon Rattle. I en lättsam ton förklaras vilka instrument som brukar finnas i en symfoniorkester, hur musiker brukar väljas ut inför sina uppdrag och att dirigenten chefar över orkesterns arbete. I boken är det London Symphony Orchestra som presenteras.

De olika instrumenten har oftast en lång bakgrundshistoria men där fördjupar sig inte denna bok. I stället presenteras läsaren i korta drag för deras storlek och vilken effekt ett instrument kan ge – ljuva harmonier eller dramatik. På nästan samtliga uppslag refereras till en komposition där det nyss beskrivna instrumentet får en framtonad plats.

Många musikverk är uppbyggda som berättelser och här uppstår glädje i mig när jag finner att inte bara de mest sönderspelade klassiska musikstyckena blir omnämnda i boken. Musiktipset som lyfter fram en xylofon är kort och jag hoppas att du som läser detta just nu klickar på denna youtubelänk – en energikick av det coolare slaget, eller hur?

En introduktion till denna konstform för örat behöver inte vara krångligare än så här. Det är intressant att ta del av hur yrkesmusiker kan sättas samman för att framföra kompositioner som skapats för flera hundra år sedan. Många filmer förstärker stämningen i dramat med hjälp av klassisk musik. Mina tankar vandrar också till valet av musik som vänner och släktingar gjort i samband med högtider och begravningar. Jag tror banne mig att själen mår bra av såväl Jean Sibelius som David Bowie och det är precis detta som denna bok påminner om.

Similar Posts:

• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• Kvantitativt överväldigande introduktion
• Det började 1970 med en oönskad julklapp
• Musikvecka: Chic mystique
• The soundtrack of her life

Att jag får sådana associationer, beror på att jag läst László Krasznahorkais senaste bok Den sista vargen. I bokens första berättelse hänger nämligen en man på en bar i staden Berlin. Han måste, är helt enkelt tvungen, att berätta för killen bakom bardisken om händelsen när han blev bjuden av ett kulturellt sällskap att resa till Extremadura, som är en region i västra Spanien. Mannen är skribent men av allt att döma har han drabbats av leda. Ett stort ingenting har vuxit inuti honom och författarlivet är minst sagt i fara.

När han sitter i baren över ett glas öl ser han ut genom fönstren på gatans människor. Baren ligger långt från de glassiga turistkvarteren, och han registrerar en drogpåverkad människa som ser ut att segna ner på asfalten vilken sekund som helst. När han berättar om resan till det europeiska grannlandet är han ömsom frenetisk och ömsom reflekterande. Barkillen travar nydiskade glas och utbrister ibland ett ”va?!” när han missat något led i den öldrickande gästens berättande.

Mannen med skrivandet som yrke är fast i sin egen berättelse. Hans känsla av inlåsning är skickligt gestaltad med ord som ramlar över varandra. Ingenstans finns en punkt. Inget nytt stycke. När historien cirklar känns det som att titta in i en öldrickande människas hjärna. Det svindlar och skrönan kan liknas vid ett konstverk med klaustrofobiska övertoner. Tankarna far mellan barens nutid och bjudresan då han satt i en taxi med en tolk som skulle visa de böljande slätterna utanför staden. Genom bilfönstren såg han ett ödsligt landskap med enstaka träd, varpå tolken förklarade att vargarna strövade där. Tolken förmedlade även att vargarna skulle skjutas ihjäl – en efter en, beskriver han för barkillen.

Texten håller liv i flera samtidiga ögonblick. Ingenting är förutsägbart och den som vill kan tolka in en civilisationskritik över hur människan som art har fastnat i sitt beteende. Naturens flora och fauna är endast till för konsumtion. Det som förstörs, det förstörs. Det är inte cynism utan rena fakta. Människan är uppfinningsrik och finner nya sätt att tjäna pengar på det som gått förlorat. Åtminstone kan turistnäringen uppfinna historier med hjälp av inbjudna författare.

Förutom historien som utspelar sig i den berlinska baren och i den spanska regionen, innehåller boken ytterligare två noveller. Den andra novellen ger plats åt jägmästarens perspektiv. Han var skötsam i alla sina dar, men så inser jag att jag ramlat i berättarens fälla. Han förändras och sådana förändringar är alltid rolig läsning. Fångstgropar och svanhalsfällor kommer till användning – men kanske inte som förväntat.

I den sista novellen betraktas händelserna med den förändrade jägmästaren ur ett annat perspektiv. Om jag skulle sätta upp en pjäs baserat på denna novell, lutar jag åt att ge den titeln ”Hedonistklubben”. Novellen är skruvad och dess disharmoniska klang slingrar sig efter hand tillbaka och lägger sig över de andra två novellerna.

Similar Posts:

• Er ist ein Berliner
• Jag är en syltmunk!
• Emerentia som lärare
• #val1989
• Hejdlöst vackert

Historieskrivning är att blicka tillbaka och att ställa samman händelser som skett. Många anammar historien som segraren berättar. Eller historien som berättas av den som snabbast framför sina argument. Historien och samhället består nu inte enbart av vinnarskallar som vet att fakturera rätt pris för sina produkter och tjänster. Sådana funderingar kommer i rullning när jag läser serieboken United States of Banana. 

Huvudtemat är det lilla osjälvständiga landets förhållande till stormakten som befinner sig på fallrepet. Det lilla landet är Puerto Rico; ett land med knasig nationell status. Landet är varken en självständig nation eller tillhör USA:s samling av delstater. Insprängt finns många andra underteman såsom statspolitik, mellanmänskliga relationer, litteratur och konst. Konsten som vi behöver (åtminstone jag!) för att reflektera över all mänsklig galenskap som leder till allt annat än ökad sämja och samarbetsvilja. I serierutorna återspeglas konstverk av bland andra Botticelli, Magritte, Dali och Escher. För att inte tala om alla referenser till reklam och film. När jag tittar upp från boksidorna skulle jag inte bli förvånad om jag fick se Andy Warhol stiga upp ur sin grav av ren avundsjuka.                                                                                                                                   

Handlingen förs framåt av det välgörande samtalet. Det där samtalet som gör att du känner dig sedd, lyssnad på och helad. En av huvudfigurerna är Gianna Braschi själv. Hennes samtalspartners är Zarathustra, Hamlet och Segismundo. Ja, även Frihetsgudinnan som står i vattnet utanför Manhattan är en viktig rollfigur. Alla är profeter och förutspår det som ska hända. De samtalar om människors brister och marknadsmekanismer som förutsätter under- och överordning. De är beroende av varandra som goda vänner och fasar för framtiden – och ändå inte.  

För mig är konstellationen fullständigt osannolik. Men ack så lekfull. Den apokalyptiska undertonen är given men de många återspeglade klassiska konstverken i serierutorna framkallar en tsunami av lyckohormoner i min hjärna. Allkonstverket – ja, jag vill hävda att den här grafiska romanen är ett allkonstverk – ger mig lust att lära mig mer om världen vi lever i och vilka som bor här. Ena stunden slås jag av hur lite jag känner till om ön Puerto Rico. Jag kan inte med säkerhet identifiera ön bland de många öarna i Karibiska havet. Men i nästa stund uppstår varm igenkänning i mig när jag betraktar en serieruta med David Bowies skivomslag till Diamond Dogs. Donald Trump svischar förbi ett par gånger men får egentligen inget inflytande. — Puh! — Däremot refereras det flera gånger till lögnerna och det grymma händelseförloppet som utgör byggstenarna i Hamlet-dramat. Främmande? Nej, inte alls. Egentligen kunde allt yttrats av dig, din granne eller någon du träffat för länge sedan. 

Många serierutor står på egna ben som gestaltningar av filosofiska betraktelser. Ibland serverar de politiska spådomar, som här:

Jag ställs inför begripligheter och obegripligheter om vartannat och tycker om berusningen som uppstår när jag vistas i Braschis och Lindengrens värld. Ingenting är perfekt och kan aldrig heller bli perfekt. Vad den ena ser som en möjlighet är för den andra en frihetsinskränkning. Sannare än så kan ingen skildring bli.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Röd tråd genom en oroande samtid
• ”Postsanning är prefascism”
• Burma – bortglömt land, bortglömd kamp
• Du går icke ensam

Mike Garson beundras av många. Och hela biografin Bowie’s Piano Man, the life of Mike Garson andas stor uppskattning av Garson på alla plan; den är en stor hyllning till honom som musiker, men också som människa. Det verkar inte finnas några fel hos honom. Han är en hängiven make, far, morfar, vän etc. Han är andligt bevandrad, han nyttjar inga droger och är passionerad vad gäller musiken.

Som ett exempel på en annan musiker som hyser stor beundran för Garson väljer jag att nämna Gary Kemp. Han är låtskrivare och gitarrist i det brittiska bandet Spandau Ballet. Kemps intresse för Garson verkar grunda sig i hans enorma intresse för David Bowie. En konsert med Bowie under hans Ziggy Stardust-period förändrade den unge Kemp för alltid. Han skulle ägna sig åt musik. Angående Garson, beskriver Kemp det så här, när han särskilt syftar på Garsons medverkan på Bowies ”Alladin Sane”, där han spelade och arrangerade det originella och expressiva pianosolot:

For me, Mike Garson’s piano was what lifted that above anything anyone else was doing at that time. It made it exotic, made it decadent.

Garson själv kommenterar pianosolots enorma popularitet så här:

I’ve had more communication in the last 26 years about that one solo than the 11 albums I’ve done on my own, the six that I’ve done with another group that I’m co-leader of, hundreds of pieces I’ve done with other people and the 3,000 pieces of music I’ve written to date. I don’t think there’s been a week in those 26 years that have gone by without someone, somewhere, asking me about it!

Garsons och Bowies samarbete har varit väldigt speciellt. Garson beskriver det som att gå inuti Bowies huvud, ja, som att spela piano på det sätt som Bowie hade spelat, om han själv varit pianisten. Garson har alltså ett mycket inkännande och intuitivt spelsätt, samtidigt som han uppmuntrades av Bowie att uttrycka sin egen personlighet, fylla ackompanjemanget med influenser från jazz och klassisk musik, genrer som den mångsidige Garson behärskar.

En fin läsupplevelse var detta, om den sympatiska musikern Mike Garson.

Similar Posts:

• Charmig men slarvig
• Det började 1970 med en oönskad julklapp
• En sångare talar ut
• Musikvecka: Chic mystique
• 70-talets största sötsak

Boken är skriven i kronologisk ordning, den börjar med tiden innan Bowie föddes och slutar med när släpper albumet The Next Day år 2013. Jag fastnar snabbt för bokens inledning som handlar om Bowies släkt och familj, fakta som jag sedan tidigare inte känt till och som känns relevant för att veta hur Bowies musikintresse och strävan efter att bli artist uppkom. Under den resterande boken avhandlas Bowies liv med fokus på hans skivors tillkomst. Jansson berättar om hur Bowie skrev låten ”Space Oddity” efter ha sett Stanley Kubricks film 2001: A Space Odyssey, hur han i perioder levde nästintill enbart på mjölk och cigaretter och hur befriande det var för Bowie att flytta till Berlin där ingen kände igen honom.

Mycket av det jag läser är jag sedan tidigare bekant med, men det är ändå underhållande då Jansson ofta skriver på ett intresseväckande sätt. Med jämna mellanrum skriver han även om sin egen relation till Bowie, om hur det kändes första gången han hörde skivan Hunky Dory och vilka skivor av Bowie han finner underskattade. Janssons egen relation till bokens huvudperson anser jag vara en av textens stora behållningar och dessa kapitel hade gärna fått vara något utförligare.

Boken är dock fylld av ogrammatiska meningar, stavfel och ett överanvändande av utropstecken, och jag läste någonstans att denna bok är det första Jansson skriver sedan skoltiden. Det märks, för David Bowie på svenska hade tjänat på att ha en korrekturläsare som tagit bort dessa uppenbara skrivfel. Samtidigt kan man se det som charmigt. Boken må inte vara välskriven men den är en fin kärleksförklaring från ett fan till sin idol.

Similar Posts:

• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• Musikvecka: Chic mystique
• 70-talets största sötsak
• En sångare talar ut
• Det började 1970 med en oönskad julklapp

Men The Sweet var så ofantligt mycket mer än detta. Länge njöt jag av den svenska The not even close to complete Sweet encyclopedia, men den fokuserade ju främst på bandets besök i Sverige.

Dave Thompsom har gjort ett väldigt utförligt arbete och knåpat ihop en mycket intressant och läsvärd bok om ett av Englands en gång i tiden största band. Här finns det mesta som bör vetas om deras historia. Allt om samarbetet med Chinn/Chapman, som gav dem åtskilliga stora hits i karriären, till tiden på egna ben och bandets förfall i slutet av 70-talet. Exemplvis förklaras den eviga anekdoten om bajsincidenten på Gröna Lund. Tydligen var det guacamole som smetades ner i logen, inget annat. Brian Connollys brutala misshandel förklaras och Brian själv hävdade att hans kaxiga attityd delvis spelade in. Den något komiska fängelsevistelsen i Belgien reds ut och släktskapet mellan deras egen Blockbuster och Bowies The Jean Genie ges delvis en förklaring. Dessutom tar boken även upp mycket kring bandets USA-turnéer och den dåliga tajming som ofta förföljde bandet, vilket ofta var en följd av inre strider eller strider med management. Oerhört intressant.

I boken bjuds det även på mängder av diverse singelomslag, livebilder och utdrag ur tidningar. Lite konstigt är det dock att svenska POSTER knappt finns representerad. Denna excellenta tidning gjorde större insats än någon annan med att promota och sälja The Sweet till svenska ungdomar.

En liten bit info jag tidigare inte kände till var att Andy Scott var inblandad på ett hörn av Iron Maidens första singel Running free och tydligen ska delar av demon han översåg ha använts till den slutgiltiga singelversionen.

Blockbuster är en alldeles utmärkt biografi över ett band som många gånger glöms bort och förlöjligas. På slutet finns även en ganska utförlig diskografi som även inkluderar diverse bootlegs.

Similar Posts:

• En stjärnas uppgång och fall
• En sångare talar ut
• None more black
• Det började 1970 med en oönskad julklapp
• Musikvecka: Chic mystique

2009 har Spandau Ballet återförenats, som så många 80-talsband. De befinner sig nu på en världsturné. Att bandet verkligen skulle återförenas var inte helt självklart, snarare inte ens alls troligt, eftersom man under lång tid legat i en rättslig fejd. Gary Kemp och bandets sångare Tony Hadley hade inte pratat med varandra på 19 år. 1999 möttes Gary Kemp och de tre före detta bandmedlemmarna Tony Hadley, Steve Norman och John Keeble i The Royal Court of Justice i London. (Garys bror Martin Kemp, också bandmedlem, höll sig utanför det hela). De tre ville stämma Gary Kemp för uteblivna royalties. Kemp hade skrivit så gott som all text och musik, men de ansåg att alla tillsammans hade skapat gruppens framgångar. Inga kontrakt hade skrivits, så domstolen dömde till Kemps fördel. Särskilt Tony Hadley har med goda skäl varit mycket bitter över detta. Som bandets sångare var hans bidrag till bandets enorma framgångar naturligtvis särskilt stort.

Det är således med kluvna känslor jag läser Gary Kemps nyligen utkomna självbiografi. Det verkar väl girigt att svika sina forna bandmedlemmar och ungdomsvänner på det sätt han gjort. Dock har de väl alla i och med återföreningen lagt tvisten bakom sig, och ingen av bandmedlemmarna har gjort en större karriär var och en för sig än de gjorde tillsammans. Deras återförening och turné har med andra ord varit en stor succé. (Och säkert välbehövlig för deras plånböcker.) Det är också en verklig fröjd att läsa Gary Kemps mycket välskrivna, innehållsrika, intressanta, gripande och öppenhjärtiga självbiografi. Det finns fotografier i boken, men den saknar tyvärr person- och sakregister. Gary Kemp är skådespelare och har själv även läst in boken på nio CD-skivor. Självbiografin omfattar hela hans liv fram till nu, inklusive familjehistoria. Han föddes 1959 och växte upp tillsammans med sin yngre bror Martin i en fattig arbetarfamilj i Islington, London. Familjen bodde i ett flerfamiljshus utan badrum och med toalett på gården. Han skriver ingående och dramatiskt om sin musikaliska utveckling. Julen 1970 fick Gary Kemp en gitarr i julklapp av sina föräldrar. Till en början var den oönskad, det var leksaker han ville ha. Men han gav gitarren en chans och ”the rest is history”, som det brukar heta. Han började spela och dessutom skriva sånger och fick snart sjunga och spela en av dem på en skolavslutning. Han var med i ett band innan han i skolan träffade dem som skulle spela med honom i Spandau Ballet under tio år. Han berättar om hur viktigt klubblivet i London (med Billy’s och the Blitz) var för deras utveckling och om magiska, omtumlande och livsförändrande upplevelser av konserter med Sex Pistols och David Bowie. I samband med Live Aid-konserten på Wembley Stadium den 13 juli 1985, fick han chansen att prata med Bowie:

It was the Starman himself, and he was standing in the bar pretending to be an ordinary person. ”˜If we can sparkle we may land tonight’ – the phrase suddenly glimmered into my mind and I remembered that evening in Islington when an adolescent boy’s life felt transformed. And I suddenly could visualise my journey from then to here: this man was the reason I was about to take the stage in front of most of the world. He was with a group of people (stars are never alone) and looked sensational in a slim, pastel suit -Tommy Nutter, I presumed, or some such cool cutter. I drifted from the others and made my move. ”˜David? Hi. It’s Gary Kemp.’ His eyes flicked round at me. ”˜Hi.’ And then returned to the guy he was with. OK, maybe he doesn’t know who I am; think I’m nobody; I’ll qualify it: ”˜From Spandau Ballet …?’ His eyes flicked to me again; a faint grin, maybe an imperceptible nod, and then his friend spoke to him again and I’d lost him. I mumbled something about having a good one, and walked backwards while nodding like some creepy courtier, and that was that.

Sedan beskriver Kemp kriserna kring bandets splittring och sin väg in i filmvärlden, fram till det känslosamma nuet då alla i bandet återigen befinner sig tillsammans i en studio. Han ger naturligtvis sitt perspektiv på rättstvisten, och berättar delvis andra saker om bandets utveckling, turnélivet och vad som hände där, än vad Tony Hadley gör i sin självbiografi.

Kanske måste man vara specialintresserad av just Spandau Ballet för att, översköljd av sanslös nostalgi och hejdlöst intresse, sträckläsa denna självbiografi. Men jag anar att den i all sin passion och med sina blixtrande glimtar från 70- och 80-talets musikliv tilltalar alla med ett intresse för popmusik, och det är sannerligen ingen liten publik.

Similar Posts:

• En sångare talar ut
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• 70-talets största sötsak
• Musikvecka: Chic mystique
• Orkestermusik är konst för örat

Tony Hadley skriver att han tycker att det är sorgligt att det blev som det blev med Spandau Ballet och deras tvist om royalties. Han inleder boken med att berätta om ett brev han fick 2001, där det stod att han inte ens hade rätt att officiellt kalla sig ex-Spandau Ballet. Han nämner att Duran Duran återförenats och att det kunde även Spandau Ballet ha gjort, om de inte blivit osams. Han konstaterar besviket: “As it is, there’s no chance that we will ever play together again. You reach a point of no return, which is where I am now.”

I bokens allra sista kapitel återkommer han till ämnet, eftersom han plötsligt hösten 2004 fått ett erbjudande från Gary och Martin Kemp och bandets gamle manager Steve Dagger om en återföreningsturné. Samma personer hade för inte så länge sedan hindrat honom från att göra reklam för sig själv som en ex-Spandau Ballet, och nu betedde de sig plötsligt som om de alla var vänner igen. Han tackade nej, och förklarar väldigt mycket varför. Ändå kan jag inte låta bli att läsa mellan raderna att han redan då hade kunnat tänka sig en återförening under vissa omständigheter. Han brottas verkligen med tanken. Frågan verkar hänga enbart på honom. Det tycks ha varit främst han som drev frågan om royalities och inte så konstigt, eftersom han var bandets sångare och frontman, och därmed präglade alla sånger, även om det var Gary Kemp som hade skrivit så gott som allt. Hadley ville märkligt nog turnera igen 1999, året då bandet möttes i domstol, men då ville ingen av de andra. Ja, vi vet hur det gick till slut. Hans funderingar ledde till att han slutligen sa ja till en återförening. Förutom de pengar som det var möjligt att tjäna, fanns det säkert en stor längtan för en artist som Tony Hadley som är lycklig när han sjunger, att åter få vara i mittpunkten av det världskända bandet och möta dess stora publik.

Hadleys självbiografi är mycket läsvärd, illustrerad med fotografier och försedd med index. Boken bygger på intervjuer och han har fått hjälp med att skriva den av Maria Malone. John Keeble, vännen och trummisen i Spandau Ballet har hjälpt honom att minnas. Hadley verkar vara en mycket sympatisk person. Han bekänner sin svaghet för alkohol, han drack väldigt mycket under bandets turnéer, men aldrig kvällen före en spelning. Däremot avstod han helt från andra droger, han hade en gång blivit varnad av sin mormor för droger och lovat henne att aldrig använda dem, ett löfte han hållit. Och jag tror honom. Däremot verkar övriga bandmedlemmar gillat droger, och även groupies. Gång på gång försäkrar Hadley i boken att han aldrig var otrogen sin fru, som han hade gift sig med redan 1983, trots att han bokstavligen jagades av fans och groupies. Ja, man får väl tro honom även vad gäller det. Han berättar om medgångar, men också mycket öppet om alla motgångar, som drabbade honom senare i livet.

Tony Hadely föddes 1960 och liksom Gary Kemp växte han upp i Islington, London. Hans pappa arbetade som elingenjör vid Daily Mail och de hade det tämligen välbeställt. Vid elva års ålder började Hadley köpa skivor. Han upptäckte David Bowie. Den enda poster han satte upp i sitt sovrum var en med Bowie. Hadley började spela in sig själv på en bandspelare när han sjöng med i Bowies sånger. Han gillade även Freddie Mercurys röst, men beundrade också sångare som Frank Sinatra, Tony Bennett och Jack Jones. I skolan gick han med i en kör. På en campingsemester i Devon med föräldrarna sjöng han för första gången offentligt, upptäckte att han gillade det och började vinna tävlingar. Senare, året var 1976, träffade han en dag Steve Norman, Gary Kemp och John Keeble i musikrummet i skolan, de brukade spela ihop där. Några dagar senare berättade Steve Norman att de ville bilda ett band och att de behövde en sångare. Tony Hadley anmälde genast sitt intresse.

Hadleys idol var som nämnts Frank Sinatra. 1977 sjöng Sinatra i Albert Hall under några kvällar. Hadley hade ingen biljett, men han ville absolut höra honom. Hans drivkraft att verkligen få höra och träffa sin idol berättar en hel del om hans personlighet. Han klädde sig i kostym för att se ut som en journalist och tillverkade själv en namnbricka, där det stod att han hette Anthony Holden och var musikjournalist på Melody Maker. Han blev insläppt utan problem. Nästa kväll hade han bestämt sig för att försöka träffa Sinatra. Han gick tillväga på samma sätt för att återigen komma in på konserten och hade dessutom sin mamma med sig. Efter konserten skulle det hela ske:

As he disappeared through the door at the back of the stage, I followed. He stood a few feet away surrounded by minders. I said, ‘Excuse me Mr Sinatra, can I just have a word? I just wanted to say thanks very much. What a fantastic concert.’ He said ‘It’s good to see some young people here.’ I said, ‘I’m a big fan and so’s my mum.’ ‘What do you do?’ he replied. I decided against lying about working for Melody Maker. Sinatra was well known for his tricky relationship with the press. I said, ‘I’m a singer, I’m in a band, and one day I want to sing here.’ He said, ‘Well, good luck to you son.’ I went back to my seat. My mum couldn’t believe it.

Sex år senare spelade Spandau Ballet i Albert Hall. Tony Hadleys önskan hade gått i uppfyllelse.

Similar Posts:

• Det började 1970 med en oönskad julklapp
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• 70-talets största sötsak
• Musikvecka: Chic mystique
• Varm och lågmäld indiepopbiografi

If you think about it, the whole movement was run by women, gays and ethnics /…/ The Village People were revolutionary! People who would never even stand in a room with a gay person were dancing to ”San Francisco”, and that’s what was so subversive about disco. It rewrote the book.
- Nile Rodgers

Det är den 12:e juli 1979. Platsen är baseballarenan Old Comiskey Park i Chicago. Steve Dahl har rätt nyligen fått kicken från sitt jobb som radio-DJ vid WDAI eftersom stationen bestämt sig för att bli en renodlad discostation. Som hämnd bestämmer sig Dahl för att ta död på disco en gång för alla.

Dahl och Mike Veeck, son till dåvarande Chicago White Sox-ägaren, kom fram med ett PR-jippo till en dubbelmatch som skulle gå av stapeln mellan Chicago White Sox och Detroit Tigers: alla som tog med sig en discoskiva de ville bli av med fick komma in gratis. De ansvariga hade trott att PR-jippot bara skulle locka några tusen fler besökare än vanligt. Det kom sammanlagt 50 000 – långt över den uppskattningen.

I pausen mellan de båda matcherna klev Dahl in på arenan med en låda innehållande alla skivorna han fått in och avlivade sedan discon genom att spränga lådan. Det som egentligen skulle ha slutat där blev istället kaos när människor klättrade ner från läktarna och gav sig in på plan med upplopp som följd.

Sällan har en musikgenre lagts till sin sista vila med lika mycket eftertryck.

I always thought the world would love me for me dazzling them with my intellectualism ”” he thought the world would love us for making something that the world would hum along with.
”” Nile Rodgers om att arbeta med Bernard Edwards

1979 var också året då Chic, ett av discons mesta flaggskepp, nådde sin kreativa och kvalitativa höjdpunkt med albumet Risqué som fick en hel discovärld att sjunga ”Good Times” och en hel hiphopvärld att skalda ”hotel motel Holiday Inn” om och om igen. Men Chic var mycket mer än bara världens bästa basgång och på många sätt en kontrasternas sammanstrålning.

Å ena sidan fanns den bohemiske Nile Rodgers, uppvuxen i ett knarkhem, med förflutet i de svarta pantrarna och med en revolutionsagenda alltjämt nedstoppad i bakfickan. Å andra sidan fanns Bernard Edwards, sinnebilden av den välordnade amerikanske medelklassmannen (om än i fel hudfärg) som mest brydde sig om svänget. Musiken. Tillsammans skapade de musik som kom att bli en av de viktigaste krafterna bakom den inriktning discon kom att ta under sjuttiotalets sista år, men bland bandets viktigaste influenser fanns så kritvita namn som David Bowie, Roxy Music och Kiss.

Men berättelsen om Chic kommer lika mycket att handla om den historia discon har att berätta, sedd genom de inblandades ögon. Det handlar om discons plats i ett USA som kraschlandat, på många sätt, efter sextiotalet och kastats in i ett årtionde som kom att kantas av politiska kriser och ekonomiskt förfall. Texter som tar oss bakom kulisserna och målar upp den politiska kärnan i Chics debutsingel ”Dance Dance Dance (Yowsah, Yowsah, Yowsah)” och att såväl namn som kostymscenklädsel, i sann Motown-tradition, kom att bli mycket mer än bara ett attribut. En tid när ”chic” verkligen var det nya svarta.

So Chic was finally chosen. After previous discussions about adopting Roxy Music’s style, suits seemed wholly appropriate for Chic. /…/ ”People used to say, ‘man you guys look like bankers’ that’s what we wanted to be. We were always talking about getting ahead. That’s what Chic was like. Our costumes made us look like bankers and business people. To us, it was just as over-the-top and flamboyant as Kiss.”

Men mer än något annat handlar förstås Everybody Dance ”” Chic and the Politics of Disco om människorna som formade såväl gruppen som musiken. Och det handlar inte bara om Nile och Bernard ”” även de andra inblandade ges en ytterligare dimension. Sedan finns här förstås också ett pärlband av anekdoteter, från det essentiella till det meningslösa, som ger texten liv. Om Sesame Street:s roll i medborgarrätts-rörelsens svallvågor, om hur Nile och Luther Vandross möttes i studiobandet till just det programmet och hur såväl Bowie som Bryan Ferry inspirerades av r’n'b och disco.

Bowie was impressed by the young Vandross. He loved the demo of his ”Funky Music”, which, with Bowie’s input became ”Fascination”. When Bowie asked him if he could change the lyrics, Vandross amusingly replied, ”You’re David Bowie. I live with my mother. Of course you can change the lyrics.”

Är Everybody Dance ”” Chic and the Politics of Disco något att läsa för den som överhuvudtaget inte är intresserad av disco? Jag är förstås helt fel person att fråga efter alldeles för många års Chic-beroende. Men förutom att ge en inblick bakom Chic-kulisserna är det här också, som sagt, en inblick in i en genre som för några år närapå totalt dominerade västvärldens musikklimat. Dessutom en populärmusikgenre som mindre än någon annan tidigare hade den vite mannen och traditionella köns- och sexualnormer i första rummet. Kanske bara för att läsa en musikbok som inte handlar om män i företrädelsevis jazz-, pop- eller rockfacket.

Men mer än något annat väcker förhoppningsvis Everybody Dance – Chic and the Politics of Disco en nyfikenhet att upptäcka Chics musik och kanske sedan gräva sig vidare. Ett första steg på vägen till såväl Chic som den här boken kan vara att läsa min recension av Chic-albumet Risqué. Eller så går du direkt på musiken.

Chic i nedskriven form är drygt 320 sidor intressant läsning. Chic i musikform är en livsnödvändighet.

Music never lets you down
puts a smile on your face, anytime, any place
Dancing helps relieve the pain
soothes your mind, makes you happy again
Listen to those dancing feet
close your eyes and let go

Everybody dance
Do-do-do-do-clap your hands, clap your hands

”” Chic Everybody Dance

Similar Posts:

• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• Charmig men slarvig
• Det började 1970 med en oönskad julklapp
• En sångare talar ut
• 70-talets största sötsak

Joni, med vissa modifikationer, har Edelfeldt gestaltat om och om igen i sina böcker. I titelnovellen till novellsamlingen Riktig kärlek (2001) försöker berättaren övertyga sig själv att om hon bara kan bli stark och självständig och inte vara beroende av en man så kommer hon äntligen träffa Honom. Tala om cirkelresonemang. Och det är ungefär så jag uppfattar de kvinnor Edelfeldt om och om igen beskriver. De vill så förfärligt gärna bli något helt annat än de är, de vill bli Kvinnan. Hon som är glad, trevlig, perfekt, ordningssam, älskad, lyckad och framför allt normal.

Joni bestämmer sig för att det är nog nu. Hon ska slänga alla gamla Bowie-skivor och alla kläder som verkar för ungdomliga. Från och med nu ska hon bli Vuxen, Ansvarstagande och framför allt Normal. Hon börjar träffa Niklas som är ganska snygg och verkar trygg och snäll och tänker att det är det hon behöver. Jag spoilar ingenting om jag avslöjar att det är det inte.

Edelfeldt strör populärkulturella referenser omkring sig som pärlor i den här boken. Ibland kan sådant bli krystat, om författaren inte riktigt har koll (se otaliga beskrivningar av internet i både böcker och på film..). Edelfedt kan dock sin Bowie, sin Morrissey och för den delen också sin Rufus Wainwright. Pluspoäng, och onekligen underhållande.

I bokhyllan hittar jag ett ex av Hondjurets samlade värk (2000). Inger Edelfeldts tecknade (anti)hjältinna Hondjuret är också Joni, liksom hon är alla de andra kvinnorna hon skrivit om. Men hondjuret har gett upp alla försök att vara något annat än den hon är: hon är ful, sur, missunsam och ganska otrevlig. Och ärligt talat, vem sjutton är inte det ibland?

Jag ska inte sticka under stol med att jag känner igen mig nästan otäckt mycket i Edelfeldts kvinnobeskrivningar ibland. Och jag tror att vi lite till mans skulle må bra av att inse att vi är okej även om vi står på gatan och sjunger ihop pengar, älskar David Bowie och Morrissey till döds fast vi egentligen är alldeles för gamla, och faktiskt inte vill ha den humorlöse fotriktige mannen med god inkomst utan något helt annat.

Similar Posts:

• Boys boys boys
• Folk behöver banne mig sagor!
• För den som är svår nog
• Konsten att dö – eller att gå i stå
• Same same but different