Charles Baudelaire levde och verkade i en omvälvande tid vilket tar sig uttryck i hans dikter. Han skrev briljant om 1800-talets stora litterära tema Ledan, Le Spleen. Dikterna rymmer också ett intresse och en fascination för dekadens, erotik, död, förruttnelse och inte minst detaljerna i Paris gatuliv.

Bedövande och gällt ljöd boulevardens larm.
Helt svartklädd, drottninglik i sorgen, smärt och lång
passerade en kvinna mig: hon lyfte upp festong
och fåll och svängde dem med stolt, behagfull arm.
(Ur Till en som gick förbi)

Les Fleurs du Mal, som diktsamlingen heter på franska, innehåller så gott som Baudelaires hela poetiska produktion. Den publicerades för första gången 1857 och åtalades omedelbart för osedlighet. Sex av dikterna fälldes i rättegången. Boken publicerades ytterligare två gånger under Charles Baudelaires livstid, 1861 och 1868, då var de fällda dikterna bortplockade och samlingen istället kompletterad med nya dikter.

Läs dikten Motto för en fördömd bok och avgör själva om den är osedlig eller bara underbar. Jag väljer underbar för den lockande tonen och det symboliska bildspråket.

Läsare, om du är sunt bukolisk,
nykter, hederlig, naiv och klok,
kasta från dig denna dystra bok
orgiastisk, sjuk och melankolisk.

Tog du aldrig din examen i
retorik hos Satan, släng den då,
ty du skulle ingenting förstå
eller se hos mig blott hysteri.

Vet du däremot att stiga ner
i en avgrund och ej frestas stanna,
läs mig; du skall kanske mer och mer

älska mig. Men om du ej beklagar
den som skrivit boken, själ som jagar
din chimär, då vill jag dig förbanna!

Översättning från franska av Ingvar Björkeson.

Similar Posts:

• En levande klassiker
• En gigant bland giganter
• Presentation av Poe
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Tidsresa till Paris

Dan Andersson är förhållandevis lite omskriven i litteraturhistorien. Han hade oturen att hamna mellan giganter som den äldre Gustaf Fröding och de yngre Harry Martinson, Artur Lundkvist, Gustav Sandgren, Erik Asklund och Josef Kjellgren (även kallade De fem unga, arbetarförfattarnas stora genombrott). Desto ovanligare är det också att läsa något om Dan Anderssons prosa.

De tre hemlösa handlar om tre bröder, David (som återkommer i uppföljaren till den här romanen, David Ramms arv), Karl Anton och Johan Adolf. David är andligt sökande och tvivlar på den Gud hans far tillber men blir rädd att Gud ändå ska finnas och straffa honom. Han finner inte sin plats i det kristna hemmet och Sverige och beger sig till sjöss. Slutligen hamnar han i London, sjuk och fattig. Väl hemma igen sitter han vid sin farmors dödsbädd och när hon dör börjar han återigen grubbla på det han grubblat på hela sitt liv, Guds existens och betydelse för hans egna liv. Hans bror Karl Anton har dålig syn, vilken blir allt sämre. Till slut är han helt blind och går runt i byarna för att söka arbete. Dessvärre märker han snart att ingen vill ha en blind arbetare och lämnar sina föräldrar för att söka boende på fattighuset. Johan Adolf är sen födseln ”klen i huvudet” och många driver med honom för hans förståndshandikapp. Obemärkt försvinner Johan Adolf från föräldrahemmet för att driva runt på vägarna som en galning. Bröderna har ett hem hos sina föräldrar men väljer av olika anledningar att göra sig själva hemlösa. Ingen av dem känner sig hemma i föräldrahemmet. Dan Andersson gör hemlösheten synonym med känslan av att inte höra hemma, en känsla som alla bröderna delar. David i sitt andliga sökande och tvivlande, Karl Anton med sin grumliga blick som inte gör honom duglig till mycket och Johan Adolf med sin galenskap och sitt klena huvud som ställer honom utanför all gemenskap.

Språket i romanerna är klart annorlunda jämfört med Dan Anderssons lyriska språk som har visat sig så lämpligt att tonsätta, även om det finns lyriska inslag även i hans romaner. Språket i De tre hemlösa och hans andra romaner är intressant och lätt. Se bara på hans talspråk.

- Va ska riksdagen å all er jevvla humbug vara bra för? svor han ilsket. Är det inte för att alla s-na jevvlar som kan stiga upp å hålla tal ska få komma dit å få höga löner utav hällvitti i eran riksdag?

Dan Andersson kom från en arbetarbakgrund och räknas till en av de första proletärförfattarna. I många av hans verk figurerar sympati med de fattiga arbetarna i Finnskogarna, som i det citerade stycket ovan. Det är däremot inte sociala frågor som tar störst plats i hans verk. Dan Andersson är en hemlöshetens, tvivlets och mörkrets mästare vilket han ger prov på i De tre hemlösa men gör ännu bättre i sin lyrik.

Tyvärr är hans romaner inte så stringenta, han tenderar att bli babblig och håller inte alltid ihop berättelsen vilket stundtals gör mig uttråkad och irriterad. Ändå, för det annorlunda språket och för att upptäcka en annan sida av Dan Andersson bör man läsa hans romaner och De tre hemlösa är en bra början.

Similar Posts:

• Klasskamp/klasskramp
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• En gränsmänniska
• Utan hemortsrätt
• En gigant bland giganter

[…] och jag blev stående där och det var en sådan där hastig paus i tiden, en sådan där kort stund som inte slås i bojor av tidens gång, utan står fri, som det är lätt att gå tillbaka till, och jag kände tyngden av flaskorna i påsarna, jag kände hur kallt det var, kunde nästan lukta snön som var på väg ner från norr, och jag hörde skratt och slammer från pizzerian på torget och det var ett sådant där ögonblick då man hinner i kapp sig själv, när man både är och registrerar att man är.

Det är huvudpersonen i Marcus Birros roman Att leva och dö som Joe Strummer, som minns att han en iskall novemberkväll 1991 i Göteborg blev stående utanför det höga hus där hans vän Jörgen bodde, blickande upp mot de upplysta fönstren, strax innan han går in för att delta i ännu en förfest. Där känner man igen sig, önskan att hålla fast tiden och minnas stunden för alltid: just nu, just här.

Att leva och dö som Joe Strummer är en roman fylld av nostalgiska tillbakablickar från ett Göteborg i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Romanen består av tre delar, som var och en fått sitt namn av tre titlar till gothic rock hits, med vidhängande textcitat. Den första delen lånar rubriken från ”Wasteland” av The Mission, den andra från ”Train” av The Sisters of Mercy och den tredje ”Last Exit For The Lost” från The Fields of The Nephilim. Känner man till dessa band utan och innan, kan dessa sånger säkert utgöra ett inre soundtrack vid läsningen av boken. Jag känner inte till dem, men blir nyfiken.

Romanen som är skriven i jagform har en huvudperson, som snart ska fylla 40 år. Han är född i Göteborg, men har hamnat i Norrköping, en stad som han beskriver som en plats som man inte åker till om man inte måste. Hans liv tröskar sig fram. Han lever på bidrag och går till AA-möten. Redan i kapitel två börjar hans minnen rullas upp från några år tillbaka, för att senare landa i ungdomens Göteborg i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet.

I romanens andra del, Train, ger han sig iväg till Göteborg. En vän från det förflutna har dött. Dödsorsaken var hjärtfel. På samma sätt hade Joe Strummer, sångaren i The Clash avlidit, därav romanens titel. För att hylla vännen har man bestämt att återuppliva kompisgängets gamla band för en enda gång och spela på begravningen. Under tågresan till begravningen är det byte i Katrineholm och huvupersonen lyssnar i hörlurar på gammal gothrock och tänker tillbaka. Men det har gått tio år sedan han var i Göteborg och mötet med staden och vännerna blir omvälvande. Och han tänker:

Jag saknar Göteborg som det var då. Jag saknar mig själv som jag var då. Jag saknar min ungdom helt enkelt.

Romanen är en energiskt skriven tidsskildring, en hyllning till ungdomens fria nattliv, då huvudpersonen tillsammans med sina många vänner gick på konserter med beundrade band, drog från svartklubb till svartklubb, vilt festande, stinna av drömmar. Den är en hyllning till vänskapen, till drömmarna, till tidens rockmusik. Det svenska band som hyllas mest är Imperiet med den avgudade Joakim Thåström.

Berättelsen har sin styrka just i tankarna kring nostalgi och vänskap, i tankarna om den försvunna ungdomen och livet som inte blev som man tänkt sig. Det känns som att det är en verkligt passionerad författare som skriver, och bara det gör texten fascinerande. Det finns många funderingar över tillvaron och omvärlden och allt vad där finnes att uppleva, att hata, att älska, att mista, att minnas. Med en depressiv och lätt bitter, sardonisk och galghumoristisk ton skildrar författaren ”vardagens gråa klister”. Alla möjliga tankar och åsikter kommer till tals genom romanens huvudperson:

Och förresten, vem bryr sig om kulturetablissemanget utanför kulturetablissemanget? Det är väl som det alltid har varit. Enligt deras måttstock skulle alla mina oerhörda timmar med Stephen King inte vara värda pissvatten. I deras värld var Dan Andersson bara en trasig finnjävel från obygden som skrev dikter som saknade varje form av ”språklig finess”. Varför denna ständiga uppdelning? Går det inte att förena Marcel Proust och Knasen? Vem säger att man inte kan ha utbyte av båda?

Jag håller med, och hoppas att många i kulturetablissemanget gillar både Knasen och Marcel Proust. Det verkar vara det sundaste.

Mycket i romanen kretsar kring ålder och om hur en riktigt ung människa kan tänka om tidens gång. Säkert något som de flesta upplevt: man tror inte på riktigt att man plötsligt själv kommer att hamna där, i medelåldern:

Man tror helt enkelt att man kommer leva för evigt som man lever just nu. Det är svårt att se vänner man haft omkring sig länge som vuxna. Det är som om de låser sig någonstans kring tjugo. Man blir gråare och lite tröttare men det spelar ingen roll. Man är alltid runt tjugo. Man häpnar, drabbas av svindel nästan, när man inser att man är närmare fyrtio än trettio. Man fylls av förundran av skräck och hjälplöshet, av lika delar varsam ömhet och bottenlös avsky. Man staplar förundran och förvirring.

och huvudpersonen ser som i en vision den unga människan från förr i den nu något åldrade vännen:

Han är blek, orolig, händerna skakar när han tänder en cigarett. Han ser annorlunda ut. Då slår det mig. Han röker som han gjorde förr, när vi var unga, samma krumma rygg, samma märkliga grepp om ciggen med tummen och långfingret. Han gör till och med det där kastet med håret han gjorde förr, fast han är kortklippt nu. Han har vikt upp kragen på skinnjackan. Han ser ut som förr. Det är nästan kusligt.

Kanske skulle Marcus Birro ha gjort det lite mer komplicerat för sig under romanens sista fyrtio sidor. Men vill man ha ett originellt och hoppfullt slut, måste man kanske vara beredd på att till viss del göra avkall på trovärdigheten. Men det finns mycket att citera i romanen, mycket tänkvärt. Som en läsare med viss kunskap om Marcus Birro kan jag heller inte låta bli att fundera över hur stor del av boken som är självbiografisk.

Similar Posts:

• Ryggont vid läsning, ändå bra!
• Verkliga relationer – overklig kärlek
• Outsidern som ville in från kylan
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• Ett göteborgskt psycho

Göran Greiders Vem är rädd för litteraturen? är förstås ingen regelrätt litteraturhistoria alls. Det är en samling essäer, recensioner, artiklar och liknande, som tillsammans tecknar en personlig bild av 1980- och 90-talens litteraturhistoria – och en hel del till.

För övrigt är det en briljant titel, Vem är rädd för litteraturen? Greiders tes är naturligtvis att litteraturen har och måste ha samhällsrelevans. Bland annat går han i försvar för den 70-talets kultursyn som 80-talet tog så hysteriskt avstånd ifrån, men det är inget snävt ”kulturen i politikens tjänst” han går i bräschen för. Det är dels en läsart, ett sätt att ställa frågor kring verken och litteraturen som han själv tillämpar och som klart tillför något till den stora variation av verk han diskuterar. Dels helt enkelt en fråga om tillgänglighet, om alla människors behov och rätt att formulera, tillägna sig och vara med och diskutera sina och andras erfarenheter och möjligheter.

Nå, vad är det för verk han tar upp då? Som man kanske väntar sig läser han arbetarförfattare och skildrare av sociala orättvisor, Kjell Johansson, Per Anders Fogelström, Stig Sjödin, Ivar Lo-Johansson, Dan Andersson och Elsie Johansson. Han grankar Charles Dickens konfliktfyllda klasserfarenheter och Vilhelm Moberg som energisk samhällsdebattör. Han diskuterar vänsterintellektuella som Bertolt Brecht och Rosa Luxemburg.

Han lyfter också fram klassresenären Ulf Lundell, Gunnar Ekelöfs problematiska förhållande till folkhemmet och Lars Noréns till samhällelig förändring. Till de märkligare inslagen hör en fiktiv intervju med Pier Paolo Pasolini, vars självdestruktiva, brinnande politik även jämförs med våldsromantikern Yukio Mishima. Han ifrågasätter deckarnas rykte som samhällsskildrare, han skriver om kulturpolitiken som övergivit arbetarklassens unga och han ger en hjärtknipande skildring av läsande och historieberättande tillsammans med sin lilla dotter.

Vem är rädd för litteraturen? innehåller texter från mellan 1989 och 2001. Innehållsmässigt imponerar den med sin bredd, men upplägget är rent ut sagt knöligt. De tio avdelningarna kallas kort och gott Essäer, Debatt, Essäer, Debatt, Åtta kvinnor, Essäer, Debatt, Kulturpolitik, Essäer och Essä. Seriöst. Tycker man nu genreindelningen är så viktig så vore det rimligare att bara ge varje text en liten undertitel eller definition, och så dessutom tala om var den kommer ifrån. Nu hakar man gång på gång upp sig på formuleringar som ”vi”, ”Jag ska istället läsa upp” och ”det här priset” och måste bläddra till slutet för att kolla vad i helskotta det är man läser. Så onödigt.

Att det dessutom är en smula klumpigt att bunta ihop den minoritet kvinnliga författare som tas upp helt enkelt under rubriken ”Åtta kvinnor” behöver jag väl knappt påpeka. Jag tror faktiskt inte att Göran Greider tycker att kvinnor i litteraturen utgör någon slags parentes, så varför kapitelindela så?

Det gör det bara mer uppenbart att det trots allt är en ibland lite grabbig och för övrigt eurocentrisk litteratur han bjuder på, Greider, och sådant gör mig alltid lite ledsen från vänstermänniskor. (Dock gör mig även saker som att vänstermänniskor beblandar sig med så genomimperialistiska, urkapitalistiska och människofientliga företeelser som tobaksbolag lite ledsen, så man får väl konstatera att mitt förhållande till vänstermänniskor helt enkelt är en smula välvilligt naivt.) Greider kan själv påpeka de här problemen, men genomslaget i hans litteraturval saknas, åtminstone i den här samlingen.

Med den reservationen är Vem är rädd för litteraturen? en trevlig, intressant och konstruktiv skildring av de senaste decenniernas litteraturutgivning och kulturpolitik. Greiders tillämpningar tillför både väntade och oväntade författarskap en hel del, men framför allt tillför de frågor han ställer om litteraturen nygamla perspektiv, diskussionsunderlag och möjligheter till nyläsningar som jag allvarligt tror att vi är betydligt fattigare utan.

Similar Posts:

• Kriser som kan leda framåt?
• En gränsmänniska
• Argument för de kuvade
• Greider odlar sin trädgård
• Greider brottas

Själv broderar jag, på grund av slumpen i en passionerad språkhistorielärares gestalt, runor – och lär mig hur föga okontroversiellt det är. En bekant som fått för sig att tatuera in sitt namn med runor får helt enkelt nobben av tatueraren med motiveringen ”vi gör inte nazistsymboler här”. De forntida runristarna skulle nog ha blivit lite förvånade.

Senast på 1990-talet lät vi handfallet högerextrema rörelser kidnappa nationella symboler som flaggan och nationalsången, vikingarna och runorna – och inte krävs det särskilt mycket galghumor och känsla för kronologi för att se det ironiska i det senare? Traditionen går tillbaka minst till förra sekelskiftets nationalromantiska strömningar. Då fanns förstås också det besvärande sambandet med den rasbiologiska forskning som Sverige gick i bräschen för och som landade i, just det, Förintelsen. Boktipset här är naturligtvis Maja Hagermans fantastiska Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder från häromåret.

Personligen är jag tämligen likgiltig inför både flagga och nationalsång får erkännas. Kanske har det att göra med att jag är så – och det är kulturtantsklyschigt, jag vet – ointresserad av sport och den ofta krigsinfluerade retoriken kring det. Inte ens i sporter jag gillar har jag något större behov av att beskriva de skickliga utövarnas prestationer i något ”vi”, även om vi råkar vara produkter av samma nationalstat. De vinner eller förlorar. Jag sitter hemma i tevesoffan, tappar en maska om det blir riktigt spännande och fattar bara hälften av reglerna.

Är det något som är självklart svenskt för mig så är det väl snarare språk och litteratur. Den lite melankoliska naturen och vädret med mer eller mindre fyra urskiljbara årstider, och så litteraturen. Selma Lagerlöfs och Göran Tunströms magiska Värmland, kargheten och humorn hos Vilhelm Mobergs eller Moa Martinsons figurer, Tage Danielssons finurliga samhällskritik eller varför inte Sofia Karlssons oerhört vackra Dan Andersson-tolkningar.

Så måste ett kulturarv, vilket det nu vara månde, gå ut på att upphöja det egna på bekostnad av andra? Rimligtvis inte. Vem man är måste väl inte oupplösligt hänga samman med att någon annan är annorlunda och sämre?

Kanske har vi helt enkelt för höga krav på originalitet. Det är också en romantisk och historiskt sett ganska ung idé. Människor är inte särskilt originella. Möjligen är vi unika kombinationer av samma gamla klyschor. Gott så. Kanske kan vi då och då lära av våra misstag. Till skillnad från runorna är ju vare sig människors eller länders identiteter huggna i sten.

Similar Posts:

• Klasskamp/klasskramp
• Kom lite närmare din inre bonde
• Drömsk kärlekssaga om sorg och musik
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Tyst i klassen?

För det är inte riktigt okej att tycka om Dan Andersson. I och för sig håller han en stabil position strax under det absoluta toppskiktet i svensk litterär kanon. Men hans minne har alltid varit helt beroende av en genuint folklig popularitet. Jag känner människor som aldrig skulle beskriva sig själva som litteraturintresserade men ändå kan långa stycken i ”Omkring tiggarn från Loussa” utantill. Den här förankringen i breda folklager gör honom omöjlig på kultursidor och i den akademiska världen. Men å andra sidan, som Greider själv påpekar, det är inte mycket i Dan Anderssons stora produktion som kan anses vara bra litteratur. Framförallt är det tydligt att vad Andersson själv tyckte var viktigast, prosan, är hans svagaste gren. Vad som har överlevt är dikterna, som genom åren har tonsatts av ett otal proffsmusiker och entusiasttrubadurer. På så vis, tack vare den inneboende musikaliteten i Dan Anderssons dikter, har han gång på gång återaktualiserats.

Greider lyfter tre viktiga aspekter av Dan Anderssons liv och eftermäle för att förklara hans författarskap och popularitet. Under kapitelrubriken ”Staden” utforskar han den tidigare nämnda slitningen mellan stad och landsbygd. Här ryms också ett resonemang om klassresenären Dan Andersson, som känner sig mycket obekväm i de borgerliga miljöer hans författarbana oundvikligen leder honom till. Klassresenären som bär på ett djupt bildningskomplex och aldrig kan slita sig från en känsla av underlägsenhet. ”Fadern” blir en dubbel betraktelse över det enorma inflytande fadern har på honom under hela hans liv men också över de religiösa grubblerier Dan Andersson närde fram till sin död. Greiders viktigaste insats här är att han undanröjer bilden av Dan Andersson som buddist eller praktiserande någon annan österländsk religion. Han var influerad av olika religiösa idéströmningar. Som uppvuxen i ett mycket religiöst hem, var det vid sådana frågor hans intellektuella nyfikenhet fäste sig, men han förblev kristen. Sådana missuppfattningar är en del av myten om Dan Andersson, som Greider utforskar i bokens sista kapitel. Den romantiska döden när han fortfarande var ung, cyanväteförgiftning orsakat av slarv på Hotell Hellman, när man underlät att vädra lakanen ordentligt efter en vägglössdesinficering, är grundpelaren i Dan Anderssons eftermäle. Ur tragedin växer hans popularitet och Göran Greider tillåter sig att spekulera i vad Dan Andersson blivit om det inte vore för att dog så plötsligt. Bortglömd och omkullsprungen av den nya generation arbetarförfattare, som skulle komma att betrakta hans mystik och metafysiska funderingar med avsmak?

Men Dan Andersson är folkkär än idag. Dan Andersson-sällskapet är ett utav de största i landet och den årliga Dan Andersson-veckan i Ludvika drar tusentalet besökare. Göran Greiders bok om honom är enkel och rak, men bidrar ändå till att komplicera bilden av Dan Andersson. Vidgar den till att omfatta mer än drömmaren vid kolmilan. Placerar honom i en tradition och i ett sammanhang, som en av de första ur den uppstigande arbetarklassen som bryter sig in på den litterära arenan. Det bestående credot ur boken är att Dan Andersson, precis som de spelmän och tiggare han var så fascinerad av, var en gränsmänniska – på väg ut ur fattigsverige och in i det moderna folkhemmet.

Similar Posts:

• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Greider odlar sin trädgård
• Engagerad dikt
• Greider brottas
• Argument för de kuvade

Lägg din hand
på pannan min
som handen din
var min

Värj mitt liv
med sten och kniv
som livet mitt
var ditt

Älska mig
så ljuveligt
som hjärtat mitt
var ditt

En av Attila József mest folkkära dikter. Dock, om du ber nån recitera en dikt av Attila Jozef så är det inte säkert att det är den som du får höra, för det är så med ungrarna att förutom de dikter de blev lärda i skolan, som sitter kvar i hjärnans skrymslen, så är det så att de har sin personliga favorit hos denna folkets poet.

Alla som gått ungersk skola har lärt sig ett par av hans dikter liksom några av de andra största diktarna i detta lilla centraleuropeiska land som jag också passar på att välkomna med i EU. Detta land där det kryllar av poeter! Det finns en rik tradition av poesi och just Attila József tillhör de främsta tillsamman med Sándor Petôfi och Endre Ady.

Attila József föddes 1905 och följer efter de andra två liksom naturligt, en personlig favorit för mig dock, som jag alltså nu får avnjuta på båda mina modersmål. Det har funnits översättningar förut men detta är ett rejälare jobb, en best-of-samling av Jozsef Attilas dikter på svenska och på svenska är han som en förfinad Dan Andersson. Och som översättaren Ove Berglund sa om översättningarna som fanns:
- Det här kan jag göra bättre.

Och så gjorde han det och det med besked. Översätta är nästan fel ord. Det är tolka som han har gjort och jag kan tycka att det är mångt och mycket hädelser han gjort när han har förändrat dikterna så pass och karln kan ju inte ens ungerska! Men det är gjort med sånt stort hjärta och med sådan precision, så dikterna är ändå själsligen så nära originalet att det är underbart. Det är så mycket hjärta och eldsjäl bakom arbetet så en kulturälskare som jag kan inte annat än kapitulera och glädjas över att denna volym tillför något till den svenskspråkiga världen som inte fanns förut. Svenska språket har blivit rikare i och med att Attila József får brista ut i poetisk sång här.

Ove Berglund rör sig i den traditionsrika bundna formen med väldigt lösa och lediga slutrim. Han har öra för rytm och rim som inte är vardagligt. Arbetet är gjort på fritid efter läkarjobbet och har tagit närmare 5 år och till varje dikt har minst två ungerskspråkiga hjälpt till med råöversättningar och han har också fått feedback för att sedan jobba vidare.
- Jag upptäckte under arbetes gång att jag nog har talang för det här säger han leende.

Ett drag som inte var så talangfullt är att kalla bebisen i ”Sovvisa” för Kjell. Det är i alla fall för mig ett gubbnamn och det blir humoristiskt istället för en fin vaggvisa, som det är. Men detta kan vara bundet till mig och min generation. På 40-talet måste det ju ha funnits många bebisar som hette Kjell och som Ove sa på ett sant Cornelis-vis, på äkta södermål:
- Äsch, det gick ju bara så bra att rimma på.

Jag tror att lite av den inställningen måste en ha för att ro iland ett sådant projekt som den här boken är:
- Och så skall man inte kunna ungerska, säger Ove. Jag skulle aldrig ha lyckats om jag kunnat ungerska. Jag tror det stämmer. Kan man bägge språken måste man först ta sig igenom det stadiet då översättningen är omöjlig och sedan göra den ändå och där förloras nog mycket av den lekfullhet som här är kvar i översättningarna.

Till sist, läs och njut.

Similar Posts:

• En gigant bland giganter
• Själslig slitning i katastrofens skugga
• Klasskamp/klasskramp
• Knäpp
• Till minne av oktober 23, Ungernrevolten 1956

I Månpockets utgåva Samlade dikter 1946-1997 finner vi samtliga av Aspenströms diktsamlingar från Skriket och tystnaden och den postumt utgivna Israpport. Aspenström debuterade redan 1943 med Förberedelse, en samling han senare inte ville kännas vid, varför den inte finns med här. Antalet dikter i denna volym överstiger 500, vilket imponerar när man upptäcker vilken kvalité dikterna genomgående håller. Om man inte läst Aspenström tidigare har man möjlighet att berika sitt andefattiga liv med en lyrisk produktion som, vid sidan av Tomas Tranströmer och Gunnar Ekelöf, är 1900-talets viktigaste i Sverige.

Av våra modernistiska diktare är Aspenström den mest lästa, vilket knappast förvånar. Detta beror, brukar man säga, på vad vissa skulle kalla Aspenströms ”närhet till det låga” (”det låga” skall ej ses som någonting negativt), hans ironiserande över och kritik mot det samhälle vi tvingas leva i och, fram för allt, hans kirurgiskt precisa formuleringar.

Nina Burton har i sin bok om Aspenströms författarskap, Mellan eld och skugga, spårat vad hon kallar en lyrisk motsägelse i Aspenströms författarskap. En av dessa motsägelser är den mellan det nära (”det låga”) och det universella. Ett exempel på detta är den ofta citerade dikten ”Mätarlarven” ur Litania (1952):

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Det nära eller det låga ställs ofta i Aspenströms dikter mot ett evighetsperspektiv. Allt liv ställs på samma nivå. Människan är lika förgänglig som en larv. Aspenström kan också göra tvärtom; det stora kan bli litet, som i ”Panteisten” ur Snölegend (1949), vars första strof lyder:

De fyra väderstrecken böjer han varlig samman
till en vallmo. Floderna och havsströmmarna
lockar han in i handens fåror.
Snöbergen, stäpperna och djungeln,
Virvelstormen före en regntid,
Alla dessa väldiga prologer
Stillnar till ett leende
Eller den spröda tonen i en herdepipa.

Vid sådana tillfällen är det inte långt ifrån att Aspenström tangerar den buddistiska tanken om världsalltet och varje enskild livsforms egenvärde. Det är också i dikter som denna vi möter Aspenströms storhet som författare, en storhet som alla litterärt intresserade bör ta del av, och som gett Aspenström en självklar plats i den svenska kanon.

Similar Posts:

• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• En gång till?
• Litet av varje
• Storslagen enkelhet
• Dödens tyngd och tankens lätthet

Majgull Axelssons tredje fiktionsroman Slumpvandring är en brett upplagd berättelse som spänner över hundra år och fem generationer i en släkt. Som geografisk knutpunkt fungerar en liten bruksort i Roslagen, dit Augusta kommer i början av 1900-talet, ensam med sin nyfödda dotter, för att tjäna som piga. Vi får följa henne i hennes kamp för självständighet, som går via frikyrkor och socialdemokratisk klasskamp. Hon finner sitt livs kärlek i en halvalkoholiserad man, som av byborna betraktas som byfåne. Han arbetar i gruvan, Augusta uppfostrar deras barn och engagerar sig politiskt. De skaffar ett alldeles eget hem, en frihet.

På femtiotalet blir Augustas sextonåriga barnbarn Alice gravid av misstag. För att undvika att familjen blir utskämd, skickas Alice till sin farmor för att föda och adoptera bort barnet. Alice far har gjort en klassresa och skäms för sin enkla bakgrund. Augustas klasskamp, som möjliggjort hans framgångar, har förbytts i klasskramp. Alice, som var en prydlig medelklassflicka, blir i sina föräldrars ögon en sköka. Bittert får hon erfara att en ung kvinna inte begår ett misstag ostraffad. Tiden hos Augusta blir trots allt en tröst för Alice. Hon hjälper sin farmor med hushållet och på kvällarna får Alice kamma Augustas underbara hår (som Alice haft turen att ärva), medans Augusta berättar sagan om sig själv och ett ungt sekel.

1996 är Augustas barnbarns barnbarn Angelica sexton år. Angelicas mamma bor med en före detta narkoman, som bestämt sig för att skaffa sig ett liv. Hans dröm är en ”normal” familj, där han bestämmer. Angelica hatar honom. På kvällarna delar hon ut reklam för att kunna köpa en liten lägenhet när hon fyller arton. I sin desperata längtan efter närhet ligger hon med alldeleds för många killar. Det enda som får henne lugn är att kamma sitt underbara hår, som är det enda på sin kropp hon är nöjd med. Hon har delvis växt upp med sin mormor Siri, vars mor var Augustas första barn, i Augustas hus, som senare blir Angelicas gömställe i flykten från sin familj och livets jävligheter.

Slumpvandring är en imponerande historia om det tjugonde århundradet. Trots alla ansträngningar av personer som Augusta är samhället lika orättvist. Orättvisan är bara mer komplex och svåråtkomlig. I samma familj finns nyrika och nyfattiga, klasskamp har förvandlats till klasskramp. Men det är inte bara ämnet som engagerar i Slumpvandring; Majgull Axelssons prosa, hennes stil, är tilltalande, för att inte säga personlig. Berättarrösten utmärks av ett pendlande mellan saga och existensialistisk desillusion.

Majgull Axelsson tilldelades, vid bokmässan i Örebro, priset för årets författare. Varför? Därför att hon förtjänade det.

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Ett samtal om sexualitet med Majgull Axelsson
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Tyst i klassen?
• När Moa träffade Harry