Det finns en tid i livet som sätter prägel på resten av tillvaron, det året delade Emilia och Julia. De läste, älskade och ljög om vilka böcker de läst. De älskade, läste högt och letade efter svaret på litteraturens gåtor. Ett år är de tillsammans, men det färgar allt som händer (och inte händer) därefter. Jag har ofta svårt för berättelser som börjar med slutet, men i det här fallet fungerar det väldigt bra. Att Emilia är död är snarare en katalysator än slutet på berättelsen. Läsaren får följa Julio i livet så som det kom att bli. Efter Emilia, efter ungdomen.

En av texterna de läser tillsammans är Tantalia av Macedonio Fernández. Novellen handlar om ett par som odlar ett bonsaiträd tillsammans, så länge trädet lever ska deras kärlek leva. När Julio så får reda på att Emilia är död återvänder han till den och bestämmer sig att odla ett bonsaiträd i hennes minne.

Bonsai är en roman i miniatyr. Precis som bonsaiträdet. Kort men intensiv. Det är en roman jag känner att jag borde älska men som inte riktigt går hem ändå. Det är för spretigt, hoppigt och rörigt. Men stundtals roligt och dråplig. Och vips har jag läst ut boken utan att riktigt hinna känna något. Trots, eller kanske på grund av det korta formatet är det svårt att riktigt ringa in berättelsen. Jag får en känsla av att det är något som går mig förbi. En symbolik jag missar.

Similar Posts:

• Hemmablind
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Mannen som torterade
• Så otrolig att den kanske är sann?
• Med små gester

När adopterade Maria efter många års sökande till slut hittar sin chilienska mamma, får hon veta att hennes bakgrundspapper inte stämmer. Mamman har inte alls lämnat henne frivilligt

I Den uppgrävda jorden får vi följa Maria. Hon gräver inte bara i sin egen bakgrund utan blir också en av de ledande personerna i den grupp Chile-adopterade som tillsammans kräver klarhet kring vad som hände när de adopterades, då det visar sig att mycket inte står rätt till.

Genom serieformatet lyckas Lisa Wool-Rim Sjöblom på ett gripande sätt förmedla något ofattbart. Hur svenska staten, adoptionscenter och flera andra aktörer blundade för, och fortsätter att blunda för att man bidragit till att barn stjäls från sina föräldrar, allt under godhetens förtecken. Inte nog med att barnen stjäls, deras identitet raderas också ut. Allt för att sudda ut spåren efter den illegala handel med barn som berövar tusentals sina familjer.

Vi får följa Maria i hennes jakt på svar. Svar om vad som hände henne själv, hennes bror, och alla de andra Chile-adopterade som med förfäran börjar inse att den berättelse de fått höra om sin bakgrund kanske inte stämmer.

Jag gillar verkligen Lisa Wool-Rim Sjöbloms stil. Den lågmälda färgskalan förstärker den berättelse som växer fram. Formatet möjliggör också att på ett lättillgängligt sätt redogöra för den mängd fakta och omständigheter som omgärdar Chile-adoptionerna. Även om vissa delar är faktatyngda är de lätta att ta till sig, då balansen mellan text och bild känns väl avvägd.

Boken är ett dokumentärt vittnesmål som bygger på en stor mängd intervjuer med adopterade och förstaföräldrar. Genomgående får vi också ta del av den fördomsfulla attityd som möter dem som vill spåra sina anhöriga. Adoptionscenter verkar enbart önska att de adopterade ska vara tysta, nöjda och tacksamma. De som väl lyckas spåra sin familj, trots alla de hinder som omvärlden satt upp, möts av ytterligare omyndigförklarande av både adopterade och förstaföräldrar. Centret tycks utgå ifrån att förstaföräldrarna ljuger och justerat sina historier i efterhand.

när Maria frågar sin adoptionsförmedling om sin mammas vittnesmål, får hon höra att detta är en vanlig reaktion från de skuldtyngda föräldrarna eftersom de skäms för att de lämnat bort sitt barn.

Det är lättare att skylla på fattiga mammor långt bort, istället för att skärskåda sin egen roll i det hela och säkerställa att ingen mer ska utsättas för samma trauma.

Den uppgrävda jorden redogör för alla de turer som Marias grävande har tagit. Vi får följa med Maria på hennes resor, på möten och i hennes frustration över att ingen, ingen vill ta henne och de adopterade på allvar. En mängd byråkratiska hinder försvårar möjligheterna för adopterade och deras familjer att ta reda på sanningen om vad som faktiskt hände, och i slutändan. Kanske. Återförenas.

Similar Posts:

• Kapade rötter
• Vem är du, och varför?
• #MeToo i serieformat
• Utanpå och inuti
• Den chilenska nazismen

Jag ska erkänna att jag hade höga förhoppningar när jag startade, jag har läst mycket Allende och det har alltid varit lite av ett lotteri, en del böcker gillar jag skarpt. Andra passerar obemärkt förbi. Men den här kändes verkligen rätt, inledningen satte en ton som fick mig att hoppas på en fantastisk läsupplevelse, men jag måste medge att boken tyvärr landade i besvikelse.

I exilen, på en bondgård i bergen, får vi följa med Violeta när hon växer upp från barn till ung kvinna samtidigt som hennes bror sliter för att få familjen på fötter igen. Här någonstans tappar jag bort berättelsen och den känsla jag fick i början, historien lyfter aldrig utan blir mer eller mindre en transportsträcka där politik, världshändelser och personliga trauman passerar förbi. Allt händer som i förbifarten.

Violeta, och de runtomkring henne fastnar aldrig riktigt hos mig, jag känner inte sådär starkt som jag skulle vilja göra. Ärligt talat så känner jag inte så mycket alls. Den episka berättelse Allende vill berätta faller tyvärr rätt platt. Känslorna och relationerna får inte ta den plats som berättelsen hade behövt. Trots inramningen med ett långt liv mellan två pandemier så får den andra av dem inte alls ta den plats som hade behövts för ett snyggt avslut, Coronan nämns i förbifarten. Som om att den lagts till efter att boken egentligen skrevs.

Det är svårt med författare man förväntar sig mycket av, Violeta är en trevlig och avkopplande bok, och jag skulle ändå, trots min besvikelse säga att den nog är läsvärd. Men den bjuder inte på något extra, man skulle kunna kalla det en mellanbok. Att plocka upp när man mest vill läsa något lite lugnt och stillsamt.

Similar Posts:

• Känslofyrverkeri från Chile
• 11:e september del 1
• En rättvis chans åt Zorro
• Fartfylld familjeskildring
• Latinamerika på svenska

Vi möter Neftalí och Tatiana, båda födda i 70-talets Chile och som båda kommer till Argentina innan de till slut växer upp i det kalla, platta, vita Sverige. Båda har erfarenhet av att en förälder oförklarligt försvinner – en vuxenvärlds opålitlighet där föräldrar och andra anhöriga och bekanta utan förvarning plötsligt är borta, där ingen vill eller kan tala öppet om vad det är som händer, där de vuxna har nog med att få sina egna liv att hålla ihop.

och det hade varit många gånger som Tatiana kanske hade försökt fråga om sin pappa, kanske om vart han tagit vägen, och om han skulle komma till Argentina, och senare när åren hade gått, om han skulle komma till Sverige, och då det i Tatianas mammas ansikte öppnats som mörkt någonstans inifrån, och det hade inte längre funnits frågor

Fristaden släpper inte taget så lätt när barnen växer upp i det nya landet, där de tillägnat sig det nya språket och den nya kulturen. När Neftalí själv får barn är det ett barn utan kuppen i sig, utan floderna och bergen.

En annan röd tråd genom boken är våldet. Neftalís pappa som slår och slår, Tatiana som vet hur hon ska försvara sig mot skinnskallarna. Men våldet börjar inte där, varken med Tatiana eller med Neftalís pappa. I Romero Niknamis lyriska väv framträder det slingrande mönstret tydligt, bakåt till det politiska våldet i 70-talets Sydamerika och ännu längre bakåt, till en tid när européer som förskönande omskrivs som erövrare med obegriplig grymhet stal ett land som inte var deras och nu lever vi, alla, här, i följderna av det våldet, eftersom allt hänger ihop.

Similar Posts:

• Mellanförskap mellan hjärtslag
• Den chilenska nazismen
• Pinochet – mördare
• Minnet av den perfekta barndomen
• Omtag om det komplexa och svåra

Chile kom att utgöra en av flera arenor där det Kalla kriget var långt ifrån just det – kallt. I vilken utsträckning USA hade ett finger med i spelet tvistas det fortfarande om. Att reducera diktaturen och mördandet till en enbart internationell konflikt vore emellertid att förringa den och skulle vara rent ut sagt motbjudande. Det var trots allt en verklighet vars verkningar först och främst kom att drabba människor i Chile.

1973. En militärkupp iscensattes och den socialistiska regeringen tvingades bort från makten. Med några enkla handgrepp var snart både konstitution och beslutande organ blott minnen. Folk som på en klassisk politisk skala stod till vänster kom att betraktas som hot och skulle på ett eller annat vis oskadliggöras. Många avrättades, än fler torterades och kom att leva under hot.

Nona Fernández kommer här för första gången på svenska och det är det unga förlaget Palabra som givit ut hennes Den okända dimensionen. För en svensk läsare är den förhoppningsvis allmänbildande. Den aspekten av boken kommer så att säga som en oavsiktlig men lycklig konsekvens. Samtidigt har Fernández uttryckt att en viktig mening med boken är att belysa det som skedde. Att inte glömma, att försöka förstå. Det är varje människas angelägenhet, men jag kan tänka mig att boken mottagits med andra toner i hemlandet. Många grät trots allt när Pinochet dog.

1983 trampar en man in på en tidningsredaktion. Mannen är Mannen som torterade, vilket är namnet han benämns vid i boken. Han vill vittna mot sig själv; det han gjort är en börda som blivit för tung att bära på i tystnad. För läsaren tornar en bild av bestialiska handlingar och ondska upp. Han anger personer som varit delaktiga och berättar om vad som skett med människor som försvunnit. Många har skjutits och kastats nedför en ravin med avklippta fingrar – allt för att försvåra identifieringen. Många anhöriga kommer aldrig få veta vad som hänt med deras partner, förälder eller barn.

Vi får läsa om ondska, men är den skrupelfri? Många år senare försöker berättarrösten foga samman vittnesmål, tidningsurklipp och antaganden om hur saker kan ha förhållit sig, hur Mannen som torterade känt och hur människor i omgivningen reagerat. Den kända dimensionen är det som sker öppet. Kanske kan vi för enkelhetens skull kalla det för ”offentligheten”, men det kan också vara populärkulturella uttryck, alltså den musik, litteratur, konst och de filmer som är i ropet och många har tillträde till. Den okända dimensionen (hämtat från The Twilight Zone) är tomrummet vi måste fylla med fantasin; där antaganden och gissningar får måla upp människors känslor, ord och rörelser. Okända dimensioner kan ses som parallella verkligheter vi inte ser – eller väljer att inte se. Dessa verkligheter har alltid funnits och kommer antagligen alltid finnas. Vissa får vi aldrig vetskap om eller inblick i, men andra kan vi åtminstone försöka att inte väja med blicken inför.

Den okända dimensionen är obehaglig läsning. Har man läst om Gulag-lägren eller Auschwitz-Birkenau vet man vad den yttersta konsekvensen av förtryck är: kallblodigt mördande. Du kommer känna igen dig, även om världsdelen är en annan. Några gånger förlorar den mig och mitt intresse svalnar. När den vill förklara hur vår perception och kognition fungerar genom att hänvisa till olika experiment får jag känslan av att den vill för mycket. Det blir ett stilbrott som inte helt lyckat går ihop med handlingen i övrigt.

Bäst är boken när den fokuserar enbart på Mannen som torterade och händelser som på ett direkt vis knyts till honom. Vi påminns om komplexiteten hos det kollektiva minnet, alltså de berättelser som tillåts att traderas och fortleva genom generationerna. Det vi minns är bara en bråkdel av det som glömts och försvunnit, varför minsta ord är viktigt. Utan vittnesmål – helst från både förövare och utsatt – går sådana här händelser inte att förstå. Samtidigt får vi inte glömma att ett vittnesmål förblir svårtillgängligt för den som inte upplevt något liknande. Men vi kan ana.

Efter varje bok jag läst med ungefär samma ärende som denna, ställer jag mig frågan huruvida ondskan är banal eller inte. Jag vet inte. Har vi alla en bortre gräns vi kan pressas förbi, bortom vilken vi kommer begå det vi aldrig trott oss kunna? Jag tror inte det. Historien vet att berätta annat. Så även denna.

Similar Posts:

• Att göra upp med sitt förflutna
• Litteraturen som vittne
• Pinochet – mördare
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Berättelse som väver vind, väver liv

Skitsnack, sade Roberto Bolaño i Om natten i Chile. Visst fanns de som stod upp, som valde att riskera både frihet och liv när motståndare till Pinochet-regimen staplades på fotbollstadium eller bara försvann, men de flesta var – kanske fullt förståeligt – inte dummare än att de såg vart vinden blåste. Böcker fortsatte ges ut, författarkarriärer fortsatte, berättelserna målade snällt innanför självcensurens linjer; visst fanns det kanske brister i samhället, men de slapp i alla fall vänsterextremister. Jag såg er, skrev han, jag såg er välja tryggheten i konsten framför dess fömåga att utmana, jag hörde hur tyst det blev fast folk fortsatte prata som om ingenting hänt.

Men det var ju just det, han såg det. Vad återstår för dem som växte upp efteråt? Alejandro Zambra – huvudpersonen i Vägar hem – föddes, precis som sin namne författaren, 1975. Han var 15 år när diktaturen föll, hela hans barndom utspelade sig i den trygga famnen hos en familj som på sin höjd var lite obekväma på fotbollsmatcher, demokratin kom samtidigt som han flyttade hemifrån och blev det nya normala, även om hans far då och då mumlar att på Pinochets tid var det i alla fall ordning och reda. Han har inga egna erfarenheter av vad det var som försvann i en mansålder, ingen berättelse att hänga upp det på.

För mig var Pinochet en person på teve som ledde ett program utan bestämda tider, och jag hatade honom för det, för de tråkiga »viktiga meddelandena till allmänheten« som avbröt de andra programmen när de var som bäst. Sedan hatade jag honom för att han var ett jävla as, en mördare, men på den tiden hatade jag honom bara för de där olägliga inslagen som min pappa tittade på utan att säga ett ord, utan någon annan reaktion än att suga extra kraftigt på cigarretten som alltid satt som fastsydd mellan läpparna.

Men han har ett tydligt minne: Jordbävningen som drabbade Santiago 1985, hur hela grannskapet möttes i de improviserade tältlägren på gatan och samlades runt en stor brasa, och hur han träffade en flicka som var några år äldre än han och som bad honom hjälpa till att hålla koll på en mystisk typ i grannskapet och rapportera till henne vad han höll på med. Det ryktades att han var kommunist, eller kanske kristdemokrat, ord som helt saknade annan betydelse än att det var något de vuxna då och då pratade om. Det är en lek som grannbarn har lekt i alla år: Spionera på fula gubben. Men vad betydde det då? Han tror nu, som vuxen och aspirerande författare, att det finns en roman i det, en roman där hans föräldrar måste vara med också, och han själv förstås. Om han bara kan hitta en tillräckligt oberoende röst, en objektiv och stor författare, en som tydligt kan avtäcka och förklara allt det där till ett mästerverk.

Romanen är romanen om föräldrarna, tänkte jag då, tänker jag nu. Vi växte upp med den uppfattningen, att romanen tillhörde föräldrarna. Vi förbannade dem och skyddade oss samtidigt, lättade, i den där dimman. Medan de vuxna dödade eller dog satt vi och ritade i ett hörn. Medan landet föll i bitar lärde vi oss att prata, gå, att vika servetter till båtar och flygplan. Medan romanen pågick, lekte vi kurragömma och gömde oss, försvann.

Så författaren – i romanen, alltså, inte författaren själv – börjar nysta. Försiktigt ställa frågor till sina föräldrar. Leta upp grannflickan 25 år senare, försöka ta reda på vad hennes historia var, vem den där mannen var, vem hon blev. Tjata på sitt ex att hon ska läsa utkasten, förstå hur han blev den han är. Hur kan han skriva en roman som blir något annat än en självgod bortförklaring, hur kan han förstå, om det enda han har att gå på är sina medfödda skygglappar? Vad har den första ”fria” (vad det nu betyder) generationen att bygga på, annat än skulden över att de inte visste priset för sin trygghet?

Vägar hem är en lurig kortroman, som rör sig från barnets nyfikna naivitet till den luttrade författaren som aldrig behövt stå för något kontroversiellare än smågräl med farsan. Zambra – författaren, inte karaktären – leder oss med genom minnenas och efterhandskonstruktionernas lager, vrider och vänder på romanen han ska skriva om romanen han ska skriva, leta efter ett språk som räcker. Den vägrar slå på stortrumman, bara luckrar upp runt det där outsagda traumat och gör det så lekfullt och humoristiskt att sorgen och maktlösheten i slutet träffar desto hårdare.

Det är tur att det skrivs böcker som den här, så att vi vet att det aldrig kan hända igen. Den här gången menar vi det.

Similar Posts:

• Ett glänsande smycke
• Små träd och stor litteratur
• Med små gester
• Mörker och tomhet
• Bilder på en utställning

Ett mellanförskap är också i högsta grad det som Neftali Milfuegos skriver om i sin debutroman Tankar mellan hjärtslag. Det är en vildsint och språkligt kompromisslös dagbok om just ovan nämnda erfarenhet; den att inte riktigt tillhöra vare sig det ena eller andra. Neftali är uppväxt i Sverige, Stockholm, ”mellan orten och innerstan.” I ett område där majoriteten var svenskar med ljust hår, ljus hy och ljusa ögon. Där det fanns något i luften, där ingen sade sig vara rasist men ändå lät rasismen sippra ut genom munnen. På platsen där han har växt upp blir han ständigt ifrågasatt. För sitt utseende. För ursprunget, som tycks vara omöjligt att kringgå.

Samtidigt drömmer Neftali om sitt andra land. Landet han egentligen inte känner. Chile. En bit in i boken återvänder han också dit för att studera på frilanslinjen i Valparaiso. Större delen av dagbokstexten befinner han sig också där. Men det är inte studierna som är i fokus. Det är allt det andra. Vännerna, kärleken, politiken, ockupationerna. Texten är både neurotiskt talspråklig och stillsamt poetisk. Neftali Milfuegos berättar om Chile, och Latinamerika så som han känner det. Han berättar också om Sverige, på distans. Om våldet som har format kulturerna, delvis i det synliga men också inifrån, i det tysta. I Chile ockuperar ungdomar sina gymnasieskolor och kräver rätt till fri skolgång, ursprungsbefolkningen ockuperar och kräver rätten till sin egen terräng. Aktivisterna döms sedan efter terrorlagstiftningen; ses som terrorister. Samtidigt är REVA i full gång i Sverige. Människor krävs på sina ID-handlingar och måste bevisa sin oskuld i rättskränkningar som bara pågår.

Det finns en uppenbar politisk eld i Milfuegos bok. Som om varje ord är laddat med blod och varje tanke är en tanke som ska leda till handling. Prosan är rastlös, men på samma gång bjuder dagsboksformen på en rundgång som inte alltid för läsaren framåt.

Neftali Milfuegos är som bäst när raseriet bryts av i lugnare partier. När dagsboksjaget rör sig över gatorna i Valparaiso med dess elkablar och muralmålningar, eller när han hänger på innegården i sina vänners kollektiv. Då skapas nyanser i allt det laddade och mellanförskapet blir synligt, på riktigt.

Similar Posts:

• Själar som i röd copihue på uppriven mark
• Gipskatten tvingad till dubbelt utanförskap
• Den chilenska nazismen
• Mellanförskap och romantik
• Spretigt om den muslimska mångfalden

Således, liggande på rygg i soffan, däst av julkäk, läser jag en kärleksgåva i dubbel bemärkelse: Joans berättelse om sin älskade Victor som blev en present till min älskade, också han musiker. Trådar som lindas ihop liksom, sådär fint och obegripligt som det ibland blir här i detta liv. Vägar som korsas, som Joans väg med Victors, i början av sextiotalet, i Chile, fortsätter in på sjuttiotalet – kärlekssånger blir kampsånger blir segersånger blir sorgesånger. Kraftig svärta och mörkaste, djupaste, rött.

Joan Jara fäller inga bittra tårar över orden, hon berättar Chiles och Victors sammanflätade historia med varm, fast, röst. Kamratskapet som självklar kärleksgrund, politiken som naturlig del av vardagslivet. Folkmusikens, och dansens, kraft att foga samman människor, dess makt att förändra. Ett viktigt budskap om kulturens roll i samhället, långt bortanför navelskådande egotrippar, distanserande experiment och hjärndödande ”underhållning”.

I En sång utan slut blir jag också påmind om musikens litterära roll, om fantastiska möjligheter för låtskrivare, om en värld bortom kommers och listor. Men också om det cyniska censurerandet av människors känslor och åsikter, om svårigheterna att kämpa i en värld full av motståndare, om maktmänniskors skräck för andra människors frihet, och om vikten att våga fortsätta ifrågasätta, även om andra ständigt försöker tysta en. Jag känner naturligtvis inte till skräcken som människor kände veckorna innan och åren efter Pinochets statskupp, men jag kan ändå känna Joans skräck den vecka då hon ligger vaken och väntar på att Victors bil ska köra in på gårdsplanen – Den alldeles allmänmänskliga jätterädslan för att förlora någon man älskar.

Och när hon sedan befinner sej på bårhuset och letar efter Victors kropp bland mängder av döda kroppar, när hon hittar honom med händerna avbrutna, tungan avskuren, magen söndersparkad, när hon rekonstruerar hans sista vecka med hjälp av vittnen; hur han mitt under tortyr och kränkningar skriver sin sista dikt som medfångar hjälps åt att memorera och gömma i sina strumpor, hur han – som sista vittnesbild – trotsar militärerna och ställer sej upp och sjunger. Hur han strax därefter mördas.

När jag läst detta springer jag trappan upp till sovrummet, där min snubbe fortfarande ligger och sover, och jag verkligen jublar inombords av glädje och kärlek: Där är han! Där ligger han och andas!

Och återvänder sedan till Nerudas begravning, där massor av människor reciterar Nerudas dikter, sjunger Victors sånger, trotsar stridsvagnarna, och vägrar låta sej tyglas och tystas. Detta som litteraturen och konsten kan och borde handla om; att opponera sej mot det som kränker och förtrycker och raderar livslust. Allt detta som ett liv handlar om. Och Joans insikt när hon står där vid sin mans och vid Nerudas grav, att hon är inte ensam, sorgen är delad, liksom kampen för glädjen.

Vad Joan Jaras berättelse ger är ett gäng tankeställare och en ordentlig inspirationskälla. Dom vidriga bilderna är sanna, och just därför måste man titta på dom. Om inte, hur tusan ska man annars kunna se var felen finns, och försöka – med egen förmåga och andras hjälp – försöka rätta till dom.

Svidande samhällskritik, uppmaningar till ett skönare sätt att leva, och en riktig jävla kärlekshistoria – Näpp, mycket lämpligare läsning under kommersens och konfliktens – och ensamhetens! – högtid är knappast tänkbar. Hallå, liksom, är det inte gemenskap och solidaritet vi borde snacka om?

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Mannen som torterade
• Hemmablind
• Att göra upp med sitt förflutna
• Musikvecka: Ingenstans?

Den dagen genomfördes militärkuppen i Chile, då en junta med Augusto Pinochet i spetsen avsatte den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende. Kuppen, som genomfördes med USA:s stöd och goda minne, var inte helt oväntad – Allende, som förde en oberoende socialistisk politik, ansågs utgöra ett hot mot framförallt amerikanska intressen. Kuppen blev början på en lång och brutal militärdiktatur, som började avvecklas först för ett par år sedan.

I den här boken samlas ett antal artiklar och texter om militärkuppen i Chile. Den innehåller bland annat dikter av Pablo Neruda. Andra bidrag kommer från vissångaren Victor Jara (som sedemera avrättades av militären) och hans fru Joan som återberättar händelseförloppet under kuppen. Och eftersom det är ett Cuba-troget vänsterförlag som ger ut boken så innehåller den förstås även ett tal av Fidel Castro, som i skarpa ordalag fördömer USA-imperialismen (överraskad?).

Känner man inget till om Pinochets maktövertagande kan det här vara en god start; den är kort och lättillgänglig men ger ändå en schysst överblick över händelseförloppet. Men så mycket mer än så är det tyvärr inte, och Castros tal kunde man garanterat klarat sig utan.

Similar Posts:

• Pinochet – mördare
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Att göra upp med sitt förflutna
• Imperialisten framför andra
• Den chilenska nazismen

När Pinochet, i oktober 1998, blev arresterad i London – där han befann sig för att genomgå en operation – på uppdrag av en spansk domare (misstänkt för mord på spanska medborgare), så visste jag en del om vad som hade försigått i Chile under Pinochets ledning – tortyren, förtrycket av oliktänkande, diktaturen. Men så mycket mer konkret kan jag inte säga att jag visste varken då, eller fram tills helt nyligen. O’Shaughnessys bok är därför ett välkommet inslag.

Här skildras framväxten av ”tortyrens politik” – allt ifrån Pinochets uppväxt och inledande karriär som grå och tämligen opolitisk byråkrat och militär, till statskuppen och diktaturen. O’Shaughnessy, som själv var på plats och rapporterade från Chile under statskuppen, beskriver levande och detaljerat hur och vem som stod bakom kuppen. För även om Pinochet var en av de ledande, så var han inte ensam.

Vi får också en inblick i skräckväldet som följde, när DINA (Directorate of National Intelligence) – under direkt ledning av Pinochet – styr landet med järnhand. Avrättningar och tortyr av oliktänkande hörde till vardagen – både inom och utanför landets gränser. Och kanske kan Pinochets hat till Olof Palme (som bl.a. såg till att generalen blev offentligt utskämd i ett debacle på Filippinerna och Fiji) ha spelat roll i Palmes allt för tidiga död?

O’Shaughnessy gräver också i den amerikanska regeringens skumraskaffärer i kampen mot (om?) narkotikan. Under 1980-talets dagar deklarerade Ronald Reagan stolt att man skulle ta till alla medel mot narkotikaproduktionen i Latinamerika. Men kanske var det här en täckmantel för att kunna bekämpa oliktänkande (i t.ex. Nicaragua eller Colombia), som skulle kunna utgöra ett hot mot USA:s intressen? Och dessutom ett spel som Chiles regering mer än gärna spelade med i på USA:s sida?

Pinochet blev nu inte utlämnad till Spanien. Storbritannien vågade inte stå upp för mänskliga rättigheter, eftersom det ju varit en nära allierad till de brittiska konservativa man hade arresterat. Så trots att Pinochet otvetydigt är skyldig till mord och tortyr på tusentals människor, så släpptes han – fri att åka tillbaka till sin (av honom själv) lagstiftade immunitet i Chile. Ett nederlag för den internationella rätten. Men det var i alla fall ett banbrytande steg att någon över huvud taget vågade kräva honom utlämnad för de brott han har begått. Vi får hoppas att nästa steg tas snart – både mot Pinochet, och mot hans gelikar världen över.

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Att göra upp med sitt förflutna
• Den chilenska nazismen
• Mannen som torterade
• Hemmablind