I Feberdröm befinner vi oss dock långt ifrån Westeros (inte så konstigt, den kontinenten var väl knappast uppfunnen 1982). Närmare bestämt på Mississippifloden och året är 1857. Abner Marsch, en man vars fysionomi påminner starkt om Martins, är redare för ett ångbåtsbolag och har haft rejäl otur när han fått större delen av sin flotta förstörd under en sällsynt sträng vinter.

Trots viss tvekan slår Marsch till när den mystiske främlingen Joshua York dyker upp och föreslår att de ska bygga den största och snabbaste flodångaren som befarit Mississippi-floden, en praktfull båt som får namnet Feberdröm. Det följer dock med vissa underliga förbehåll med kompanjonskapet. Till exempel sover York på dagen och vill inte störas. Han är desto piggare på natten.

Ja, ni hör ju vartåt det barkar. York och de likasinnade vänner han samlar runt sig visar sig snabbt vara en variant av vampyrer som på en del sätt skiljer sig från traditionen och på andra sätt följer den väl. Glöm speglar och vitlök, men ta gärna med en påle, om man säger så.

Det visar sig att York är en jämförelsevis god vampyr som högaktar kompanjonskapet med Marsch. I träsken runt New Orleans finns det dock en betydligt mer ondskefull vampyr vid namn Julian som också har sitt eget entourage och sina egna planer. Upplagt för tvekamp mellan vampyrerna och för Abner gäller det att behålla sin älskade Feberdröm utan att hamna i kläm och få sitt blod utsuget.

Feberdröm är med andra ord som en blandning av Mark Twain och Bram Stoker. Vi får exotiska miljöer, den fuktiga och febertunga Mississippi, det depraverade New Orleans, välbeställda herrar som dinerar och smörjer kråset nätterna igenom, slavar som svettas och sliter vid ångmaskinerna, fala damer som suger blod … ja, hela baletten. Det är inte utan att jag känner mig förflyttad till en barndom när jag slukade Twain, Jules Verne, Alexandre Dumas och andra äventyrsförfattare.

Däremot finns det inte så mycket att säga när det gäller det estetiska. Det är en flyhänt äventyrsberättelse; handlingen kommer alltid i första hand, karaktärs- och miljöbeskrivningar i andra hand och karaktärsutveckling sker knappt alls. Det finns egentligen bara ett viktigt kriterium att bedöma den här typen av berättelse efter och det är om den är spännande eller inte.

Och på den punkten kan jag lugna alla som undrar. Ja. Det är en riktig sidvändare. Det är lite som i den där kända tv-serien. Har du väl kommit in i den fångas du av berättelsen och följer den till dess slut.

Det gråa runt pupillerna verkade levande, rörde sig likt dimslöjor över vattnet en mörk natt då stränderna och ljusen försvinner och det enda som existerar i hela världen är båten och floden. I slöjorna fick han hastiga glimtar av syner som sedan försvann. Ut ur dimman kikade en kylig intelligens, men där fanns också en mörk och skräckinjagande best, fastkedjad, ilsken och rasande, liksom ensamhet och grym passion. Allt det rymdes i Yorks blick.

Men främst lyste ögonen av styrka, av en fasansfull kraft lika obönhörlig och obarmhärtig som isen som hade krossat Marshs drömmar.

Similar Posts:

• Open up and bleed
• Nedräkning till den storm som skall komma
• Grym gothromantik
• Heeeeere’s Danny!
• Urvampyren går igen

Det här är några nedslag i mina otäckaste skräckupplevelser, några av de som verkligen bränt sig fast. Vad som triggar igång ens eget skräckcenter och vad som dyker upp på ens näthinna precis då ljuset släcks på kvällen är förstås väldigt individuellt. Metoden med vilken 100 Hemskaste är uppbyggd breddar dock perspektivet på skräckig kultur. Det är inte bara det som skrämt Dahlgren allra mest som får ta plats utan även mysrysliga viktorianska spökhistorier, konsumtionskritiska zombiefilmer och fiktiva städer intar positioner. Hon diskuterar sitt förhållande till skräck, hur det förändrats genom livet och plockar fram det som stannat kvar som en till synes evig källa till kalla kårar.

Att texterna tidigare publicerats som inlägg på bloggen Dark Places känns logiskt, i och med det djupt personliga och direkt tilltalande språket. Ett intryck som förstärks av att Helena Dahlgren ofta kastar in referenser som inte alltid förklaras, meningen ”den som fattar, fattar” dyker upp på ett par ställen. Något som är både till för- och nackdel. En gillar ju att vara den som fattar och även om den nördiga känslan oftast är charmig hade nog boken vunnit på att klistra in några förtydliganden här och var. Att utgivningen av boken sammanfaller med att Modernista under året ger ut en mängd klassiker med skräcktematik (Rebecca av Daphne du Maurier, Bram Stokers Dracula, Edgar Allan Poes Den svarta katten, Oktoberlandet av Ray Bradbury osv.) som finns med bland listplaceringarna känns som en smart strategi från förlagets sida. Det är ju främst en bok bestående av tips så det passar ju bra att några av de äldre böckerna kommer i nya utgåvor.

Texten är en spännande och bred blandning med en viss förkärlek för det gotiska, viktorianska, anglofila. Både mainstream och mer obskyrt, gammalt och modernt ryms bland sidorna, vilket gör att alla läsare lär kunna plocka ett helt gäng oväntade och tidigare okända russin ur boken. Det är helt enkelt, precis som i den mest kusliga scenen i David Lynchs film Mulholland Drive som figurerar på listan, svårt att lista ut vad som lurar runt hörnet. Intresset för skräckgenren förknippas för många med tonåren men det omväxlande sköna och skrämmande med skräckkulturen följer med en genom hela livstiden och förtjänar att tas på allvar. Det ger 100 Hemskaste många starka bevis på.

Similar Posts:

• Vampyren och det moderna samhället
• Tills det krasar
• Ständigt hotade idyller
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Som på film

Peter Erik Du Rietz debuterar som romanförfattare med denna bok. Det är en spännande berättelse som det är synd att avslöja för mycket av. Framför allt vill jag peka på stilen, som stundtals när det är riktigt bra lutar åt Anne Rice. På liknande sätt lyckas han beskriva smutsen och atmosfären i en storstad. Det är vackert, och som läsare rycks jag med och njuter.

Det är också beundransvärt hur mycket research Du Rietz måste ha gjort. Vi rör oss i olika städer, i olika tidsepoker, men jag tvivlar aldrig på att författaren vet vad han pratar om. Ibland blir det lite för mycket redovisning av det bara. Då skummar jag igen.

För detta är dessvärre en bok där jag skumläser mycket. De fina avsnitten tyngs ner av mindre bra avsnitt, där Du Rietz istället blir övertydlig. Skriver på näsan, upprepar. Där bihandlingar skulle må bäst av att styckas ner, meningar bäst av att stramas upp; prosan helt enkelt tyglas av förlaget för att få fram guldkornen och bort skräpet, som hindrar mig från att se dem. (Bara titeln? Natten jag dog, vill ni inte också ha in ett ”då” i den?)

Det finns en utveckling i bokbranschen som går mot alltmer egenpublicering. En ton som vill göra gällande att det ena är minst lika bra som det andra. När jag hör om ännu en skrivande vän som blivit refuserad, eller när jag själv blir det, är jag benägen att hålla med. Bokförlagen behöver konkurrensen, nålsögat är för trångt. När jag läser böcker som denna, utgiven på Hoi förlag; ett förlag känt för att blanda egenutgivning med traditionell utgivning; minns jag varför det är dåligt när kravet på kvalitet sviks för författarens vilja att bli utgiven. För hur bra det här än är stundtals, så hade det kunnat vara så mycket bättre. Ja, jag tycker synd om Du Rietz, vars fulla potential inte har en möjlighet att komma till sin rätt i detta alltför generösa, löst hållna format. Nära femhundra sidor, varav det avslutningsvis bjuds på en novell också. Varför? Det får mig att tänka på de nya pensionsförvaltarna jag nyligen bytt till, som skickade med en gåva: ”vill du ha en trisslott eller ett presentkort på Ica”? ”Äh, va?” Jag vill ha en bra pensionsförvaltare, det är det jag söker hos er.

Jag vill ha en bra bok, den bästa bok det kan bli av ett manus. Där jag slipper redigera grammatiskt inkorrekta meningar själv. Där jag slipper skumläsa när det blir långrandigt och sämre prosa än det var i förra kapitlet. Där jag slipper ha överseende med att branschen går på knäna och att ordentlig korr därför inte hinns med. Nej, jag vill inte ha en extra novell på slutet.

Egentligen är det alltså inte Peter Erik Du Rietz jag vill ösa skit på, även om detta inte är en recension han kommer att jubla över. Han har till och med förnyat skräckgenren genom att hitta på ett helt nytt sorts monster. Det ska han ha cred för. Skräckfantaster landet över kommer att gnida händerna av vällust. Även om jag ser tydliga paralleller till både En vampyrs bekännelser och Bram Stokers Dracula, så är detta något nytt. Och där imponeras jag. Av ambitionen, av fantasin, och stundtals även av genomförandet, som drar in mig i en annan värld och får mig att vilja fortsätta läsa. Du Rietz ser jag gärna mer av. På ett annat förlag, med en stramare redaktör, där han får stryka ner några fler älsklingar så att hans berättelser kommer mer till sin rätt.

Similar Posts:

• I am Dracula. I bid you velcome.
• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Liten vampyrologi
• Evil, skanky and kinda gay
• Debutant med bett

Inledningen är riktigt bra, svenskt 90-tal och Cornelia som vandrar runt på gatorna i Vasastan i Stockholm. Hon är bara elva år när hennes mamma stoppar huvudet i gasugnen och dör i en hög på köksgolvet.

När Cornelias mamma där hör hon rösterna för första gången. De onda makterna som vill åt henne. Hon blir attraktiv för ond magi, hon blir ond magi.

Så här långt är det bra, det är lågmält det är smutsigt elegant, det är socialrealistiskt och det är grått, grått som i gråa känslor, så som jag gillar romaner. Och det är fina miljöskildringar.

Men här bryts berättelsen av fragment från en annan berättelse och en annan tid. Den odödliga Fredman träder in i romanen. Fredman och Cornelia är sammankopplade på något sätt men hur lyckas inte Anders Fager riktigt få fram varken i själva historien eller i själva berättandet och deras berättelser får han aldrig riktigt ihop. Det är som att han har knytit ihop två berättelser men sömmen syns alltför väl, och här och där har tråden inte fäst.

Här tappar jag tråden och intresset. Anders Fager lämnar inledningens lågmälda stil och övergår till den stil han har i Svenska kulter. Det är en stil som är överflödig och inte särskilt skrämmande utan mer grotesk. Det som från början är onda makter som lockar och kallar, subtila spår av ondska, blir till rått våld och äckel utan minsta spår av skräck – bara obehag. De onda makterna liknas bäst vid ett snedrus.

Similar Posts:

• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Folkhemskt
• Sympathy for the devil
• Intervju med Anders Fager
• I framtidens förlorade värld

Vad nu det innebär.

På ett sätt är det precis vad idéhistorikern Ronny Ambjörnsson diskuterar i Mansmyter. James Bond, Don Juan, Tarzan och andra grabbar (en omarbetning av den tidigare Mansmyter – liten guide till manlighetens paradoxer). På ett annat sätt är han väldigt försiktig med att göra just det.

Ta bara en sådan sak som att ordningen på de litterära figurerna ovan faktiskt är den ordning de tas upp i. En ordning, tvärtemot vad man skulle förvänta sig av en historiker, som inte är det minsta kronologisk. Det finns ett slags vagt skäl till det, tror jag, i att Ambjörnsson inte vill ge sken av att skriva någon slags litterär manlighetens historia. Men det är synd, för det är ju just historia han är bra på.

Och historien, de större perspektiven, finns där. Vampyrtemat som Stoker utvecklade med Dracula slår igenom kring franska revolutionen, den blodiga reaktionen på en överklass som vampyriskt sög ut sina underordnade. Legenden om Faust, som trotsar Gud för att nå kunskap dök upp med den vetenskapliga revolutionen och början till sekulariseringen. Den konsumistiska livsstil som adelsmannen Don Juan representerar går intressant nog igen hos James Bond. Både definierar sig själva utifrån accessoarer, utifrån kvinnliga erövringar, ständigt på väg mot nästa projekt. En postmodern hållning, om man så vill, men där överklassens överdåd plötsligt ska föreställa finnas tillgängligt för alla, eller åtminstone för dem som är smarta nog.

En röd tråd i sammanhanget utgörs möjligen av det allt uppslukande Projektet, även om det varierar från Don Juans förförda kvinnor till Frankensteins monster och Robinsons domesticerade ö. Någon form av självbehärskning tycks också ständigt närvarande. Juan och Bond ligger runt, men de fäster sig inte känslomässigt vid någon. För hjältar som Robinson, Tarzan, Holmes eller Draculas besegrare hotar ständigt det djuriska, kriminella, stökiga, och den borgerliga ordningen och effektiviteten måste upprätthållas.

Projekt, självbehärskning – är det däri manligheten ligger? Finns det något sådant som binder manligheterna samman genom tid och klass? Det går kanske inte att svara på, men jag måste säga att jag saknar någon form av sammanlänkande slutkapitel som diskuterar den typen av frågor. Mansmyter består av från början fristående artiklar, och i lite för stor utsträckning har de också fått förbli det.

I förordet skriver Ambjörnsson att han först sedan han samlat sina moderna myter reflekterat över att de alla behandlar just män.

Man skulle, så här långt kommen, naturligtvis kunna hävda att berättelsen betjänat sig av en man för att uttrycka sammanhang som inte nödvändigt behöver vara könsbundna. Med mansmyt skulle då menas en myt där hjälten råkar vara man. Och det är naturligtvis så som vi i första hand har att se dessa myter. De gestaltar teman där hjälten av historiska och andra skäl är man.

Kanske måste svaret på om myterna om männen faktiskt representerar något essentiellt manligt besvaras just så? ”Mannen har”, helt enkelt, ”ensam fått representera människan.”

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Bland kufar och drömmar
• Trädgårdens idé
• Är Fanny expert på rosa?
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet

Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända fram till idag. Höglunds avhandling har undertiteln ”En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” och är en bred översikt som sträcker sig från Goethe och Bürger, Byron och Polidori, Gautier, Coleridge och Keats, via Hoffman och Rymer, Bram Stoker, Edgar Allen Poe och Oscar Wilde, till Anne Rice, Joss Whedon, John Ajvide Lindqvist, Charlaine Harris och Stephenie Meyer.

Den breda ansatsen gör såklart att det inte alltid blir så djuplodande eller utförligt om varje verk – och författarna ovan är verkligen bara ett axplock av de mest kända som förekommer – men Vampyrer ger en fin överblick över hur de litterära skapelserna och vi människor som intresserar oss för dem har förändrats under århundradena.

Möjligen kunde man önskat att tyngdpunkten förflyttats något mer mot modern tid – och kanske även mot de svenska berättelserna i sammanhanget. Det enskilda verk som ägnas tveklöst mest uppmärksamhet är inte oväntat Stokers Dracula från 1897, och även om Höglunds analys är intressant har ju en hel del onekligen hunnit sägas tidigare.

I det historiska sammanhanget har Stoker också visserligen dominerat föreställningarna kring vampyrer under stora delar av 1900-talet, men sedan 1970-talet är det snarare den mänskligare, byronska vampyren som fått en renässans. Det är vampyren som berättare och romantisk hjälte, ja, kanske till och med ideal, långt ifrån den unkna, medeltida greve Dracula – en känslig, bildad och vacker figur som inte sällan har en stark moralisk kompass och en nästintill övermänsklig tro på den romantiska kärleken.

Som allmänintresserad läsare kan man gott hoppa lite i de teoretiska inledningsavsnitten och helt enkelt gå direkt på blodsugarna. Inte desto mindre för Höglund in en mängd intressanta perspektiv i själva historiegenomgången, inte minst vad gäller konstruktioner av manlighet och kvinnlighet, kreativitet och konsumtion. Mest nyskapande är hon när det kommer till de senaste årens vampyrtrender och dem hon kallar ”humanvampyrer”. Här föreslår hon helt enkelt att även om vampirismen vid förra sekelskiftet var en kraftfull sexuell metafor behöver nutidens vampyrsex knappast några omskrivningar.

Paradoxalt nog har sexualiteten och det kroppsliga över lag inte blivit enklare. Snarare handlar den moderna vampyrens hunger om disciplineringen av kroppen i konsumtionssamhället – och inte minst om det komplicerade ätandet som just – ätande. Frosseriet, det okontrollerade, inte minst kvinnliga, ätandet är kanske vårt sista tabu, menar Höglund och diagnosticerar många av vår tids vampyrer med – ätstörningar.

Vampyrer och människor har levt tätt tillsammans i hundratals år, förmodligen längre. De flesta kulturer verkar ha någon form av vampyrgestalter. Naturligtvis har dessa våra nära följeslagare och deras historia en hel del att säga om oss och vår historia, om de samhällen, föreställningar och ideal vi lever med. Höglund återkommer då och då till Edward Said och hans orientalism, hur vi definierar oss själva genom att beskriva de andra, dem vi inte är. Våra monster fyller uppenbarligen en liknande funktion och säger en hel del om våra normer, våra rädslor och drömmar.

Det kunde hända att 1800-talets mer mänskliga vampyr biktade sig, och på 1970-talet började vampyrerna på allvar gå i terapi. Deras mänskliga följeslagare har förmodligen en del att lära just av våra monsterbilder. Eller monsterhjältar, eller vad de nu är.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Kaninsmärta och melankoli
• Under the dark
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Handlingen är på många sätt medryckande och intressant. Författaren själv, alltså Gustav Stålhammar, träffar i inledningen Herman Bylle, en gammal man som avskärmat sig från människorna och tappat tron på sin omgivning. De samtalar om skrivande, och Gustav kläcker ur sig något som får Herman att inse att han trots allt har en historia att berätta. Och att den därtill är något som eftervärlden, och då främst två barn som han inte visste att han hade, har användning av.

Vi får följa Herman från uppbrottet med familjehemmet och ut på en resa, mestadels till fots, genom de småländska skogarna. Det finns fina passager. Naturbeskrivningar av det småländska landskapet. Den fina vänskapen, stundtals gränsande till kärlek, som Herman trots allt träffar på under delar av sin färd.

Varje kapitel inleds med en liten kartbild och en vers. Eftersom inget annat anges antar jag att verserna är skrivna av författaren själv. Stundtals glimrar dessa till i sina gammaldags formuleringar, och blir tilltalande och igenkännande, nästan påminner om Karin Boye i sin knivskarphet.

Nog har de sagt adjö, men jag kan lätt förstå
att ingen helt kan dö som med oss lever så.

Genom berättelsen verkar Herman som person undvika utveckling, trots allt motstånd han stöter på och alla omvälvande situationer han hamnar i. Nej, för honom hägrar målet i form av en man han träffat en gång i sitt liv, och som nu får personifiera sinnebilden av lycklig vänskap. Han lever efter devisen att hans liv automatiskt kommer att förändras, bara de två möts. En devis som han aldrig själv ordentligt ifrågasätter.

På baksidan står det att boken ”inte värjer för att behandla de stora svåra frågorna”. På många sätt stämmer det. Mycket är storsvulstigt och behandlar svåra känslor och psykologiskt utmanande ställningstaganden som vi människor tvingas till livet igenom. Däremot är jag som sagt tveksam till hur detta behandlas. Jag läser ofta klagomål på vår tids förkärlek för det sparsmakade, att man är trött på prosadikten; detta less is more-förhållningssätt till språket som blivit så trendigt. Att man istället kan längta efter Den Stora Romanen med det svulstiga språket, de gripande ödesskildringarna, var är den? Jag har själv aldrig känt en sån längtan. Som läsare kryper det i mig av för sockriga kärleksförklaringar, för dramatiska omsvep, för överdrivna karaktärskartor eller onaturligt styltande repliker. För mig är Herman Bylles testamente dessvärre fylld av såna.

Svulstiga stora romaner kan förstås göras på ett sätt så att de ändå griper an och förtrollar. Jag läser just nu Bram Stokers Dracula och tänker även på förtrollningen av mäktiga långkörare som Törnfåglarna (Colleen McCullogh) och Brott och straff (Fjodor Dostojevskij), båda där handling snarare än språk är det som driver läsaren framåt. Jag leker med tanken på hur jag hade reagerat om denna bok varit skriven på 1700-talet av en välkänd klassisk författare. Skulle jag då förkastat den med samma rastlösa irritation och klaga över tråkigt språk och obearbetad dialektprosa? Förmodligen inte. Kanske säger mitt missnöje mer om vår tids litteraturkanon och mina läsvanor, än om Herman Bylles testamentes faktiska kvalitet?

Slutbetyget blir att detta är ett ambitiöst utarbetat verk. Nog knyts ramberättelsen ödesmättat ihop med resten, och låter på slutet verklighet möta dikt i ett tankeväckande experiment. Men förhoppningsvis lämnar Gustav Stålhammar det ordtyngda uppsatsspråket till sin nästa bok och tillåter sig att bli mer lättflygande och angelägen.

Similar Posts:

• Spännande men spretigt
• Spännande berättelse förloras i dålig redigering
• Vecka 9: Kulturellt kapital
• I am Dracula. I bid you velcome.
• Hotet från Öster

Majoriteten av dem är märkligt slätstrukna. Skrivna som de är på ett välvårdat och lättflytande språk går de fort att läsa men lämnnar inga spår bakom sig. Hos äldre skräckförfattare (läs Poe, Lovecraft) är det ofta stilen, och med den stämningen, som är allt. Här är den i stället inget, närmast icke-existerande. Det är prosa i sin enklaste form men utan att göra en poäng av det, meningar skrivna som efter en mall för hur meningar ska se ut. Inte för långa, inte för korta, lagom många adjektiv och substantiv. Det finns inget som skiljer ut den från något annat, och de långa miljöbeskrivningarna och förebådande varningarna som exempelvis är vanliga hos Poe lyser med sin frånvaro.

Historierna är heller inget vidare. Ofta bygger de upp något som de sedan inte klarar att avsluta, de flesta av dem är tänkta att ha – och har – en punchline, men den är antingen förutsägbar, långsökt eller bara konstig. Aldrig uppstår den där kombinationen av självklarhet och överraskning som en riktig slutknorr ska ha. Återkommande tema är den unge oförvägne mannen, gärna helt utan tro på annat än vetenskapen, som halsstarrigt går sin egen väg på tvärs mot sunda förnuftet och andras, om än vidskepliga så ändock goda, råd, och därmed råkar illa ut. Här finns också en hel del degenererade släkter, män som tävlar om samma kvinna, och problem med kärlek mellan människor av olika börd. Överhuvudtaget känns det ganska otidsenligt på ett sätt som bidrar ännu mer till historiernas oangelägenhet.

Undantaget är novellen "Råttbegravningen". Det som finns här som i övrigt saknas är främst stämning. En ung man vandrar omkring i Paris utkanter och kommer in i området Montrouge, där lumpsamlarna håller till och där allt består av sopor. Hit är det farligt att gå om natten, vilket berättaren vet, för människorna här rånmördar gladeligen sina besökare, och sedan tar råttorna hand om undanröjningen av liket. Ändå framhärdar berättaren och hamnar i en labyrint av sophögar, bland gamla och slitna människor som medan mörkret faller tycks omringa honom alltmer. Här är det suggestivt och oroligt, ibland knöligt att läsa om än inte fantastiskt bra. Men det finns lite motstånd. Det ska det nog till.

Similar Posts:

• Hotet från Öster
• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Vampyren och det moderna samhället
• Vådan av alltför intensiv släktforskning

Arthur Phillips sällar sig alltså till en lång rad berömda författare med sin roman Egyptologens gåta som återberättas nästan helt och hållet genom just brev och dagboksanteckningar. Tiden är 1920-tal och rummen är flera. I Egypten söker Ralph Trilipoush, egyptolog på fel sida paradigmen, med ljus och lykta efter spår av den egyptiske kungen Atum-hadu. Trots att han är ifrågasatt är han beredd att satsa allt för sin forskning och för att få sina teser bekräftade. Samtidigt börjar en privatdetektiv i Australien att nysta upp en härva rörande ett arv. Naturligtvis blir turerna många och lika självklart kommer de båda parallella historierna att flyta samman.

Det hela resulterar i en relativt spännande och intrikat soppa med många ingredienser. Smaken är helt ok med några delar deckare och några delar äventyr toppat med en rejäl dos överraskning. Men helt perfekt blir det aldrig. Det kan ibland vara svårt att få många goda ingredienser att samspela och man får inte heller glömma att själva dukningen är viktig. Och det känns visserligen som ett fräscht grepp att klä bordet i brev- och dagboksvarianten, trots att idén är gammal, men resultatet tenderar tyvärr att bli något spretigt. Det blir många brev och dagboksnotiser, tillika avsändare och nedtecknare, och trådarna pekar åt många håll. Historien rör sig som sagt på flera plan. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och inte vika undan med blicken för då kan man lätt virra bort sig. Det behöver inte vara nått negativt i sig men om Phillips styrt upp det hela något, minskat lite på ambitionen, skulle boken sannolikt blivit ännu bättre.

Similar Posts:

• Förutsägbart men spännande
• En halv berättelse
• Tjusigt om livet
• Hotet från Öster
• Dessa diffusa diktaturer

Just den där förvirringen mellan den historiske och den mytiske Dracula är det Elizabeth Kostova leker med i Historikern. Här får vi följa tre generationer historiker (på 30-, 50- och 70-tal) i deras jakt på det de först tror är en myt – men visar sig vara alltför sant. Jodå, den gamle fan är minsann vid full vigör även 500 år senare, och att forska i hans liv visar sig vara långt ifrån ofarligt. Plötsligt blir de förföljda av mystiska personer med bitmärken i halsen som inte vågar sig ut i solsken. Inga (post)moderna rock’n'rollvampyrer à la Rice, Brite eller Whedon här; mörkrets furste stiger ned, hotande och vred, och han är inte att leka med.

Jag kan inte riktigt ignorera detta: Uråldriga hemligheter, mystiska meddelanden, och en vild jakt genom Europa av en man och en kvinna som dras till varandra under de att de nystar upp mysteriet, cliffhangers cliffhangers cliffhangers… Visst, på många sätt påminner Historikern en hel del om den där lila boken som ALLA läst de senaste åren. Men Kostova är något Brown inte är – en riktigt bra författare. Hon kan skapa personer och miljöer som är mer än pappfigurer och turistguidekopior, och även om boken för det mesta satsar på att hålla spänningen uppe och få oss att vända blad får man aldrig känslan av att hon dummar ner det; det är genomtänkt, levande och – paradoxalt nog – i sin uppenbara påhittad-het mycket mer övertygande som roman än den där andra boken. Som en litterär motsvarighet till en riktigt bra matinéfilm är den absolut värd att plöja, något jag gjorde med stort nöje under mellandagarna.

OK, lite kan jag störa mig på ett par saker – som exempelvis att det blir väldigt fånigt när varenda person de springer ihop med visar sig sitta på en viktig pusselbit i jakten på Draculas öde för 500 år sedan… och snälla söta, kan vi bara NÅGON gång se en man och en kvinna jobba ihop utan att omedelbart bli upp över öronen kära i varann?

Men som sagt, för att vara en äventyrsroman är Historikern förvånansvärt genomtänkt, och för en bok om kamp mellan ont och gott är den beundransvärt ovillig att sätta stämpeln rakt över stora grupper; här finns både goda och onda i alla läger, vare sig de är kristna eller muslimer, stalinister eller icke… vi får ett antal snygga paralleller mellan då- och nutid, ett berättande som hoppar fram och tillbaka över århundradena utan att tappa tråden, och en del bra kommentarer på betydelsen att kunna sin historia. Kostova kan den rentav så bra att hon kan väva ihop det påhittade med det verkliga nästan helt sömlöst, och blandar högst verkliga händelser som Konstantinopels fall och det poststalinistiska Centraleuropa med rena påhitt och myter på ett sätt som får åtminstone mig att längta efter att ge mig ut på resande fot. Med Dracula, ett par historiska verk och för säkerhets skull en knippa vitlök i bagaget.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Vampyren och det moderna samhället
• Hotet från Öster
• Urvampyren går igen
• Open up and bleed