Några av de jag främst ser fram emot är forna programledaren till Babel, Daniel Sjölin, den 9 juli, Jenny Jägerfeld den 13 juli, Sara Bergmark Elfgren den 30 juli och Amanda Svensson den 17 augusti. Även Märta Tikkanen, norske författaren Jo Nesbö och Martina Haag kommer att sommarprata. Se hela schemat här.

Similar Posts:

• Varning för poesi i Babel
• Nominerade till Augustpriset 2019
• I skärningspunkten mellan passion och skräck
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Härmapa

I första programmet har Gedin bjudit in Per Hagman, vilket åtminstone jag tycker är alldeles utmärkt. Att intervjua Per Hagman är på något sätt att skapa en ingång till allt som ryms mellan absolut ytlighet och allvarligt, genuint intresse för omvärlden och andra människor. För allt detta finns i Hagmans böcker. Därför är det också rimligt att intervjufrågorna rör sig från skvaller om kärleksaffärer till karaktärerna i hans böcker, till skrivandets förutsättningar.

Programmet handlar också om biståndslitteratur, eller ”bist-litt”, som det tydligen nu kallas. Bland böckerna som nämns finns Viktoria Myréns Iris, som jag skrev om i höstas, och Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit. För mig som, under en visserligen ganska kort period, har bott, studerat och jobbat i vad kan kallas biståndsmiljö, har genrenamnet ”bist-litt” något väldigt tvetydigt över sig. Ska detta vara litteratur om bistånd? Skriven av biståndsarbetare? Eller helt enkelt, litteratur som utspelar sig i länder där bistånd och biståndsarbete förekommer? Och känns det inte lite illavarslande att göra genrelitteratur av något så passa viktigt som bistånd? Inte för att genrelitteraturen i sig är ett problem, men för att idéerna om den tenderar att övergå själva böckerna och deras innehåll.

Och ja, i en diskussion om biståndslitteratur är det inte konstigt att Per Hagman är med. I samtalet som mest kommer att handla om biståndsarbetarnas villkor och individuella moraliska uppgörelser framstår Hagman som den som på riktigt vill försöka förstå och leva med alla de sorters människor han möter. Att hans böcker utspelar sig i många olika länder och samhällsgrupper där han själv vuxit upp och bott gör honom inte heller mindre trovärdig.

Från Per Hagman till ”biståndslitteratur” är steget inte långt. Att ett litteraturprogram innehåller lika mycket yta som allvar är logiskt och bara ett sätt att bli sams med sig själv och sin samtid. Det är, som en ung Per Hagman säger om sina böcker i inslaget om sig själv, ärligare så.

Similar Posts:

• Bist du allein?
• Att knyta tunna band
• Jag syns i TV, alltså är jag
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober

Det var Duck City och jag kan inte svära på att jag begripit den än. Men det är någonting med hennes röst, med hur hon tvingar en att hela tiden tänka ett varv till. Inte bara för att det hon skriver är så eget och närmast beckettskt märkligt, utan också för att hon hela tiden tycks vara beredd att göra detsamma själv.

Bland alla trimmade debattörer ute efter att föra ut sina sedan länge paketerade budskap, är hon en av få som faktiskt ger intryck av att debattera på riktigt: av att lyssna, ta in, fundera vidare. Som när Daniel Sjölin i Babel håller i en diskussion om Jesus mellan henne och Jonas Gardell och avslutar med att fråga om det hade varit bättre ifall Jesus aldrig funnits och Andersson tankfullt svarar ”Näe … jag tror inte det är han som ställer till det, alltså …”

Samtidigt finns det något kompromisslöst över det där utredandet, ifrågasättandet. Att hon till exempel orkar utgöra den enda avvikande rösten i premiäravsnittet av Barn till varje pris, SVT:s tyvärr lätt hysteriska (med reservation för att jag faktiskt bara lyckats se första avsnittet) programserie om ofrivillig barnlöshet. En oerhört otacksam roll, men inte minst därför viktig.

Också mer metaforiskt har Andersson en högst egen röst, såväl i skönlitteratur som i debatt. Som skönlitterär författare har hon skildrat klass och mångkultur både i miljonprojektsförorten och i Rosenbad. Hon har skrivit om överviktiga Disney-figurer och om islamistiska terrorister som gömmer sig i Stockholm men tappar tråden efter att ha sett Beckett på Stadsteatern. När hon sommarpratade i radio just om Jesus 2005 slog det tydligen rekord i antal upprörda telefonsamtal och anmälningar till Granskningsnämnden.

Sommarprogrammet om Jesus finns med i textsamlingen Förnuft och högmod och det är långt ifrån den enda text där Andersson granskar vårt förhållande till religiösa gestalter och religiös tro. I Förnuft och högmod behandlas det tematiskt, omväxlande i pjäser – här finns Nere på jorden, Till människans avbild, Till Andens försvar och Dubbelmord med – och artiklar. Oavsett form skrapar Andersson på ytan av både gamla och nya konflikter och blottlägger deras yttersta konsekvenser – vilken typ av samhälle vi egentligen vill leva i.

Det handlar inte minst om tolerans, förtryck och frihet, om huruvida det kan ingå i den enes religionsfrihet att kränka andras rättigheter, om ifall viljan att visa hänsyn mot svaga grupper eller att helt enkelt undvika otrevligheter leder till en självcensur som sätter yttrandefriheten i praktiken ur spel.

Andersson ställer idén om ”vänskapssamhället” mot ”friktionssamhället”: vänskap låter trevligast, men vänskap exkluderar. ”Vänskapssamhällen där alla trivs ihop och känner gemenskap är vad nationalister och renhetsvurmare önskar sig.” Vänskap tar hänsyn, kritiserar varsamt eller inte alls – ”Om en vän blir sårad hänvisar man inte till sin yttrandefrihet.” Ett samhälle måste vara större än så.

En förutsättning för yttrandefriheten är faktiskt att man inte blir åtlydd så fort man yttrar sig. Så stort ansvar ska ingen behöva ta för sina känslor. Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje förorättad människa.

När vi ängsligt visar hänsyn genom att tolerera ett visst beteende från ”andra” som vi inte skulle acceptera av våra egna sviker vi inte bara dem som utsätts för beteendet (påfallande ofta exempelvis kvinnor eller homosexuella), utan vi bidrar också till att cementera en grupp, en kultur eller religion, menar Andersson. Som om inte kulturer, mänskliga föreställningar och gemenskapar står i ständig förändring, som om de är fasta, lätt avskiljbara enheter med självklara representanter och karaktäristika.

Istället efterlyser Andersson en ”den universalistiska upplysningens” väg, ”där man inte av kulturell ’hänsyn’ missunnar andra de frihetliga och jämlika värden man själv sätter högst”. Hon drar paralleller till 1900-talets socialdemokratiska jämlikhetssträvanden. Utan dem ”hade arbetarklassen suttit kvar i Lubbe Nordströms Lort-Sverige, stärkta av avhandlingar om hur kränkande det vore för proletärkulturen att påtvingas dusch, utbildning och barnbegränsning.”

Andersson är ofta drastisk. Hon pekar skoningslöst och med gnistrande svart humor ut våra tillkortakommanden och hon nöjer sig inte med det politiskt korrekta. Hon tycker helt enkelt att man måste ställa högre krav än så.

Similar Posts:

• Evangeliet enligt Jonas
• Årets sista dagar fylls av topplistor, religion och tårar.
• En historisk Jesus
• Sympatiskt men något svårsmält
• Det krävs en by?

Språket i Författaren som kändis är strikt akademiskt, med kapitelindelningar, fotnötter och sammanfattningar. Jag som tycker mig ha läst nog med akademiska texter under mina år som student ökar genast avståndet till den rosa boken som jag innan påbörjandet av läsandet hållit ganska nära. Anledningen till att skriva något som inte är läroböcker eller forskning på ett sådant sätt känns både onödigt och tråkigt. Att läsa om författarkändisar och hur de har tagit sig dit och varför hade annars kunnat bli en riktigt rolig bok. Det är det inte nu.

Trots att jag har ett genuint intresse för flera av de författarpersonligheter som medverkar i boken blir det aldrig rolig läsning för mig. Det är intressant och lärorikt, men utan underhållningsvärde eller läsglädje. Dessutom saknar jag en motivering till varför de författare som boken väljer att ta upp har valts ut. Det finns en likriktning mellan dem som jag tycker är problematisk. Tre av de valda författarna har eller sitter i Svenska Akademien, fyra är ungefär lika gamla och bara två av de sex nämnda författarna är kvinnor.

Det viktigaste mediet för att bli en litterär celebritet är enligt boken tevemediet. Syns man mycket i teve blir man också en kändis. Florerar man mycket i teve gör dessutom dagstidningarna också nyhetsvärde av det. Jag ifrågasätter inte att detta skulle vara korrekt, speciellt inte med de författare som boken tar upp, men jag saknar nutidsbilden av författar- och mediesverige. Ger man ut en bok 2011 om författaren som kändis utan att ta upp internet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet, som ett avgörande medium kan jag inte låta bli att tycka att det känns lite mossigt.

Jag skulle vilja veta mer om författare som slår genom Twitter, hur bloggar påverkar författarens möjligheter att nå ut till sina läsare. Allt fler böcker filmatiseras, hur påverkar det författarens kändisstatus?

Men att Selma Lagerlöf omnämns som kändis 70 år efter sin död måste ändå ses som en bedrift värdigt sitt nobelpris.

Similar Posts:

• Så mycket mer än sagotant
• Ranelid under lupp
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Respekt
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

För ställd inför två dåliga alternativ: att antingen vara dåligt påläst, eller att dra tvivelaktiga slutsatser om den tyska folkmordet på hereofolket i den tyska kolonin i Namibia väljer han i den efterföljande polemiken på DN kulturdebatt mot Jackie Jacubowski det senare alternativet. (Att det hela skulle vara någon slags marknadsföringskampanj enligt gamle Rolling Stones-managern Andrew Loog Oldhams devis, att all publicitet är bra publicitet, är däremot alltför absurd för att verka rimlig.)

Sitt svar bygger han på två irrelevanta teser, att Jacubowski är försvarsadvokat åt Israel och att han själv inte kan anses vara ”historierevisionist av värsta sorten” eftersom hans romanserie ännu inte nått så långt i historien som till trettiotalets nazistövertagande, och en ytterst svag tes. Nämligen den att tyskarna trots allt betedde sig ”bättre” än vad britterna och belgarna gjorde när de efter Berlin-konferensen (sammankallad av tyske rikskanslern Bismarck) delade Afrika mellan sig. Det råder ju inget tvivel om att fler afrikaner dog till följd av belgarnas, och för den delen britternas, kolonialpolitik än av tyskarnas. Men att utifrån den utgångspunkten dra slutsatsen att tyskarna då är ”the good guys” är ju ändå att argumentera på ett ganska märkligt sätt. Med den logiken blir ju de lojalistiska/protestantiska terrorgrupperna ”the good guys” på Nordirland genom att IRA trots allt dödade fler civilpersoner? Bandidos blir ”the good guys” för att Hells Angels är värre (eller möjligen vice versa). Bara för att man är den minst dåliga av alla som deltar i dåligheter blir man ju knappast per automatik en ”good guy”.

Det märkligaste är ändå att Guillou kommer ut och provocerar på ämnet kolonialism och gör det på ett sätt där udden varken riktas mot USA, morgontidiningarnas ledarskribenter eller Per Ahlmark utan där den istället riktas mot honom själv. För trots alla hans kontroverser genom åren så har han ju ändå hållit på en konsekvent linje när det gäller synen på imperialismen. En linje som grundats under Vietnamkriget, med ett socialistiskt synsätt på förhållandet mellan förtryckare och de förtryckta som oftast står som synonymt med de rika mot de fattiga. En linje han inte heller, i motsats till en hel del av sina gamla vänner från 68-vänstern, någonsin avvikit från. Därför är det märkligt att han på ålderns höst nu fått någon slags, om än motvillig, beundran för den tyska kolonialismen. Härigenom blir jag inte heller särskilt lockad att läsa hans trilogi om nittonhundratalet, detta trotts att jag sammantaget läst många tusen sidor av författaren. Nej istället för att läsa Brobyggarna lånar jag det enda biblioteksexemplaret i Stockholm av hans fyrtio år gamla debut Om kriget kommer (1971), en bok jag länge tänkt läsa och som nu plötsligt fått något av en ny aktualitet.

Om kriget kommer är en ”dokumentär roman” om hur ett krig mellan Sveriges krigsmakt, som då var en av världens starkaste, och de koloniala reststaterna Sydafrika, Sydrodhesia och Portugal (kolonier i Angola och Mocambique) skulle kunna te sig. Det är en roman fylld av militärtekniska detaljer och en utförlig genomgång av de motståndsrörelser/gerillagrupper verksamma i området. Men framförallt för den en diskussion om hur Sverige med sitt då socialkapitalistiska samhälle borde agera inför de odiskutabla orättvisorna under apartheid/kolonialismen i sjuttiotalets södra Afrika. För läsaren blir givetvis den övergripande frågan hur den debuterande Guillou skulle bemöta en framgångsrik, förmögen sextioplus storviltsjägare som på ett litteraturprogram lyfter fram de tyska kolonisatörerna som ”the good guys”.

Similar Posts:

• Fel premiss får helheten att halta
• Imperiet under attack
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Ordet Europa betyder mörker
• Skräcken! Skräcken!

Men i tisdags kom Och allt ska vara kärlek(recension kommer senare) ut och överallt har den fått fina recensioner. Överallt pratas det om den. Och i torsdagens säsongspremiär av Babel fanns också Kristian Lundberg och hans Yard.

I programmet tar Kristian Lundberg med tittarna till de platser i Malmö som är verkliga utgångspunkter för de två böckerna Yarden och Och allt ska vara kärlek. Vi får följa med till Malmö hamn där Kristian Lundberg jobbade med att flytta bilar. Vi ser bilarna, lyftkranarna, gråheten och plötsligt när de är där, alldeles nära, kommer Kristians före detta arbetsledare och slänger ut honom och tv-teamet från området. Varför får vi inte veta, men det blir ändå tydligt att Yarden inte längre är en plats som tillhör Kristian Lundberg.

Vi förflyttar oss till Värnhemstorget och lägenheten där Kristian Lundberg växte upp. Dit åker han ibland för att ”acceptera sin biografi” och för att ”göra en positionsbestämning av sig själv”, som han säger. En viktig plats från tiden innan, långt borta – som lätt kan hamna nära igen.

Sen tar han oss till kyrkogården. Platsen där han upptäckte vad det innebär att älska. Där han mötte henne, kvinnan som spelar en så stor roll i Och allt ska vara kärlek. Ännu en av de platser från före, men som ändå, där och då i tv-rutan, är helt tydlig.

Det blir vad det kommer att handla om, det här reportaget. Ett före och ett efter. Distans och närhet. Till platsen, till skeenden, till klass och arbete och position. Hur snabbt vi kan kastas tillbaka. Eller framåt. Det blir också, tänker jag, vad Yarden och utvecklingen kring den kommit att handla om.

På Söderbokhandeln berättade Kristian Lundberg om vad som egentligen hände med Yarden. Att den skrevs blixtsnabbt, kom ut blixtsnabbt. En tid senare hade Lundberg tilldelats Ivar Lo-priset och stod vid bankomaten och plockade ut allt han behövde för att betala skulderna han dragit på sig.

Jag tänker att det blir tydligt. Då på Söderbokhandeln och ännu mer nu – att Yarden är den sortens bok som inte har stannat vid att vara enbart litteratur. Precis som många andra böcker har den grund i ett liv, men den har också fått en handling utanför pärmarna efter att den tryckts och getts ut.

Kristian Lundberg är förmodligen långt från Söderbokhandeln förra onsdagen; geografiskt, tidsmässigt och händelsemässigt. Han är troligen långt från Yarden och efter denna vecka också långt från Och allt ska vara kärlek. Men av allt att döma, reportage och litteratur, ändå så nära dem.

Similar Posts:

• Omskrivning av det skrivna
• Tröstande medicin
• En skrivande kamp
• 10-talet: decenniet för arbetarlitteraturens återkomst?
• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul

Programledaren Daniel Sjölin inleder programmet med att vädja åt tittarna att inte byta kanal. Tonen är skämtsam och grundar sig i Daniel Sjölins självutnämnda nervsammanbrott då han ska ha skrikit på sina medarbetare för att dom inte trott att Babeltittarna skulle härda ut ett helt program med bara poesi. Men Daniel Sjölin tror på tittarna, på oss, på mig, att vi ska plocka fram baskrar och rödvin och cigaretter och riktigt ge oss hän åt pretentionerna.

Uppenbarligen är det så att det måste varnas innan man samtalar om poesi i ett litteraturprogram, så att tittarna är förberedda. Ungefär så som hallåorna gör när det är extra våldsamma scener och uppmärksammar att filmen rekommenderas från 15 år. Synd på ett avsnitt som är så bra, tycker jag.

Det kanske är den poetiska kraften som man varnar för. Den som dom diskuterar i senaste avsnittet av Babel som bla handlar om varför poesin är så mycket mer utbredd i diktaturer och under politisk förtryck.

Gäster i studion är Kjell Espmark, Göran Greider, Anna Hallberg och Helena Granström. Avsnittet går att se här och finns tillgängligt tom 27 juni.

Similar Posts:

• Flera författare bland årets sommarpratare
• Inspirerande lyrikdebut
• Härmapa
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Per Hagman, Babel och ”bist-litt”

Världens sista roman är till stor del narcissistisk litteratur som handlar om Daniel, Daniel och Daniel (vem han nu är). Förutom han själv medverkar två andra karaktärer till att komplicera Daniels jag och hans syn på sig själv och världen: hans barndomsvän, ej mera vän; CJ, och Daniels Mamma. Modern lider av Alzheimers och definierar ömsom Daniel som sin morfar, sin far, Staffan Ling, Kjell Lönnå eller någon annan kändis ifrån teve. Svensk damtidning är hennes fotoalbum. Porträttet av modern är lysande. Hennes förhållande till språket och den borttappade förmågan till förståelig kommunikation är både smärtsam och galghumoristiskt rolig.

Världen sista roman är annars en dyster historia, en apokalyps. I rasande tempo raseras jorden av miljögifter, tron på människan som någonting annat än en produkt av arv och genuppsättningar och språkets förmåga till sanning. Allt är bara härmning, hur spädbarnet ler mot sin mamma beror enbart på spatiala spegelneuron. Viljan att skaffa barn är i sig bara en egotripp. Och vem är författaren Daniel Sjölin? Vilken författare är den riktiga?

Ty alla romangestalters tankar är till hundra procent författarens egna. Alla gestalter är författaren själv. Det är sig själv och sin egen förträfflighet författaren undersöker. Allt annat är hyckleri.

Vad är sant och vad är det inte? Vad är fiktion om ändå allting annat i levande livet också går ut på att härma? Vari ligger skillnaden mellan verklighet och dikt? Sjölin undersöker i denna bok gränserna för språket och punkterar fullständigt det vi kallar för realism och även det vi kallar fiktion – det beror på hur man väljer att se det. Världens sista roman utlovar realism, den raka oförtäckta sanningen – men vad händer? Språket räcker helt enkelt inte till för att skriva realistiskt, eller så är språket för rikt, för nyanserat. Det går i vilket fall inte. Som läsare är det omöjligt att tro på att Sjölin verkligen är Sjölin också i fiktionen. Kanske är det istället mamma Sjölins värld, den fragmentariska, röriga och osammanhängande som är så nära realism man kan komma. Om det kan hon inte berätta.

Det finns ett driv och en vardaglig ton i Daniel Sjölins verk, något som gör den lättare att läsa. Det hela påminner faktiskt om Ulf Lundells Jack. Skillnaden är bara att Sjölins roman är oerhört mycket mer raffinerad, ibland på gränsen till överbegåvad. Skickligheten kan i vissa avseenden bli förödande. Skavandet försvinner. Det blir opersonligt och gränsar till feghet. Till viss del är boken också exkluderande, då den kräver att läsaren åtminstone har ett hum om vem Sjölin (den riktiga) är och vad han tidigare skrivit.

Undergångsstämningen i romanen är på många sätt också irriterande, negativismen dränerande – kanske på ett bra sätt. Ska det få sluta så här? Världens sista roman, världens sista värld, världens sämsta varelse – människan. Vill man verkligen sluta låtsas att det ändå finns någonting, någonting meningsfullt, någonting oantastligt. Någonting verkligt sant.

Jag förlåter Daniel Sjölin för allt, men först på sista sidan.

Similar Posts:

• Varning för poesi i Babel
• Flera författare bland årets sommarpratare
• Torrt och akademiskt
• En alldeles egen röst
• Trivsamt