Ändå är det kanske så med stora författare, att man inte riktigt ser skogen för träden, träden för skogen? Stora författare har kanske också, om vi ska vara ärliga, stora egon, och vill gärna (eller är skillnaden snarare bara att de har möjligheterna?) styra bilden som förmedlas av dem. Så inte minst Vilhelm Moberg. Han har inte bara skrivit med utgångspunkt i sig själv och de sina, utan också om det egna skrivandet i sig.

I Vilhelms Amerikasaga förvandlas han till en skrivmaskinens Karl Oskar, som ensam vandrade ut i en litterär vildmark och med egna händer drog upp ett nationalepos ur den jungfruliga jorden. Bilden av författaren som en stark, trygg och oberoende ensamvarg bekräftas genom hela boken och har, precis som han önskade, blivit den bestående.

Samtidigt visar Jens Liljestrand i sin biografi hur Moberg hela tiden formulerar och omformulerar sig själv och sin historia. Han läser författarlivet och den stora litterära produktionen parallellt (utan att för den skulle överdriva sambanden), och visar hur historiebilder på en gång kan vara väl pålästa och starkt förankrade i författarens nutid, hur de egna sammanhangen gång på gång omtolkas utifrån den världsbild och synvinkel den tolkande intar.

Det är en rejäl munsbit, Mannen i skogen, men jag kan ändå inte komma på ett ord i den som är överflödigt. Liljestrand kommer nära utan att vara närgången (lite grann undrar jag över familjemedlemmars vidare öden, men får väl acceptera att de flesta av dem inte är offentliga personer). Han återger verk såväl som liv, ursprung såväl som trådar in i nutiden, triumfer såväl som tillkortakommanden.

Sin titel hämtar biografin från Mobergs kanske allra mest centrala gestalt, mannen som bokstavligt eller bildligt drar till skogs, undandrar sig (by)gemenskapen och dess begränsningar. Som skapar sin egen lycka, eller som helt enkelt inte står ut. Den utstötte, upprorsmannen, eller den frie. Han finns i romanerna och pjäserna, men också i livet: den upproriske författaren med sitt underifrånperspektiv och sitt ibland närmast destruktiva patos. Den missförstådde nationalförfattaren som inte står ut i den svenska offentligheten.

Liljestrand fick inte Augustpriset härom veckan, men det finns en hel del hos fackpristagaren Magnus Västerbros svältskildring som för tankarna just till Vilhelm Moberg. Vi har kommit ganska långt från glorifierade storheter och överhetsperspektiv.

Similar Posts:

• Denne gigant
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Vardagens elände och magi
• Fika och fiktion
• Augustpriset 2018

B säger: Den här bilden ser arrangerad ut. Se här, en gul vägg, en grön matta, en ljusblå dörr och en röd plaststol. Och så han med den solbrända ryggen, han som står och tittar på tv:n som hänger på väggen.

A tänker: Den måste vara tagen i gemensamhetsutrymmet på en campingplats.

B säger: Först är det sommar, sen är det vinter. Undrar när våra träd ska bli täckta av snö igen?

A tänker: Det hårda blixtljuset. Bilder med alltför framträdande blixtljus har jag alltid slängt. Blixtljuset är inte snyggt. Men Tunbjörk ser något annat?

B säger: Jag undrar hur länge han har stått och väntat för att ta den här bilden? Nån har stoppat in sitt huvud i den stora Kalles Kaviar-tuben och längst bak ser man en som hoppar bungyjump.

A tänker: Det står 1988 under bilden från Skara Sommarland. Jag var också där 1988. Vi hade med oss kräftor som vi festade på så det måste ha varit i augusti. Och jag var gravid, på väg in i tredje månaden.

B säger: Ett tomt rum. Finns knappt spår av mänskligt liv.

A tänker: Men det är ju inte tomt. Kontorsmöbler och gråa, lugna färger. Undrar hur många människor som jobbar på kontor här i världen?

B säger: Haha, vad skönt. Här står en snubbe utanför affären och dricker mjölk direkt ur förpackningen.

A tänker: Nu ser inte mjölkförpackningarna ut så där längre. Och Domus har bytt namn.

B säger: Det är kul att se gamla bilder. Bilarna man känner igen.

A tänker: Klädstilen. Det är roligt!

B säger: Han ser rätt härjad ut. Tror jag har sett honom nånstans. Men säker kan man ju inte vara.

A tänker: Det är som om alla människor är värda ett respektfullt närmande.

Fotografen Lars Tunbjörk har lämnat efter sig en halv miljon bilder. Bland årets nomineringar till Augustpris i kategorin Årets bästa fackbok finns boken Retrospektiv. Urvalet av bilder har gjorts av Maud Nycander, som var gift med fotografen. I bokens avslutande del finns en biografisk text skriven av Göran Odenbratt och Kathy Ryan, bildchef på New York Times Magazine, har skrivit om ett givande samarbete med fotografen.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Augustpriset 2018
• Bakom kulisserna i tre trästäder
• Varför har dom så mycket sladdar på kontoret?
• Var finns ett paradis på jorden? Jo i våra parker!

Tidigare pristagare har vi samlat på sidan Augustpriset genom tiderna.

Årets nominerade är:

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok

Linnea Axelsson: Ædnan
Ett litterärt storverk om samiska hjältar

”Den tunga volymen med den helvita tjocka ryggen och den kantiga, strama typografin som växer längs omslagets framsida. Jag håller ett fjäll i min hand. Diktverkets tre delar Ædnan, Ædni, Ædno – marken, modern och älven – har gemensamma etymologiska rötter i ett nordsamiskt ord vars ungefärliga betydelse är ‘stor’. Det…” Läs mer

Skalornas förråd av Ulf Eriksson

En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele

Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg

Människan är den vackraste staden av Sami Said

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Nominerade till Årets svenska fackbok

Kerstin Ekman: Gubbas hage
Hagen – en plats för liv och tankar

”Hos Kerstin Ekman är steget mellan vandringar och skrivande kort. Hon har en likasinnad i Rebecca Solnit, som på samma sätt i sin bok Wanderlust knyter ihop promenader, tänkande och skrivande. Utgångspunkten för Ekmans senaste bok Gubbas hage är året 1998, när hon och maken byggde sig ett nytt hem i Roslagen…” Läs mer

Internet är trasigt. Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson

Jens Liljestrand: Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg
Denne gigant

”Det är svårt att komma ifrån Vilhelm Moberg. Det behöver man nog inte bo mitt i småländskt Mobergland för att känna. Hans litterära utvandrare, med nybyggarna Karl Oskar och Kristina i spetsen, utgör ett levande inslag i såväl migrationsdebatt som kanonförslag. De finns, väl förankrade, i vårt kollektiva minne. Hans…” Läs mer

Magnus Västerbro: Svälten: Hungeråren som formade Sverige
Nödens år väl skildrade

”Året 1867 drabbades Sverige av omfattande missväxt. Året som följde hände samma sak. Konsekvensen av två års missväxt skulle bli en omfattande svält. Tusentals – kanske i storleksordningen 25 000 människor – svalt ihjäl. Mångfalt fler drabbades av svälten men lyckades ändå överleva. I den här boken beskriver Magnus Västerbro…” Läs mer

Mammorna av Alexandra Pascalidou

Lars Tunbjörk. Retrospektiv av Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt och Kathy Ryan

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok

Emma Adbåge: Gropen
Fantasin finner vägar

”Svisch, säger det, och så minns jag ett tillstånd jag trodde jag glömt, när ting hade namn som var Namn, och ens värld var så litet att det mesta verkade existera i singular bestämd form: Trädet, Grusvägen, Stenen, Bron. En del av de där sakerna eller platserna var välbekant trygga, andra låg i en farligare periferi. Där visste man inte…” Läs mer

Jessica Bab Bonde och Peter Bergting: Vi kommer snart hem igen
Tecknade vittnesmål från historiens mörker

”Kommer ni ihåg …om detta må ni berätta…? Det var en bok om Förintelsen som gavs ut för första gången 1998 och kunde beställas gratis av föräldrar med barn i mellanstadieåldern och uppåt. Jag minns att jag läste skriften som tonåring och fick en stark påminnelse om en blodig historia präglad av återkommande våldsamma förföljelser…” Läs mer

Uje Brandelius och Clara Dackenberg: Hemma hos Harald Henriksson
Att ha och inte ha

”Hemma hos Harald Henriksson är det väldigt roligt. Det finns hur många rum som helst att gömma sig, en hund och fler leksaker än någon hinner leka med. Flickan som är berättare i Hemma hos Harald Henriksson – ja, han kallas alltid Harald Henriksson, aldrig bara Harald…” Läs mer

Rymlingarna av Kitty Crowther och Ulf Stark

Anders Holmer: Regn
Poetisk färd runt jorden

”Regnet faller över åkrar och stäpper, palmer och träsk, kullar och hav. Anders Holmers Augustnominerade bilderbok tar läsaren med på en resa över världen, ger små fragment av människors liv där. Varje uppslag är en liten haikudikt, ett underfundigt litet utklipp ur människors vardag. ‘Tappar en tidning/ den…” Läs mer

Jenny Jägerfeld: Comedy Queen
Att ha och inte ha

”Sasha fyller tolv år och ska bli Comedy queen! Men det är inte så roligt som det låter. Sashas mamma har nämligen begått självmord och nu är Sasha rädd att samma sak ska hända henne. Därför ska hon göra precis tvärt om vad mamman gjorde. För hur undviker man bättre ledsnad än genom att få andra att skratta…” Läs mer

Vilka tror – eller hoppas – du får priserna på måndag?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Fotoboken sedd över axeln
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2015

Utgångspunkten för Ekmans senaste bok Gubbas hage är året 1998, när hon och maken byggde sig ett nytt hem i Roslagen där en bit hagmark ingick. De har intresserat sig för livet utanför husknuten, vilka växter som trivts på platsen, när växterna dykt upp ur marken och när de vissnat. De har döpt några enar och en sälg efter figurerna i Hamlet. De blir ledsna av vildsvinen som i sitt bökande förstör växtplatsen för sällsynta orkidéer.

I boken förekommer många hänvisningar till världslitteraturen, där poeter hämtar sina metaforer från naturen. En mängd författare filosoferar kring naturen och samspelet med människan. Ekman känner också till naturvetenskaplig historia och de personer som arbetat med att systematisera världens växtlighet. Kvinnors bidrag har förringats i den naturvetenskapliga historien:

Det har känts problematiskt för män när nyfikna kvinnor har velat komma ut i världen utanför hemmet. [- - -] Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gällt att hålla oss på plats. När Linné lanserade sitt sexualsystem blev det uppenbart att växterna hade könsorgan och att mästaren själv var oblyg i sitt bildspråk. För många var det därför självklart att kvinnor inte borde syssla med botanik.

Ekmans motdrag är att berätta om flera kvinnor som illustrerat viktiga botaniska verk: Maria Sibylla (1600-talet), Johanna och Vendela Rudbeckia (1700-talet) och Anne Pratt (1800-talet).

Författaren är praktiskt lagd när hon arbetar med sitt digitala herbarium. Varje växt fotograferar hon två gånger. Hon tar ena bilden tätt intill växten och den andra från ett längre avstånd för att ringa in växtplatsen. Om den andra bilden fångar t.ex. en bit av en stolpe, minns hon både plats och tidpunkt för fyndet. Bilden kan också väcka väderminnen från fototillfället, eller om någonting särskilt skedde i anslutning till den dagen.

Också fyrfota vänner, insekter och fåglar bidrar till hemmakänslan – som löper som ett tema genom boken. Vid flytten till Roslagen lämnade författaren ett Jämtland som hon höll kärt. Klimat och växtlighet skiljer sig åt. Skulle hon kunna rota sig på nytt, eller var det för sent? Ett tankespår handlar om hur en by kan betrakta den nyinflyttade med misstänksamhet.

Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje, i fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by ska man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänkta garageutfart släkt med en som var det. Min man kallar det här förhållningssättet för barnföddhetsdoktrinen. När den tillämpas på nationell och politisk nivå blir den farlig.

Läsningen av Gubbas hage liknar att gå på promenad med en nära vän. Under promenaden avhandlas saker i det lilla perspektivet men också världshändelser som påverkar en så starkt att det blir svårt att sova om nätterna.

I vår värld dör barn på grund av ofattbart grymma krigshandlingar. De värvas som soldater, utnyttjas och hanteras som om de vore krigsmateriel. Människor drunknar på flykt från det som inte längre kan uthärdas. Taggtrådsstängsel och murar byggs upp för att de inte ska kunna nå den trygghet de söker. Kamp om livsrum? Knappast. Det gäller oljekällor och andra materiella och politiska realiteter. Cyniska ledare kallar sina krig och avrättningar för rättfärdiga och offrar unga troende som får spränga sig själva och andra människor till döds.

Ekman är inte förvånad att den människa som i grunden är hjälpsam söker sig till naturen, för att hon inte står ut med den här världen. Som den förnuftsdrivna tänkare hon är vill hon ändå poängtera:

Men det är bara människan som kan utöva barmhärtighet och vi kan inte hitta mönster för våra liv bland träden.

Ekman har studerat växter sedan barnsben och behållit intresset under hela livet. Likaså väcker djuren hennes fascination. Hon avstår däremot bestämt från att förmänskliga djuren hon betraktar. Tankar på skillnaden, annorlundaskapet som skapar avstånd till djuren är ingalunda svärmiska. De lever enligt koder som vi människor inte vet någonting om.

Jag undrar i all enkelhet om harklövern växer i den roslagska hagen. Den är en charmig klöverart som är fin att fläta in i blomdekorationer. Boken är å andra sidan full av exempel på andra växter som namnges. Gräsrotsnivån är påtaglig, javisst. Namngivandet återspeglar en konkret handling – vilket Ekman är särskilt mån om. Ger vi det abstrakta tänkesättet för stor plats skapar vi ett avstånd till det levande. Därefter är steget kort till den rena glömskan. Vid 1800-talets början utgjorde ängarnas yta två miljoner hektar; idag bara 2 500 hektar. Om människorna i samhällsplaneringen kunde minnas sin favoritblomma kanske besluten kunde ske i större samklang med den levande omgivningen. I ett annat avsnitt där Ekman kritiserar människans fokus på Nyttan är hon lågmält ironisk. Hon beskriver hur Katrineholm förvandlats från småhusstad med olika äppelsorter i trädgårdarna till en stad där gatorna i centrum kantas av fyrkantiga varuhusbyggnader. I handeln erbjuds kunden numera importerade äpplen från Sydafrika.

I det långa perspektivet är ändå människans tid på jorden kort och livet kommer att gå vidare när människan som art dött ut. Tanken kan verka skrämmande. Det tycker nog inte ”de andra” – som Ekmans mamma och mormor kallade djuren de såg smyga fram i trädgården när skymningstimman trädde in.

2022-08-11. Uppdatering av länk till virtuell flora med artbeskrivning av harklöver.

Similar Posts:

• Kärleksfullt om en naturforskare på 1700-talet
• Gulla inte med Ekman
• Växternas snillrika värld
• Augustpriset till Kerstin Ekman
• Människorna vid vattnet

Varje uppslag är en liten haikudikt, ett underfundigt litet utklipp ur människors vardag.

Tappar en tidning
den landar först i morgon
gamla nyheter

Det här sker på en lång hängbro i vad som ser ut som Himalaya. Texten leder blicken mot en liten figur mot mitten av bron som, just det, tappar en tidning. Den kräver att man tittar noga, den här boken, undersöker bild och text.

Människorna är små, i vida landskap. Vid fyren är klippor och lunnefåglar i förgrunden. Himlarna är vida; regnet överallt. Ibland som regn, ibland sand, på ett uppslag som körbärsblomsblad.

Regn är en myllrande, lågmält poetisk bok som sannerligen inte har någon övre åldersgräns. Text och bild är vackert samspelta och lockar till vidare funderingar.

Människors livsvillkor är vitt skilda – och ändå kanske ganska lika?

Similar Posts:

• Knasiga svar först och facit sedan
• Augustpriset 2018
• Bilderbokspecial: Flyktingskap som fågel
• Monsterfauna
• Fantasin finner vägar

Om den där farligheten låg i den egna upplevelsen eller var något vuxna försökte pränta in i en är jag mindre säker på. Kanske var det framför allt det förstnämnda – jag var nog ett ganska stillsamt och ängsligt barn.

I Emma Adbåges Gropen är det i alla fall de vuxna som varnar, förmanar och motarbetar. I Gropen vill de inte att barnen ska leka. Där kan man göra sig illa, menar de. De vill att barnen ska hålla sig på den välorganiserade lekplatsen istället.

Man riktigt ser i Adbåges ljuvligt tecknade barnkroppar hur tråkigt de har när de tvingas dit. De liksom hänger lealöst vid gungorna där man varken får stågunga, hoppa, snurra eller gunga högt. Så mycket roligare då med det oreglerade, syftningslösa. Rötter och pinnar och backar och jord som kan bli lite vad som helst. Bara fantasin sätter gränser, och fantasin, tja, den är inte mycket för gränser.

Den finner Gropen, och sen Kanten, och så Högen. Men stämmer verkligen det där med att man gör sig illa bara utanför det organiserade?

Att vara vuxen är en ganska otacksam roll. De vuxna i Gropen är stela och rationella på ett ganska irrationellt sätt. De säger DÄRFÖR!, och verkar inte ens försöka se någonting från barnens perspektiv.

Gropen däremot är skriven helt från barnens perspektiv. Och det, det är ett betydligt roligare sätt att se saker på.

Similar Posts:

• Konkret dramatik för de minsta
• Tävlan och fantasi
• En oväntad skatt i maten
• Naturen och vi
• Att vara sur är inte lätt