I denna del av romanen Den yttersta lyckans ministerium känns satiren väldigt nära. Den underliggande kritiken kan ändå höras när Arundhati Roy väver sin vindlande historia om ett Indien av igår och idag.

I handlingen uppträder en mängd personer. En person är hijran Anjum. Hon är en av de mer utsatta individerna men med stor uppfinningsrikedom lyckas hon samla ett osannolikt gäng människor som samarbetar för varandras bästa. Vem kunde väl ha kommit på en bättre idé än att bygga ett skjul, som senare får cementväggar och flera rum intill bårhuset. Gratis el!

En annan person är Tilo. Hon har inga biologiska föräldrar men en fostermor som ändå misstänks vara hennes biologiska mor. En av Tilos vänner reflekterar kring moderns bevekelsegrunder:

Även om det var sant att Tilo faktiskt var hennes dotter och att hon vägrade erkänna henne som sitt barn offentligt, var det i hans ögon lika sant att en kvinna i ett traditionellt samhälle som valde att leva självständigt, lät bli att gifta sig och sedan gjorde anspråk på ett barn som fötts utom äktenskapet – även om det innebar att det måste maskeras som välgörenhet och hon fick ge ut sig för att vara barnets fostermor – var det en väldigt modig kärlekshandling.

Vi lär känna Tilo genom flera människors tankar. Dels när hon är universitetsstuderande och blir vän med tre manliga studiekamrater. Dels när dessa tre män involveras i hennes liv många år senare. Alla tre är mer eller mindre förälskade i henne. Hon är helt autentisk och agerar utifrån egna drivkrafter som inte alltid följer normen. De faller platt för hennes rättframma stil och sannolikt också för att hon inte har några traditioner att förvalta.

De olika tidsplanen skildrar den politiska utvecklingen i Indien. Aggressionshandlingarna i Kashmir som letts av den indiska statsmakten under 1990-talet lägger sig men blossar upp igen tio år senare. Mer vapen delas ut till fler händer och förföriska stridslockrop viskas i fler öron. Rebellers brutalitet och säkerhetspolisers godkända handlingar blandas om varandra. Meningslösheten får inga förklaringar men författaren har en tydlig röst: krig och våld borde motas bort med alla medel. Jag blir berörd som av en sorgesång när jag läser om hur Kashmirs talangfulla läkare, ingenjörer, bönder och kockar får smak på martyrskap.

Först när de fått egna vapen, när de hade låtit fingret smeka om avtryckaren och känt den ge efter, bara en aning, när de hade vägt oddsen och kommit fram till att det var en möjlighet, först då lät de raseriet och vanäran efter decennier, århundraden av underkastelse forsa fram i sina kroppar och deras blod kokade.

Arundhati Roy har skrivit en rik och mångfacetterad berättelse som tilltalar både hjärta och hjärna. Politik som driver människor i konflikt har sedan urminnes tider en märklig dragningskraft, vilket kan kännas tröstlöst. Ändå så tycker jag mig kunna finna några ljuspunkter att stanna upp vid. Samarbete mellan människor med olika förutsättningar vinner alltmer mark. Sådant känns mycket, mycket hoppfullt.

Similar Posts:

• När världen inte längre är magisk
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Nyanser av ensamhet och liv
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Långt borta eller mycket nära

Flera av de manliga representanterna intar fortfarande samma gamla attityd till omgivningen och förväntar sig att världen ska kretsa kring dem. De bedömer kvinnors utseende där allt handlar om i vilken grad kvinnorna ger dem sexuell tillfredsställelse. Konkurrerande män bedöms utifrån vilken maktposition de befinner sig i. Vissa av männen tar sig rätten att definiera hela världsalltet. När kvinnliga partners avslöjas med att tycka att männen är äckliga, växer bitterheten och hatet.

Despentes romantrilogi är en samtidsskildring av Europa lika mycket som av dagens Frankrike. I den tredje delen finns gott om referenser till sociala medier, utseendefixering och medelklassens veckoslutsresor till Barcelona. Till detta fogas skildringar av att dra ut en tand – den fattiges tandvård – och hur helvetiskt svårt det är att få jobb om du är en arbetslös kvinna över 50. Med samhällskommentatorns ordval skulle vi kunna tala om hur djungelns lag råder när finansieringen av det tidigare gemensamma samhällets funktioner smulas sönder. Nedåtgående klassresor är vanligare än du anar.

Läsaren kommer att känna igen monologerna som bygger upp romanstrukturen. Persongalleriet är detsamma. Att få träda in i personernas huvuden innebär att falla in i låga tankar såsom avund, missunnsamhet och rasism. Om tankarna leder till något konstruktivt? Nah. Inte ett dugg. Här råder ett skriande behov av bildning och fungerande välfärdssystem. Inte är det fler lågprisvaror människorna behöver i alla fall.

Läsaren utsätts inte enbart för radikal ärlighet och brutala händelser. Här finns ändå ljus – särskilt när individerna med så olika bakgrund sammanförs i musikupplevelser där inga droger intas. Scenerna där alla sociala och kulturella gränser överskrids gör inte bara folket i romanen lycksaliga, utan även mig.

Jag drar paralleller till Charles Dickens, Arundhati Roy och den senaste romanen av Zadie Smith. Att associera till Kerstin Ekman kan väl inte heller vara fel, tänker jag. Alla nämnda författare skapar världar som befolkas av människor som utövar makt med våld eller penningar. Ändå skildrar Despentes som bara hon kan. Med ett flödande tempo förs jag dit hon vill. En resa som förändrar mig? Ja, jag tror minsann det.

Sådana böcker lämnar mig alltid med avskedets vemod.

Similar Posts:

• Paris Is A Punk Rocker
• Fartfylld irrfärd i ett nutida Paris
• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Platsen omformar dig
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Jag minns att jag läste De små tingens Gud någon gång i slutet av 90-talet. Det var innan jag hade bott i Indien under ett år och jag minns att jag drabbades av språket i berättelsen, det skimrade och jag upplevde berättelsen som i det närmaste magisk. När jag nu bestämde mig för att läsa om den efter närmare tjugo år var mina förväntningar därför skyhöga. Jag tillhör dessutom skaran som uppskattar att läsa om böcker. Det finns något mycket vilsamt i att återkomma till en berättelse, som att möta en kär gammal vän på nytt.

Sagt och gjort, jag började läsa. Och berättelsen skimrade fortfarande, det är något med Roys beskrivningar som gör att de går rakt in.

I Pappachis arbetsrum hade monterade dagfjärilar och svärmare vittrat sönder till små högar av regnbågsskimrande damm på botten av glasmontrarna, så att nålarna som de varit spetsade på satt kvar nakna. Grymma. Rummet stank av mögel och obeboddhet. En gammal neongrön rockring hängde på en träknopp på väggen, ett jättehelgons avlagda gloria. En trupp blänkande svarta myror var på väg över ett fönsterbräde med stjärtarna vinkande uppåt, som en rad trippande balettflickor i en Busby Berkeley-musikal. I silhuett mot solen. Glänsande och granna.

Indien stiger fram i Roys berättelse, det stundtals absurda samhället med sina biofilmer, den kaotiska trafiken, dofterna och lukterna, det ogenomträngliga samhällssystemet… Genom en familjs historia, i den lilla byn Ayemene i Kerala, där vi främst får möta de sjuåriga tvillingarna Rahel och Estha, men även ta del av de övriga familjemedlemmarnas historia, vävs berättelsens landskap. Det är en berättelse om ett kastsystem som ännu lever kvar, om religiösa regler och om mycket olycklig kärlek. Stundtals är det också, mitt i det absurda, väldigt roligt.

När Estha blir utsatt för ett sexuellt övergrepp börjar tillsynes slumpmässiga händelser att fogas samman till en svår tragedi. Familjemedlemmarna i berättelsen bär alla på en historia av förtryck och förtrycker i sin tur varandra, undantaget möjligen Rahel och Estha. Det gör att när jag nu ger mig in i boken upplever jag den som något av det mest smärtsamma jag läst på lång tid. Det är drabbande och medryckande, men stundtals har jag ändå svårt att stå ut med att vända blad. Något av det som skimrar dras ned till vår mycket brutala verklighet, med våld och övergrepp som en ton genom orden. Och kanske är det just därför De små tingens gud förtjänar sin plats bland de moderna klassikerna.

Similar Posts:

• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Rik roman om Indiens konflikter
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• En mörk ruttnande sörja
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!

Nyligen visade svensk television upp sina muskler genom tv-produktionen Delhis vackraste händer. Bakom låg romanen med samma namn som författaren Mikael Bergstrand debuterade med 2011 och som är den första delen i hans i nutiden förlagda Indiensvit om tre böcker.

Men det andra perspektivet då? Det som upplevs av den indienfödda, menar jag. Var hittar jag sådana skildringar?

Salman Rushdie ger vissa inblickar i sitt författarskap. Själv har jag bara bekantat mig med den passionerade romanen Marken under hennes fötter. Värd att nämna är också Arundhati Roy som rosades av kritikerna för sin roman De små tingens gud, när den kom ut 1997. Men även Anita Desai beskriver det indiska livet från insidan.  1977 publicerades hennes roman Det brinner på berget och som förlaget Bakhåll gav ut i svensk nyutgåva 2015. Historien handlar i huvudsak om mormorsmor Nanda Kaul som vill leva ett stillsamt liv långt från stadens myller men som plötsligt får ansvara för en dotterdotterdotter, vars föräldrar ska åka till Genève men inte vill ta med sin dotter.

Beskrivningarna av ljud och dofter försätter mig genast i trans. Jag kan inte hejda min fantasi som insuper naturupplevelserna som inte finns på riktigt eftersom jag sitter i min vardagsbuss mellan hemmet och arbetsplatsen. Vintermörkret i Sverige bidrar starkt till att kontrastera mot livet i Carignano. Utsikten är vidunderlig och sträcker sig långt över gyllene slätter (oj, var det torkan som gjorde slätten gul) och horisontlinjen består av höga berg och kullar. Jag läser romanen likt en typisk västerländsk välutbildad kvinna som behöver en dos exotiska upplevelser för att förgylla vardagslunken. Detaljerna som passerar framför mina ögon är utsökt utvalda och författaren ömsom saltar ömsom sockrar berättelsen. Det är sinnligt och omöjligt att värja sig. Jag nästan skäms för min verklighetsflykt och mitt sug efter dofterna från fjärran land.

När Desai skrev romanen var hon ännu inte fyllda 40 år. Men hon lyckas få till ett porträtt av denna äldre kvinna, som är ytterst trovärdigt. Kvinnans tankar om sin familj, om plikter som hustru, om de egna barnen, liknar mångt och mycket sådant som jag hört berättas av livs levande 80-åringar i min egen bekantskapskrets. Sakta sjunker livsvisdomen in i mig likt ett pekfinger som trycks in i uppsvälld sötebrödsdeg. Romanens Nanda Kaul är kärnfull i sina tankar:

”Man vänder inte tillbaka. Det vore lika fel som att försöka bli ung igen.”

Jag försöker komma ur min känsla av att ha hamnat i trans, även om jag av bekvämlighet bara vill flyta med. När jag skärper mig, ser jag ensamheten i huvudpersonerna. Både den äldre kvinnan och den unga flickan, som liknar Pippi Långstrump med sin äventyrslust, är oerhört måna om sitt eget inre. De vägrar att öppna sig för varandra och stoltserar med att ta avstånd från den andra. Den anställde hemhjälpen/kocken, en man som värmer badvatten och som lagar måltiderna, fungerar som en brygga mellan romanens två huvudpersoner.

En väninna till Nanda Kaul sedan årtionden tillbaka dyker upp på ett kort besök då teet står dukat på bordet. Misshaget växer, väninnan har varken pengar, stil eller framtid. Sällan har litteraturen lyckats gestalta en äldre kvinna mer negativt. Desai gör en så nära karikatyr av Prussiluskan som det någonsin går att göra. Och jag har ingen aning om varför väninnan figurerar i romanen; och lite undrar jag om texten egentligen är en lite för lång novell.

Men jag blir upplyst. Jag blir faktiskt brutalt upplyst när jag kommer till romanens avslutande del. Det visar sig att författaren lyckats förvilla mig helt och när jag kastas ur min verklighetsflykt är jag starkt medveten om det privilegierade liv jag lever i det vintermörka Sverige. Desai ledde mig skickligt fram till sin fallgrop, vilket förbryllar mig eftersom jag tycker mig vara en erfaren läsare. Min slutsats: jag vet att jag inte behöver sortera in romanen i någon särskild genre. Berättelsen är stor och står för sig själv.

Similar Posts:

• Kulregn över Himalaya
• Rik roman om Indiens konflikter
• När världen inte längre är magisk
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Magiskt om musik och människor

Rahel återvänder till barndomens hem och översköljs av minnen. I Ayemenem i södra Indien bodde hon med sin familj. Där älskade hon sin mor Ammu, sin tvillingbror Estha. Där älskade hon den oberörbare paravanen Velutha. Där dog hennes kusin Sophie Mol. Där älskade Ammu om natten den man hennes barn älskade om dagen.

Roys språk levandegör och tränger innanför huden. Hennes ord förflyttar mig till provinsen Kerala.

Men i början av juni kommer sydvästmonsunen och så följer tre månader av vind och vatten med korta perioder av skarpt, gnistrande solsken som uppsluppna barn fångar och leker med. Landskapet blir skamlöst grönt. Gränser suddas ut när tapiokastängsel slår rot och blommar. Tegelmurar blir mossgröna. Pepparrankor klättrar upp i elstolparna. Vilda klängväxter bryter igenom lateritbankarna och väller ut över de översvämmade vägarna. Båtar går i skytteltrafik i basarerna. Och småfisk simmar i vattnet som samlats i groparna på landsvägarna.

Romanen innehåller skildringar av de politiska systemen i Indien under 60- och 70-tal; kastsystemet, kommunistledningen, sexismen, de koloniala krafterna. Den innehåller också magisk realism, barndomens tankesätt: ”Hon upptäckte att Sophie Mol var vaken under sin begravning. Hon pekade ut Två Saker för Rahel”. Det är i dessa bitar romanen påminner mycket om Salman Rushdies Midnattsbarnen. Estha och Rahels band som är så starkt att de känner vad den andra känner, tänker vad den andra tänker. Indiens historia som relateras genom huvudpersonernas liv. Tvillingarna som känner doften av Historien som en fläkt av gamla rosor, picklesfabriken.

De Små Tingens Gud driver läsaren ständigt vidare genom löften om att svara på de frågor den själv väcker. Vad skedde egentligen med Sophie Mol? Varför Omplacerades Estha? Vad utlöser den stora tragedin?

Det är Brombergs förlag som gjort en satsning och nyutgivit Roys klassiker som vann Bookerpriset 1997. En roman som levandegör Keralas historia genom tvillingarna Rahel och Estha. En roman som fastslår:

Att det i själva verket började på den tid då kärlekslagarna tillkom. De lagar som fastställer vem som får bli älskad och hur.
Och hur mycket.

Similar Posts:

• När världen inte längre är magisk
• Rik roman om Indiens konflikter
• Långt borta eller mycket nära
• Soundbites och slagord
• Läsningen och platsen

Insikten jag får av detta är inte att man inte borde läsa när man reser omkring bland världens vackraste platser, utan jag tänker på hur läsningen påverkas av omgivningen.

Det finns något rastlöst och avbrutet i att läsa samtidigt som man gör någonting annat, även om detta andra inte kräver full uppmärksamhet. Samtidigt kräver den typen av splittrad läsning mer fokus och närvaro. Det finns inte möjlighet att leva sig in i berättelsen så mycket att man glömmer bort att man är en människa som sitter och läser en bok. Semesterläsning kan oftast fungera på omvänt sätt, det finns obegränsat med tid att ge sig hän och dyka in i den där boken, timmarna kan gå och det finns inget som avbryter, ingen verklighet som gör sig påmind. Det finns all tid i världen att glömma att man är en människa som sitter och läser en bok. De böckerna ger ofta fantastiska läsupplevelser i stunden men det är samtidigt de som försvinner bort ur ens medvetande utan att lämna spår. Läste jag verkligen den där boken?

Även om min avbrutna läsning inte ger mig den där upplevelsen av att vara i en annan värld, att sammanhanget många gånger får ta stryk och någon sida riskerar att bli oläst är det ändå de läsningarna som blir kvar. För hur ska jag kunna öppna Vilhelm Mobergs Sista brevet till Sverige utan att tänka på Grekiska Samos, Zadie Smiths Vita tänder utan att tänka på Thailand, Arundhati Roys De små tingens gud utan att tänka på Laos, Mirja Unges Det var ur munnarna orden kom utan att tänka på Rumänien?

En läsupplevelse är aldrig objektiv, men jag har alltid tänkt att de påverkas av mig, men inser att det inte är jag som påverkar mina läsupplevelser utan att det är den fysiska platsen. Därför finns det böcker som jag för alltid kommer att älska för att de påminner mig om världens längsta fjordar, de brantaste bergen och en sol som aldrig går ner.

Similar Posts:

• Att läsa i offentliga rum
• Plats för läsning
• Där tiden inte finns
• Frihet, jämlikhet och broderskap – och sen?
• Stabilt utan överraskningar

Arundhati Roy blev världskänd i princip över en natt, i och med att hennes bok "De små tingens gud" publicerades. Sedan dess har hon koncentrerat sig på politik, både i form av direkt aktivism och genom att författa politiska essäer. Det är också hennes politiska verksamhet som Barsamian fokuserar sig mest på i sina intervjuer med henne. Ett par teman går igen – framförallt Roys egen uppväxt, indisk politik (kanske framförallt landets byggen av stora dammar, som Roy engagerat sig mot), globalisering och USA:s krig mot terrorismen.

Visst, jag kan gilla att Roy ofta är konsekvent – hon ägnar sig exempelvis inte bara åt att hacka på USA, utan är minst lika kritisk mot sin egen regering i Indien. Men några vidare mothugg får Roy aldrig, vad hon än säger, utan Barsamian sitter mest och håller med henne om allt. När Roy därför kommer med en del mer kontroversiella påståenden – som exempelvis att Världsbanken är lika mycket terrorister som al-Qaida, de förra genomför sin terror med checkboken istället för bomber – saknar jag att ingen annan närvarar som hade kunnat ge Roy en utmanande debatt.

Jag vet inte hur lång tid varje intervju har tagit när den sänts i etern, men det är många ämnen som hinner avhandlas vid varje tillfälle. Om ni någon gång har funderat på hur djuplodande radio- eller teveintervjuer ofta är så kan ni lätt föreställa er innehållet – det är fullt med soundbites och klatschiga formuleringar, men mindre av resonerande analys. Men i skriven form förlorar vi talets alla retoriska finesser – betoningar, tempo och pauser, skratt och så vidare.

Formen för intervjuerna är dessutom den klassiska (fråga följs av svar, följs av nästa frågaÂ…), och Barsamian verkar inte ha velat redigera bort frågor även om de varit av mindre intresse för en läsare. Det är precis samma upplägg som Barsamian har i andra intervjuböcker han har publicerat (exempelvis ett antal med Noam Chomsky). Och resultatet är precis lika tråkigt.

Jag kan tycka att Roy både är en spännande skönlitterär författare och intressant politisk tänkare – men i den här boken kommer hon verkligen inte till sin rätt.

Similar Posts:

• För ett fritt Palestina
• Rik roman om Indiens konflikter
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Solidaritet och kärlek river murarna
• Långt borta eller mycket nära