De författare som läses i Sverige är de största namnen, såsom Sofi Oksanen, Rosa Liksom och på senare tid också Katja Kettu. Dessa mästare är inte ensamma. De har vid sin sida en myllrande myrstack av andra författare, som inte har samma spridning här på denna sida om Östersjön.

Några av dessa är medtagna i novellsamlingen Finland berättar: rådjurens himmel. En del är yrkesverksamma skribenter och har nått sin publik via dramatik eller kåserier. Men främst tycks majoriteten av antologins författare trivas med novellen som uttrycksform. I de välskrivna men kortfattade presentationerna intill varje novell läser jag att många av dem gett ut novellsamlingar tidigare.

Tjugofyra noveller i en och samma bok kan verka lite mycket, men det finns fördelar – nämligen att de flesta noveller håller sig korta. Om man bara läser sporadiskt medför inte formatet några behov att backa tillbaka för att minnas vem som var vem, eller om det fanns någon platsbeskrivning som gav viktiga ledtrådar att hålla i minnet.

Relationer verkar vara den gemensamma nämnaren i novellsamlingen. Det är ju inte så konstigt – mycket av litteraturen överhuvudtaget torde ha sitt upphov i viljan att sätta ord på hur individer samverkar med andra individer. Här finns som exempel historier om äktenskap som svajar eller skildringar av hur en yngre generation möter eller undviker den äldre generationen. I några fall ger barnperspektiv en särskild udd till berättelsen.

I de flesta noveller förekommer vanliga människor som huvudpersoner – åtminstone ser det ut så utifrån. Men vissa av personerna har vilda och okontrollerbara drömmar som glider ut i overkligheten. Någon är så introvert att hen väcker obehag. Som kontrast läser jag några skruvade historier som får mig att skratta, bland annat novellen som föreslår en enorm besparing inom äldreomsorgen. Idén handlar om att utnyttja byggnaderna vid den nedlagda hönsuppfödningen. Absurt och väldigt likt Arto Paasilinna när han raljerade som värst. I Sverige har tv-showen Grotesco samma anda i sin satir.

Människorna söker sig i några fall till sjöarna vid sommarstugorna eller öarna i skärgården. Men i de flesta fall är fonden den urbana miljön. Än åker vi i hissen mellan våningarna i flerfamiljshuset, än känner vi oss anonyma bland alla okända grannar.

Novellerna speglar en samtid som i mångt och mycket liknar den i Sverige. Förutom att novellerna är bra alster och presenterar mig för en mängd intressanta författarskap, märkte jag att antologin i många avseenden gjorde mig fundersam.

Similar Posts:

• Smakprov av Österrike
• Mångsidiga minnen från ett konstnärsliv
• Noveller om oro och ångest
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Jordskredsseger i Lissabon

Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något på ett papper medan han, med stora knäppta händer, studerar vad hon skriver. Nere på omslaget finns kemiska formler, e-kolvar, mätglas och provrör. Titeln Blybröllop framträder starkt i glittrande grått. Allt omgivet av en grågrön bladliknande ånga. Vad väntar?

På bokens första sidor får man veta att allt redan har hänt. För snart sex år sedan. Då de varit gifta i trettionio år. Nu skriver huvudpersonen, den pensionerade bibliotekarien Irene på sextiosju år, ner hela historien i en liten anteckningsbok, som hon fått av sin mor som examenspresent år 1960. Innevarande år skulle makarna firat blybröllop. Texten är Irenes ”eftermäle”, hennes ”testamente” om hur hon som är ”så snäll blev en mörderska”.

Sen följer Irenes berättelse som går tillbaka till barndom, ungdomstid och äktenskapet med Horst, elektriker och kabeldragare men framför allt hustyrann av värsta sort. Horst tar plats med sina teknikgrejor men inte minst med sina färdiga och mossiga idéer om högt och lågt som han vädrar i tid och otid. När Irene invänder hugger han av med sitt favorituttryck: ”Inga känsloargument, tack”.

Irene genomgår en bildningsresa från påver barndom till bibliotekarie. Böckernas värld blir hennes fristad. På hemmaplan utvecklar Irene överlevnadsstrategier för att klara av livet med Horst. Snart behöver hon dem även på biblioteket där en ung, hipp bibliotekschef med ”någon medioker medieutbildning” inför både karaokehörna och kontorslandskap.

Men en dag får Horst Irenes bräddfulla bägare att rinna över i och med att han har kastat bort en del av hennes böcker – bland andra Stolthet och fördom – som hon förvarar i ett krypin i deras källare. Horst som lagt rabarber på hela vindsvåningen (hans ”audiotek”) börjar nu gå lös i hennes lilla vrå.

Irene hittar en liten låda med sin mors gamla gardiner och tillhörande blytyngder som ska sättas i fållen för snyggt fall. Ett omen? En liten vink från andra sidan graven? Hon är beläst – hon vet att redan de gamla romarna använde sig av bly för att ta nära och kära av daga. Hon utvecklas till värsta hemmakemisten och skrider noggrant till verket för att skapa sig ett liv i frihet. Horst – självuppfylld och uppblåst – lägger inte alls märke till hennes ”långkok” i köket.

Snart får kaffet en ny smak och Hors darrar, magrar, tacklar av. En dag bryter han benet och hamnar på sjukhus. Hemma igen men rehabiliteringen går så att säga åt fel håll. Horst sover mest medan Irene lever upp, tar huset i besittning: ”Nuförtiden anstår det mig inte att göra mig mindre än vad jag är”, tänker hon med en tydlig blinkning åt Edith Södergran. Hon till och med läser en del högt för den kraftlösa Horst som visar sig vara ”inte obildbar”.

Irene har inga betänkligheter – varken etiska, religiösa eller moraliska. Det som sker är bäst. Man kunde invända att det finns skilsmässa för alla gifta (!) olyckliga. Men Irene vill ha standard och ekonomisk trygghet också. Bäst för alla om ena parten tvingas lägga ner kablarna för gott.

Blybröllop är en skickligt ihopsatt roman. Inför varje kapitel finns ett citat av en författare eller artist och på flera ställen finns utdrag ur äldre uppslagsverk. Här formbarligen strösslas det med litterära referenser (till Bill-böckerna, John Irwing, Edith Piaf, Tolkien, Stephen King, Einstein, Thoreau, Seneca etcetera). Bara det om något!

Kapitlen är relativt korta. I texten finns dråpliga oneliners, till exempel ”Nuförtiden är det jag som har makt över fjärrkontrollen”.

Som sagt, första ansatsen av läsningen var något kluven. Det här är inte en deckare. Irene kommer undan lagens långa arm. Bokens genre är närmast en satirisk underhållningsroman. Och Blybröllop är underhållande. Surgubbementalitet och härskartekniker av olika kaliber finns överallt så igenkänningsfaktorn är hög.

Det har skrivits förvånansvärt många böcker i olika genrer de senare åren om kvinnor i alla åldrar som dras med ”drittseckar” och lever på andras (mäns) villkor. Några är Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, Agnes Lidbecks roman Finna sig eller Kristina Sandbergs trilogi om Maj. De här kvinnokaraktärerna kämpar ofta med en starkt undertryckt ilska. Men några får nog, som i till exempel Britt-Marie var här (av Fredrik Backman) eller Den ljuva giftkokerskan (av Arto Paasilinna) och börjar ta ifrån sig och ta för sig. Så även Irene i Blybröllop.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• En modern klassiker om ras
• Ett tryggt författarskap
• Inte ett bröllop att minnas
• När förutsägbarhet blir en konstart

Carina Dahl skriver på sin blogg att hon inte riktigt är bekväm med att boken kallats en blandning av Saltkråkan och Gökboet. Jag undrar vad hon skulle säga om en blandning av Arto Paasalinna, magisk realism och Björn Ranelid. Det stora svenska vemodet är som en burlesk familjesköna förpackad i ett sagoskimmer som vill tala vackert om den stora kärleken, själen och ja, vemodet.

Persongalleriet är imponerande och innehåller såväl tigertämjare som sierskor, homosexuella elithockeyspelare och militanta veganer. I Det stora svenska vemodet är det sonen Erique Fernádez-Jonsson eventuellt Hultman, även kallad Skipper i Gökbo-familjen som står i centrum och till viss del även hans syster Pierina. På var sitt håll upplever de kärleken och erotiken. I en dramaturgi som så småningom får sidorna att flyga som vita brevduvor får vi följa Skippers flykt från sig själv och jakten på Det stora svenska vemodet. Ett dödsfall i Gökbofamljen får honom dock att resa hem från sin långa utlandsvistelse som krigsfotograf. Något som får både väntade och oväntade konsekvenser.

Det stora svenska vemodet är en slukar-roman. Ibland lite väl skojig, ibland lite väl smäktande och naiv i sitt freds- och kärleksbudskap, men på det hela taget en lyckad och skickligt komponerad bok. En bok räcker dock. För mig i alla fall.

Similar Posts:

• Fartfylld familjeskildring
• Tonsäker saga
• En avsaknad av nyanser
• Medkännande om det oförklarliga
• Vecka 9 på dagensbok.com – Ranelid, feministserier, mord och korruption!

När Liljeroos kommer över på en heliumanläggning till ett oslagbart pris beslutar sig de två männen för att bygga en zeppelinare som de kan göra reklam för företaget med. Under en av sina depressiva perioder råkar Hemmi släppa iväg ett rockband i luftskeppet.

De oduschade, drogpåverkade hårdrockarna har ingen aning om hur de ska styra luftskeppet och de driver bort med vinden mot Kina. Det förrymda luftskeppet blir en världssensation, och leder bland annat till att en trupp turkiska luftgymnaster kopplas in, en stackars kamel får hänga i luften dinglandes i ett rep, hunden Turre blir jordbävningsoffrens räddare och Hemmi gifter sig med Liljeroos företagsjurist.

Fabrikör Liljeroos luftskepp av Arto Paasilinna är en skröna utan begränsningar. Historien följer ingen given linje, utan driver omkring som ett ostyrigt luftskepp. Ohämmat och otroligt.

Det skulle kunna bli något bra av det, men jag kan lätt räkna de antal gånger boken får mig att skratta: tre. Själva historien är rolig, karaktärerna ganska komiska, men framställningen är så platt att allt faller som en sten (eller ett luftskepp tömt på helium).

Boken innehåller helt enkelt för mycket. Ingenting behandlas på djupet utan bockas snabbt av, det hinner inte bli underhållande. Allt sker helt utan eftertanke, som om författaren haft ordentligt bråttom. För många onödiga tekniska detaljer gör att berättelsen stannar upp på fel ställen och de episoder som skulle kunna locka till skratt knuffas undan.

Visst tror jag att man kan driva med det mesta, även med riktigt allvarliga saker, men roligt blir det först när kontrasten mellan det tragiska eller förskräckliga, och det komiska blir uppenbar. Paasilinna beskriver jordbävningskatastrofer, koreanska flyktingar, drogberoende, psykiska sjukdomar och andra hemskheter, men de behandlas som ett skavsår på hälen, varken allvarligt eller roande, bara irriterande faktum.

Fabrikör Liljeroos luftskepp blir något sorts mellanting mellan mysig feel-goodbok och skrattframkallande humor. Konceptet har säkert potential, men boken misslyckas inom båda genrena. Det blir inte mysigt och härligt, och inte heller absurt roligt. Det blir mest bara tråkigt och intetsägande. Något av ett antiklimax på varje sida.

Jag känner mig besviken på boken. Särskilt eftersom Paasilinna anses vara en av Finlands roligaste författare. Detta är den första bok jag har läst av honom, och kanske hade jag för höga förväntningar.

Similar Posts:

• Ett tryggt författarskap
• Män om män för män
• Fansen lär inte bli besvikna
• Mitt liv som död
• Rappa vändningar i välpackad roman

Då kanske du har en riktig klåpare till skyddsängel …

Det är precis vad Aaro Korhonen råkar ut för i den senaste i raden av Paasilinnas översatta böcker. Disponenten Aaro söker sig till den finska huvudstaden för att börja ett nytt liv som caféägare, intet ont anande att han just blivit tilldelad den före detta religionslektorn Sulo Auvinen som skyddsängel. Sulo, som inte lyckades utmärka sig nämnvärt under sitt åttiotvååriga liv, försöker gottgöra det efter sin död genom att vara den bästa tänkbara skyddsängeln. Han går in för uppgiften med liv och lust, men tyvärr är hans föresatser bättre än resultatet.

Sulos ansträngningar att ta hand om sitt skyddsobjekt misslyckas så fatalt att till och med Djävulen själv blir imponerad och vill värva Sulo till den andra sidan.

Det är en dråplig och fartfylld historia som Paasilinna berättar. Som vanligt skojar han med tabubelagda ämnen såsom död och religion. Att sedan karaktärerna är en smula stereotypa spelar liksom inte så stor roll. Det här borde vara ett säkert kort för alla Paasilinna-fans.

Similar Posts:

• Svåröverträffad formulerings- och berättarglädje
• Luftskepp med för tung barlast
• En avsaknad av nyanser
• Absurd metalitteratur för skator
• Män om män för män

Så har det alltid varit, ända sedan Peyos Astrosmurf letade sig hem till oss i slutet på 70-talet. Vilka perspektiv, vilken saga, vilket drama! Och några år senare – Albert Barillés Det var en gång – rymden på en av de två TV-kanalerna. Sedan var vägen utstakad, genom Romero och Avenells Axa i farsans gamla Chock-tidningar och en uppsjö superhjälteserier med rymdanknytning, till en hel svit pocketöversättningar i serierna Galax, Delta, Kosmos, Science fiction-serien och Kalla kårar. Åren gick och med dem förmågan att ta sig igenom fler sidor och något mer avancerade berättelser än John Wyndhams Invasion från djupen. Clark, Herbert, Asimov, Bradbury, Heinlein … Bröderna Strugatskijs Picknick vid vägkanten var världsomvälvande. Den förändrade för alltid min syn på vad SF är och kan vara. Sedan dess har jag fortsatt sätta mig in i alla dessa olika alternativa spekulativa världar; Dan Simmons elaka Hyperion-svit, K.S. Robinsons diskbänksepiska Marsböcker och Banks stundom vansinniga Culture-universum.

Jag är väldigt glad att jag inte blev astronom. Inte för att min matematiska obegåvning någonsin hade medgivit det, men ändå. Jag blev arkeolog istället, med resultatet att – efter år av dryg facklitteratur – jag inte orkar med någon form av fiktiv förhistoria. Jag förhåller mig exempelvis torrt källkritisk till Aylas sexäventyr i urtiden, vilket förstås förtar charmen med läsningen. Ämnet har förlorat sin romantik och jag är bottenlöst nöjd att detsamma inte har drabbat min vurm för SF.

SF, science fiction, är förresten ett ganska fånigt uttryck som mer speglar tiden det tillkom i än vad genren idag omfattar. Det är lite som termen UFO faktiskt, det är också fånigt. Om jag kastar en stekspade i nacken på dig, och du inte har en aning om vad som träffade dig, har du just haft en närkontakt med ett Unidentified Flying Object. SF är fantastisk avkoppling, en potentiellt oändligt vid tänk-om-litteratur som kan måla upp de sjukaste, mest bisarra och minst sannolika verkligheterna och sedan låtsas som om de är fullkomligt naturliga för alla karaktärer som rör sig i den. Den kan obehindrat bolla tid och rum i handlingen så till den grad att den kan röra sig fritt mellan genrer och stilar. Här kan man hitta allt från Douglas Adams osannolika galenskaper till Peter Nilsons poetiska filosoferingar.

Det räcker gott för mig.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Originellt och fascinerande
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Fröken Smilla 2.0
• Imponerande historiebeskrivning

Tänker på min barndom. Alla människor och miljöer som korsat min väg som liten pojk. Gubbar och gummor, enstöringar och alkisar. Spartanska bondhus, mörka skogar, djupa sjöar. Typiska finska arketyper, typisk finsk verklighet. Ett reserverat vemod i en outtalad glädje. Glädjen för det lilla, det självklara, det snart bortglömda.

Det är just detta som Paasilinna lyckas sätta fingret på utan att fördenskull varken försköna, moralisera eller dra snyfthistorier om någon eller något. Han skriver enkla historier om enkla människor i en enkel miljö. Små vardagsepos som för tankarna till Kalevala. Precis så är det även med En lycklig man. Den golvar mig inte men inger en trygghet som ibland är ack så välbehövlig. Och det är jag tacksam för.

Ty man skall uppskatta det lilla i livet.

Similar Posts:

• Träffsäker skröna
• Män om män för män
• Fansen lär inte bli besvikna
• Mitt liv som död
• Rappa vändningar i välpackad roman

Det är frestande att spekulera i om det svenska förlaget fått nys om vem som skulle tilldelas priset och att det är därför Hotakainen nu ges ut här. Men jag vet, det låter för långsökt. Och så tilldelades han faktiskt ett prestigefyllt finskt litteraturpris redan i höstas. Det är nog helt enkelt så att Hotakainen till slut blev mogen för att kläs i en svensk språkdräkt. Synd bara att det tog sån lång tid innan det hände, för jag är redan nyfiken på att veta vad finnen skrivit tidigare.

Som en nutida finsk författare känns Hotakainen inte alls oäven, han slickar ingen medhårs och säger sin mening rakt ut om vad som knasar i samhället. Kort sagt skulle han kunna beskrivas som en senare upplaga av Arto Paasilinna – men utan dennes värsta absurda vändningar.

Jämför man Hotakainen med just Paasilinna så är likheterna många.

Båda två skildrar arbetarklassen och den desillusionerade efterkrigsgenerationen, de målar upp en medvetet klichéartad bild av det finska manliga släktet (ibland lite befogat förstås!), egendomliga inslag i alldagliga situationer är vanligt förekommande, samhällskritiken mellan raderna går inte att ta miste på, de är män, de skriver om män och deras målgrupp är troligtvis först och främst män.

Därmed inte sagt att de svansar efter varandra i varenda steg de tar. Särskilt inte Hotakainen, som i det här fallet är den som riskerar att få smaka på sådan kritik, eftersom han är den mindre erfarne av dem två.

Hotakainen gör sin egen grej, helt klart. Han har sina egna ironiska infallsvinklar och humoristiska poänger. Hans historia kretsar även kring karaktärer som har supit till på festivaler ackompanjerade till Johnny Rotten istället för att halsa en sjuttis renat i nån enslig stuga ute på den finska bondvischan.

Hotakainen är storstadsbon medan Paasilinna är lantisen. Det handlar om ett generationsskifte, den karakteristiska finska författartraditionen ska föras vidare.

Men gammal är ändå äldst.

I mitt tycke lyckas inte Hotakainen skaka om mig på samma sätt som Paasilinna. Jag kan inte riktigt peka på vad det beror på, men det kan nog vara så att Paasilinnas absurda dråpligheter är bättre lämpade för samhällssatir än Hotakainens prosa som går mer rakt på sak. Här är humorn högst avgörande, och den behärskar Paasilinna mycket bättre än sin yngre kollega. Hotakainens försök till att skruva till sin historia resulterar i onödiga transportsträckor i form av filosoferande dagbokanteckningar, vilket enligt mig inte alls passar hans skrivstil.

Men, men. Att ställa Hotakainen i samma ring som Paasilinna är ganska orättvist. Än så länge i alla fall. För vad jag kan erfara efter denna lilla bekantskap så kommer Hotakainen att fajtas med tungviktarna i framtiden – inte endast på hemmaplan utan även på de internationella författararenorna.

Similar Posts:

• Ett tryggt författarskap
• Träffsäker skröna
• Fansen lär inte bli besvikna
• Rappa vändningar i välpackad roman
• Finska självmördare på chartrad busstur genom Europa

Jag har haft honom som resesällskap många gånger de senaste åren. Med böcker som Kollektivt självmord, Den ljuva giftkokerskan, Den ylande mjölnaren och De hängda rävarnas skog imponerar Paasilinna med att kunna slå undan fötterna på läsaren och överraska med en karg, svart finländsk humor och fantastiska skrönor fyllda med alkohol, kärlek och ond bråd död. Det är flera gånger som böckerna har lyckats locka fram det mycket pinsamma att man skrattar till för sig själv på ett fullsatt tåg.

"Min död kom som en fullständig överraskning för mig". Så inleds boken Hoppsan, jag är död!. Det hände nämligen som så att bokens huvudperson var alltför fokuserad på att spana in ett par kvinnoben på sin promenad så att han inte märker att han går rakt ut i trafiken, blir påkörd och dör ögonblickligen. Först blir allt svart men till hans stora förvåning så får han snart synen åter och svävar ovanför den döda kropp som för bara några sekunder sedan tillhörde honom. Nu är den borta och han måste börja lära sig att leva som det anstår en död person.

Något av det första vår huvudperson märker är att han numer kan förflytta sig med tankens hjälp och efter ett kort besök på bårhuset beger han sig till sitt hem för att något förväntansfullt följa hur hans fru ska ta emot dödsbudet. Aningen besviket men inte förvånat lägger han märke till att hon inte blir särskilt ledsen. Vår hjälte är ensam, död i en levande värld. Men ganska snart lägger han märke till märkliga folksamlingar lite här och var och förstår att det måste också vara de döda. Kan han kanske ta kontakt med dem på något sätt?

Det som följer härnäst är en fascinerande skildring av livet och av kärlek och vänskap efter döden, om rättvisa och hur de döda faktiskt kan påverka oss levande. Vår hjälte beger sig på en hisnande resa och träffar på såväl Jesus, som gamla stenåldersmän och presidenter. Nu är detta en humoristisk roman och ska väl betraktas mest som en stund avkopplande läsning men det är imponerande hur Arto Paasilinna bygger upp en värld för de döda och förklarar dess logik så det blir trovärdigt. Gång på gång dyker frågor om logiska luckor upp i huvudet på en som läsare för att bara några sidor senare få ett fullständigt exemplariskt och fullödigt svar på frågan. Det förklaras bl a varför det i eftervärlden inte är överbefolkat, man skulle ju kunna tänka sig att alla döda sen flera tusen år sen borde täcka jordens yta flera gånger om.

Detaljrikedomen är som vanligt hög i Paasilinnas romaner och när man väl har köpt förutsättningarna så kan man verkligen ta till sig historien. Det är såna små förklaringar som gör den här bokens stora styrka och för en liten stund så övertygas man om att det här faktiskt är en skildring om hur det faktiskt blir efter döden och problemen som kan uppstå i de avlidnas vardag. Är det till exempel moraliskt rätt att man som död blir förälskad i en levande och därefter hoppas att hon ska dö snart så man får träffa henne? Är det kanske så att det är en osund läggning överhuvudtaget att som död förälska sig i en levande, det kanske borde jämställas med nekrofili?

Ska man läsa en bok av Aarto Paasilinna i sitt liv rekommenderar jag främst Kollektivt självmord, vill man fördjupa sig mer i hans litteratur (kanske när man har tid efter ålderns höst) så är Hoppsan, jag är död! en av de första och bästa böckerna man ska sätta tänderna i. Det ligger nog mycket sanning i att om man har läst en av hans böcker så har man läst alla, men det är samtidigt ett faktum som är helt bedårande.

Similar Posts:

• Finska självmördare på chartrad busstur genom Europa
• Ett tryggt författarskap
• Män om män för män
• Fansen lär inte bli besvikna
• Rappa vändningar i välpackad roman

Två finnar som försöker begå självmord samtidigt är definitivt en för mycket, resonerar de, och blir i stället sittande vid den fyrfaldige konkursaren Rellonens sommarstuga drickande alkohol. Den senaste konkursen var just det som fick bägaren att rinna över för Rellonen, medan sorgen efter fruns död i cancer tre år tidigare var det som drev överste Kemppainen till att balansera på självmordets rand.

När de två sitter och samtalar vid Skålsjöns strand kommer de att tänka på att det måste vara hundratals, om inte tusentals, svårmodiga finnar som i just detta nu går och överväger självmord. Tänk om man kunde samla alla dessa sorgliga själar…

Sagt och gjort, Rellonen och överste Kemppainen beslutar sig för att annonsera i tidningen. Och intresset från allmänheten, eller åtminstone den del som inte fruktar döden, är större än de kunnat vänta sig.

Här börjar äventyret som tar den finska självmördargruppen Dödslänkarna på en bussresa upp genom de tusen sjöarnas land och ned genom Europa – en resa som ämnas sluta i en samfälld död. Men så lätt är det inte att ta kål på en hoper finnar. En busslast dödsaspiranter har mer livslust än man kan tro.

Den här boken utkom första gången på svenska 1990, så den är inte ny. Däremot har den utkommit i en sand- och hängmattsvänlig pocket i år. Och även om det kan kännas som ett långt steg mellan sorglösa semesterdagar och ett "kollektivt självmord" så är det inte det. Boken är humoristisk och fylld av mänsklig värme, trots bokens tema. Eller kanske just därför. Det som inte tål att skämtas med tål heller inte att tas på allvar, eller hur det nu var?

Det är ingen tjock bok, knappa 260 sidor. Om det här varit en deckare eller en kärleksroman hade man plöjt den samtidigt som ett sandigt paket Mariekex på stranden, men nu är det ju inte det. I varje mening händer det något. Om det inte är något konkret som för handlingen framåt, så är det en ordvändning eller formulering som kräver ens uppmärksamhet. I vanliga fall finner jag det ofta irriterande om en bok är "trög" och går långsamt att läsa, men här är det en njutning. Det är nog ingen dristad gissning att anta att Mikael Niemis Populärmusik från Vittula har tillkommit med viss inspiration från Arto Paasilinna. Det är samma krokiga och vindlande satir och ironi. Samma sätt att vränga orden och göra det fantastiskt roligt utan att egentligen gjort så mycket väsen av sig.

Ledsen, nu kan jag inte skriva mer. Dags att böja upp pärmarna på nästa Paasilinna.

Similar Posts:

• Mitt liv som död
• Rappa vändningar i välpackad roman
• Fansen lär inte bli besvikna
• Ett tryggt författarskap
• Män om män för män