Den som står för den beskrivningen är en vd för ett känt företag som lockar medelklassen till självförsvarskurser med ogenerad chavbashing.

Det här är bara ett ganska modest exempel på hur accepterat det är hos den bildade och förment vidsynta medelklassen – och även överklassen – att svartmåla den här gruppen samtidigt som det vore socialt oacceptabelt att visa sin sexism, rasism eller homofobi gentemot andra grupper.

Rätt snart under läsningen av Owen Jones Chavs tänker jag att den här texten mottas förmodligen väldigt olika beroende på vilken politisk ståndpunkt man själv intar, och djupare sett även på vilken filosofisk syn man har på människan.

Finns lösningarna på mänskliga problem hos individen eller hos kollektivet? Jones menar tveklöst att svaret finns hos kollektivet.

Hans tes kan sammanfattas som följer. De stora industrinedläggningarna på 70-talet skyndades avsiktligt på av konservativa regeringar (och senare även av ”new Labour”) som startade ett krig mot arbetarklassen genom att dela upp människor i de förtjänstfulla som strävade uppåt mot medelklass och de föraktfulla som i brist på arbete blev kvar och sjönk ned i ett slags morän av utanförskap och arbetslöshet.

Lägg därtill att bostadspolitiken som förts sedan dess har lett till att de flesta billiga och subventionerade hyresrätter försvunnit och att många människor har skuldsatt sig över öronen för att kunna ”äga” sina bostäder.

Den höga kriminalitet som grasserar i de ödelagda före detta industristäderna och förorterna som blivit följden av regeringarnas klasskrig är en social oundviklighet på grund av den omfördelning av allmänna resurser från de behövande till de besuttna som skett.

Den berättigade stolthet som har funnits inom arbetarklassen över att utföra sitt jobb väl är inte längre ens möjlig eftersom det inte finns några jobb att vara stolt över. Bilden fullbordas av att finanssektorn kastat samhället i kris genom sina vidlyftiga spekulationer och därmed skapat ännu större klyftor än man trodde var möjligt.

Enligt Jones anser de besuttna – i vid mening – att de fattiga har sig själv att skylla och är värda att föraktas.

I stort sett är det förmodligen en ganska riktig analys. Min huvudinvändning är att jag inte riktigt förstår vad som skulle ha kunnat rädda den arbetsintensiva och tunga industrin kvar i västeuropa. En strukturomvandling var förmodligen förr eller senare nödvändig. Det intressanta är hur denna omvandling sker och vilket pris enskilda människor och samhället som sådant tvingas betala. Jones konstaterar bara att Thatcher initierat ett klasskrig men talar inte så mycket om vad som kunde ha gjorts istället.

När det gäller kriminaliteten verkar han mena att den är ett ofrånkomligt resultat av den krossade framtidstron i samhällen där så många är arbetslösa. Samtidigt påpekar han mycket riktigt att det inte är representativt för underklassen att vara kriminell – det är förstås bara en bråkdel av alla fattiga människor som är kriminella. Det här är en logisk motsägelse som Jones inte tycks inse.

Jag kan inte avhålla mig från tanken att Jones från sin medelklasshorisont ser de kriminella först och främst som offer för klasspolitiken. Men de vanliga människor som bor i så kallade utanförskapsområden hyser knappast några sådana romantiska föreställningar. Som Jones dock påpekar så är det enligt undersökningar betydligt större andel av arbetarklassen än medelklassen som vill ha hårdare straff för kriminella.

Med det sagt som invändning tycker jag ändå att det här är en nödvändig och engagerad bok. Det engelska privilegiesamhället kan inte rakt av översättas till svenska förhållanden men det är inte svårt att se stora likheter här. Inte minst vad gäller det som enligt undertiteln är bokens tema: föraktet för arbetarklassen.

Det vore trevligt att kunna avfärda hatet mot chavar som en perifer psykos som är begränsad till skräniga kolumnister på högerkanten. Men det finns en typ av hat mot chavar som har blivit en ”liberal dubbelmoral”. Bigotta liberaler rättfärdigar sina fördomar mot en grupp med dess påstådda fördomsfullhet. Rasifieringen av människor i arbetarklassen som ”vita” har förvissat somliga om att de kan hata chavar och ändå förbli progressivt orienterade. De rättfärdigar sitt hat mot vita i arbetarklassen med deras förmenta rasism och oförmåga att anpassa sig till ett mångkulturellt samhälle.

När vänstern dessutom har lämnat klassanalysen bakom sig och istället koncentrerar sig på att hävda rättigheter baserade på sexualitet, kön och etnicitet (vilket inte behöver vara fel att också göra betonar författaren) har de lämnat fältet fritt för den yttre högern att exploatera den traditionella arbetarklassens brist på representation. Det är i alla fall vad Jones hävdar. Men även om hans beskrivning gäller Storbritannien så känns den allt för väl igen även från en svensk horisont.

Similar Posts:

• Samhällets stöttepelare eller de verkliga parasiterna?
• Vad fattigdom gör
• Mellan trygghet och flexibilitet
• ”The lady’s NOT for turning”
• Vem förändrar världen?

Nu har jag dock faktiskt gett mig i kast med en bok som jag tror kan samsas med dessa tidigare nämnda arbetarböcker. Kanske måste jag vidga mina läsvanor en smula, för jag tyckte att den här samlingen av Henrik Johanssons noveller och dikter var utmärkt.

Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse handlar till stor del om en bagerifabrik, dess anställda och den nära förestående nedläggningen av verksamheten. Beskrivningen av allt detta sker dock på en hel del oväntade sätt, magisk realism kan passa in som beskrivning av vissa partier. En del av texten är mycket välskrivna korta noveller som håller sig inom ramarna för vad som kallas verklighet, sen kommer plötslig en inverterad Kafka. En mjölbagge förvandlas till en bageriarbetare. I en annan novell är huvudpersonen död, men förväntas ändå arbeta.

 Jag låg i min kista, men två bankirer grävde upp mig. De sa att de hade höjt räntorna efter min död och att jag nu var skyldig dem pengar. De sa att politikerna hade förlängt pensionsåldern till fem år efter döden och Medlingsinstitutet har sänkt lönerna till två meter under jorden.

När man är död älskar man övertid och snortar arbetslinjen till frukost!

Den lilla sagan ”Burger Princess” skulle ha platsat i Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år, jag tyckte den var förträfflig och det kändes som om slutet var lyckligt, även om jag inte förstår vad hon skulle med prinsen till.

Novellen ”Expedition Federley” handlar om olika sätt att sälja sin själ i denna köparens och dokusåpans tidevarv. Den var ledsam men trovärdig trots sina fantasikrumbukter.

Sen finns det några fina dikter om familjehistoria, statarliv och fattigdom som trots sin ordknapphet var både talande och rörande.

Boken är på lite drygt 130 sidor men innehåller massor av spännande läsning. Har man erfarenhet av de lägre klassade formerna av arbete, osäkra förhållanden och arbetsförmedlingen/förnedringen så finns det mycket att känna igen sig i även i de mer surrealistiska styckena. Har man inte det kanske man kan läsa det hela som fantasy. Jag har svårt att tro att arbetarlitteratur någonsin kommer att fungera som ögonöppnare för nån av arbetslinjens försvarare, men för de som vill mura igen sagda ögon med nävarna så kan texterna fungera som pysventil när trycket blir för högt.

Johanssons stil är lätt och vältrimmad, språkligt är det ett nöje att läsa både hans noveller och hans dikter. Fast ibland blir det svårt att hålla i boken när jag samtidigt knyter nävarna i igenkänningsraseri, eller skrockar så boken hoppar åt de ibland mycket roliga formuleringarna.

Jag rekommenderar verkligen en genomläsning och en plats i bokhyllan. För den bättre bemedlade medelklassens läsecirklar så kan det bli höstens mysrysare. Mycket att diskutera finns det här.

Similar Posts:

• Varvsepokens arbetare
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Noveller om folk som känner varandra
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd
• Rädslans linje

År 2015 är arbetsmarknaden alltjämt ganska lik den vi hade innan valet, något som speglas i Elise Karlssons tredje roman där arbetslinjen har blivit ett levande koncentrat.

Huvudpersonen i Karlssons Linjen befinner sig inledningsvis utanför anställningarnas och arbetets gemenskap. På några av romanens första sidor är hon bokstavligen utelåst, lämnad i kylan utanför sitt hem.

Medan jag sitter där på bänken tänker jag inte på det. Alla de där pappren som kommer genom brevinkastet och läggs på hög, öppnade eller oöppnade, obetalda. Att de leder ut dit, till en tillvaro utan nycklar och koder. Men när jag kommer in i porten och lägenheten igen. När jag slår mig ner i soffan och slår på tv:n, ännu en svartvit film, en kvinna med ett vansinnesskratt. Då tänker jag på det.

Scenen blir en symbol för den oro som driver hela romanen framåt. Olika omständigheter, där utelåsningen är en, en röst från en tv-debatt en annan, pressar Emma att resa sig igen. Hon sätter sig framför datorn, gräver fram sitt gamla CV och söker jobb. Tillvaron går från sökande, kanskejobb och kanskeintervju till en tillfällig anställning på ett företag som producerar självhjälpsböcker. Väl inne blir målet en eftertraktad tillsvidareanställning. Rädslan att när som helst bli utkastad, att plötsligt hamna utanför kontorets välputsade glasväggar igen, synkroniseras med hennes vilja att klättra i företagets hierarkier. Viljan att vara en perfekt medarbetare, att ha tryggheten.

Arbetet är snart lika mycket liv som kärlek. Emma förälskar sig i en av kollegorna på kontoret, en Billy. Och kanske är det inte en slump att han har samma namn som en av Ikeas mest massproducerade bokhyllor. Romanpersonerna i Linjen, protagonisten undantagen, är nämligen lika tömda på personlighet som ett CV på vilken rekryteringssajt som helst. De verkar slipade till en yta där lagom mycket privatliv sipprar ut. Bara så pass att människan bakom kan anas, men aldrig synas. Emmas relationer till omgivningen är även de präglade av en sorts distans. Hon avslöjar sällan något om sig själv för sina arbetskamrater. Hennes förälskelse i Billy är också till stor del en distansförälskelse kopplad till honom som kollega.

Linjen är en komprimerad roman, som genom att skala av det mesta av yttervärld och miljöbeskrivningar, lyckas gestalta just den rädsla och den mekaniska ytlighet som präglar mycket av det samtida arbetslivet. Allra mest effektivt blir den i de korta, enkla styckena där prosan övergår i prosalyrik:

Jag gör inte längre kaffe hemma. Äter inte längre hemma. Jobbet matar mig.

Elise Karlsson ger med Linjen en ny skönlitterär bild av det moderna arbetslivet. Hon visar hur mycket som fortfarande finns kvar att diskutera. Inte bara när det gäller arbetet och dess faktiska villkor, utan även kring vad som driver en människa dit.

Similar Posts:

• Asocialrealism
• Rituell meningslöshet
• Föraktet för de som blev kvar
• Norma Jeane åker på charter
• Alice i flaskornas underland

Nikolaj Joltysjev borde kanske skylla sig själv. Inte för att han inte köpt en lägenhet medan de gick att ha råd med utan bott kvar i den tjänstebostad hans polisarbete berättigat honom till, utan för att han en natt tar beslutet att låsa in en grupp besvärliga fyllerister i ett alltför litet, alltför varmt och syrefattigt utrymme.

Han borde kanske skylla sig själv, men den här typen av bestraffningar, av förakt för de intagna, av utpressning av dem och av att fördela deras pengar och andra värdesaker de tjänstgörande emellan, de är så satta i system, så mycket en institutionaliserad del av arbetet och vardagen. Nikolaj tar det bara ett litet steg för långt. Tar ut sin frustration en liten smula mer än vanligt på dem som råkar komma i hans väg. Sparkar nedåt. Som hela samhället slentrianmässigt verkar göra.

Därifrån går det bara utför. Polisledningen statuerar exempel, Nikolaj får sparken och han och hans hustru Valentina och deras hemmavarande, vuxne men initiativlöse son – ytterligare en son sitter redan i fängelse för grov misshandel – tvingas flytta från tjänstebostaden. Något annat i den expanderande staden har de inte råd med. Istället flyttar de in hos en gammal moster i Valentinas hemby på landsbygden i södra Sibirien, inställda på att söka arbete och bygga nytt, men i byn finns inga jobb. Snart har livet och skenbart hjälpsamma grannar lurat av dem vad de hade av besparingar.

Det finns något närmast ikoniskt över den ryska misären, över gråheten, kylan, alkoholismen, det meningslösa våldet och det dumsluga bondfångeriet. En misär som verkar närmast konstant, hur än makthavare och ideologier skiftar någonstans i ett fjärran Moskva. Mer än själva familjen Joltysjevs öde är det den där gnagande känslan, frågan som biter sig fast: karaktärerna är onekligen offer, men för vem eller vad? Samhället? Sig själva? Drömmen om ett bättre liv och därpå följande besvikelse?

Roman Sentjin skildrar ett närmast vulgärdarwinistiskt samhälle där bara den starkaste överlever – kanske – där man desperat kliver över varandra och den som går att lura obönhörligt blir lurad, igen och igen. Ett samhälle som äter sina svaga.

Det skulle vara plågsamt att läsa om han inte gjorde det i en sådan saklig, nästan torr ton, varken cyniskt eller med någon överdriven empati. Saker händer bara Familjen Joltysjev, som om de är födda under en olycksalig sibirisk stjärna. Det i sig är nästan obehagligare än vad som faktiskt händer dem (vilket för all del är obehagligt nog) – känslan av att det är omöjligt att förändra, att kliva av eller byta väg. Hopplösheten finns där redan från början.

Similar Posts:

• En postsovjetisk odyssé
• Skimmer i nattsvart tragedi
• Kaos och kortspel
• Det förflutnas förhäxande toner
• Revolution rock

Roland Paulsen går till Arbetsförmedlingen med en känsla att han egentligen inte hör dit. Han är nydisputerad doktor i sociologi (”Socionom alltså” tycker arbetsförmedlaren han träffar) och har en forskartjänst som väntar om några månader. Mantrat att han som arbetssökande ska ”aktiveras” går som en upphakad skiva under mötet. Till slut skrivs en handlingsplan där Roland en gång i månaden ska besöka ett jobbforum. Det visar sig att han bara behöver gå dit, skriva upp sitt namn och personnummer och gå hem. En meningslös handling som bara tar två minuter men kräver betydligt mer energi.

Jag gillar att Paulsen hela tiden använder sig själv och reflekterar över sin egen position i arbetslösheten. Att vara forskare är ändå ett privilegium i sammanhanget. Han ironiserar över att han när forskartjänsten börjar går från en intetsägande titel till en annan. Skillnaden är att staten ger honom mer pengar. En tydlig bild av hur en människas värde bestäms över det arbete hon utför. Eller om hon utför något arbete.

Paulsen bjuder på sig själv och skriver på ett enkelt, roligt sätt, utan att på något sätt förlora akademisk tyngd. Enda gången jag kan tycka att han förlorar i proffsighet är när han använder pseudonymer för de städer han gör sin research i. ”Västertälje” funkar, men ”Rövby”…? Det känns som ett internt skämt som skulle ha stannat som just det. Detta vägs å andra sidan upp, bland annat av en väldigt intressant genomgång av mekanismer som ligger till grund för människans lydnad.

Genom att sitta med under möten och aktiviteter med Arbetsförmedlingens anställda beskriver Paulsen hur de blint följer nya regler, samtidigt som de står nästintill handfallna inför uppgiften. Systemet finns inpräntade i dem, i oss alla. Vi lyder även om vi inte vet vad det vi gör är bra för. Eller, vi lyder till och med även om vi vet att det vi gör är meningslöst.

I sina intervjuer lyckas Paulsen komma under skinnet på personer som på olika sätt har inblick i, och lever med konsekvenserna av, Arbetsförmedlingens organisation. Eva, som efter att ha förlorat både sin man och deras gemensamma företag hamnat i Fas 3. Angeles Bermudez-Svankvist, tidigare generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Henne träffar Paulsen under ett träningspass på Sturebadet. Både Eva och Angeles är arbetslösa. Skillnaden är att Angeles samtidigt får en månadslön på över 140 000 kronor och kan spendera dagarna med att träna. Kanske är det hon som bäst sammanfattar skevheten i Arbetsförmedlingens funktion och syn på arbetslösa när hon säger att, om du får pengar ska du kunna ta vilket jobb som helst, och följer upp med:

Om jag kan göra det så ska också alla andra kunna göra det.

Paulsens resonemang slutar i ett ifrågasättande av hela idén om lönearbete. Borde vi egentligen arbeta?

Den tyske filosofen Herbert Marcuse betraktade … den potentiella arbetsbefrielsen som en renässans större än allt mänskligheten tidigare skådat. En ny moral bortom skuld och skam var bara en av förändringarna Marcuse såg framför sig. Även städerna skulle förändras. Själva arkitekturen. Våra sätt att transporteras. Vägnäten. Vad vi betraktar som friskt och sjukt. Vårt lyckobegrepp. Vårt närmande till den oceaniska känslan. Hur vi älskar varandra. Uppvaknandet av de erogena zoner som nu slumrar under genitaliernas dominans. Sexualiteten. Kroppen. Allt.

Eva drömmer om ett liv i kollektiv, kanske i södra Europa.

[D]är kan man odla alla sorters grönsaker. Och frukter. Och där kan man göra sin egen olivolja.

Utplånande av arbetet som vi känner det idag innebär en återgång till det självförsörjande. Ett liv där andra värden kan premieras. Intressanta tankegångar, men kanske är det en väl utopisk vision när situationen ser ut som den gör för många. Frågan är väl istället hur vi ska arbeta? Vad är en arbetare? Och hur ska vi behandla den som inte arbetar?

Similar Posts:

• Människor berättar vad dom sysslar med
• Städerskans krisrapport
• Föraktet för de som blev kvar
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• Äta, sova, överleva

Nu tror jag inte att han är det minsta intresserad av att kränga någonting överhuvudtaget. Det är klart och tydligt att det han är intresserad av och nyfiken på är människor; varför de gör som de gör och vilka de egentligen är. Eller förresten, intresserad är inte rätt ord. Han är närmast besatt av att få kontakt med människor och av att fånga dem på en bild.

Lite bakgrundsfakta: En svensk fotograf uppvuxen i Danmark, tillbringar en tid i Belgien. På en ort känd för sina, numera nerlagda, kolgruvor. De bilder han tar ställs ut på stadens museum, OCH på ett museum i Sydkorea där han tidigare visat sina bilder från Östeuropa. Ty så är det med bra fotografi. Den kan betraktas och förstås och älskas överallt. Den är gränslös.

Lasthein var inbjuden till staden Charleroi, i Belgien, på ett s.k. ”artist in recidence”. Med sin gamla panoramakamera av märket Widelux vandrar han längs gatorna. Och det här är viktigt, en Wideluxkamera ger en bild som har en bildvinkel på ungefär 140 grader. Och ändå så upplever vi inte någon extrem vidvinkeleffekt i bilden. Det beror på att kameran innehåller ett objektiv som rör sig längs dessa 140 grader under exponeringen, från vänster till höger. Om man använder den på rätt sätt kan man berätta flera historier samtidigt, i en bild. Lastheins bilder fungerar på samma sätt som när man sitter på ett café och tittar ut genom fönstret och samtidigt, i ögonvrån, håller lite koll på det där spännande händelseförloppet som pågår längst inne i lokalen.

Så, lägg samman tekniken, med en fotograf som är ett socialt geni, tokintresserad av människor och dessutom en rackare på att komponera bra bilder; så får man en bok som är väldigt svårt att lägga ifrån sig. Som man bara vill läsa om och om igen.

Men allt detta, som jag hittills sagt, vore ju helt förgäves om inte budskapet funnits. Berättelsen om en stad nästan lika stor som Malmö. En stad som för en tid sedan utnämndes till Europas fulaste stad, en stad som genomgått en svår process sedan massor av industrier och gruvor lagts ner. Och berättelsen om de människor som försöker leva ett bra liv trots arbetslöshet och fattigdom.

Men Lasthein är ingen eländesromantiker. Han går in på de enskilda människoödena. Han gör bilder om kärleken, familjelivet, barnens lekar och om njutningen att i skymningen ändå få sig en öl och lite samvaro på en pub.

Dessutom berättar han i en text om sitt arbete med boken, och om några av de människor han mötte. I två texter beskriver också två av stadens invånare, vad som gör livet värt att leva i Charleroi.

Similar Posts:

• Bildpoesi från Östeuropa
• Tåg och tröghetslagar
• En kärleksförklaring till Havanna
• Fiktionen börjar och slutar på biblioteket
• Pacifisten Spirou i en brutaliserad tid