Det är juli och semestertider. Soliga morgnar med frukost på balkongen och planer för sommaren. Forskarmaken André reser söderut till sin mor där han bor några veckor i sitt barndomshem. Efter en tid ska jagberättaren komma efter och senare ska de resa till Italien.

Hon har nyss gett ut en bok, hon har skrivit flera tidigare. Recensioner låter vänta på sig och när de kommer är de inte särskilt uppmuntrande (”gammal skåpmat”). Inte heller kollegor eller vänner är direkt entusiastiska. Hon tappar rejält fotfästet i sin ensamhet och bestämmer sig för att inte skriva mera. Plötsligt väntar ingenting. Hon som alltid arbetat hårt och intresserat sig för sin omvärld. Därtill ett gräl med den vuxna sonen som ska ge upp sin universitetskarriär och i stället börja på ett ministerium med betydligt högre månadslön.

Det blir uppgörelser. Grälen är sofistikerade, förvirrande och tvära. En privilegierad kvinnas glädjeämnen i livet ger inget längre. Krafter kommer att svika. Inre frågeställningar snurrar kring vad livet är, vad arbetet är? Är relationen till maken över? Värderingar har styrt deras gemensamma, goda liv men tror de fortfarande på dem? Hur kommer fortsättningen att bli? Deras son – nyss ett barn – är inte längre mottaglig för hennes åsikter. Hon har i årtionden känt sig tidlös men nu har något hänt med tiden som går både långsamt och snabbt. Hon känner sig lurad.

Vad händer med intellektet när arbetet (skrivandet) inte längre fyller livet och fungerar som en identitet? Ibland citeras filosofers råd om åldrandet men sentenserna är ofta motsägelsefulla eller till och med svartsynta.

Romanen är ärlig och har ett klartänkt uppsåt. Den påminner något om Simone de Beauvoirs finstämda självbiografi Avled stilla (1963) där hon skildrar sin mors sista veckor i cancer. Frågeställningarna och ångesten liknar. Också här måste bokslut göras. Det är vemodigt men tematiken är allmänmänsklig.

En av de sista meningarna i Den diskreta åldern lyder levnadsvist: ”Vi ska hjälpa varandra att genomleva detta sista äventyr som vi aldrig kommer att återvända från.” Gemenskap ger tröst.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala
• Tidlöst motstånd
• Otrohet, svartsjuka och djup förtvivlan

För länge sen var han gift med en ung finländsk kvinna och de fick en son. De levde tillfälligt i England under en kall vinter i väntan på att båtar skulle trafikera Australien som är hans hemland.

Men något hände. Kvinnan återvände med barnet till Finland. Senare skilsmässa. Detta var 1964 – 1965. Nu är det 2020-tal och sonen närmar sig sextio och fadern åttio.

Det är sonhustrun i Finland som tagit kontakt. Via mejl till vänliga människor kommer hon i förbindelse med den man som är hennes mans far, hennes barns farfar och hennes svärfar. När hon berättar grips sonen, hennes man av starka känslor. Rädslor, kanske raseri.

Sonhustrun menar att detta kan bli bra för honom, för dem. Sonen säger sig aldrig ha saknat en far. Inga sociala stigman. På sjuttiotalet relativt vanligt med ensamstående mammor och det fanns både mormor och moster. Naturligtvis hade efternamnet stuckit ut men snabbt lärde han sig trixa bort frågor. Senare blev namnet ett med honom i mediebranschen. Men det som alltid irriterat var hans uselhet på ”karlgöra”. Men vad säger att det blivit annorlunda med en far i hemmet? Som kanske knappt varit där? Mest manövrererat eller funderat på lastfartyg långt borta.

Det blir ändå kontakt. Sonen får lära känna ett äldre belevat sjöbefäl. En vacker dag står sonen i flygfältets ankomsthall och spanar. Fadern känner direkt igen sin son.

Det hela avlöper väl. Fadern vill återkomma. Stanna längre. En stuga byggs som han betalar. Där bor han medan sonen med familj kommer till veckosluten. Det är bastubad och utflykter i näromgivningarna. Fadern lär känna grannar. Damsällskap intresserar också. Sonen och sonhustrun är inte så förtjusta i hans nätkontakt Nina, 42, från Moldavien. Han har planer; bygga bro, borra i berget, skaffa båt, rusta upp båthus. Måla tavlor. Finland är ett fint land. Allt är bättre i Finland: isbrytarna, stugorna, skogen, bastun, molnen, åskan.

Tyvärr har något hänt med tiden som går både långsammare och fortare. Därför blir det lätt konflikter; sonen är effektiv, vill vara ute i god tid, har dagsscheman. Fadern sover länge och ofta, märker inte om en timme eller flera rinner iväg i minnen. Det mesta går långsamt. Även om fadern inte upplever det så.

Sonen förmanar både på skämt och på allvar. Fadern skärper sig och vill inte vara till besvär – ändå blir det tokigt med trafikböter, glömda plånböcker och datorstrul. Sonen kan vara bullrig. Eller bara klippa av. Det är lättare med milda sonhustrun. Det finns sådant som sonen vägrar vidröra. Fadern försöker förslaget via henne. Men de har sitt liv och han har trots allt kommit in i deras liv väldigt sent.

Allt återges ur en tredje persons perspektiv men mest fokus är på fadern. På så vis kan den allvetande berättaren analysera tankar, beskriva göranden. Greppet ger distans åt åldrandet och sorgligheter.

Både fadern och sonen har en symbolisk svart hund. Det är tungt med hund. Dialogerna med bitsk ironi däremellan visar både samförstånd och irritation. Språket de kommunicerar på är underförstått engelska även om romanens språk är svenska utom små roliga uttryck såsom när fadern ständigt svarar på sonens utläggningar med ”fake news”. Inga personnamn nämns förutom på bipersoner. Romanformen distanserar det som ligger nära författarens egna erfarenheter.

Den här välskrivna och mänskliga romanen lämnar läsaren med en del frågor. Men vackert så. Riktiga (roman)karaktärer har hemligheter, svagheter och tillkortakommanden.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• En pappabok om skidning
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Edna och styrkan
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Dansa min docka medan du är unger
när du blir gammal så blir du för tunger

I romanen De sista smekningarna ges ordet till Birgitte Solheim som upplever hur åldrandet medför en allt större ensamhet. Hon bor i Paris dit hon flyttat efter en karriär som hjärtkirurg. Hon sitter vid fönstret större delen av sin tid och tittar på det som händer på gatan. Hennes yngre syster Elisabeth bor i Norge och de för regelbundna videosamtal. Birgitte har aldrig bildat familj utan levt för sitt jobb. Systerns liv med barn och barnbarn utgör en stor kontrast.

Inledningsvis dryper bitterheten. Relationen med systern präglas av allt annat än vänlig omtanke. Birgittes isande ironi stannar inte vid åsynen av systern, nej, den omfattar hela mänskligheten. I hennes ögon låter media självupptagna människor ta allt större plats medan massutrotningen av arter går allt snabbare på vår enda planet. Torrt konstaterar Birgitte:

Samtidigt ramlar folk in i döden medan de fotograferar sig själva.

Kjersti Anfinnsens metod att komprimera tankar och omge dem med mycket luft är effektfull. Uppsluppenheten fyller min läsning och ofta brister jag ut i plötsliga skratt. Bittersyrliga oneliners är uppfriskande, åtminstone för mig.

Men det intressanta är att det inte stannar där. Anfinnsen skildrar Birgitte med fler nyanser. Birgitte var en gång en pionjär genom att arbeta i en mansdominerad och karriärinriktad verksamhet. Hon får regelbundet inbjudningar att delta i USA vid föreläsningar.

Det är nästan anmärkningsvärt hur Anfinnsen med så få ord skapar det djupa porträtt som Birgitte visar sig vara värd. Hennes relation med systern Elisabeth hade kunnat bli statisk men det sker en förskjutning som överraskar. Likaså visar sig kontakterna med restaurangägaren Colin, frisören Michel M och nätdejten Javier ge mening. Bilden av hur en människa får kontur av personerna hon omger sig med illustreras fint.

Berättelsens anslag rinner sålunda ut i ett helt annat vatten när slutet nalkas. Jag tyckte mycket om denna färd, eller snarare detta besök hos Birgitte Solheim, före detta hjärtkirurg, numera pensionär boende i Paris.

Similar Posts:

• Hemkomst på Neshov
• Livet och intrigerna
• Ålderdomen i praktiken
• Bland tomtar och troll
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala

Pling plong!
Här kommer Mormornallen. Kul!
Tårta och present har hon med sig.
Men kalaset ska inte vara här hemma, det är
Gammelmormor Nalle som fyller år, supermånga år!

Det är Knatts, Gnis och lilla Ludens gammelmormor som fyller år. Men Gammelmormor Nalle bor inte längre kvar i sitt fina, fina rosa hus. Hon har flyttat till ett äldreboende, där gamla som behöver hjälp och sällskap bor, berättar Nallemamman. Det spelar ingen roll att Knatt inte vill att det ska vara så. För de stora säger att de ska gå till det nya stället och äta tårta. De säger till och med att det ska bli roligt.

På Gammelgården luktar det konstigt och alla är skrynkliga som gamla skrutt. Någon gråter och någon skrattar för högt och utan tänder.

Pling plong.
-Jag vill inte vara här.
Så säger Knatt till
Gammelmormor Nalle.

Gammelmormor Nalle svarar att att hon inte heller vill vara här. Men medan Knatt vill vara i Gammelmormors vanliga hus, att katten inte ska vara död, och alla ska vara glada plus att det ska vara godis i den vanliga skålen så vill Gammelmormor Nalle vara i Paris, dansa hela natten i högklackat. Gammelmormor vill vara ung, vacker och jättestark. Och istället för en katt vill hon ha en stor vit häst!

Det är starka känslor hos både ung och supergammal. Men under tårtkalaset faller saker och ting på plats. Det kanske inte är så dumt och farligt på ett äldreboende? Man kanske kan börja känna sig trygg och nästan lite hemma där?

I år är det tjugo år sedan de första Vem-böckerna kom. Jag köpte faktiskt de två första, Vems byxor? och Vem är arg? i något sammanhang. Jag köpte dem till mig själv då jag blev fullkomligt golvad av språket, humorn, svärtan, blinkningarna till den vuxna läsaren och inte minst illustrationerna som sprakade av liv och känsla.

Stina Wirséns Vem-böcker rör sig i ett språkligt landskap där det lilla blir stort. Med korta meningar och en rytm som ligger nära barns eget tal skapar hon en text som är lika mycket paus som ord. Här finns ingen förklarande röst, bara en direkthet som låter känslorna ta plats. Det är en litterär minimalism där varje ord bär tyngd, samtidigt som bilderna tar vid och fyller ut det som inte sägs.

Det är just i denna koncentration som böckerna öppnar sig för läsaren, den som högläser får utrymme att tolka, den som lyssnar får plats att känna. Wirsén skriver ur barnets perspektiv, och det gör att de vardagliga konflikterna, om byxor, om vänskap, om att vara arg, blir existentiella. Det är böcker som med sin enkelhet rymmer en psykologisk realism.

Stina Wirséns bilder är lika direkta som hennes språk. Linjerna tycks aldrig vilja stelna, de rör sig snabbt över pappret, ibland som om de just sprungit ur en känsla. Figurerna är skissartade, med stora ögon och kroppar som inte alltid följer proportionernas regler, men det är just där uttrycket uppstår. Färgerna kan spraka, kontrastera, eller plötsligt lösas upp i en fläck som lämnar utrymme för tolkning.

Det är illustrationer som inte söker perfektion, utan snarare närvaro. Ilska blir röda streck som spretar, glädje blir mjuka kurvor och ljusa toner, ensamhet kan vara en liten figur i ett stort vitt fält. Bilderna fungerar som känslornas förlängning, de visar inte bara vad som händer, de låter oss känna det.

Similar Posts:

• Lördagsstädning
• Skrämmande, härlig utflykt ifrån sina stora
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Att gå i cirklar
• En inkräktare?

I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Konstverket får också oss betraktare att se in i ett rum, kanske i ett rum med en åldring på en institution. En åldring som ser bort från oss, ser in i något som bara hen kan se. Omslagets vita ram runtomkring förstärker motivet men leder också tankarna till sjukhusvitt och sterilitet.

Även författarens tack till Janina Orlov på försättsbladet, för ”läsningar och goda råd”, lockar till läsning. Allt som översättaren och litteraturvetaren Janina Orlov rör(t) vid, brukar borga för intressanta, kreativa synvinklar och kvalitet.

Redan i titeln En gudalik komedi förstår läsaren att det här verket är en sorts pendang till Dante Alighieris klassiker Den gudomliga komedin från 1300-talet. Ett verk vars storhet kan likställas med Bibeln och andra över världen kända och lästa verk. Liksom i Dantes verk finns i Brunells tre avdelningarna och här kallas de Helvetet, Prövningarnas rum och Paradiset. Men om människorna – namngivna ur antik mytologi och historia – i föregångarens verk befinner sig i en tillvaro efter döden, så befinner sig de anonyma brunellska i livet. Men i ett liv i sjukvården, i åldringsvården, i institutionerna. I livets slutskede.

Formen är fri vers och här finns mycket inspiration, många lån från förutom Dante Alighieri till exempel verk av diktaren, den finlandssvenska Svenska Akademien-ledamoten Tua Forsström och även ryska, tyska, engelska och italienska ordspråk. I en kommentar till sist redogör författaren för sina inspirationskällor. Ofta kommer lån, citat insprängda som mindre text, i annan font, i de brunellska stroferna. Som läsare känner jag en ödmjukhet inför författarens beläsenhet och förmåga att låna på ett mödolöst vis.

Brunells diktjag, pilgrim, är en man som i den första delen, Helvetet, är en ung läkarkandidat som ledsagas av syster Roston. Tiden är i början av 1900-talet och ett krig rasar i bakgrunden. Hon ledsagar honom genom de nio rummen där gamla med sjukdomar såsom syfilis, kikhosta och halsröta lider. Infekterad urin och odörer. I följande avdelning, Prövningarnas rum, är diktjaget en läkare i medelåldern som åtföljs av en poet, en volontär. Tiden verkar nu vara i slutet av 1900-talet. Läkaren tänker själv att ”arbetsplatsen är min sista”. De färdas in och ut i återigen nio rum. De gör tillsammans vad de kan för de oåterkalleligt gamla och svaga:

Inte i stort, inget bestående, men i stunden,
och delvis, för dagen, genom orden.

Bara att föra en rullstolsburen ut i korridoren till en annan utsikt är en god gärning.

I den sista, tredje delen med titeln Paradiset, med likaså nio rum och nio gamla, är det diktjaget själv – ”gammal, smått vilsen” – som flyttar in. Tiden är långt in i 2040-talet och här sköts de gamla av AI-robotar. Doften som möter är kaffe macciato. Patienterna är ofta långt över hundra år gamla. De lever hemvant i en robotiserad miljö med andra diagnoser och nya behov såsom att Everett är ”fulladdad efter natten”. Diktjaget har till och med sig gatuhunden Tell som han tagit hand om.

Berättelsen slutar där vi är idag. I en robotiserad värld och vård. Men fortfarande med samma mänskliga behov av omsorg och kontakt. De små gesterna. Roboten Everett smörjer hälarna på en gammal man och hunden Tell snor sig runt benen på diktjaget som ännu går själv. Paradisiskt? Kanske ironi? I så fall en vänlig ironi:

Den gamle
blir en liten pojke,
ler, släta kinder
speglas i Everetts
runda robotansikte.

Ett allvarligt diktverk om de sista tiderna i livet. Men livet är så länge liv är. Även små gester av gott liv finns för just de förhållandena.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Färgskimrande och famlande om sorg
• I åldrandets stund
• Den långa vägens fortsättning
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad

Romanen skildrar föräldrarna i egna kapitel. Fadern, inlagd på ett hospice, får kapitel som heter ”Det blå rummet” medan modern, inlagd på psykiatisk klinik och senare på ett boende, rubriceras med ”Det vita rummet”. I slutet upphör den här kategoriseringen och jagberättaren med syskon och syskonbarn ordnar det sista i föräldrarnas liv.

Fadern går bort efter en månad. Modern lever längre och blir allt mera förvirrad. Miljöerna är Kanada och 1900-tal. Fadern, liksom alla hans släktingar, arbetade i skogen, vilket karakteriseras ”där uppe”. Männen är borta under veckorna och lever i skogskampar. Det är inget lätt liv att från unga år konfronteras med en manligt rå värld, ofta med sexuella inslag och våld. I faderns släkt finns en religiös ådra, en fromhet och ett biktbehov. Samtidigt finns det styrka, sammanhållning och glädje.

Modern kommer från en tragisk familj; mormodern anorektiker och har tydligen svultit ihjäl egna barn. Hennes far, en våldsam man, som går ut i skogen för att skjuta sig men kommer istället hem stupfull. Modern är deprimerad hela livet och det egna familjelivet blir ett enda långt övergrepp. De egna barnen skulle hon helst inte velat ha. Det äldsta barnet, bokens berättare, närmast hatas men i slutskedet av sitt liv verkar modern för första gången kunna dölja sina känslor. Eller så är det demensen som räddar henne (och barnen) från den hon tidigare varit.

Ovannämnda verkar mörkt och tragiskt. Men jag läser inte alls boken så. Det hela är sakligt och jordnära framställt. Det finns istället en skönhet i många minnen, reflektioner och naturintryck. Ofta beskrivs miljöer, detaljer och dialogerna utförligt. Jagberättaren har ett gott förhållande till sin far och deras relation är stabil. Hon för hans talan inför sjukvårdspersonalen, lär sig sköta honom och håller kontakten till sina syskon. Fadern talar om sin bakgrund, om sin familj, om alla sina döda. Med modern är det annorlunda; efter ett komplicerat, ångestfyllt och förvirrat liv önskar de vuxna barnen att hon ska gå bort.

Boken, som ryms i handflatan, är lite under hundra sidor. Handlingen berättas ur ett jagperspektiv. Tiden är vår samtid i kanadensiska miljöer. Här spelar orten Saguenay med den vackra floden en avgörande roll. Det är där de hör hemma och dit de återvänder. Detta återfinns i många av Tremblays böcker; ett cirklande kring staden och floden Saguenay.

Här finns också exiltemat; jagberättaren gav sig av så fort hon kunde, bort från sin familj (modern) och levde länge långt borta. Skrivandet är också en sorts exil. Hon menar att exilen är botemedlet mot de flesta trauman i livet, även de som vi ärver av våra föräldrar och far- och morföräldrar. Vi borde ge oss iväg så fort vi kan från våra ursprungliga hem på Saint Pauls väg eller var de nu låg. Ligger …

Boken är en liten pärla om de ursprungligaste av relationer. Om födelsen, uppväxten, bortflyttande, återvändandet och döden. Om allt däremellan. Om allt som påverkar. Om allt som vi vill frigöra oss från.

Similar Posts:

• Att välja och skriva sitt liv
• En våldsam mor
• Livets vägar
• Brev och svek
• Mamma mia – att förstå en mor

Min förhoppning när jag bar hem hans bok från biblioteket var att få lite pepp inför ålderdomen. Fast Ekerwalds definition av gammal visade sig inte vara samma som min egen på 65+, utan snarare 80+. Inte så förvånande kanske om man betänker att hans egna barn vid det här laget hunnit bli pensionärer.

Att Ekerwald i texten omnämner sig själv med ordet ”Gammal” är möjligen en litterär referens som jag inte förmår placera, men som jag tycker stör läsningen, ger ett konstlat intryck och blir en smula tjatigt i längden. Jag hade hellre sett att han använt sig av första person. Men det är sannnerligen inte någon gammal grinig gubbe som tar till orda och det är heller inte hans stil att snöa in på krämpor och sjukdomar. Författaren nämner som hastigast att han har cancer (kräfta), men att i hans höga ålder kommer lyckligtvis inte någon behandling på fråga.

Carl-Göran Ekerwalds bok är lättläst, stillsam, anspråkslös och sympatisk, samt består av korta fristående kapitel. En blandning av högt och lågt samsas på sidorna och citaten haglar. I min biblioteksbok har en tidigare låntagare på var och varannan sida strukit för långa stycken i marginalen. I ena stunden åberopar han persiska poeter eller Goethe, för att i nästa beskriva vad han ätit till frukost, erinra sig hur det kändes att vara barn eller återberätta en anekdot från något sjukhusbesök.

Enligt Ekerwalds beräkning tillbringar han 80% av sin vakna tid med näsan i en bok. Jag bestämmer mig på stående fot att bli som han och läsa dagarna i ända, ifall jag får förmånen att bli riktigt gammal med sinnena i behåll. Skälet till att Ekerwald blev storläsare är att han mobbades i skolan. Sedan dess har Bibeln varit en ständig följeslagare, även om han skyggar för att kalla sig kristen. Hans favoritförfattare Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin läser han dagligen. Nuförtiden blir det också dagböcker av åldrande författare (Tolstoj, Norén med flera) i syfte att jämföra sin tillvaro med deras. Däremellan slinker Philip Larkins brev och dikter, Samuel Butlers dagböcker samt van Goghs brev till sin bror Theo också ner.

Man ska dock inte förledas tro att Ekerwald isolerar sig. Jag undrar hur många andra hundraåringar som ägnar sig åt att hålla föredrag. Det skulle väl vara Dagny Carlsson i så fall. Fast hon gick förstås bort 2022. Ekerwald är fortfarande nyfiken och följer nyheterna via BBC och arabiska Aljazeera. Samtidens fixering vid ytlig underhållning anser han fördummande. I egenskap av djurvän är han stenhård i sin dom vad beträffar den moderna djurhållningen. Även den tekniska utvecklingen får sina slängar med sleven.

Inte utan ett stänk av vemod konstaterar författaren att vi lever i en tid då ingen lyssnar på gamla människor och deras tillägnade visdom. När någon ur den yngre generationen knackar på hans dörr är det för att erbjuda honom undervisning i att hantera en mobiltelefon eller en dator. Ekerwalds övertygelse är att världen skulle må bra av att ha gamla som håller i rodret. Han har onekligen en poäng och får mig osökt att tänka på ordspråket ”gammal är äldst”. Fast åsikten är inte helt okomplicerad om man betänker den galna valkampen som försiggår i USA för närvarande.

Författaren rankar vänlighet högt och anser vanligt hyfs angeläget i umgänget människor emellan. Även om jag kan tycka att exemplen han räknar upp känns lite omoderna. Att man inte ska inte spotta på golvet, utan begagna sig av spottkopp, inte snyta sig i handen, inte gäspa med öppet gap utan skyla sig med handen, etc. När sedan Ekerwald klagar på att han inte kan ta till sig allvarliga budskap av hårt sminkade kvinnor på tv samt noterar att det är angenämt att se naket hull hos de kvinnliga musikerna i en symfoniorkester tycker jag nog att det blir snudd på gubbvarning.

Vad är då ”fördelen med att bli gammal”? Det är, enligt Ekerwald, att uppnå sinnesro. Att äntligen känna sig tillfreds med livet, inte längre störas av framtidsplaner, önskningar eller avundsjuka. Ekerwald trivs som fisken i vattnet med ensamheten, som han ser som ett idealiskt tillstånd, trots att han är begåvad med en ansenlig familj. Han lever ett inrutat liv: ”Dag på dag, vecka på vecka samma underbara enformighet och frid”.

Döden ser Ekerwald fram emot med tillförsikt och odelad glädje. Men tills dess fortsätter han att dansa solo, läsa Bibeln och persisk poesi (i original) samt unna sig en halvliter rött boxvin till middagen.

Medan vi andra får glädja oss åt en fin och tänkvärd liten bok med ett gyllene omslag.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• En bekantskap för alla tider och humör
• Den evige provokatören
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

På seniorboendet finns HBTQ-seniorer från flera delar av världen, de delar en gemensam historia av förtryck och diskriminering som tagit sig uttryck på olika sätt. Detta är en berättelse om en generation av HBTQ-personer som var osäkra på om de ens skulle få bli gamla pensionärer på ett boende. Folk dog, försvann och gömde sig långt in i garderoben.

I Marjas släkt är det bara hennes systerdotter Vanja som har lyckats lista ut att mostern Marja är lesbisk och att rumskamraten Ann egentligen är hennes flickvän. Det är också Vanja som hittat plats på boendet under tiden lägenheten saneras, hon vill så gärna hjälpa till, men förstår inte varför Marja inte kan vara lite gladare och mer tacksam, det var ju ändå många år sedan Ann dog. Kanske kan boendet hjälpa henne att komma loss från det gamla?

I boken får läsaren följa de gamla pensionärerna (som verkar oförskämt pigga) och ta del av deras vardag med filmkvällar, sommarfester och korsordslösande. Men också veta mer om deras ungdom och deras olika historier. Trots formatet hinner vi lära känna flera olika personer och ta del av HBTQ-historia från flera delar av världen.

I slutet av regnbågen är ett fint seriealbum tecknat med kärlek, trots formatet och sina relativt få sidor hinner läsaren ta del av flera livsöden. Boken är fiktion, men berättelserna tar inspiration från intervjuer som gjorts med äldre HBTQ-personer. Det är en berättelse om kärlek, förtryck men också om att bli gammal. Vad händer egentligen med ens relation när frun blir dement? Går det att skaffa nya vänner efter 70?
I slutet av regnbågen är en finstämd hyllning till den äldre HBTQ-generationen, och ett hopp om att även den yngre generationen ska få bli gammal.

Similar Posts:

• Dans och smärta
• Auschwitz och den stora kärleken
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Glittret som döljer tårarna
• Till minne av de som försvann

Somliga av mina tankar kan låta krassa, vilket ju inte alls är meningen. Ögonblick och möten kan vara mycket speciella och hur intressant är det inte att läsa Anna Karenina trots att man redan känner till vad hennes möte med greve Vronskij leder till. Så när jag under den gångna vårvintern blev biten av ”Marquez-myggan” gick det som det gick.

Alltså kan jag inte tycka annat än att den långa inledningen i Kärlek i kolerans tid är fantastisk. Den gamle doktor Juvenal Urbino har kallats till en oansenlig bostad för att bekräfta ett dödsfall. Han känner igen adressen där hans schackspelande vän levt. För doktorn kommer inte dödsfallet som någon chock. Vännens löfte till sig själv var att inte invänta det bittra slutet med den egna sönderfallande kroppen, utan avsluta sitt liv vid 60 år fyllda.

Vad har de här två männens gemenskap att göra med huvudhistorien som handlar om hur Florentino Ariza i unga år förälskar sig i Fermina Daza? Det är väl inte kärlek?

Svenska Akademiens Ordlista förklarar ordet kärlek så här:

Kärlek – föremål för erotisk attraktion; stark osjälvisk vänskap, ömhet

Jo, i mina ögon har inledningen med kärlek att göra när den på sitt långsamma sätt skildrar vänskapens lojalitet. Doktorn respekterar sin väns handling och därefter hälsar han på vännens älskarinna som bär en röd ros bakom örat. Marquez val av plats, romanfigurer, anekdoter, sidospår – allt verkar vara olika nyanser av kärlek.

Och hur benämner man den genomströmmande känslan av att höra hemma någonstans? Synen av gränder och vittrande hus väcker nostalgi även om hemstadens uppkomst är länkad till brutal människohandel:

Ty den koloniala stadens egenliv, som den unge Juvenal Urbino brukat idealisera under sorgsna stunder i Paris, var dåmera en minnets illusion. Dess handel hade varit den lönsammaste i hela Karibien på 1700-talet, särskilt genom det otacksamma privilegiet att vara den största marknaden för afrikanska slavar i hela Amerika.

Att jag kapitulerar för romanen går egentligen över mitt förnuft. Florentino Ariza tilldelas en oräknelig mängd eskapader när han i mer än femtio år väntar på att kärleken ska fullbordas med Fermina Daza. Den manliga blicken fläker ut sig, och alla sannolikheters gränser passeras. Det måste vara fantasier, tänker jag och börjar undra om Marquez’ absurda uppvisning är ett bakvänt försök att spränga den boja som det innebär att män objektifierar kvinnor.

I skildringen av Ferminas liv med Juvenal Urbino avslöjas därtill en viljestark och strävsam människa som aldrig tvekar att behålla sitt temperament i den patriarkala världen. Hon får ta ut svängarna och vad som ligger bakom beslut och handlingar ska alla utomstående ge blanka katten i. Maken nekar på äldre dar att hushållet ska förstärkas av ytterligare en vakthund med orden: ”Här i huset kommer ingen in som inte kan tala.” I konsekvensens namn tar hon hem en papegoja, som lärt sig skeppsjargongen på fartygsdäcken.

Skrönor och livets vändpunkter växlar om vart annat när berättelsen är på sitt gladaste humör. Replikskiften och anekdoter gör oss människor till clowner, som när Florentino försöker hitta medel för att bota sin skallighet. Efter sex år har han använt etthundrasjuttiotvå mediciner.

Det enda han fick av dem var ett skalleksem som sved och stank och som kallades norrskensskorv bland voodoodyrkarna på Martinique därför att de utstrålade ett fosforglänsande sken i mörkret.

Så många gånger jag hört att en roman är klar först när den tolkas av sin läsare. Kärlek i kolerans tid förde mig till ett land och en tid jag aldrig upplevt. Inuti mig föddes många färgstarka och doftrika bilder – ett stort tack till översättaren Peter Landelius! Avslutningsvis en kommentar om mig själv. Känner jag mig rätt kommer jag aldrig att se filmversionen av den här romanen. Marquez’ universum ska se ut så som jag vill.

Similar Posts:

• Känslofyrverkeri från Chile
• Latinamerika på svenska
• Om livet och åldrandets egensinnigheter
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”