I antologin berättar historiker, etnologer, idéhistoriker, genusvetare och litteraturvetare om människor i Sverige som suttit inspärrade, mer eller mindre av tvång, i fängelser, på uppfostringsanstalter, sinnessjukhus, alkoholistanstalter och sanatorier. Några av dem är namnkunniga, som i Karin Johannissons kapitel om Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. De flesta är betydligt mindre uppmärksammade, människor som levt kortare perioder eller hela sina liv i institutionernas skugga.

Det dessa människor lämnat efter sig är inte sällan bestämt av institutionerna själva. Är det inte direkt formulerat av institutionen, som journaler och sådant, är det ofta meddelanden riktade till institutionen, till läkare eller andra med makt att tillåta utskrivning, permission eller liknande. Vad säger sådana meddelanden om den som skriver? Förmodligen framför allt vad personen tror att makthavarna vill höra.

Sådan är källmaterialets förbannelse. Det är svårt att nå människors verkliga tankar och känslor. Eller ”verkliga”, upplevelserna formades säkert också av institutionernas och tidens syn på vem den intagna var. Ofta kan man skymta någon sorts förhandling mellan intagen och läkare. Å ena sidan vill man kanske inte helt gå med på myndigheternas beskrivning av det egna tillståndet; å den andra har man få möjligheter att komma ut om man inte åtminstone delvis anammar deras problembeskrivning så att man kan peka på hur man förbättrats.

Att skriva fram detta handlingsutrymme är uppenbarligen en viktig utgångspunkt för de medverkande i antologin, och det är viktigt. Det är också en oerhört svår balans, en av samhälls- och historieforskningens eviga frågor: hur stort utrymme den enskilda individen egentligen har. Det kan förstås variera stort, men det finns en risk i att överbetona aktörskap och handlingsutrymme, att de som redan befinner sig i en väldigt utsatt situation också skuldbeläggs för att de inte lyckats hantera den med större kreativitet och motståndskraft.

Vi vill så gärna läsa och skriva om motståndskraft, om möjligheter. Inte formulera ”eländeshistoria”, fastna i det tröstlösa. Livet på institutioner har ibland erbjudit möjligheter, ett vilsamt undantag från den vanliga världen. Men ganska ofta har det också varit just eländigt. Tröstlöst, enformigt, begränsande och svårt att ta sig ur. Om detta minner också berättelserna i Inspärrad.

Similar Posts:

• Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap
• Svårnavigerat
• En direkt uppmaning
• Kroppens idéhistoria
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”

Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk. För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen!

Johannisson inleder med att beskriva hur ett nytt kvinnoideal tar form i början på 1900-talet. Den Nya kvinnan skulle inte vara som sin mamma. Hon skulle vara fri och självständig, ha rätt till utbildning och arbete, få roa sig på sin fritid, uttrycka sig konstnärligt osv. Den Nya kvinnan stöptes också utseendemässigt om i en ny form. Klänningarna blev kortare och mer löst sittande, ansiktet sminkades, håret shinglades och kroppsidealet gick från kurvigt till hyperslankt. De kvinnliga typer som främst kom att representera den Nya kvinnan under 20-talet är flappern och garconnen men Johannisson nämner också bohemen, musan, salongsdrottningen, divan m.fl. Även om den nyvunna friheten kom tillsammans med en hel rad nya krav, och ofta var rätt ytlig, kunde kvinnor i högre utsträckning välja vem de ville vara. Men redan under 30-talet kommer bakslaget.

Definitionen av den normala kvinnan snävas in, sjukförklaring av avvikande beteende ökar. I en allt bredare ström sveper de nya jättelika mentalsjukhusen in de udda och ångestfulla.

Det som under en kort tid hade varit möjligt blev återigen omöjligt. Kvinnans plats var i hemmet och hennes viktigaste uppgift den som hustru och moder. Beteenden som föll utanför denna snäva ram klassades som olämpliga, osunda eller i värsta fall som tecken på psykisk sjukdom. Hysteri. Schizofreni. Paranoia. Tre av 1900-talets mest välkända psykiatriska diagnoser får kött och blod i Johannissons fallbeskrivningar av Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs.

Fallbeskrivningarna är gediget underbyggda av sjukjournaler, brev, biografier m.m. Till detta lägger Johannisson sin läsning av Agnes von Krusenstjernas och Nelly Sachs egna verk. De tre kvinnorna är ungefär lika gamla och har konstnärlighet och skaparkraft gemensamt liksom det faktum att de tidvis vistats på Beckomberga. De förenas också av samma längtan.

De vill alla vara den lilla flickan. Som innan allt började. Före ångesten. Före mentalsjukhuset. Före Beckomberga.

Likheterna finns där men i fallbeskrivningarna framträder också tre helt olika personligheter. Tre individer som använder sin sjukdomsidentitet på olika sätt och med olika framgång. Kontrasten mellan det torra läkarspråket i journalerna och Johannissons prosa, som ömsom är sakligt redogörande ömsom personligt reflekterande, bidrar till att ge läsningen djup. Jag får en känsla av att verkligen komma nära dessa kvinnor. Johannisson gör klart för oss att hennes undersökning inte ska läsas som en medikaliseringsberättelse (om den biologiska sjukdomen) eller offerberättelse (om den kvinnliga patienten som offer för patriarkala förtryck, könsnormer etc). Istället handlar det här om en aktörsberättelse som utgår ifrån att makten att definiera den egna sjukdomen finns hos individen.

Etiketter stabiliserar det sociala livet. Människan är underligt villig att låta sig placeras i fack och låta sig definieras eller omdefinieras i hopp om att på så sätt få någon fördel eller lättnad.

Visst ser jag att två av kvinnorna lyckas använda sin diagnos för att skapa sig ett större svängrum, framförallt när det gäller det egna kreativa arbetet. För såväl Agnes von Krusenstjerna som Nelly Sachs blir Beckomberga märkligt nog en fristad. En plats där de kan ägna sig åt sitt skrivande. Ändå är det är ofta plågsamt att läsa de tre fallbeskrivningarna. Här finns märkliga behandlingsmetoder, ångest, självsvält, kvinnoförakt, destruktiv sexualitet, maktmissbruk, förvirring, förnedring och framför allt en stor och ändlös ensamhet.

Berättelsen om Sigrid Hjertén är den som gör mest ont i mig. Ytligt sett förkroppsligar hon den Nya kvinnan. Hon är lång och slank. Alltid elegant klädd. En talangfull modernistisk konstnär vars ”suveräna färgsinne” får beröm av Matisse. Men hon är också en osäker ung hustru som inte förmår besvara sin mans erotiska längtan och känner sig tvingad att acceptera hans otrohet. ”Min själ blir alldeles ödelagd av ensamhet”, skriver hon i ett brev till honom. Sigrid Hjertén blir intagen på Beckomberga 1932, informellt på begäran av sin man och kommer i princip att tillbringa resten av sitt liv här. Hon får diagnosen schizofreni även om hon av anteckningarna i journalen mest framstår som apatisk och paranoid. Hennes tillstånd försämras och sänglägesbehandlingen leder till att hon glider in i själv och tappar kontakten med omvärlden. 1937 blir Sigrid Hjertén omyndigförklarad i samband med att hennes man tar ut skilsmässa, men hon får behålla sitt enkelrum och sin privatsköterska livet ut. Hon är en besvärlig patient som trakasserar personal och andra patienter. Skriker och kastar tallrikar. Hon slutar dock aldrig att bry sig om hur hon ser ut. Hon fortsätter att läsa Dagens Nyheter och hon ”talar gärna konst med utvalda medpatienter”. Mot slutet får hon nästan aldrig några besök. När Sigrid Hjertén avlider på Beckomberga efter en oskickligt utförd lobotomi 1948 har det gått tio år sedan hon slutade måla.

Bara på institution är det vilda och hämningslösa tillåtet. Det finns ett slags trygghet, till och med jämlikhet, i en plats där dårskapen är normal.

Den sårade divan påminner mig om förra årets bästa svenska roman Beckomberga – Ode till min familj av Sara Stridsberg. Här finns en respekt för individen och hennes möjligheter som går bortom vad som anses sjukt eller friskt. Men här finns också ett slags försonande beskrivning av mentalsjukhuset som institution. Agnes von Krusenstjerna lär sig manipulera läkare och sköterskor på Beckomberga. Hon kommer och går som hon vill och lyckas tigga till sig en hel rad andra förmåner. Nelly Sachs upprättar en speciell och förtroendefull relation till överläkaren Sten Mårtens och kommer att trivas på Beckomberga. Här får hon kraft att skapa. Men Sigrid Hjertén verkar aldrig riktigt kunna fånga läkarnas intresse. Av de tre kvinnorna i fallbeskrivningarna är hon den som verkar ha minst makt över sin diagnos. Men även hon gör något eget av vistelsen på Beckomberga. Hon blir aldrig ett offer. Det här är en viktig insikt. En av flera som Den sårade divan bjuder läsaren på. Johannissons bok påminner mig om ett kalejdoskop, som varje gång man vrider på det skapar ett nytt mönster. På samma sätt ger den här texten hela tiden upphov till nya frågor. Och nya insikter. Det är tragiskt, komiskt, absurt, lärorikt och oupphörligt fängslande. I år är Karin Johannisson nominerad till Augustpriset för fjärde gången. Jag hoppas att hon tar hem det.

Similar Posts:

• Institutionaliserad identitet och motstånd
• ”Fullt av det tigande språk/ som här får luften att blixtra –”
• Karin Johannisson död
• Kroppens idéhistoria
• En överlevnadsberättelse

Gunnar Ekelöf debuterade här och hörde till de mer långvariga redaktionsmedlemmarna. Karin Boye var en av initiativtagarna och översatte tillsammans med Eric Mesterton T S Eliots Det öde landet. Man gjorde tidigt ett temanummer om Harry Martinson, ett annat om psykoanalysen och ett tredje om modern socialpolitik och arkitektur, en antologi om fransk surrealism och en om det nya Sovjetunionen. Man publicerade André Gide, fotografen Anna Riwkin-Brick och de senare delarna av Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen, sedan Bonniers fått kalla fötter. Allt detta, och mer därtill, på fem år, elva tidskriftsnummer och arton böcker.

Svedjedal är knappast den första att skriva om Spektrum, den grupp unga, modernistiska, svenska radikaler som Svedjedal jämför med Bloomsburygruppen, men han är med all säkerhet den grundligaste. Det är ett minutiöst påläst arbete han har gjort, en mycket detaljerad genomgång av nummer för nummer, bok för bok, förhandling för förhandling, fram till förläggaren Josef Riwkins konkurs och därefter.

Inte minst förhåller sig Svedjedal till den ofta orättvisa bild av Spektrum som tidigare förmedlats. Boyes tidiga biograf Margit Abenius skyllde i princip författarens självmord på hennes erfarenheter i den depraverade Spektrum-kretsen tio år tidigare. Ekelöf ägnade stor energi åt att i efterhand distansera sig från gruppen och har inte minst beskrivit den rysk-judiske Riwkin i osmickrande, klart antisemitiska ordalag.

Det är inte långt mellan liv och litteratur i den här kretsen. Tidvis levde och arbetade människorna kring Spektrum i kollektiv. Deras kärlekshistorier trasslar ständigt in sig i varandra och ett nytt sätt att leva och bo och inte minst en ny sexualmoral, ett avståndstagande från den hycklande borgerligheten, är en viktig beståndsdel i sällskapets ideologi. Gränsen mot skvaller om de här intressanta människorna och deras stormiga privatliv är alltså långt ifrån lätt att dra. Ändå vill Svedjedal dra den. ”Ekelöfs utveckling mot en litterär ’siarroll’ kan exempelvis knappast begripas fullt ut om inte hans alkoholvanor vägs in”, skriver han, ”men det betyder inte att varje tomflaska måste pantas in över nyfikenhetens disk”:

Den principen betyder att jag har valt bort några av de bästa anekdoterna runt Spektrum. Bland dem finns en underbar historia om en spritdrickartävling på en maskerad, besökt av bland andra Herbert Tingsten, utklädd till husar, och hans hustru, klädd som hula-hulaflicka: när slagsmålet började var Tingsten –
Men det är en annan sorts historia än den som står i centrum i det följande.

Vad är det, två tredjedelar respektfullhet och en tredjedel frustrerande retfullhet? Det omvända?

Skriver bra gör han ju onekligen, ibland rent poetiskt, men utan att ta fokus från det han skriver om. Dessutom är det förstås en oerhört snygg bok med klart Spektrum-inspirerad formgivning. Huvudtexten går i svart, med rena gröna linjer, grön paginering och gröna små bonustexter. Vackra svartvita fotografier – bland annat Riwkin-Bricks tjusiga författarporträtt – blandas med rikligt av exempel på tidens formgivning, också reklam, liksom faksimil av tidskriftssidor och brev. Man får definitivt en känsla av tidens estetik.

De gröna bonustexterna fungerar både som faktarutor och som förlängt citatutrymme. När huvudtexten handlar om en debatt kan bonustexten ge fler exempel på hur kontrahenterna formulerade sig. Själv är jag tyvärr kass på att hoppa mellan texter – så mycket för den (post)moderna, zappande hypertextläsaren – och blir lätt irriterad på sådant, men just de där extra exemplen på hur människor uttryckt sig, vilka ordval som präglat deras världsuppfattning, får jag sällan nog av.

Samtidigt bidrar nog formatet till att jag ibland upplever boken som bitvis seg och väl detaljorienterad. Läsningen går ovanligt långsamt helt enkelt därför att jag inte orkar släpa med mig boken överallt.

Att Spektrum inte blev mer långlivat – och att det lämnat så starkt intryck – beror säkert till viss del på hur många olika viljor och begåvningar som för en kort period lyckades samsas under samma tak. Men om det kulturella kapitalet i efterhand framstår som enormt, var det betydligt skralare med det ekonomiska. Där var krisen konstant. Litteratur och debatt är ju långt ifrån alltid kortsiktigt lönsam – eller alltid ekonomiskt lönsam alls. Det i sig har kanske något viktig att förmedla vår samtid?

Similar Posts:

• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Nya nyanser av Boye
• ”Till ditt förfogande, attackerande klass!”
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Det finns scener i litteraturen där patienter får en djurliknande framställning. Andra gånger skildras patienten istället som ett barn. Alltså är en djur- eller barnmetafor på något sätt aktuell i sammanhanget. Jaha.

Berättelser ur anhörigperspektiv pekar på att närstående till psykiskt sjuka också brukar få det svårt på ett eller annat sätt. Alltså är psykisk sjukdom också ”ett socialt tillstånd som drabbar alla i dess närhet”. Jaså.

En huvudperson med borgerlig bakgrund vantrivs med närheten till underklassen på hospitalet. Ett alltför avvikande beteende leder till cellen oavsett vilken ställning man haft på utsidan. Alltså verkar risken att göra en klassresa nedåt större inne på anstalten än utanför. Åh fan.

…och så vidare, från uppenbarhet till uppenbarhet. Författare som Agnes von Krusenstjerna, Marianne Ahrne, Astrid Väring, Amelie Skram, Knut Hamsun, Kerstin Thorvall, Åsa Moberg och Karin Fossum är underlag. Jönsson lyfter fram fragment och tolkar och ”får intryck” av hur det kunde förhålla sig på anstalt och hospital.

Författarnas lämplighet för ämnet är självklar och Jönsson utvärderar själv litteraturens inflytande på dåtida debatter på några av bokens mer läsvärda sidor. Men överlag genomgås boken av en resultatmässig gleshet och blir en svävande, mumlande spökhelikopter som inte vill landa för att komma till sak. Sällan framgår någon särskild förtrogenhet med psykiatrin som skulle göra Jönsson mer kvalificerad än någon annan att verkställa boken.

Bara något så enkelt som en kortare kommentar till psykiatrirelaterade verk från andra uttrycksformer än litteratur, som Anna Odells eller Erland Cullbergs, hade gett en befriande bredd. Och om man nu tvunget ska hårdbegränsa till det skrivna ordet är det anmärkningsvärt att förbise alla de biografier som skrivs dagligen i bloggvärlden.

Värd att framhålla är i alla fall reflektionen att svensk psykiatridebatt endast väcks i samband med vansinnesdåd, till exempel mordet på Anna Lindh. Utöver sådana sensationella uppblossanden ryms inte frågor som resurs- och ansvarsfördelning eller hopbuntandet av olika diagnoser i de uppmärksammade debatterna. Det är en kvalitet att detta tas upp i boken, även om Ann Heberlein redan skrivit om det.

Förstås kan man inte argumentera mot det värdefulla i Jönssons idé: att lyssna på den som sällan får komma till tals, den drabbade. Med Heberlein som regelbekräftande undantag är det uppenbart att psykiskt sjuka som grupp saknar röst i offentligheten. Det finns kändisar och opinionsbildare som representerar och kämpar för allehanda minoriteter och samhällsgrupper, men de psyksjuka står stumma. Ungefär lika mycket innan som efter utgivningen av Jönssons bok.

Similar Posts:

• Skämt som inte är skämt
• Bakom kulisserna
• Veckan på dagensbok.com
• Frihet och ansvar
• Knappast klädsam ångest

Allt som kan uttryckas i ord, kan uttryckas i liv.

Där har vi Sven Lindqvist essästil fångad i en kort mening. Allt han läser söker han att koppla till sitt eget eller andras liv; att skriva om det lästa kan bara uttryckas på det sättet. Citatet är från Thoreau och Lindqvist använder det själv i sin säregna kalendariumbok En underjordisk stjärnhimmel från 1985. Essäistik handlar för Lindqvist lika mycket om ämnena i sig som om skrivandet i sig; att skriva är ett ständigt sökande efter den perfekta formen för det man vill säga. Det är oundvikligt. Därför definierar han ofta sin egen metod och vad han håller på med i snart sagt varje essä. Tydligast blir det i den kortaste ”Omöjliga böcker” där slutsatsen blir en sanning som väl borde gälla för alla böcker som vi önskar koppla till begreppet kvalitet.

Alla böcker är omöjliga. Tills de är skrivna.

Det kan låta invecklat, pretentiöst eller kanske meningslöst, men resultatet är slående. Det är enkla och tydliga essäer om vitt skilda ämnen. Jag läser dem utan någon som helst ansträngning och sveps lätt med i Lindqvists resonemang, upptäckter och reflektioner. Det är förstås ett resultat av hans högt ställda krav på sig själv och det han skriver.

I bokens titelessä finner Lindqvist berättarens tidigare jag Faidros i Robert M. Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel vara en tämligen osympatisk och opålitlig figur, men likväl intressant.

Det är bara odrägliga människor som alltid har rätt. Vad vi begär av våra vänner är inte att de ska vara ofelbara. Det är mycket viktigare att de har förmågan att göra oss nyfikna, aktiva, snillrika.

Nu har jag svårt att tro att Lindqvist skulle vara en odräglig person, men i övrigt kan man begära det samma av hans essäer. Han åker i Pirsigs hjulspår från Minneapolis i Minnesota till Bozeman i Montana medan han lyssnar på romanen i bilen. Har man läst Zen och konsten att sköta en motorcykel får man återupptäcka den ur Lindqvistska perspektiv. Har man inte gjort det så inser man nog att man borde.

I andra texter kan Lindqvist sitta på Norrtäljevägen efter en begravning och finna tröst i några rader om Lemminkäinen ur det finska nationaleposet Kalevala. Han kan upptäcka likheter mellan Ghandi och grabben Jan Myrdal, undersöka kvinnors brutna ryggar i konsten och se mystiska kopplingar i egoismens väsen mellan gubbar som Adam Smith, Robert Malthus, Thomas Hobbes och Charles Darwin. Kan allt verkligen vara deras fäders fel? Han låter oss lära känna Owen Lattimore, en tidig asienexpert/resenär som anklagades för att vara kommunistvän i 50-talets USA och Ralph Bagnold som ägnade hela sitt liv åt sand. Amatörforskaren är förövrigt något som fascinerar Lindqvist. Han återkommer ofta till dem, liksom Joseph Conrad och Freud. Den enda kvinna som behandlas är Agnes von Krusenstjerna, men då på grund av sin klåfingrige man David Sprengler som, enligt Lindqvist, petade allt för mycket i hennes språk.

Den mest centrala frågan genom alla texter är varför det är nödvändigt att vara en läsande människa och vad böcker kan hjälpa oss att upptäcka? Här liknar Lindqvist den engelske filosofen Alain de Botton, vars utmärkta essäbok Filosofins tröst (2001) har kommit i ytterligare en pocketutgåva.

Det måste dock medges att alla essäer inte håller samma höga klass och spänning, men därmed inte sagt att någon skulle vara förutsägbar eller tråkig. Tillsammans ger de en bra bild av Lindqvists hela författarskap. Det måste förlaget ha haft i åtanke när de gjorde sitt urval, men oklart vilka som har varit publicerade tidigare och i så fall var, vilket är synd. De är hur som skrivna mellan 1980 och 2003.

Söker du boken på ditt bibliotek ska du nog leta på hyllan för litteraturvetenskap. Men Lindqvist är svår att katalogisera. Boklådor, antikvariat och bibliotek med självaktning bör ha en egen hylla för honom att vila på.

Similar Posts:

• Lysande om mörk historia
• Ordet Europa betyder mörker
• Karriärist i dialog med det förflutna
• Den frivilliga läsakten
• Vår export av det civiliserande våldet

Petra von Pahlen är av god familj men hon närmar sig trettio och är inte gift. Det är inte ett överhängande problem eftersom hon har fått ärva en av en faster men det utgör fortfarande en rätt stor sten i skon, för har man en uppgift i livet som kvinna om man inte är gift?

Historien utspelar sig runt Petra och hennes liv på landet. Här är det det lugna livet som beskrivs och det ger ju Petra och alla de övriga medlemmarna i överklassfamiljen mycket tid över till tankeverksamhet. För Petra gäller det att finna sig en sysselsättning för att inte få för mycket tid över till grubblerier. Försörjning är inget hon behöver bekymra sig om.

Kärlekslängtan är en central ingrediens och eftersom så mycket tid ägnas åt denna längtan får den ju också extra stor kraft när den väl får utlopp. Sällan läser jag i nutida romaner om hur kyssens intensivitet frambringar blodsmak i munnen. Inte kan jag väl heller påstå att det hänt mig och på något sätt tror jag inte att jag gått miste om speciellt mycket.

Det är intressant att läsa denna klassiker. Visserligen har jag ännu bara kommit till första delen av sju men att tonen som finns i boken kunde framkalla en stor debatt känns nu mycket avlägsen. Det är också anmärkningsvärt att de kvinnor som beskrivs i boken bara har en nyttig sysselsättning och den är i rollen som maka och mor. Den press som måste ha legat på de unga kvinnornas axlar är svår att föreställa sig idag.

Jag kan inte annat än rekommendera en läsning av Den blå rullgardinen. Pocketutgåvan är mycket snygg med sin tapetmönstrade framsida. Språket är fantastiskt med sina verbformer och sina djupgående beskrivningar av känslotillstånd. Framför allt vill jag dock propagera för den insikt berättelsen ger i hur långt vissa delar av utvecklingen faktiskt har gått. Jag njuter av mina valmöjligheter mer efter att ha påmints om forna tiders Sverige.

Similar Posts:

• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”
• Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap
• Institutionaliserad identitet och motstånd
• Att visa vad man läser och ser
• (T)röstlöst