Persongalleriet, som presenteras kort och snärtigt i en medverkandelista, sträcker sig i ålder från 21 till 67 och inkluderar bland annat fyra konditoriservitriser (Agda, Asta, Aina och Alma!) från Småland med vida kjolar och aptit på livet, ett nästan nygift par, ett något äldre par, ett par universitetsadjunkter med åsikter respektive mål i mun, en präst med dotter och en läkare – och så Florrie då, en kvinna i sina bästa år (är det ett eko från Karlsson på taket?). De har alla sina egenheter och kanske hemligheter och skvallret böljar snart fram och tillbaka om några av dem.

Florrie spetsar öronen och när ett dödsfall inträffar är det dags för henne att pröva sina egna detektivtalanger och det gör hon i hög grad tillsammans med en av universitetsadjunkterna, som är hennes like i bildning och intellektuell kapacitet. Mellan dem spirar en möjlig kärlek som verkligen får mig att tänka på Lord Peter Wimsey och Harriet Vane.

Det är bjärta färger och solsken, det är blinkningar till Agatha Christie, Dorothy Sayers, Maria Lang och Stieg Trenter – och många fler. Det är pastisch och fan fiction med lite högre svansföring och det är puttrigt och hemtamt för oss som trivs i döda deckarförfattares sällskap och uppskattar självdistans och genredistans. Därtill en mängd ålderdomliga ord och uttryck som så gott som fallit i glömska men gör sitt till för att stärka banden till föregångarna.

Trots dödsfallet är det glatt humör, både hos författaren och resenärerna, och idag, när allt ska gå så förtvivlat fort, är det ganska skönt att efterforskningarna får ta sin tid och att frågor och svar skickas per telegram. Omvärlden i stort är mestadels lagom suddigt skildrad men vid sökandet tangeras större frågor. Samtidigt som tiden är tacksam med sina schabloner och associationer kan jag ibland bli lite fundersam över hur hon använder sig av en del av 1950-talets värderingar men det är nog jag som är överdrivet känslig och ofta går hon ju emot dem.

Nästa bok om Florrie kommer redan om någon vecka och jag ser fram emot att läsa vidare.

Similar Posts:

• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• En svensk Agatha Christie
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen

Hon har valt ut sex brittiska och 28 svenska och finlandssvenska deckarförfattarinnor som samtliga debuterade mellan 1920 och 1964 och berättar om såväl författare som verk. Uppbyggnaden är en allmän introduktion och därefter ett antal essäer som fokuserar på en eller flera författarinnor.

Hon redogör för likheter och skillnader i bakgrund, utbildning och yrkeserfarenhet mellan de verkliga kvinnorna, ibland med gott om material till sitt förfogande, ibland knappt något alls, och därtill motsvarande jämförelser mellan protagonister och tematik. Ett stort utrymme får också mottagande och kritik, liksom hur dessa kvinnor ”marknadsförts”, gärna med fokus på ungdom och utseende.

Även om det är de kvinnliga deckarförfattarna som är ämnet nämns och beskrivs en hel del av de manliga och deras verk. De finns men de är inte de mest intressanta, även om somliga av dem får mycket uppskattande omdömen.

De engelska författarinnorna är välkända och jag har läst böcker av alla utom en. De svenska, däremot, är en mycket blandad skara med Maria Lang som den dominerande. Ordningen är dock kronologisk, vilket placerar henne en bra bit fram i boken. Av de övriga har jag pinsamt nog bara läst Kerstin Ekman och Loulou Forsell och jag får många namn att skriva upp på att-läsa-listan.

Hon är ganska kategorisk och har sina favoriter – Dorothy Sayers! – och dem hon tycker har sina brister, trots allt. Det mest uppseendeväckande i den vägen är väl att hon egentligen inte tycker att Agatha Christie, Drottningen med stort D bland deckardrottningarna, inte är särskilt bra i jämförelse med flera av de andra. Jag tycker om att hon tycker saker, även om argumentationen kan vara väl svepande, och hur hon också nyanserar sina omdömen vartefter.

Det är som sagt personligt och därtill ofta mycket roligt men också väldigt pratigt och jag kan tänka mig att man kan bli ganska trött på både utvikningar och omständliga skildringar men jag föredrar det alla gånger framför tillrättalagda och smått oengagerade böcker om böcker.

Similar Posts:

• På semester med Lang och Christie
• En svensk Agatha Christie
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• To die for?
• Lite för tamt

Mordet i prästgården utspelar sig i den kluriga damens lilla hemby, St Mary Mead. Romanens berättare är kyrkoherden Leonard Clement, i vars arbetsrum mordoffret hittas. Denne, den välbärgade och illa omtyckte överste Protheroe, hör dock inte till husets invånare. Han har kommit dit för att träffa kyrkoherden, men han har blivit försenad. Han har fått ett brådskande samtal om en dödsbädd – ett samtal som visar sig vara ren bluff.

Till prästgårdens uppmärksamma grannar hör miss Marple. ”Den hemska gamla kattan”, kallar den unga prästfrun henne. ”Hon vet precis vad som händer hela tiden – och drar de allra värsta slutsatserna.” Den äldre maken och berättaren kan bara torrt konstatera: ”I min ålder vet man att det värsta vanligtvis är sant.”

Och nog ser det lite dystert ut. I St Mary Mead tycks de flesta av invånarna ha ett eller annat skäl att vilja mörda. Till mordet på överste Protheroe bekänner snart inte bara en, utan två olika invånare. Samtidigt verkar till slut snart sagt alla ha alibi.

Man skulle kunna tro att en präst som berättare och en gammal dam som huvudsaklig detektiv skulle hamna utanför den egentliga polisutredning, för en sådan pågår förstås också, men polisen tycks inte ha några större problem att inkludera både den ena och den andra i sina förehavanden och sina resonemang, den äldre damen kanske något mer motvilligt. Inga privatpersoner verkar heller oroa sig nämnvärt över att en mördare faktiskt går lös. De lägger sig i och snokar runt på egen hand hej vilt.

Det där bidrar till att göra romanen, som ju nästan har hundra år på nacken, till en ganska exotisk historia. Folk uppför sig helt enkelt inte särskilt modernt eller trovärdigt. Värderingarna är absolut annorlunda, vilket bara det gör romanen till rätt intressant läsning. Ensamma kvinnor verkar ungefär lika misstänkta som en mördare, och kyrkoherden bekymrar sig minst lika mycket för hemhjälpens oförmåga att laga mat eller tilltala honom ”Sir” som för det faktum att någon blivit dödad i hans hem.

Är det något som håller genom tiden är det nog miss Marple själv. Hon skulle visserligen stå sig ganska slätt i ett modernt deckarsammanhang med biljakter, slagsmål och rusande hit och dit med vapen, men i den hjärnornas kamp som pågår i en Agatha Christie är hennes livserfarenhet och listigt blygsamma iakttagelseförmåga precis det som i slutänden får alla skurkar på fall.

Similar Posts:

• Gå på jazzklubb på tisdag?
• ”ondskan finns överallt under solen”
• Mysmord i 50-talsförsamling
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Hotellmord och översättningsbrott

Det faktiska polisarbetet förefaller Wijk inte särskilt bevandrad i, trots att han tituleras chef för rikspoliskommissionen. Han dryftar utan förbehåll pågående utredningar med mordmisstänkta och rycker i egen hög person ut när hans vänner och bekanta snubblar över ett lik eller två. När Maria Lang i böckerna redogör för Wijks relationsproblem på hemmafronten väckte detta både uppseende och kritik i pressen.

Att deckarna så utomordentligt väl speglade sin samtid är nog den huvudsakliga förklaringen till deras popularitet idag. Samtidsmarkörerna duggar tätt och det är inte svårt att bli nostalgisk över 50-talets borgerliga livsstil. En värld med hembiträden, läroverksadjunkter och studentskrivningar, fri från mobiltelefoner, stress och datorer. Författarens litterära kunnande gör sig gällande i alla litterära citat och anspelningar.

Bakom de präktiga fasaderna döljer sig förträngda begär och otyglade passioner, som leder till ond bråd död. Författaren fascinerades först som sist av brottets psykologiska dimension. I detta var hon före sin tid, liksom då hon som mordmotiv använde sig av homosexuell passionerad kärlek.

Dagmar Lange (1914-1991), som det stod på dopattesten, var sedan barnsben en utpräglad nattuggla. Hon ägnade de ljusa sommarnätterna i hemstaden Nora åt att skriva årets julklappsdeckare. Resten av tiden stod hon i katedern på Nya Elementar på Östermalm, dock helst inte före klockan tolv på dagen. Eftersom det inte ansågs riktigt lämpligt att en lektor tillika studierektor skrev deckare, lade hon sig till med en pseudonym. Det var ett spel för gallerierna, eftersom Maria Lang blev ett känt ansikte i Hylands hörna med flera TV-program och hördes i radion.

Lange var sällskapligt lagd, slagfärdig, underhållande och kompis med stjärnjournalisten Barbro Alving. Hon unnade sig livets goda och kunde gladeligen beställa godsaker från Östermalmshallen med taxi till Nora. De excentriska och egocentriska dragen förstärktes med åren och tidigare anställda på Norstedts förlag kan vittna om hennes divalater. När hon dog var dödsboet skuldsatt, trots att Lange kunnat kamma hem höga inkomster.

Författaren hade stark integritet och såg till att lämna få ledtrådar till sitt privatliv efter sig. Av de otaliga breven till lillasystern i Danmark finns inga spår. I stället har Margaretha Fahlgren, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, i sin nya bok Ett dubbelt liv: Dagmar Lange alias Maria Lang främst rekonstruerat Dagmars liv utifrån hennes böcker, läst vad andra skrivit om henne samt intervjuat ett fåtal personer som kände Dagmar. Författaren har gjort en gedigen research.

Materialet presenteras kronologiskt och många röster citeras. Det handlar om verk kontra liv, med slagsida åt liv. Fahlgren är grundlig, till den grad att en viss upprepning kan noteras, exempelvis angående deckarnas mottagande i pressen.

På 60-talet bröt diskussionen om pusseldeckarens bristande verklighetsförankring ut och på 70-talet försvann de så gott som helt. Maria Lang förringades av deckarexpertisen på 70- och 80-talen på ett mycket försåtligt vis. Men även om kritikerna hudflängde Maria Lang, behöll hon genom alla år en trogen – om än med tiden krympande – läsekrets.

Fahlgren pekar på deckarnas faktiska kvalitéer och på att Maria Lang med sitt skrivande om relationer och kvinnors villkor banade väg för många av våra nutida populära deckarförfattare.

Margareta Fahlgrens bok utgör intressant läsning, som gett mig en del värdefulla insikter och inspirerar mig till att börja leta på antikvariat efter titlar av Maria Lang, som jag inte läst. Inte så illa!

Similar Posts:

• På semester med Lang och Christie
• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Lögner och förbannade hemligheter

Deckarfestivalen lockar med stora namn som Margret Atwood och Ian Rankin. Biljetterna säljer som smör och byborna engagerar sig för att öppna upp för Bed and Breakfast inför publikanstormningen. Problemet är att ingen av författarna som de säljer in festivalen med hör av sig. Och vad ska den stora överraskningen som också står på programbladet vara? Men jag kan spoila att det blir en succé. Folk älskar att få tid till att läsa och även om någon tycker sig se Ian Rankin klippa gräset på en tomt i byn så spelar det inte så stor roll. Han kanske bara är hjälpsam?

Boken är en tydlig hyllning till deckarens guldålder med pusseldeckare av Agatha Christie, Dorothy Sayers etc. Den säljs in med hjälp av Morden i Midsomer och att dess tittare kommer att känna igen sig. Dock har Bivald ambitionen att göra sina karaktärer mer flerdimensionella, och till viss del lyckas hon. Jag har inte läst hennes tidigare böcker men har hört att hon liksom här har med karaktärer och miljöer som är lätt slitna. Det tilltalar mig.

Författaren och amatördetektiven Berit är lite svår att få grepp om. Visst ska hon vara reserverad men inte hal, tänker jag. Det är kul att författaren valt en lite äldre hjältinna, kanske inspirerad av Miss Marple? Det är även intressant att få en inblick i förlagsbranschen även om den känns lite tillskruvad, men det gör underhållsvärdet större. Vi får även en insyn i författaryrket. Det är mestadels ett ensamt, inåtvänt jobb, men författare förväntas samtidigt vara mycket utåtriktade och dela med sig och uppträda inför publik när det är dags för boklansering.

Den uppmärksamma läsaren har säkert noterat att boken heter Morden i Great Diddling vilket innebär att ytterligare en person (eller fler) kommer att tas av daga. Great Diddling och dess invånare må vara lite misslyckade och rudis, men tillsammans lyckas de sätta sin by på kartan. Boken lanseras dessutom som en Berit Gardner-deckare så det bådar för en fortsättning och det ser jag fram emot så mycket. Det finns massor av potential här. Bara det att den lokala puben heter The Queens Head, Arms and Legs gör mig lycklig. Vem vill inte ta en pint där?

Similar Posts:

• Isande skärgårdsnoir
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• På semester med Lang och Christie
• Matig, mustig och intelligent mordgåta
• Personligt och pratigt om favoritdeckare

Romanserierna om kriminalarna Vera Stanhope respektive Jimmy Perez har jag inte läst, även om jag funderat på det. När så Cleeves härom året kom med en ny bokserie, om ytterligare en kriminalkommissarie, hoppade jag däremot på tåget. North Devon-serien inleddes med Albatross, och nu är kommissarie Matthew Venn tillbaka i Häger.

Här kallas han till en mordplats där en äldre man hittats mördad i sin dotters glasateljé, huggen med en stor skärva från en av dotterns handblåsta vaser. (Jomen, det är lite Midsomer över den scenen, faktiskt.) Ingen vet vad han hade där att göra mitt i natten, men strax innan var han på fest tillsammans med en av Venns kollegor, Jen Rafferty. Han bad att få prata med henne om något som Jen uppfattar som ett polisärende, men hon har druckit lite för mycket, och det blir inte av. Nu är det för sent.

Jen är inte den enda som rört sig i samma kretsar som mordoffret, Nigel Yeo, en före detta läkare och numera ordförande för en alltmer konfrontativ patientorganisation. Matthew Venns make, Jonathan, driver det lokala kulturhuset och är väl bekant med konstnärerna på gården där Nigels dotter Eve har sin ateljé. Det är ett rätt speciellt ställe, med en rik mecenat som inhyser såväl konstnärer och deras arbetsplatser som en familj som faktiskt driver jordbruket. Nigel Yeos mord blir inte det sista i sammanhanget.

Jag är förtjust i Cleeves tidigare huvudpersoner, den egensinniga Vera Stanhope och Jimmy Perez med sina trassliga familjerelationer. Venn föll jag inte riktigt i farstun för. Han är så tillknäppt, med sin bakgrund i någon sorts frireligiös sekt, och så fantastiskt medelklass med sitt fina hus vid havet och sin lyxigt matlagande, konstälskande make. Såhär i andra boken har emellertid både han och maken vuxit till och vunnit över mig. Kollegan Jen kämpar med ensam vårdnad om två tonårsbarn. En annan kollega, Ross, är mera old school-snut, lite frånsprungen av tiden. Han kommunicerar inget vidare med sin fru och har lite till övers för kommissariens mer finstilta, intellektuella stil. Mitt i alltihop unnar jag Matthew hans trygga medelklassfamn att komma hem till, och uppskattar en kommissarie som inte ständigt är på väg att dränka sina sorger och sig själv med dem.

Det här är en klassisk brittisk pusseldeckare i lite uppfräschad tappning. Inte direkt otäck, men smart konstruerad, definitivt i Christies anda. Det är spännande fram till slutkonfrontationen, även om historien inte stannar i minnet särskilt mycket längre än så. Möjligen med undantag för den där scenen med glasskärvorna.

Similar Posts:

• Obönhörligt som tidvattnet
• Inspektör Vera gör entré
• Människor förrädiska som tidvatten
• Läsning är farligt
• Motala som Midsomer

I Bröllopsfesten är vi inbjudna till ett glittrigt kändisbröllop mellan den skitsnygga skådisen Will Slater och hans tjusiga blivande fru Jules Keegan som driver ett framgångsrikt livsstilsmagasin. Bröllopet går av stapeln på en enslig ö utanför Irlands kust och redan där är det ju upplagt för intriger och spänning.

Boken utspelar sig bara under två dagar och den är spännande uppbyggd genom att den pendlar mellan bröllopskvällen och föregående dag. Och vartefter historien pågår glider de bägge tidsperspektiven närmare varandra på ett ödesdigert vis.

Brudgummen omges av sina marskalkar som uteslutande består av hans gamla klasskompisar från den tjusiga internatskolan de gick på. Bruden bekymrar sig för sin labila lillasyster som är hennes brudtärna. En del berättelser som behandlar många karaktärer kan vara röriga, men så är det inte här. Kapitlen heter till exempel ”OLIVIA Brudtärnan” och då berättas det ur hennes perspektiv. Det blir tydligt och jag får på ett smidigt sätt lära känna alla viktiga personer i boken.

Då vi befinner oss på en avlägsen ö där dessutom ett oväder är på väg gör ju att spänningen ökar. Dessutom visar det sig att här finns gott om hemligheter och dolda agendor. Trots detta ska ett bröllop genomföras. Det är intressant med bröllop. Ofta handlar det om en salig blandning av folk. Nära familj, släktingar, barndomsvänner och nyare vänner. Och inte nog med detta, det är två personers ovanstående som ska sammanföras. Även utan mord kan det vara en pärs…

Eftersom det här är en pusseldeckare planteras olika ledtrådar längs med vägen. Redan från början får vi reda på att någon har dödats, men vi vet inte vem förrän i slutet av historien. Det här är en historia full av överraskningar och oväntade vändningar. Åh, vad jag njuter av det. Att karaktärerna dessutom känns levande och komplexa ökar ju njutningen.

Similar Posts:

• Klurigt och oväntat
• Matig, mustig och intelligent mordgåta
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Vasst och blänkande
• Murens fall och mörka hemligheter

Tre ungdomar i Ringaryd väntar på att få spela in ljudet av det förbipasserande tåget. Men när det dröjer noterar de i stället plaskande årtag på Ringarydsån. Den roende tycks ha lagt till nedanför den gamla Selanderska gården. Ungdomarna följer efter. En till synes obetydlig olycka, den med tordyveln, sätter igång ett händelseförlopp som vecklas ut till ett spännande mysterium om slump och öde.

Tordyveln flyger i skymningen är en av Maria Gripes mest älskade böcker, en mindre klassiker som ständig finns i nytryck. Nu har förlaget Modernista givit ut en upplaga med det ursprungliga omslaget av Harald Gripe, en bild som för tankarna till pusseldeckare av Agatha Christie.

Romanen har allt: ett öde gammalt hus, mystiska män med kikare, en möjlig mumieförbannelse, en egendomlig dam som ringer och vill spela schack över telefon samt blommor med egen vilja.

Det första de fick ögonen på när de kom till Selanderska gården var blomman. Den såg frisk ut i dag. Men trots att det var mitt på dagen, trots att solen sken utanför fönstret, trots att blommor alltid vänder sin blad mot ljuset, mot solen, så stod den här blomman med sina blad envist pekande inåt rummet – mot trappan.

Det är på en gång originellt och klichéartat. Berättelsen får ett särskilt liv genom de tre huvudpersonerna Annika, hennes lillebror Jonas och den eftertänksamme David. Var och en för sig är de ganska vanliga, men tillsammans har de en bra dynamik som driver berättelsen framåt – och bakåt i tiden till 1700-talet och Carl von Linnés lärljungar.

Annika vaknar gradvis för feminismen och hyser allt varmare känslor för David. Jonas är lillgammal, men nyfiken och ständigt aktivt undersökande. David är mild och lyssnande och har ett sjätte sinne tillräckligt starkt för att förstå blommorna i den Selanderska gården.

Ett annat liv kommer av den sinnrika växlingen mellan dialog, läsning ur gamla 1700-talsbrev och uppspelningen av de ljud Jonas tar upp med sin kassettbandspelare.

Maria Gripes förmåga att skapa närvaro och eftertanke gör Tordyveln flyger i skymningen till ett spänningsfyllt alternativ denna läslovsvecka. Rysningar utefter ryggraden utlovas!

Similar Posts:

• Skuggorna lever
• En berättelse för vår tid
• Det här med klassiker
• Ett sommarmysterium
• Stockholmsfantasy

Väl framme går hon än mer emot sitt vanliga, musgrå jag och umgås med skådespelare och författare, skådar ut över Medelhavet från villan hon ärvt en del av, klär sig i lånta plagg, flirtar nästan lite grann och jagar ledtrådar till vad hon egentligen har för relation till sin välgörare. Nästan än mer undrar de övriga arvingarna och det börjar inträffa obehagliga saker, som att någon tycks vara inne i Eves rum när hon inte är där. Snart eskalerar det till farliga händelser, medan familjehemligheterna sakta avslöjas.

Andra världskriget är mycket närvarande, trots att det är över, eftersom sår läker långsamt och livet har tagit helt andra vändningar än väntat för många. Det svåra och mörka anas där men oftast hamnar det ändå i skuggan av glamour i överflöd, kamerablixtar och röda mattor och en oväntad vänskap med en superstjärna – som också har sina mörka hemligheter.

Det är så mycket yta att njuta av men egentligen tycker jag nästan bäst om avsnitten med maken Clifford. Ja, de är hemska, men samtidigt är de så exakta och trovärdiga att jag dras in i dem. Det är en precision i hur relationen skildras, en lågintensiv vardaglig psykisk misshandel. Den är en skarp kontrast till det övriga men engagerande på ett annat sätt.

Jag uppfattar personerna som ganska schablonartade, såväl de ”goda” som de ”onda”, men låter mig ändå försvinna bort ett tag i denna mix av Kate Morton och Agatha Christie.

Similar Posts:

• Vasst och blänkande
• Översvallande om kärleken och tidens gång
• Lögner, lager och livet liksom
• Beroendeframkallande läsning!
• Besatthet, hemligheter och familjeband

Drottningen av pusseldeckare måste sägas vara brittiska Agatha Christie. Enligt Guinness rekordbok är hon den mest sålda romanförfattaren genom tiderna. Sveriges nutida pusseldeckardrottning är helt klart Kristina Appelqvist. (Här kan den intresserade ta del av en intervju jag gjorde med Appelqvist 2012, om hennes skrivprocess.) I hennes nya roman En giftig skandal har passande nog Christie stort inflytande över handlingen. Västgöta universitet förbereder en deckarfestival med rektor Emma Lundgren och litteraturforskaren Helena Waller i spetsen. Temat för festivalen är Agatha Christie med betoning på ny forskning om författaren.

Samtidigt uppdagas en brevväxling mellan Christie och en hittills okänd Matilda ifrån trakten. Breven är glödhett stoff eftersom dessa kan fylla i tidigare blottor i författarens liv. Som kronan på verket dyker en annons upp i lokaltidningen om att ett mord kommer att äga rum på universitetet under öppningsmiddagen klockan 20.00. Precis som det gjordes i Agatha Christies deckare Ett mord annonseras. Ni märker att det hopar sig.

Det är ett imponerande persongalleri som presenteras i En giftig skandal men det blir aldrig rörigt eller svårt att hålla reda på karaktärerna. De blir alla skickligt tecknade och står stadigt i historien oberoende av deras lynne. Ska jag lyfta några spännande porträtt så blir det främst de brittiska. Journalisten John Burnes är en karaktär som skaver. En sådan där jävel som det är svårt att ringa in. Han är i Skövde med uppdrag att trimma upp journalisten Frida Åberg, men hans egentliga motiv är dunkla. Sedan har vi paret Barbara och Donald Adams, som är riktiga experter på Agatha Christie och kända kulturprofiler i Storbritannien. Är de verkligen så sammansvetsade som de utger sig för att vara? Lägg till ett dussin pikanta ortsbor som ger färg åt berättelsen på olika vis.

Även om tempot är puttrigt blir det aldrig segt. Berättelsen är spännande och nya vinklar och vrån avtäcks längs hela vägen. Precis som det ska vara i en pusseldeckare klurar jag hela tiden på vem som gjorde det, och varför?

Similar Posts:

• Murens fall och mörka hemligheter
• Puttrigt pussel i universitetsmiljö
• ”ondskan finns överallt under solen”
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.
• Klurigt och oväntat