Alma degraderas vad gäller arbete: när hon vill diskutera sin lön på fabrikens kontor flyttas hon utan pardon till tvätteriet. Alma, som är av gravt virke, lär sig – syr sig byxor för att klara tvättstuguarbetet bättre – men händerna värker av kallvattnet och eksem sträcker sig snart mot armbågarna.

Vi befinner oss på “Masunin” i Oravais i svenska Österbotten på 1930-talet med Oravais klädesfabrik som fond och miljö. Vid den här tiden var fabriksområdet ett eget fungerande samhälle med hundratalet arbetare, arbetarbostäder, tjänstemannavillor, kontor, jordbruk, butiker, apotek och läkare. Till och med kaféer och biograf och arbetarnas föreningshus. Området var ett mindre samhälle inuti det större och skiljde sig åt på många vis från den agrara omgivande landsbygden.

Alma biter ihop och åren går. Länge var dottern Saga stum efter broderns död. Folkskolans lärarinna engagerar sig och får Saga att läsa böcker. Tillsammans med Jepo-Finas flicka Maja bygger Saga egna fantasivärldar när mödrarna gör sina arbetsskiften. Alma engagerar sig politiskt medan Fina lever för Jesus och frikyrkoförsamlingen där hon uppträder med sina sånger till gitarr.

Galleriet av karaktärer är stort: som läsare följer vi fabriksarbeterskorna Alma, Jepo-Fina, Munsala-Kajs och Aino med flera och deras barn, men även olika män; allt från hästskötare till dikesgrävare, timmermän och återvändande soldater och ”slarvkuskar” till amerikaemigranter. Under de händelserika åren på 1930-talet, med vinterkrigets utbrott och det utdragna fortsättningskriget passerar mängder av händelser och personer revy. De flesta förekommer redan i den första romanen men här stiger nya viktiga karaktärer fram såsom till exempel direktörskan som tar sig an Saga mot Almas vilja. En fiskarpojke som förekommer redan i bokens början spelar stor roll i slutet.

Ofta slutar ett kapitel fyndigt med en mening som ramar in hela den nyss berättade episoden. Handlingen, som först skrivits som pjäsmanus, får en fördjupning i personskildringen. Till exempel den kärlekshistoria i första boken som resulterade i Saga, återges nu i båda kontrahenternas inre monologer och även av andra. Därtill ändras den över tid när andra relationer utvecklas. Ett oväntat möte på en skogsstig i den lilla byn Paljak blir en chock och insikt för Alma och andra.

Almas och Sagas relation får utrymme – konflikterna är många på det lilla livsutrymmet i Sarinelund. Alma åldras och upplevs som gapig, rättfram när det kommer till arbete och samhällsfrågor, medan Saga är ung, känslig. De vill bryta sig ut, bli utbryterskor. De båda och många andra drömmer om ett annat liv.

En sagoaktig överraskning väntar dem. Eller bara kalla fakta i en hård verklighet? Det var inte bara Alma som i första boken gömde sina slantar i en plåtburk med drömmar om Amerika. En penninggömma hittas med en hälsning till den som behöver den.

Romanen Utbryterskan är tillägnad bland andra eldsjälarna Elise Kulla, Inga Vienonen och Helmi Lillkung. Alla tre har dokumenterat livet på Oravais fabrik. Alla tre har arbetat på fabriken. I slutet av romanen i en epilog gifter sig verkligheten med fiktionen när den vuxna Saga framkallar ett fotografi där Alma tonar fram som den första kvinna invald i Oravais kommunfullmäktige. Känner man till historien om inspiratörerna är romanens slut en hedersbetygelse åt de kvinnor som gått före och banat väg.

Utbryterskan är en historisk roman rik på detaljer i arbetarvardagen och miljöskildringen. Därtill välskriven språkligt sett. Utportioneringen av historiska fakta görs smidig med till exempel radioröster. Kapitlen är relativt korta vilket gör boken lättläst trots omfånget av handling.

Bokens omslag är skapat av Sanna Mander (liksom första romanen) med ett autentiskt foto av arbeterskor och barn i vårstädning framför sitt hem, en arbetarlänga, infällt i ett autentiskt yllefiltsmönster med Oravaisten verkatehdas (Oravais klädesfabriks) ekorrlogo. Så riktigt.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Elofs och Olgas bok
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Livet går vidare för Tio

Redan samma kväll kryper jag upp i läsfåtöljen med I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin av Erik Larson och finner mig förflyttad till år 1933, en dyster tid av depression världen över. I USA röstar medborgarna fram Franklin D Roosevelt att bli landets 32:a president och i Tyskland lystrar den nyutnämnde rikskanslern till namnet Adolf Hitler. Men det är inte förrän i juni 1934, efter den så kallade ”långa knivarnas natt”, som han förintar all opposition och kan utropa sig till envåldshärskare, Nazitysklands Führer.

Huvudpersonerna i boken är en far och hans vuxna dotter, vars autentiska upplevelser under Hitlers första år som rikskansler lyfts fram i rampljuset. William E. Dodd kliver den 13 juli 1933 nedför landgången till det fartyg som fört honom och hans familj över Atlanten. Han är en sextiofyraårig universitetslärare i historia vid universitetet i Chicago, som genom tillfälligheternas spel halkat in på diplomatbanan. Fast det enda han egentligen trängtar efter här i livet är att få tid att skriva klart sitt historiska verk om den amerikanska södern.

Med sig hemifrån har Dodd sin trogna gamla Chevrolet (som han själv rattar – ingen privatchaufför göre sig besvär). Likt en katt bland hermeliner klär sig ambassadören i billiga kostymer och håller inte så noga på etiketten. Han känner sig mest besvärad på de överdådiga bjudningar som ambassaderna ger. Dodd försöker inpränta sparsamhet hos sina anställda; bland annat begränsar han längden på telegrammen till Washington. Personalens storlek anser han också tilltagen i överkant, inte minst önskar han skära ned på antalet judar. I likhet med många av hans samtida visar han prov på antisemitism.

Dodds fru och i synnerhet hans son är mer eller mindre osynliga i boken och man kan inte låta bli att grubbla på vad de har för sig. Gott om sidutrymme får däremot hans glamorösa tjugofyraåriga dotter Martha, som snabbt får en svans med uppvaktande kavaljerer efter sig vart hon går. Däribland den unge Gestapochefen Rudolf Diels samt Boris Vinogradov, förstesekreterare på den sovjetiska ambassaden tillika rysk spion.

Dodd studerade vid universitetet i Leipzig i sin ungdom och har behållit en romantisk bild av Tyskland. Han är därför ovillig att döma Hitler på förhand. Martha å sin sida är oförställt förtjust. I synnerhet i den tyska ungdomens hänförelse, pompan och ståten och de attraktiva unga männen i uniform. På fester och banketter omsvärmas hon av officerare och charmas av Goebbels och Göring. De våldshändelser som hon trots allt bevittnar avfärdar hon som engångsföreteelser.

Läsaren får följa hur fars och dotters entusiasm stegvis svalnar och övergår i obehag, för att inte säga vämjelse, allt eftersom månaderna passerar. Deras landsmän attackeras på öppen gata när de inte gör Hitlerhälsning, utan att polisen ingriper. Angivare finns överallt. Dodd påträffar avlyssningsapparatur både på ambassaden och i bostaden. Förföljelsen av judar blir ständigt mer systematisk, raffinerad och omfattande. Inget område undantas. Postverket stipulerar exempelvis att man inte längre får säga ”d som i David” när man bokstaverar i telefon, eftersom David är ett judiskt namn.

I Amerika tenderar man fortfarande att betrakta judarnas situation som en intern tysk angelägenhet och man är snål med att bevilja inresetillstånd. Den allmänna uppfattningen är att uppgifterna är överdrivna samt att judarna själva bär skulden för den behandling de får. Tyskland är uppenbarligen känsligt för opinionen i världen, men ändå vaktar man sin tunga, vilket är svårt att begripa idag. Likväl tror nästan ingen att Hitlers regering kommer att bli långvarig. När Dodd väl inser att Tredje Riket är en fara för världsfreden har han svårigheter att få Washington att lyssna. Omvärlden lever fortfarande i villfarelsen att Hitler är uppriktig i sin uttalade önskan att upprätthålla freden i Europa. Fast i hemlighet rustar han för fulla muggar, det uttryckliga förbudet i Versaillesfördraget till trots.

Dodd lämnar Tyskland 1937 och 1941 låter han publicera sina dagböcker från sin tid i Tredje riket. Martha ger ut sina memoarer redan 1939. Det är naturligtvis dessa båda som Erik Larson i stor utsträckning lutade sig mot när han skrev sin bok. Samt en stor mängd andra historiska dokument som samvetsgrant redovisas.

Läsaren sugs omedelbart in i redogörelsen för hur det var att leva i Berlin under tidigt 1930-tal och får uppleva hur skräcken långsamt sipprar in i människornas liv. Författaren citerar Christopher Isherwood för att tillföra Berlinstämning i 30-talstappning. Miljöskildringen lyckas han överlag väl med. Interiörerna är inte sällan överdådiga och persongalleriet omfattande.Texten utgörs till stor del av dialoger och ger ett vederhäftigt intryck. Den omsorgsfulla översättningen står Margareta Eklöf för.

Det är svårt att blunda för parallellerna till vår egen turbulenta tid. Man hade kunnat hoppas att vi blivit klokare och tagit lärdom av det förflutna. Därför är böcker av det här slaget angelägna.

Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till min boktipsare, som dessvärre inte längre finns ibland oss, men som jag tror skulle varit nöjd med att jag hörsammat hens rekommendation. Jag ska till och med se om jag inte kan lägga vantarna på fler titlar av Erik Larson.

Similar Posts:

• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Om kulmen på dårskapen
• Hitlers folkstat
• Worst boyfriend ever
• Beevor bryter mönstret!

Den vackra Ruth Haas gick bort i bröstcancer 1953, när författarens mamma Ann inte var mer än fem år fyllda. Man har kunnat fastställa att kvinnorna i släkten bär på en ovanligt illasinnad cancergen och för att överlista genetiken råder läkarna Jessica Haas att låta operera bort båda brösten samt äggstockarna. Hon är bara i trettioårsåldern och därtill höggravid, vilket i kombination med mammans bortgång blir för mycket för henne. Haas hoppar av det prestigefulla psykologprogrammet för att i stället återuppta sina avsomnade litteraturstudier. Med syftet att skriva en masteruppsats – om en numera stendöd författare – begraver hon sig i Golowanjuks romaner (hela 42 stycken), plöjer som besatt recensioner, tidningsintervjuer, dagböcker och brev – rubbet!

På samma gång söker hon med ljus och lykta efter en judisk identitet.

Med mamma har linan till det förflutna gått förlorad. Till det judiska och till Förintelsen. Ansvaret hon axlat fram till nu har fallit över på mig.

Jessica Haas samlar hela familjen på fredagarna för att fira shabbat och plöjer alla avsnitt av Shtisel, tv-serien om en ultraortodox familj i Jerusalem. Dessutom börjar hon med släktforskning. Hon söker efter släktnamn på tyska Förintelsesajter och förbannar mer än en gång det faktum att hon valde franska i stället för tyska i plugget.

Ruth Haas kom från en burgen släkt i Berlin, medan Golowanjuk växte upp i det judiska gettot i Samarkand, beläget i nuvarande Uzbekistan, vid den forna Sidenvägen. En dansk bankman erbjöd sig att adoptera honom när han var nio år gammal och tog med sig honom hem till Köpenhamn. Här utbildade han sig till violinist. Senare flyttade han över sundet till Sverige.

Golowanjuks situation förblev länge otrygg. Han var homosexuell i en tid när detta var förbjudet enligt lag. Och därtill ryss! Säkerhetspolisen förvarade en försvarlig lunta om hans person. Golowanjuks uppehållstillstånd beviljades endast för ett par månader i taget, även sedan han 1937 slagit igenom som författare med den äventyrliga barndomsskildringen Min gyllene väg från Samarkand. Ruth, å sin sida, var gift med en man med förbindelser i affärsvärlden och beviljades därför uppehållstillstånd utan större problem.

Efter debuten fick Golowanjuk aldrig något riktigt erkännande i pressen, utan avfärdades som ren underhållningsförfattare. Även om det fanns kritiker som Hagar Olsson, som gick ut i strid för hans räkning, blev han med åren allt mer bitter och misstänksam.

På 1980-talet, då jag inledde min biblioteksbana var Golowanjuks böcker fortfarande i ropet. Jag minns pansarinbundna romaner med titlar som Paraplymakarens barn, Farmor är galen, Jag minns min blåa Donau jämte Mimosan blommar om vintern. Deras oblida öde är nuförtiden att samla damm i magasinet, även om ett visst intresse för Golowanjuk som person har märkts på 2020-talet i och med att två nyskrivna biografier kommit ut. Förutom Främmande fåglar: Jascha, mormor och jag av Jessica Haas Forsling har journalisten och författaren Per Enerud skrivit en levnadsteckning med titeln Det snöar i mitt hjärta.

Främmande fåglar är snarare en familjekrönika över tre generationer kvinnor i släkten Haas, än en biografi över författaren Golowanjuk, även om den också är detta. Jag tycker mycket om bokens upplägg. Det stör mig föga att tråden Jessica Haas spinner mellan Golowanjuk och mormor Ruth är i tunnaste laget. De bodde visserligen några kvarter ifrån varandra på Gärdet, Ruth läste bevisligen hans romaner och utan tvivel delade de erfarenheter i egenskap av flyktingar och judar, men framförallt är det Jessica Haas engagemang som inspirerar. Det rör sig om en imponerande, stilsäker, okonstlad, gripande och viktig debut. Läs den!

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Drömmen om Utopia
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Platsen omformar dig

Boken inleds med att Alma Laakso en aprilmorgon 1926 packar en sliten kappsäck och lämnar sitt hem, en bondgård i Alahärma där hon växt upp med en supig far och två våldsamma bröder. I en tidning har hon sett en annons om arbete på textilfabriken i Oravais. Där öppnas också Österbottens största lanthandel. Dit ska Alma. Men hon har större planer. En vinter får räcka. Sen Amerika.

Alma tar sig fram. Snart har hon ett rum i arbetarlängan Sarinelund och ett arbete med att väva filtar. Alma lär sig snabbt. Även svenska språket. Hon är inte rädd för att ta i eller säga ifrån. Hon bekantar sig med sina grannar, kvinnor i alla åldrar med eller utan barn. Hon dras till Gunnar Birling. Tillsammans med honom ser hon havet för första gången. Gunnar har sina svårigheter samtidigt som han visar vad han går för i arbetarföreningen. Tiderna är knepiga med förbudstid och spritsmugglande. Arbetarnas sammankomster övervakas. Kommunistskräck. Förvecklingar på flera plan.

Alma gör sin resa. Från väveriet till maskinskriverska på fabrikens kontor. Sen flyttar hela Alma in på herrskapsområdet hos den rikssvenske vävkmästaren Wallenius. Ring på fingret. Det är trettiotal. Äktenskapet låter vänta på sig trots att Alma föder två barn. Alma fin dam nu. Men Nestor Wallenius har så mycket med sina familjeband i södra Sverige dit han ibland måste bege sig. Hans gamla, sjuka mor. Alma döljer sitt. Allt oftare tänker hon på det liv hon lämnade i Sarinelund. Var hör hon hemma? En tragedi får hela tillvaron att kantra …

Lumpänglar är i första hand berättelsen om Alma. Men boken är egentligen – liksom titeln säger – en kollektivroman om kvinnorna på de dammiga fabriksgolven. De kommer från närliggande områden i svenska och finska Österbotten, vissa från andra delar av landet. Hembyns namn plussas till det egna: Jepo-Fina, Munsal-Kajs, Skäri-Hilma.

Vid den här tiden gick Oravais Klädesfabrik bra med en produktion som sålde långt utanför Finlands gränser. Fabriken med flera hundra arbetare var i princip ett självförsörjande samhälle i samhället. Här fanns fabriksbyggnaderna och skorstenen, arbetar- och tjänstemannabostäder, kontor, fähus, snickeri, vedplatsen, butiker, läkare, apotek, arbetarföreningens hus och biograf. Torghandel en gång i veckan. Varor forslades ut och in dagligen med hästar och bilar. Folk, fä och ruljans.

Åman fångar tidens politiska stämningarna. Att få det bättre, att stå på sig. Skillnader mellan folk och folk. Misstänksamheten mot och från det omgivande samhället. Gamla sår. Arbetarklass och bondesamhällen. Samtidigt har särskilt de unga kvinnorna en frihet som inte finns hemma i byarna. Fabriksarbetet är tungt, till och med farligt. Men efter skiftet rår de sig själva och hjälper varandra. Att få barn utan att vara gift eller att vara ”Amerikaänka” är inget ovanligt. Jepo-Fina får sin mans efterlämnade saker i ett ”Amerikapaket”. Hon vägrar gifta om sig med sin stirriga svågern på ett litet jordbruk i hembyn trots föräldrarnas böner. Till fabriken återvänder hon med sin lilla flicka som kommit till världen tack vare hjälpande händer i Sarinelund.

Bokens omslag är vackert i grönt med brunaktiga blomslingor som liknar de filtar som tillverkades på fabriken. Fabrikens kända logo med ekorren stämplat nere på sidan. I nedre hörnet infällt ett autentiskt foto av kvinnliga arbetare från förr. Färgen och mönsterslingorna passar 1920-talets jugendstil. Textens font leder tankarna till samma epok. Stiligt.

Annika Åman bygger sin roman på sin egen teaterpjäs med samma namn vid Oravais Teater 2013-14. Hon gjorde gedigna efterforskningar bland människor och i verk. Teaterpjäsen blev en succé och följdes upp av en fortsättning.

Inspirerad av Annika Åmans pjäser om lumpänglarna skrev Ann Holm Mörn romanen Fabriken (2021) om sin mormors liv vid fabriken. En systerbok. Så fungerar även Susanna Alakoskis romaner om kvinnors liv och arbete på Vasa Bomullsfabrik: Bomullsängeln (2019) och Londonflickan (2021). Själv tänker jag på en äldre roman om arbetande unga kvinnor: Norrtulligan av Elin Vägner från 1907. Gemenskapen och kvinnligt skinn på näsan är beröringspunkter.

Åman har lyckats fånga talesätt och uttryck som härrör från fabriksområdet, uttryck som jag hört från olika håll, vid olika tider och som nu uttalas av Alma, Fina eller Kajs i fiktionens värld. Författaren använder språket (språken – dialekt smyger sig in och även lite finska) skickligt för att förstärka känslorna, intrigen och skillnaden på ”herr och värr”. Allt måste inte heller skrivas ut – även den konsten kan författaren.

På så många vis är har livet i Oravaistrakten varit invävt i fabrikens värld. Många arbetade där kortare eller längre tid. Många nulevande har sina rötter där. Min mans släkt bodde och arbetade där; hans farmor var ”Amerikaänka”. Filtar, ylleschalar och tyger har jag sparat. På området finns idag annan produktion som ger arbete åt österbottningar. Arbetarbostäderna är borta sen länge. Lumpänglarna likaså. Hoppas de får ”vila himmelen” som ledningen lovade …

Men lumpänglarna lever i Annika Åmans roman. Det är en kulturgärning att skriva fram dem. Flera gånger har jag läst romanen som berör mig djupt. Jag rekommenderar särskilt den till dem som är intresserade av (kvinno)historia och arbetarlitteratur. Och det bästa just nu är att Åman skriver på en uppföljare.

Similar Posts:

• Lumpänglarna lever vidare
• Edna och styrkan
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Brita på männens villkor
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Mordet i prästgården utspelar sig i den kluriga damens lilla hemby, St Mary Mead. Romanens berättare är kyrkoherden Leonard Clement, i vars arbetsrum mordoffret hittas. Denne, den välbärgade och illa omtyckte överste Protheroe, hör dock inte till husets invånare. Han har kommit dit för att träffa kyrkoherden, men han har blivit försenad. Han har fått ett brådskande samtal om en dödsbädd – ett samtal som visar sig vara ren bluff.

Till prästgårdens uppmärksamma grannar hör miss Marple. ”Den hemska gamla kattan”, kallar den unga prästfrun henne. ”Hon vet precis vad som händer hela tiden – och drar de allra värsta slutsatserna.” Den äldre maken och berättaren kan bara torrt konstatera: ”I min ålder vet man att det värsta vanligtvis är sant.”

Och nog ser det lite dystert ut. I St Mary Mead tycks de flesta av invånarna ha ett eller annat skäl att vilja mörda. Till mordet på överste Protheroe bekänner snart inte bara en, utan två olika invånare. Samtidigt verkar till slut snart sagt alla ha alibi.

Man skulle kunna tro att en präst som berättare och en gammal dam som huvudsaklig detektiv skulle hamna utanför den egentliga polisutredning, för en sådan pågår förstås också, men polisen tycks inte ha några större problem att inkludera både den ena och den andra i sina förehavanden och sina resonemang, den äldre damen kanske något mer motvilligt. Inga privatpersoner verkar heller oroa sig nämnvärt över att en mördare faktiskt går lös. De lägger sig i och snokar runt på egen hand hej vilt.

Det där bidrar till att göra romanen, som ju nästan har hundra år på nacken, till en ganska exotisk historia. Folk uppför sig helt enkelt inte särskilt modernt eller trovärdigt. Värderingarna är absolut annorlunda, vilket bara det gör romanen till rätt intressant läsning. Ensamma kvinnor verkar ungefär lika misstänkta som en mördare, och kyrkoherden bekymrar sig minst lika mycket för hemhjälpens oförmåga att laga mat eller tilltala honom ”Sir” som för det faktum att någon blivit dödad i hans hem.

Är det något som håller genom tiden är det nog miss Marple själv. Hon skulle visserligen stå sig ganska slätt i ett modernt deckarsammanhang med biljakter, slagsmål och rusande hit och dit med vapen, men i den hjärnornas kamp som pågår i en Agatha Christie är hennes livserfarenhet och listigt blygsamma iakttagelseförmåga precis det som i slutänden får alla skurkar på fall.

Similar Posts:

• Gå på jazzklubb på tisdag?
• ”ondskan finns överallt under solen”
• Mysmord i 50-talsförsamling
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Hotellmord och översättningsbrott

Den unga, blyga Hilma blir förälskad – kanske mer för att det förväntas av henne, än av någon annan anledning. Men visst är han charmig så det förslår, den skönsjungande kavaljeren. En läroverksadjunkt från en fin familj, som dessutom brinner för arbetarnas sak och gärna lägger ut orden om hur en annan samhällsordning än den rådande vore att föredra.

Sedan går det snabbt, plötsligt är det en väldig brådska med bröllop. Varken Hilma eller hennes familj har något att sätta emot när Sigfrids familj sätter igång med bröllopsbestyren. Och varför skulle de det egentligen, en flicka som Hilma från knappa förhållanden. Hon kan skatta sig lycklig över ett sådant parti!

Redan på bröllopsnatten raseras den sköra bilden av de lyckligt förälskade, när Sigfrids psykiska sjukdom blommar ut till fullo och han utsätter Hilma för ett fruktansvärt övergrepp. Genom att tysta ner Sigfrids sjukdomsdiagnos har han kunnat gifta sig med den oerfarna Hilma, trots att hans diagnos innebär att lagen förbjuder äktenskap.

Hilma väljer att stanna kvar och uppfylla sin äktenskapliga plikt – i den mån en kvinna från enkla förhållanden hade några valmöjligheter på 1920-talet.

Det är först mot slutet av boken som jag förstår att romanen i hög grad bygger på verkliga händelser, att den utgår från Thorvalls egen uppväxt (fast Sigfrids efternamn Tornvall borde satt mig på spåren). Det gör att all utsatthet – hustruns, dotterns, men också Sigfrids – känns än mer drabbande. Det är svårt att acceptera att det här bara är hundra år sedan, bara några få generationer. Så mycket trauma som normaliserats och som många familjer säkert aldrig bearbetat. Hur mycket av det bär vi fortfarande omkring på?

I början av min läsning kändes berättelsen nästan förvillande lik inledningen till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Att föda ett barn. Den obemedlade unga flickans utsatthet i ett påtvingat äktenskap under det tidiga 1900-talet. Det är nästan outhärdligt att läsa. Men kanske inte förvånande ändå att litteraturen tar upp en berättelsen igen och igen, som hänt så många gånger i verkligheten. Och som fortsätter att hända, i nya versioner. Kerstin Thorvall hjälper oss att inte glömma bort det.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Scenen i Erika Olofsson Liljedahls senaste roman Paradishamn är således Mölle och tiden ett par intensiva sommarmånader i mitten av 1930-talet. I centrum står två unga kvinnor. Dels hotellägardottern Ester, som är ytlig, viljestark och bortskämd, dels fiskardottern Hilda med missbildat ansikte, läsintresse och skinn på näsan. Därtill figurerar Hotell Grands gäster och personal samt en och annan Möllebo.

Ester saknar den kosmopolitiska atmosfären från förr. Konkurrensen om de nuförtiden mestadels inhemska turisterna är hård, även om det eleganta hotellet uppe på kullen – med sitt torn och sin storslagna grosshandlarveranda – har stamgäster som troget återvänder år efter år.

Hotellets driftiga chef Mor-Karins hälsa sviktar och på sin läkares ordination reser hon iväg för att dricka brunn och vila upp sig i största allmänhet. Hennes dotter Ester har aldrig visat minsta intresse eller fallenhet för hotellets skötsel och det är inte utan onda aningar som modern motvilligt lämnar ifrån sig tyglarna till hotellet.

En oro som inte är utan grund ska det visa sig. Dottern anser hotellet hopplöst gammalmodigt och gästerna sorgligt medelklassiga och är därför fast besluten att modernisera efter eget tycke. Stråkkvartetten får exempelvis stryka på foten till förmån för en jazzorkester. Ester ser också till att plocka bort den dugliga Hilda från serveringen. Eftersom hon tycker illa om hennes kaxiga attityd och stör sig på hennes säregna utseende får Hilda knoga i brygghuset i stället.

Ankomsten av syskonparet Carl och Carolina, som Ester lärt känna i Köpenhamn, ställer allt på ända. Det dröjer inte länge förrän inte bara Ester, utan även Hilda trollbinds av den stilige unge mannen med författaraspirationer och passion för de gamla grekerna. Det grekiska temat färgar av sig på boken i sin helhet. Allt ifrån hotellgästernas lekar och upptåg till språkliga liknelser av typen ”likt sorgerna i Pandoras ask”. Berättarperspektivet skiftar inte bara mellan Hilda och Ester. Likt kören i en grekisk tragedi kommenterar även hotellet händelseförloppet. Det sista ett grepp som känns aningen krystat, kan jag tycka.

Läsarens sympatier ligger helt och fullt hos Hilda, men tack och lov bjuds det inte på något Askungeslut, utan den bildsköne Carl lämnar Mölle. Vad jag däremot inte begriper är varför författaren valt att göra Ester till en sådan ensidigt illvillig person. Låt vara att hon är besviken över att hon snuvats på en sommar i Köpenhamn och nu tar ut sin frustration på alla som kommer i hennes väg. Hilda har Ester haft ett ont öga till ända sedan barndomen; möjligen har hennes svartsjuka triggats av mammans till synes oförklarliga intresse för fiskardottern.

En talangfull berättare är Erika Olofsson Liljedahl utan tvekan, som tillägnat sig konsten att bygga upp nyfikenhet och förväntan hos läsaren. Frågetecknen hopade sig under läsningens gång och jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. Det var knappt att jag kunde slita mig för att äta och rasta hundarna. Visserligen trodde jag mig rätt snart ha klurat ut hur allt ligger till, men det skulle visa sig att jag tänkt fel och att det är författaren som sitter med trumf på hand.

Nu håller jag tummarna för att det kommer en fortsättning. Kanske med Esters kommande äventyr i Berlin i fokus?

Similar Posts:

• Feministisk feelgood med flyt och driv
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Platsen omformar dig
• Teaterroller och livsroller

Det är Jesper Högström, själv litteraturkritiker och författare, som varit på KB och dragit fram denna dagbok. Och jag måste säga att han har förvaltat det han funnit väl. Det kunde ha blivit en torr litteraturvetenskaplig bok eller så kunde han för den delen ägnat alldeles för mycket sidor åt vad Tora och för den delen Knut hade för sig i sängkammaren. För det var ju inte varandra de omfamnade precis.

Ändå älskar jag kombinationen. Med allt från var Gunnar Ekelöf hittade inspirationen till några av sina mest finstämda dikter till hur han var i sängen med Tora.

Men ändå är det inte någon kvällstidningsprosa den här boken består av. Nej, den är mycket lyhört och detaljrikt skriven, inte minst om Toras egen situation. Hur hon faktiskt ger upp sitt lärarinneyrke, ett av de få jobb en kvinna tilläts ha på den tiden, för att satsa på sina litterära drömmar. Och vägen är inte spikrak precis. De lever på de honorar hennes man kritikern drar in på sina hyllade recensioner och på hans lilla lön från Gasverket där han jobbar. Snart är deras hus på Lidingö belånat upp till taknocken. Men de älskar att dryfta sitt stora gemensamma intresse om kvällarna: Litteraturen.

Knut som är av den sociala sorten bjuder snart hem författare han gillar på stora fester. Och Tora som så gärna skulle vilja delta, hamnar bakom spisen för att laga den mat de ska bjuda på. Hon tröttnar alltmer på den rollen, men förmår sig inte riktigt bryta sig loss. Den gången Moa Martinsson är med, får hon i köket dessutom kritik för att hon tillagar detta käk.

Det är ett mansgrisigt gäng Knut drar hem. Så pass att Eyvind Johnson till slut blir utesluten ur kretsen. Och Artur Lundkvist tvärsäkerhet blir ibland lite för påfrestande. Men som sagt, Tora och Gunnar får till slut ett gott öga för varandra som är fint att läsa om. Han har känslighet nog för att se henne och de tar ibland gemensamma promenader, även om hans kärlek till flaskan ofta är en stor konkurrent till vad det hela annars kunde ha utvecklats till.

Boken är som sagt dessutom en skildring av Toras första egna litterära försök. Hon är ivrigt uppbackad av sin man Knut och hon får faktiskt en bok utgiven även om den säljer i endast 64 exemplar. Kritiken är inte särskilt snäll, och antyder att hon säkert haft skjuts på vägen av de litterära giganterna därute på Parkvägen 10. Men hon tog ju igen det senare, den goda Tora.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Problem med sanningen
• Lundkvist om Alexander
• När Moa träffade Harry

Så kom den här vackra nyutgåvan, och det kändes som dags att ta tjuren vid hornen – och bli positivt överraskad. Visst är det en eländig tillvaro huvudpersonen Celie för. Som fattig, svart kvinna i 1930-talet amerikanska Södern lever hon sitt liv längst ner i hackordningen, på botten av näringskedjan. Hon utnyttjas tidigt, först av sin far, och sedan av mannen han väljer att gifta bort henne med. Hon får två barn som fadern gör sig av med, och hennes älskade syster rymmer tidigt från familjen.

Utan någon annan att vända sig till skriver Celie brev till Gud. Det finns ingen anledning att tro att han egentligen är på hennes sida heller, men hon har ingen annanstans att vända sig.

Tonen Walker hittar för den här utnyttjade, misshandlade, nästan till förintelse illa behandlade flickan är … Jag vet nästan inte hur jag ska beskriva den. Den är karg och berövad så mycket, men samtidigt så livskraftig, så vardagligt konstaterande och … överlevande. Den har en torr humor mitt i eländet, den har så mycket kärlek och solidaritet trots allt, att jag blir verkligt golvad.

Människor har en märklig förmåga att hitta ljusglimtar, sprickor i mörkret, där sång, kärlek och berättelser slinker emellan, också under de mest fruktansvärda villkor. För Celie finns kvinnorna hon möter, inte minst makens älskarinna, artisten Shug Avery, som hon själv förälskar sig i och inleder en relation med. Genom Shug vågar Celie föreställa sig andra sätt att leva, aldrig obegränsade sätt, men gränser att stånga emot, som romanens kvinnor oupphörligt stångar emot.

Ibland får motståndet fruktansvärda följder, som när grannen Sofia vägrar tacka ja till att arbeta för borgmästarens fru, och försvarar sig när han slår henne för hennes oförskämdhet. Halvdöd av misshandel och fängelsevistelse tvingas hon arbeta nästan 12 år hos borgmästarns, innan hon får komma hem till sin familj igen.

Kanske säger det sig självt att sådana livsvillkor skapar och kräver lite otippade familjekonstellationer, en jäkla solidaritet och en smula galghumor?

Similar Posts:

• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Lågmält dramatiskt
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Förspilld kvinnokraft

Idag, när vi sitter med facit i hand, är det lätt att förvånas över att Tyskland var ett populärt land att besöka på 1930-talet, ända in på knutarna till andra världskrigets utbrott. Inte ens Hitler lyckades ta kål på den djupt rotade kärleken till det tyska kulturarvet med storheter som Bach, Beethoven, Wagner, Goethe, Kant och Schiller. Därtill hade tyskarna rykte om sig att vara gästfria, deras medeltidsstäder synnerligen pittoreska och ölet billigt och skummande.

Den brittiska författaren Julia Boyd försöker i Turister i Tredje riket: vittnesmål från nazismens framväxt besvara frågan hur det kom det sig att så många besökare fascinerades av nationalsocialismen. Hur lätt var det egentligen att genomskåda all propaganda och se bakom de välputsade fasaderna?

Författaren har gjort djupdykningar i arkiv och bibliotek och fiskat upp intressanta, skrämmande eller rentav rörande vittnesmål. Här återfinns utdrag ur brev, tidningsartiklar, reseskildringar, intervjuer med mera mellan åren 1919 och 1945. En närmast överväldigande mängd röster tillhörande journalister, studenter, diplomater, politiker och idrottsmän blandas med författare, affärsmän, musiker och turister. Kända personer, som Samuel Beckett och Sven Hedin, samsas med okända. Britter och amerikanska medborgare är i klar majoritet.

Antisemitismen var utbredd även utanför Tysklands gränser och de journalister som tog bladet från munnen och rapporterade om judehetsen fann, åtminstone före 1937, att deras texter inte sällan censurerades av misstrogna redaktörer. Behandlingen av judarna ansågs av många vara en inrikespolitisk fråga. Så länge som ordning och reda rådde och kommunisterna hölls stången tycktes detta vara gott nog. Man hade första världskriget i färskt minne och valde helt enkelt att blunda för oförrätterna.

Faktum är att många utlänningar – inte minst ur överklassen – hyllade Hitler, åtminstone till en början. Vi får bland andra läsa om Unity Mitford (en av de sex märkliga Mitfordsystrarna), som formligen dyrkade marken som Führern gick på och närmast betedde sig som en sentida groupie. Kanske bländades besökarna av all pompa och ståt, något som kulminerade under partidagarna i Nürnberg mellan 1933 och 1938, då storhetsvansinnet med parader, processionståg, banketter och fyrverkerier inte visste några gränser.

Efter det att bokbålen flammat i universitetsstäderna 1933 blev turisterna mer och mer avvaktande och nazisterna såg sig nödgade att sätta igång en propagandakampanj för att locka dem tillbaka. Utlänningar var välkomna att besöka koncentrationslägren, men duperades inte sällan av att utklädda vakter agerade fångar. Varje resenär fick mot slutet av 1930-talet ta ställning till om hen var beredd att heila eller ej. Enligt Boyd kunde det i vissa lägen stå en dyrt att låta bli.

De tyska kvinnorna uppmanades att fimpa cigaretterna, lägga läppstiftet på hyllan, bli hemmafruar och föda massor av barn. Det gällde att se välnärd och sund ut; modet föreskrev dirndl-kjolar och flätor. Den australiensiske diplomaten Arthur Yenker kunde 1934 konstatera att tyskarna blivit blondare sedan hans förra besök. Enligt författaren såldes också hela 10 miljoner flaskor hårfärgningsmedel det året.

Då de olympiska sommarspelen gick av stapeln 1936 i Berlin var den militära närvaron överväldigande och 10 000 hakkorsförsedda flaggor vajade för vinden. Från den imposanta olympiastadion, som rymde 100 000 åskådare, blickade bland andra svenskar prins Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs pappa. Att alla spår av antisemitism tillfälligt avlägsnats ur gatubilden innebar en högst tillfällig lättnad för Berlins judar.

Jag måste tillstå att jag till en början kände mig lätt vimmelkantig av överflödet av namn och korta berättelser, men vande mig efter ett par kapitel vid framställningssättet. En del namn återkom också under läsningen. Det kan likväl vara klokt att dela upp läsningen i etapper.

Den svenska titeln Turister i Tredje riket, som låter det lätt naiva intrycket av ordet turist kollidera med den ondskefulla klangen i Tredje riket, är klockren, även om originalets titel Travellers in the Third Reich bättre täcker in besökarnas mångfald.

Läs en viktig och informativ bok, som med sin alldeles egen vinkling, väl försvarar sin plats i den ständigt svällande bokhyllan med böcker om andra världskriget.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Att krypa under huden på Goebbels
• Spökhistoria
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?