Edna är av annat virke än fadern trots sina unga år. Hon biter ihop och arbetar sig både trött och stark. Sparar sina slantar och kan ge svar på tal. Ett sparkonto får hon ordnat åt sig förutom den plåtask under sängen där hon gömmer sina slantar. Det är också hon som hittar en öde stuga där de flyttar in. Fadern tvekar och gruvar sig men Edna för deras talan med kommunens lantdagsman och bönder. Hon sliter, bökar, gräver och gräftar. Målfärg till huset ordnar hon och mot faderns vilja målar hon stugan röd så hon ser den lysa ”som ett smultron” när hon återvänder hem på kvällen efter dagens möda.

Mot en fond av världshändelser går Ednas dagar. Det är emigrerade föräldrar, den tidens behandling av psykisk sjukdom, tuberkulos, förryskning och första världskriget och unga män som beger sig till Lockstedt i Tyskland för att utbilda sig till jägare. Hon får se havet för första gången när hon gör sällskap med Teodor till Gamlakarleby. Stadens torg får henne att vackla och förundras över allt liv med handel och vandel.

Hon drömmer om ett eget självständigt liv såsom mejerskan Marta lever. Eget hem, arbete och egna pengar. Intrigen kramas åt när det visar sig att kommunstämman vill sälja huset som Edna och hennes far rustat upp åt sig. Fadern Rafael är skyldig pengar. Det hela kan lösa sig genom att Edna börjar pigtjänst hos storbonden Anton. Där får hon vara med om svåra upplevelser och övergrepp men Edna visar sig ha vänner i byn som ställer sig på hennes och faderns sida. Ofta tvivlar hon på sin förmåga och irriteras över faderns vankelmod men hon vågar tänka rätt och handla därefter. Edna får ofta fungera som förälder åt sin egen förälder. Men hon tyr sig också till sina släktingar med jämnåriga Anton, förtrogen och arbetskamrat, och värkbrutna farmodern Tyra som styr och ställer från sängen.

Det finns en tradition av fattiga men livskraftiga flickor. Läsaren kan påminnas om den unga hjältinnan i Martha Sandwall-Bergströms Kulla Gulla-böcker från 1940-50-talet. I den finlandssvenska litteraturen – både äldre och nyare – har Edna systrar i till exempel Sally Salminenss Katrina (1936), Anna Bondestams Vägen till staden (1957) men också i Annika Åmans Lumpänglar (2022) och Ann-Luise Bertells romaner Vänd om min längtan (2016) och Glöm bort din saknad (2022).

Men Ulrika Hansson skriver specifikt om ett halvår i en 14-årings liv och mutar in ett alldeles eget område i norra, svenska Österbotten, i Terjärv. Hon skriver om andelsrörelsen med mejerinäringen som var viktig hela första halvan av 1900-talet i Österbottens byar. Själv med många släktingar aktiva inom den blir jag som läsare imponerad över hur Hansson detaljerat och riktigt beskriver arbetslivet med mjölkhanteringen. Från en svunnen tid när korna, mjölken och fähusen var livsnerven på finländska landsbygden.

Språket är en njutning att läsa. I Ednas omgivning används ett målande talspråk med bilder och uttryck som jag direkt kopplar till människor födda i början av 1900-talet: ”Helvetet blir aldrig fullt” och ”kosacken tar det som sitter löst” eller ”huggormsår”. Ibland används riktigt gamla (dialektala) ord, uttryck såsom ”tasmas bort” (ta eller bli slut) eller ”veseln” (vekling), ”söis” (på så sätt) eller ”slut ti pjas di” (sluta pjåska dig). Enda invändning mot en annars skicklig språkanvändning är att några gånger förekommer ordet ”stress” som inte användes i svenskan i början av 1900-talet utan har lånats in från engelska långt senare.

Nej, det är verkligen inte synd om Edna. Hon är inget offer trots hårda tider. Berättelsen är en fin och uttrycksfull skildring av en stark ung flicka i ett bysamhälle med klasskrankor och orättvisor på 1910-talet. Romanens titel håller hela vägen. Månne Ulrika Hansson fortsätter att skriva om Edna? Flickan som lånar drag av Ulrika Hanssons egen farmor, född 1903. En farmor som författaren aldrig träffat.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• Livets vägar
• Lumpänglarna lever vidare
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Donner versus Donner

Bokens handling utspelar sig på 1910-talet när de tekniska framstegen börjar få betydelse. Den läsande allmänheten tar del av dagspressens rapportering kring atlantångaren Titanic som snart ger sig i väg på sin jungfrutur. Förväntningarna hänger i luften och nog förundras många över hur mycket snabbare fartyget ska färdas över Atlanten i jämförelse med andra.

I medelklassfamiljen någonstans i trakterna kring Uppsala får Caroline anställning som ny jungfru. Hon är en frisk fläkt jämfört med hushållerskan Svea. Familjedottern Berta fattar snabbt tycke för henne. Allt blir roligare när Caroline är i farten. Frispråkiga repliker far i luften parallellt med uppvisande av praktiska färdigheter. Hon imponerar på alla i familjen, och farmor har gett goda referenser. Berta hoppas på att vänskap ska växa mellan dem, vilket inte borde vara omöjligt eftersom det bara skiljer två år mellan dem.

Långsamt mejslas personligheterna fram i en tid där kvinnor saknar rösträtt och tjänstefolket är beroende av att herrskapet ger ledigt på onsdagskvällarna och söndagarna. Upplevelsen av en tidsresa är stark. I jämförelse med nutiden är distraktionerna så få. Alla lyssnar och förhåller sig till varandra med avsikten att försöka smälta vad den andra nyss sagt. Det är som att dialogen sker på riktigt – inga mobiler som ska kollas stup i ett. Är det en konst som samtiden är på väg att förlora, frågar jag mig?

Personen som får störst utrymme är Berta i rollen som berättelsens jag. På andra plats kommer Caroline. Hon blir navet, bland annat för den hemlighet hon bär med sig. Men också bifigurerna är intressanta. Mamman är handlingsförlamad i närheten av hushållerskan Svea. Pappan är en disträ herre som forskar kring Swedenborg. I gestaltningen används kontraster, personerna utgör varandras motsatser.

Motpoler finns även invärtes. Att värdera sin uppfattning som den enda riktiga gör att man avvisar den som påstår något annat. Till slut kommer upptäckten av att man inte hade hela bilden och då är det bara att se på saken i det nya ljuset.

Prosan är ibland något omständlig och det är ordrikt i vissa partier men illustrerar liksom vardagarna som följer på varandra i en seg takt. Tempot höjs när dramatiska händelser inträffar. Berättelsen får fart igen och utgången är oviss.

I bakgrunden anas hur förändringar smyger in i samhället. Tidigare tankemönster öppnas upp för nya idéer och de tas emot på olika sätt. Hela tiden hoppas jag att mamman ska ”rycka upp sig” i stället för att dra sig tillbaka med sin veliga personlighet.

Den stora gåtan runt Caroline är drivande för handlingen och väcker större frågor. Kan hemligheter som inte avslöjas vara av godo? Är det nödvändigtvis ett bedrägeri om den du litar mest på inte berättar om allt som rör det förflutna?

Jag konstaterar att Skuggan över stenbänken håller för en omläsning trots att det gått många år sen jag läste den första gången. Gripe litade fullt ut på sina läsare och vågade låta berättelsen forma sig utan brådska. Känslor, analys och handlingskraft strider om plats i en och samma människa. Utformningen är mycket, mycket nära det som sker i det verkliga livet.

Similar Posts:

• Att ha en längtan i sig
• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Wallraffade långt före Wallraff
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

Att som kvinna vilja vara konstnär, fokusera på sin profession och passion när allt i tiden säger att det är männens domän. Att sträva efter det andra säger att man inte kan få, inte ens bör tänka på, och se män som är underlägsna få möjligheterna. Att hela tiden försöka förflytta ramar och gränser. Nej, det är inte det som sker under dessa korta dagar men det är bakgrunden till dem, bakgrunden till avundsjuka och bitterhet, till längtan och drömmar.

Till de inbjudna gästerna sällar sig två professorer från Akademien i Stockholm, ditresta i ärende att övertala Vilhelm att tacka ja till ett vikariat. Dagmars gamla skola, det borde vara ett erbjudande till henne och därtill är den ena av professorerna hennes tidigare älskare.

Där finns också medsystrarna och deras olika förhållningssätt till de gemensamma realiteterna. Ytterligare tre kvinnor som valt – eller tvingats välja – olika vägar efter sina högre studier, ytterligare tre sätt att leva, geografiskt såväl som relationsmässigt. Det är kvinnorna som blir mest fullödiga som personer –männen runt dem framstår mer som olika aspekter av Konstnären med stort K och det allmänna patriarkatet men man får också små glimtar från deras inre, särskilt Vilhelms.

Drygt hundra sidor som innehåller förbluffande mycket, både av vad som sker med personerna under den korta tidsrymden och av större sammanhang och ideologiska strömningar kring konstnärskap och kvinnans frigörelse, utan att det blir överlastat. Språket är enkelt men målande och varje ord känns noga utvalt, med inslag som i sin ålderdomlighet förstärker känslan av tidigt 1900-tal. Med några få ord skapar författaren en stämning och beskriver tonfall och gester interfolierat med folkviserefränger och pjäscitat.

På samma sätt tecknas miljöerna genom detaljer som leder fantasin till en helhet – jag ser för mig rummen och verandan, sjön och bryggan. Jag ser dem som på konstverken från tiden, ser penseldrag i stället för skarpa detaljer. Ser midsommarljuset som både är mjukt inbäddande och obarmhärtigt. Jag ser och hör och känner, så levande gör hon tiden och tillvaron. Varm barnahud. Kallt sjövatten i kvällningen.

Similar Posts:

• Isländskt 1960-tal och att gå sin egen väg
• Att ha en längtan i sig
• Wallraffade långt före Wallraff
• En fläkt från förr
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Svenskarna var för övrigt den tredje största passagerargruppen ombord och svenska det näst vanligaste språket. Hela 25% av Sveriges befolkning (1,2 miljoner) utvandrade mellan 1846 och 1920 och Chicago var vid Titanics jungfruresa 1912 Sveriges andra stad med omkring 100.000 svenskar.

Rederiet Vita Stjärnlinjen tyckte inte ens det var mödan värt att göra reklam för första respektive andra klass i Sverige, eftersom det endast var tredje klassbiljetterna som gick åt som smör. Ändå kostade en enkel biljett i tredje klass 181 kronor, vilket motsvarade ett helt års lägenhetshyra för en arbetarfamilj.

Det var en brokig skara som lämnade fäderneslandet. Carl Robert Carlsson köpte biljett till Titanic för att undslippa ansvar för den flicka han gjort med barn. Erik Lind hade skulder på cirka 100.000 och reste under falskt namn för att komma undan sina fordringsägare. Socialisten August Andersson var en av dem som efter arbetarnas nederlag under storstrejken 1909 tappade sugen och satte sitt hopp till en rättvisare framtid på andra sidan Atlanten. Åter andra gjorde som Carl Olof Jansson, som önskade slippa göra militärtjänst och därför reste till Köpenhamn för att skaffa behövliga papper inför resan.

Fästfolket Dagmar Bryhl och Ingvar Enander från Skara respektive Göteborg planerade att emigrera. Med på resan följde Dagmars bror Kurt för att hjälpa till med att tolka.

Flera familjer hade varit på återbesök i det gamla hemlandet, däribland den småländska familjen Asplund. Fyra av de fem barnen var födda i Massachusetts. Familjen splittrades under olycksnatten, då de yngsta barnen togs med i en av de – på tok för få – livbåtarna tillsammans med deras förtvivlade mor, medan de äldre sönerna och fadern lämnades på däck åt sitt öde.

Den unge ingenjören Henrik Kvillner från Kville socken i Bohuslän hade fått ett statligt stipendium för att studera järnkonstruktioner. Han hoppades kunna gifta sig med Signe Kjellberg i Göteborg när han kom hem igen. Så blev inte fallet, men eftersom Kvillner reste i andra klass var hans kropp en av de få som kunde bärgas (306 av 1496). På hans kropp hittades flera brev till fästmön i Sverige.

Tredjeklasspassagerarna och besättningsmännen begravdes däremot till havs.

Det var oproportionerligt många ur tredje klass som miste livhanken: 181 av 527, medan 123 av 201 dog i första klass jämte 118 av 276 i andra. Av de 123 svenskarna räddades endast 34. Titanic var som en labyrint och tredje klass hade inte tillträde till första och andra klass och hade därför svårt att orientera sig. När tredjeklassresenärerna väl lyckades hitta vägen ut hade de flesta av livbåtarna redan givit sig av (endast en båt var fullastad, merparten var halvtomma, om ens det).

Presentationerna av de enskilda människoödena i (huvudsakligen) tredje klass på Titanic i Svenskarna på Titanic: Fartyget, människorna och myterna ger mig gåshud och får mig att förnimma historiens vingslag! Boken får en att se bakom den rafflande äventyrsberättelsen och känna att det verkligen handlade om människor av kött och blod.

Det rör sig om en rasande vacker volym, som väcker ens habegär! Den är slösande rikt illustrerad med foton på fartyget, resenärerna, besättningen med flera. Boken är en guldgruva, full av intressanta fakta och gripande berättelser. Författaren har lusläst brev, vykort, dagböcker, memoarer med mera och inte minst intervjuat överlevare och deras anförvanter. Läsaren får ta del av alla turerna kring de anhörigas ansökningar om välgörenhet och anspråk på skadestånd samt om allt bråk och all missunnsamhet släktingar emellan. I slutet av boken har Wetterholm sammanställt en föredömlig förteckning över svenskarna ombord, tillsammans med en kort biografi över var och en.

Min enda invändning är att jag gärna sett att kapitlen som redogör för fartygets tillkomst och förlisningens förlopp kortats ned. Mycket är redan välkänt för den som intresserar sig för Titanic. Som det är nu spretar innehållet, exempelvis klämmer författaren in ett – i mitt tycke – omotiverat avsnitt om de otaliga filmatiseringarna. Han löser visserligen detta genom att lägga till undertiteln: ”fartyget, människorna och myterna”. Kanske kunde författaren i stället ha sparat en del material till en kommande bok och koncentrerat sin skildring till svenskarnas öden?

Efter läsningen letar jag fram James Camerons påkostade, i högsta grad dramatiska storfilm Titanic från 1998 i min stökiga dvd-hylla. Jag trollbinds av det eleganta fartyget med dess pampiga interiörer och kan inte låta bli att beröras av tragiken och Roses och Jacks okonventionella kärlek över klassgränserna. När signaturlåten ljuder på slutet lyckas jag bara nästan hålla tårarna tillbaka.

Similar Posts:

• Freden intressantare än kriget
• Politisk dramatik för 100 år sedan
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• ”Vi behöfva ej några polisdjeflar!”

Det är ett slags Romeo och Juliet-upplägg. Från allra första början vet vi att det här kommer att gå illa. Det lägger ett särskilt filter över allt som händer. Ger tyngd.

Lisa och Lilly utspelar sig under ett drygt år, från sommar till sensommar 1910 och 1911. Det är vad som krävs för att de unga kvinnorna, tonårstjejer bara, ska hinna träffas, bli förälskade och välja att avsluta sina liv tillsammans. Berättelsens driv ligger i hur de hamnar där, varför ett par unga, egentligen lyckligt förälskade människor till slut inte ser någon annan utväg.

Berättarglädjen ligger minst lika mycket i tidsskildringen. Det här är, så vitt jag förstår, Mian Lodalens första historiska roman – om man bortser från att skildra tider hon själv upplevt, vilket väl är den gängse definitionen – och hon har verkligen gjort noggrann research. Det händer att jag tänker att hon är lite för glad i sin egen research, och visar hur påläst hon är med någon detalj för mycket, men överlag kan jag bara dela hennes fascination. Det här är en oerhört spännande tid.

Sin inspiration hämtar Lodalen i verkliga händelser, ett verkligt dubbelsjälvmord. Även mer kända historiska personer figurerar i handlingen. Konstnären Eugène Jansson spelar en viktig biroll, och huvudpersonerna är med och lyssnar på ungsocialisten Hinke Bergegrens berömda föredrag om ”Kärlek utan barn”. Information om preventivmedel, vilket var vad det handlade om, förbjöds i samma veva. Som Lisa säger i romanens början: ”allt roligt är ju antingen syndigt eller förbjudet”.

Hon och Lilly har precis träffats på en spontan dans nere vid Årstaviken, och fått rusa därifrån när polisen upplöst sällskapet. Som jag skrev är det här en spännande tid. Ett gammalt, stelbent förmyndarsamhälle krockar med nya krav på frihet och livsval. Lilly och Lisa är hårt hållna, som flickor och som arbetarklass. Det bästa de kan hoppas på är ett eget kyffe så småningom, underställda en make och med en alltför stor och snabbt växande barnaskara. Hårt arbete från morgon till kväll. Att flytta hemifrån som ensamstående är bara möjligt som inneboende tjänsteflicka, minst lika hårt kontrollerad av arbetsgivarna som hemma.

För Lisa är ändå kontrasten påtaglig. Hennes bror kan ränna ute om nätterna. Till och med komma hem full. För henne är det betydligt striktare. Man kan ju tycka att föräldrar med en halvt svald oro för utomäktenskapliga graviditeter skulle tacka sin lyckliga stjärna när dottern förälskar sig i en annan kvinna, men så enkelt är det naturligtvis inte heller. Det är många decennier än innan homosexualitet ens blir lagligt.

Så går vi mot historiens oundvikliga slutpunkt.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Dans och smärta
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Glittret som döljer tårarna

Hur det än förhåller sig med den saken, bär huvudpersonen i romanen Galanterna tilltalsnamnet Dagmar. Hon har just flyttat från uppväxtens hemby och lämnat sin ständigt suckande mamma ”vad går du där och slarvar för, sluta dröm flicka! Sådant där trams har ingen råd med.” I Helsingfors har Dagmar fått jobb som modist hos Eva och hon får mer och mer ansvar för arbetet med damhattarna och deras försäljning. Bostad delar hon med Hilma, som är frejdig men också modig. Året är 1912.

Vänskapen omfattar strax ytterligare två väninnor. De har alla olika bakgrund och när de umgås hämtar de kraft hos varandra. En kväll omringas de av påflugna män – vilket blir startskottet för dem att ta på sig herrkläder. De får för första gången själva göra beställningar på restaurangerna, kasta sig i slagsmål och fjärta hur de vill. För att inte tala om rörelsefriheten som kläderna i sig medför, att det skulle vara en så omtumlande upplevelse?

Helsingfors är staden där Dagmars klientel talar svenska, ryska och finska:

[---] när alla språk är representerade och orden blandas i luften som en bisvärm och eftersom det är mode de talar om så kryddas alltihop med franskan, très de chic och à la mode och comme il faut.

Bara blanda det som behövs i stället för att ta ställning i den heta debatten som kallas språkfrågan.

I boken återges verkliga tidningsurklipp som gör att världen utanför smiter in i fiktionen. Läsaren och Dagmar tar del av rösträttskampen för kvinnor i London, Titanics förlisning och stölder i hemstaden. Några fotografier har flikats in. Bilderna är relevanta – och ännu mer förstår jag när jag läser författarens efterord.

Av allt att döma (men inget som Dagmar anar ännu) är dessa månader en tid som aldrig kommer tillbaka. I huvudsak präglas gestaltningen av en självklar livslust även om mörkare tankar och händelser också ryms. Jag tycker mycket om hur författaren framställer Dagmars ungdom och oerfarenhet utan löjeväckande drag. Dagmars registrerar hur samhället gör skillnad på folk och folk och hon bidrar till väninnornas diskussioner som ofta sker i ringlande tobaksrök. En tänd cigarrett ger nya dimensioner – tid för eftertanke, bekräftelse av något som någon av väninnorna nyss sagt, eller längtan efter något annat.

I romanen är porträttet av Dagmar djupast men de andra tre får också tämligen skarpa konturer. De saknar varken ambitioner eller undviker att ta ställning när större händelser påverkar den ursprungliga gemenskapen. Dagmar tar intryck och smälter incidenter likt många kreativa människor som får mer skaparenergi av konflikter som uppstår. I hennes fall hägrar drömmen om att lyckas skapa en hattmodell som fångar tidsandan. I min läsning kan jag inte låta bli att associera till begreppet ”Den nya kvinnan”, som förekom i offentlighetens debatter när utbildade yrkeskvinnor började ta plats i början av 1900-talet.

Omslaget till boken kunde inte ha valts bättre. Teckningen är ett lyckokast som exakt fångat äventyrets år för de fyra väninnorna i Helsingfors. Månne kan illustratören Sanna Mander göra ett tryck som kan beställas för inramning?

Similar Posts:

• Krigsbarn i Småland
• Gripande om svenska resenärer 1912
• Banbrytande mode
• Lågmält dramatiskt
• Midsommarvåndor

Det är sommaren 1914 och första världskriget är i faggorna. Hemma rynkar de på näsorna åt de stridbara suffragetterna, som för sin kamp med alla tillgängliga medel. ”Lagarna i det här landet är skrivna av och för män”, säger en talare på ett rösträttsmöte i Hyde Park. ”Vi tänker fortsätta bryta mot de lagarna tills vi får rösträtt. Tills kvinnor är med och stiftar lagar.”

Lizzy kastar sig in i kampen, lika självklart som hon susar fram på sin cykel fast en del skrattar åt kvinnliga cyklister. Hon kan ta sig nästan vart hon vill, när hon vill, och hon vill ha mer. Mer frihet. Mer rättvisa. Något mer än ett likadant liv som sin mamma, hemma i byn och ständigt uppassande på män. Som en andra klassens medborgare.

Tills vi vinner är en medryckande, fin liten roman, som väcker många frågor om rättvisa och hur man kan slåss för den. De brittiska suffragetterna betalade ofta ett högt pris för sitt engagemang. De fängslades, hungerstrejkade, tvångsmatades. De krossade rutor, tände eld på saker, avfyrade bomber. De använde helt enkelt metoder som vi tycker är förkastliga – som vi skulle kalla terrorism – för en sak som numera framstår som helt självklar och rättvis.

Jag skulle önska att den här romanen var längre. Den är en munsbit bara, strax under hundra sidor, och det är så mycket jag hade velat veta mer om. Fast så träffar jag ju tillräckligt med motvilliga unga läsare – alla de som kommer till biblioteket för att de måste läsa något i skolan och som med bara en blick på en boks tjocklek avfärdar den – att jag vet att det också är en fördel att vara en munsbit.

Det här är i alla fall en munsbit som ger mersmak, som väcker nyfikenhet för rösträttskampen, dess förespråkare och metoder. En bok som vidgar perspektiven från nutidens begränsade punkt.

Similar Posts:

• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Rösträtt, nej tack!
• Hjälteberättelsernas smutsiga byk
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• Rymliga herrbyxor – ah, friheten!

Nordström tog anställning som piga för att själv uppleva varför jordbruket hade så svårt att få arbetskraft och skildrade också bland annat livet i en sameby som lärarinna för samiska barn. Reportageserien i Svenska Dagbladet som snart blev den bästsäljande boken En piga bland pigor (1914) blev hennes stora genombrott.

Det här var en tid när kvinnornas plats i journalistiken var långt ifrån självklar. Kvinnorna tjänade bara hälften så mycket som männen, och var så få att de snabbt lärde känna varandra, Stockholm lilla gäng av kvinnliga journalister. Men de hängde ihop, stöttade varandra och kallade sig själva Ligan. Så här ger Fatima Bremmer en liten glimt av deras tillvaro på redaktionerna:

De stora nyheterna skildras uteslutande av de manliga journalisterna. Med lite tur kan Ester eller någon av de andra kvinnorna ropas ut på allmänna redaktionen för att hjälpa till med någon utlandsintervju eftersom männen sällan behärskar främmande språk tillräckligt bra för att klara en längre konversation.

Publicistklubben välkomnar kvinnornas medlemsavgifter, men klubbens resestipendier som möjliggör eftertraktade tjänster som utrikeskorrespondenter kan bara sökas av män. Det finns överhuvudtaget inga möjligheter att som kvinna utvecklas för att kunna göra anspråk på tyngre uppdrag och tjänster.

Bremmer låter sin läsare komma nära Nordströms vardagsliv, hennes flackande tillvaro. Hon har en energi och ett ljus, kallas just ”ett jävla solsken”, men precis som i detta uttryck finns en dubbeltydighet. Jävligheten finns också där. En trötthet inför allt det rastlösa, glammiga. En hemlighet som inte ingen kan få veta.

Samtidigt skapar Nordström sina egna möjligheter, och sin helt egna journalistiska stil, där människor kommer till tals på ett nytt sätt. Hon är en journalistisk pionjär, mycket framgångsrik och omtalad i sin egen tid, men som först på senare år fått något av ett erkännande med nyutgåvor av flera av hennes böcker.

Hur har det ens blivit så, att litteraturhistorien lyckats släta över henne? Henne som så många andra klart lysande kvinnor.

Similar Posts:

• Inkognito med utvandrarna över havet
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• 250 år av kvinnoliv
• Att skriva sig själv och andra
• Ett pennskafts ocensurerade betraktelser när seklet nittonhundra var ungt

Under sommaren gavs boken Frihetslif! ut med illustrationer av hemskickade vykort och fotografier från resor som Selma Lagerlöf gjorde med sin väninna Sophie Elkan. Materialet är hämtat från åren 1895 – 1913, då de reslystna väninnorna reste till Italien, Tyskland, Frankrike, Egypten, Balkan, England och Wales. Likt dagens inbitna backpackers gjorde de noggranna förberedelser inför resan och skaffade den tidens bästa guideböcker. Blue guide omnämns men bland Selmas kvarlämnade böcker på Mårbacka finner vi flera röda guideböcker utgivna av Baedeker.

 

 

 

 

 

 

 

 

Tycker du ej att det är komiskt att jag drifver omkring dag efter dag med en blå guidebok i handen och så stanna vi vid gathörnen och på torgen och läsa. Jag tycker det är löjligt, men hela världen gör sammaledes.

Bilderna de tar med sin egen kamera visar gatuliv, hotell där de bor, utsiktspunkter. Minnena från platserna de besökt måste bevaras även om de framkallade fotografierna blir suddiga. Äventyrslusten skiner igenom de fastfrusna ögonblicken. Det är som om jag hör dem utropa med andan i halsen:

Har du sett?!

Så exotiskt!

Tänk, att vi står på Piazza San Marco, kära du!

De gör flera resor tillsammans. Sophie Elkan är världsvan och har mest erfarenhet av att resa i början av vänskapen. Hon har också ett nätverk av högreståndspersoner som befinner sig i utlandstjänst på platserna de besöker.  En del kvällar minglar de med diplomater och andra kontakter knutna till ambassaderna.

En kväll voro vi uppe i föreningen och sågo på skandinaverna. De voro en femti stycken, mest norrmän, de flesta mycket, mycket stela, lika tråkiga, som folk brukar vara hemma. Vi ha det bäst för oss själfva.

Nutidens betraktare kan inte undgå kläderna kvinnorna bär. Höghalsade blusar med långa ärmar. Långa kjolar och klänningar som går ner till fötterna. Hattar, hattar och åter hattar. Troligen fastsatta med rejäla hattnålar för att de inte ska trilla av i fartvinden. Att de orkade bära den tidens kläder under sina strapatser, det är mig en gåta?

Vem får alla de här hälsningarna från resorna? Jo, Selmas syster Gerda, väninnorna från Landskronatiden, men allra oftast är det mamma Louise Lagerlöf. Den fina skrivstilen breder ut sig på kortens fram- och baksida och avslutas alltid med ”Mammas Selma”.

Jakten på upplevelser från andra länder tycks ändå mattas av med årens lopp. Selma har under årens lopp slagit igenom stort som författare, vilket inneburit översatta verk också utanför Sveriges gränser. I hälsningarna hem till väninnorna i Landskrona framgår allt tydligare att Selma känner stor arbetslust beträffande författarskapet. Efter att hon köpt tillbaka Mårbacka växer även ansvarskänslan som arbetsgivare för de många anställda på godset. Men lojaliteten mot väninnan Sophie gör att hon följer med även på den tredje resan till Italien 1913. Då är Selma 55 år och Sophie 60 år.

Erfarenhet av fotograferingens berättande följer med åren. Bildernas komposition från de första resorna med den handburna kameran är enklare jämfört med bilderna som tas vid de senare resorna. Kamerasökaren fångar in strandremsor vars linjer bildar diagonaler i bilden. Andra gånger kontrasteras ljus och skuggor i en trång gränd. Svartvita fotografier har däremot inte samma möjligheter som färgfotografier att återge blommande trädgårdar eller azurblå hav. Men säkert påminner bilderna om de dofter och ljud som ackompanjerat resorna långt efter hemkomsten.  Några intryck använder Selma i sitt skrivande, bland annat i Antikrists mirakler och i Jerusalem

Jag uppskattar både innehållet och formgivningen av Frihetslif!. I mig uppstår en meditativ effekt när jag stannar upp och söker djupet i bilden från trädgården Hampton Court. Och den glatt skrattande Selmas raka blick in i kameran vid besöket på Dionysosteatern i Aten vittnar om starka vänskapsband med Sophie som står bakom kameran. En illustrerad bok som väger tungt i famnen saktar ner farten efter en arbetsdag i Stockholmsvimlet. Det är oskattbart.

Similar Posts:

• Storartad berättarglädje
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Så mycket mer än sagotant
• Respekt
• Litterära sällskap för nybörjare

Det är först när jag börjar skriva recensionen som det går upp för mig att romanen bygger på en verklig massmördare vilket både är en lite klumpig miss och samtidigt en lite intressant twist. Den där ”baserad på verkliga händelser”-etiketten brukar ju få mig att ganska omgående besöka Wikipedia och läsa på. Ibland kanske lite för mycket men nu lästes den i villfarelsen att det var ett spännande scenario skapat av en brittisk debutant (det är dock ingen spoiler, ”verkliga händelser” står faktiskt på baksidan).

Yxseriemördare med mediekontakt kändes kanske lite Hollywood men det fanns ju samtidigt inget som motsade att det inte skulle ha fungerat i New Orleans för ganska exakt hundra år sedan heller. Inte när en författare kan lägga upp det så trovärdigt och är så påläst om stadens historia. Och nu visade ju det sig att det inte bara fungerar väl litterärt utan att det också faktiskt var så det gick till.

Den historiska fonden gör dock knappast Ray Celestins insats sämre. Yxmannen är en rakt igenom lysande deckare som har precis alla de rätta ingredienserna. Miljöerna är fantastiska och man känner den pressande värmen och den höga luftfuktigheten när man i rask takt bläddrar framåt. Huvudkaraktärerna är inte bara utmärkta personporträtt utan har en variation som belyser segregationen och rasismen i den dekadenta men fattiga staden. Polisarbetet sköts inte enbart av New Orleans-polisen via kriminalinspektören Michael Tabot, utan även av den unga Ida, sekreterare åt en privatdetektiv på dekis, och för maffians räkning av Tabots tidigare chef Luca D´Andrea, som precis släppts ur fängelset.

En pusseldeckare där läsaren får ta del av uppslagen från tre olika utredare, vilkas vägar givetvis kommer att korsas. I en tid där man inte har några problem att förstå de tekniska aspekterna av brottsplatsundersökningar (leta fingeravtryck och fotspår) och där efterforskningar sker genom att läsa gamla dagstidningar på biblioteket eller, för den som har tillgång, polisrapporter. Det är praktiskt taget exakt samma tid som Pontus Ljughills romaner Den osynlige och Lykttändaren utspelas och även om miljöerna skiljer sig kraftigt så är metoderna densamma. Eller ja, de tekniska metoderna, för New Orleans-poliserna har ett rejält större våldskapital, om man ska svänga sig med moderna brottsbekämpartermer, än sina dåtida kollegor i Stockholm.

Sammanfattningsvis så får man i Yxmannen dryga 450 välskrivna deckarsidor i en intressant miljö av en påläst författare, där själva brottet inte är fiktion utan något som faktiskt skett. Och bättre än så blir det inte. Eller jo, den har släppts i pocket.

Similar Posts:

• När djävulsvinden blåser
• Underskatta inte en gammal dam!
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm