Jag älskade OKEJ. Verkligen. Jag minns hur jag och en kompis cyklade till den lokala kiosken för att inhandla tidningen. Efter ett tag insåg vi att tidningen fanns att köpa en dag innan den officiellt skulle komma ut, vilket gjorde läsningen än mer spännande.

OKEJ var länge den enda källan för information om favoritbanden, tv-serier och filmer. Det man inte tänkte på då var ju att reportagen om favoritbanden och exempelvis deras konserter, hade en del tid på nacken med tanke på utgivning och publicering. En stor kontrast till samhället idag med direktinformation inom sekunder.

Efter att nu ha läst Holmstedts bok, infinner sig lite av en besvikelse. Den blev inte så kul som jag hoppats på. Det är i mitt tycke alldeles för mycket fokusering på ren nonsens, där artikeln om Anna Book i baddräkt nog står ut mest. Vilken vettig människa/författare citerar inlägg från småkåta killar på Flashback? Tydligen tycker författaren att det finns belägg för det.

Jag lusläste alltid OKEJ och främst alla reportage kopplade till hårdrock, vilket överlag var många, men i själva boken är det mer snålt med detta. Bäst är utan tvekan reportaget om Thin Lizzys Phil Lynott och hur han kom att spela på en platta med svenska Heavy Load. Ett reportage med värme, humor och känsla.

Annars är det inte så mycket kul läsning om just hårdrock, vilket är synd då tidningen under några år i mitten av 80-talet innehöll mängder av den tunga musiken. Däremot bjuds det på en hel del Shanghai och Trance Dance, vilka var populära under en mikrosekund.

Vad som också saknas är uppföljning. Väldigt få artister verka ha kontaktats inför boken för att berätta vad de minns. Något som hade kunnat ge det där lilla extra.

Boken om OKEJ är lite av en besvikelse där tyngden läggs mer på trams än seriositet, till skillnad från Boken om POSTER från samma förlag. Resultatet blir en bok som i viss mån förlöjligar tidningen, vilket är synd.