Svisch, säger det, och så minns jag ett tillstånd jag trodde jag glömt, när ting hade namn som var Namn, och ens värld var så litet att det mesta verkade existera i singular bestämd form: Trädet, Grusvägen, Stenen, Bron. En del av de där sakerna eller platserna var välbekant trygga, andra låg i en farligare […][...]