Om jag inte redan hade vetat att Teju Cole är Tranströmer-fan vill jag gärna tro att jag hade gissat det redan innan kapitel 19, där den namnlöse berättaren citerar Tranströmer rakt av för att försöka förstå sin plats som hemvändare till sin gamla hemstad Lagos. Det är något i språket, något i blicken, som lugnt […][...]