Ny litteratur föds och växer inte bara på dammiga hårddiskar, i mörka skrivbordslådor eller bakom ensamma datorskärmar i ensamma rum. Tanken om det undangömda skrivna, författaren som sitter själv på kammaren, kan kanske snart komma att vara bara en kliché i en tid där en skrivande människa kan exponera och utveckla sina texter i forum […][...]

Jag vill så hemskt, hemskt gärna tycka om Jean-Michel Guenassias De obotliga optimisternas klubb. Jag vill tycka om den eftersom den är fransk. I högstadiet började jag läsa franska. Vi hade en helt fantastisk lärare vars råttor var Sverigemästare i råttagility, och som tyckte att grammatik var en världslig sak, det var bättre att ägna […][...]