McIver spottar ur sig böcker till höger och vänster. För ett halvår sedan kom en bok om världens 100 bästa heavy metalgitarrister och nu har han precis skrivit ihop en liten biografi om den legendariske basisten i Metallica, Cliff Burton. Han har tidigare även skrivit hyllade biografier om Black Sabbath, Slayer och just Metallica, för att nämna några.

I To live is to die berättar McIver historien om en musiker med enorm energi och kapacitet. En musiker som kom att hjälpa till med att forma ett av världens största band, men som tyvärr bara fick uppleva en liten, liten del av den succé som Metallica senare kom att bli. Den 27:e september 1986 dog Cliff Burton i en bussolycka strax utanför Ljungby i Småland. Han blev endast 24 år gammal.

Boken berättar relativt ingående om Burtons liv. Vi får följa honom från uppväxten i Castro Valley utanför San Francisco, via skolan och hobbyband fram till medlemskapet i Metallica i början av 80-talet. Mängder av gamla vänner har intervjuats, musiker från ”the Bay Area” berättar roliga historier och Burtons dåvarande flickvän förtäljer minnen av en intelligent och beläst ung man som levde för sin musik. Han var enkel som person, klädde sig ständigt i utsvängda jeans och lärde Metallicas grundare, Lars Ulrich och James Hetfield, en hel del om själva musicerandet. Cliff Burton hade spelat och studerat bas under en längre period och var många gånger på en annan nivå än de andra i bandet. Detta framkommer mycket i de delar av boken som tar upp själva skivinspelningarna och arbetet i studion.

Om olyckan utanför Ljungby framkommer det inte alltför mycket ny information, som inte redan de mest dedikerade fansen känner till. Det fanns ingen is på vägen som chauffören hävdat, Kirk och Cliff hade lottat om sängplatsen och Cliff dog troligtvis direkt när han kastades ut genom bussens fönster och fick fordonet över sig. Vad jag dock inte visste var att vid bärgningsarbetet gick något fel vid själva lyftet av bussen och bussen föll över Cliffs döda kropp igen.

Hela boken är i stort sett en enda lång hyllning till en musiker som anses kunnat ha gått hur långt som helst. Det spekuleras vilt om hur Metallica skulle ha utvecklats om olyckan aldrig hade hänt. Hade ”the Black album” låtit likadant och hur hade det gått med de mindre lyckade skivorna ”Load” och ”Reload”, för att inte glömma det extrema misslyckandet ”St Anger”? Dessa frågor kommer ju tyvärr aldrig att kunna besvaras, men väcker samtidigt intressanta tankar och idéer hos bandmedlemmarna själva och fansen.

Under läsningens gång får man ibland känslan av att boken satts ihop i all hast, men samtidigt är det mängder av personer som intervjuats och alla svenska personnamn och ortnamn är rättstavade, vilket sällan sker i liknande böcker, så uppenbarligen har nog McIver lagt ner mycket arbete på boken. Stort plus också för att Johan Mörling, en av killarna bakom minnesstenen som restes 2006 i närheten av restaurang Gyllene rasten, får komma till tals.