Hur gammal är man egentligen när man inser att ”mitt universum” inte nödvändigtvis är detsamma som ”ditt universum”? Kanske är det en av de där sakerna jag numera förstår teoretiskt – fast kanske ändå inte helt och hållet? Jag menar, hur är det till exempel möjligt att inte älska bibliotek?

Själv blev jag stammis i åttaårsåldern, jag hade långa samtal med bibliotekarien varje gång jag var där. Jag släpade alltid hem flera böcker, förmodligen fler än jag hann läsa. Men bara det att bläddra i dem var ju kul, fanns det bilder i dem så kunde jag alltid fylla på med lite fantasi.

Jag gillade känslan av att ha friheten att välja på måfå, att söka planlöst, att dra ut en bokrygg som såg spännande ut, skumma baksidestexten, kanske puffa tillbaka boken in i hyllan och leta vidare. Det var också spännande att sticka ner näsan i kartoteket med gulnade kort, som luktade gammalt damm. Och att leta efter ämnesord i Ämnesregistret, det var lite detektivkänsla över det. Sedan ville jag ju helst läsa det som var tänkt för dem som var lite äldre än jag var, det var jag nog inte ensam om.

Den där upptäckarglädjen sitter i, trots att jag nu har jobbat på bibliotek i flera år och man skulle kunna tro att det då blir mer vardag av det hela. Men ett biblioteks boksamling är ju aldrig statisk, den är i ständig förändring, så känslan av rörlighet kvarstår.

När jag är på resa, besöker jag alltid biblioteket om ett sådant finns i närheten, jag sitter gärna där ett tag och läser tidskrifter eller går runt och kollar i hyllorna. På bibliotek är det ganska sällan nyheter jag letar efter, jag är mer fascinerad av perspektivet bakåt i tid. Att upptäcka böcker som känns angelägna fast de skrevs i en annan tid, på en annan plats. Jag har någon diffus idé om att läsandet förändrar mitt sätt att tänka. Helt klart är att böcker kan få mig att skratta och gråta, att må illa eller bli förbannad.

En gång läste jag en bok där det fanns olika konkreta utmaningar, en vecka skulle man undvika läsning i alla dess former, inga böcker, inga tidningar, inte ens baksidan på mjölkpaketet skulle man få försjunka i. Det var en ruskigt svår utmaning, jag var såklart tvungen att läsa lite, i smyg.

Nu försvinner jag från dagensbok.com och passar på att tacka för den här tiden. God fortsatt läsning! önskar Andrea